Mysläsning: The Wood at Midwinter av Susanna Clarke, en illustrerad liten saga om en udda tjej som hittar sin plats i skogen. Väldigt fin, både inuti och utanpå, men lite synd att den tar ca fem sekunder att läsa ut.
Tankar om gårdagskvällens läsning.
Jag läste Fredrik Kullbergs Krig mot skönheten : Ett reportage om förfulningen av Sverige. Som någon som framför allt vill göra världen lite vackrare, som tycker att vi tar alldeles för få estetiska hänsyn, vill jag så gärna hålla med Kullberg. Ibland skaver läsningen ändå, när jag tycker att boken bli lite väl enkelspårig, när konsekvenserna av att bygga hanteras men diskussionen av att inte göra det uteblir. Den estetiska vindkraftsestetiken känns svajig när det aldrig tas upp vad man skall göra istället – bränna olja? Satsa allt på ett helt gäng kärnkraftverk som skall stå klara så snart som möjligt, och så kan Kullberg istället förfäras över vad uranbrytning gör med naturen, så som han skriver om gruvor i en annan del?
Det är ändå en bok värd att läsa, trots att jag tycker att den är bitvis tendentiös. Om hur de svenska dammutrivningarna drivits fram av hårdare implementation av EU-direktiv än vad som hade varit strängt nödvändigt – någonting som Kullberg hanterar ur en kulturhistorisk vinkel, men som också har påverkat många mindre svenska vattenkraftverk som har fått lägga ned samtidigt som vi desperat försöker elektrifiera världen. Om hur Trafikverket har rivit många gamla byggnader eftersom de inte har som uppdrag att bevara järnvägsmiljön. Riktigt intressant blir boken när den först diskuterar hur järnvägsstationerna en gång i tiden omgavs av parkmiljöer, som skulle ha inte bara estetiska utan också folkbildande syften, och anställda på Trafikverket påpekar att järnvägen nu för tiden är så hårt belastad att arbete runt den är oerhört mycket svårare än det brukade vara.
Det här är en av få böcker jag har köpt på grund av omslaget: byggnaden som rivs på bild är Strömsborg i Vänersborg. Det fick jag förstås ingenting för: Strömmarn dyker aldrig upp i boken. Jag kanske skall vara lika glad för det, eftersom jag slipper en förenklad förklaring av vad jag är plågsamt medveten om var ett komplicerat förlopp. Det närmaste vi får är en diskussion om värdet av miljön runt Öxnereds station, en av järnvägsstationerna i Vänersborg. Det livar också upp.
Jag fastnar för ett citat, där Trafikverkets chefsarkitekt Johan Folkesson resonerar kring skönhet eller avsaknad därav i deras moderna byggen. ”Trafikverkets anläggningar är liksom inte Operan. Det är vardagsmiljöer. Vi har ett stort ansvar där, att vi gör miljöer som man mår bra av att vistas i. Och det tror jag att vi gör genom miljöer som är enkla att förvalta.” Men de flesta vistas sällan i operamiljö. De åker oftare tåg. Trafikverket har så goda möjligheter att skapa en vackrare vardag, det man trött skall möta på väg hem från resan eller till jobbet. Det är miljöer som borde få bära skönheten.
Jag tyckte mycket om Kerstin Söderholms diktsamling Rödgula vägar (från 1928). ”Det är som att hitta ett konstverk som har vuxit in i naturen. Överallt på alla sidor hör denna bok hemma i traditionen. […] En så rik ton av modernistisk poesi!” skriver Tatjana Brandt i förordet.
Människorna är mekaniska leksaker.
Kerstin Söderholm
Ibland går de sönder,
ibland skriker de
när man minst väntar.
Svenska litteratursällskapet i Finland har gett ut Söderholms dagböcker, oförkortat, som e-bok. Jag bläddrar i dem, läser några anteckningar från när hon är tolv, tretton år och sörjer att jag aldrig kommer att ta mig för att läsa dem på skärmen. Jag vill så gärna, men inte tillräckligt gärna för att ta mig an dem om de inte finns på papper.
Datorns e-boksläsare anger att den epub-fil jag ändå laddar ned är 1143 sidor lång i min standardtextstorlek.
i. Jag tyckte mycket om Kritikens främlingsskap av Sofia Lilly Jönsson. Personligt om kulturens värde och kritikens villkor och syfte. Läsvärt.
ii. Lina Arvidssons ”Min morfar hade en butik” lyckas med att berätta det som läsaren, men inte berättarjaget, förstår, utan att det känns konstlat. En bra novell.
iii. Jag har aldrig varit bra på att läsa böcker skrivna för barn, inte sedan jag själv var ett och knappt då heller. Oskar Källners och Karl Johnssons Bortförda är en kul berättelse, men jag saknar barn i rätt ålder att läsa den för. Jag kan föreställa mig själv uppskatta den som högläsningsbok för någon annan. Den känns bortkastad på min tysta, vuxna läsning.
Nina Bouraouis Kärlekens geografi är ett etthundra sidor långt stycke, en besatthet som aldrig låter läsaren vila. Som att ta ett andetag och sedan inte få släppa det förrän man har kommit till sista sidan. En vägg av text som drar med en genom sidorna: bra litterär besatthet smittar läsaren.
Ian McEwans debutbok The Cement Garden lever som berättelse mycket på att den är skriven av McEwan, och bärs framåt av hans röst. Kanske lite trevande i sina beskrivningar, men det finns en självklarhet i hur han skriver som lyfter den. Jag fick frågan, när jag hade läst den, om jag rekommenderade den. Nja. Nog finns det annat han har skrivit man hellre bör läsa. Men jag är glad att ha läst den.
Karin Tidbeck är en stark kandidat till den bästa levande svenska idéförfattaren. Inte på det där Ted Chiang-sättet, där man tar en idé och vänder och vrider på den tills den är utforskad i detalj, eller Charlie Stross-metoden att slänga ned så många kul koncept som möjligt i en hushållsberedare och se vad som händer, utan genom att ta en tanke och hitta en egen vinkel. Det gör ingenting om andra har utforskat den förr: hen har alltid ett eget sätt att närma sig det. ”Sjung ingen psalm när jag är död” är väl värd minuterna den tar att läsa.
Jag vill gärna rapportera:
Det är aldrig så tyst som i oktober,skogsvägarna, de melankoliska spåren
Den halvt oläsliga skylten: Tillträde förbjudet
– Ur Anteckningar av Tua Forsström
Jag tror att jag läste ganska mycket i januari, men hattade omkring mellan olika böcker så att knappt något blev utläst. Jag läste exempelvis några hundra sidor av Dan Simmons The Terror som jag har haft på gång i evigheter, men hela tiden måste avbryta för att något annat kommer emellan (som bokcirkelbok till jobbet) och sedan kan det ta några månader innan jag plockar upp den igen. Men det gör inget egentligen, det funkar att läsa den så. Det spelar ingen roll om jag inte kommer ihåg exakt vad som hände sist – det är fortfarande kallt, det är fortfarande misär, de dör fortfarande en efter en.
Jag läste första kapitlet i The Left Hand of Darkness av Ursula K Le Guin till en bokcirkel med vänner som jag sedan gick på fast jag hade läst så lite. Jag tänkte att det kanske skulle skaka loss några minnen – jag har läst den förut, men det var länge sedan – men det enda jag kände igen var namnen.
Förresten, om ni får chansen att se dokumentären The Worlds of Ursula K. Le Guin borde ni ta den! Jag såg den på Bio Rio i höstas och den riktigt sevärd, dels för att Ursula är Ursula och dels för att den lyckas hålla en balans mellan att introducera den publik som inte känner till hennes författarskap och samtidigt ge något till de som redan har koll.
En bok jag avslutade var den tunna Anteckningar av Tua Forsström, en otroligt fin diktsamling om sorg och saknad. Någon har dött, förstår man tidigt. Ett barn, verkar det som. Hennes barnbarn, googlade jag fram. En så bottenlös orättvisa.
Anteckningar rör sig i naturen, i skogen där det finns harar, vid vattnet. Den känns mjuk, varsam. Bland naturbilderna insprängt det praktiska: ”Men vad ska jag göra med dina saker”. Denna enkla mening, som har snurrat i mitt huvud en miljard gånger de senaste åren. Anteckningar åkte med mig i väskan fram och tillbaka till jobbet och jag fick pausa flera gånger för att inte sitta där och gråta på tåget.
Therese Eriksson skrev i SvD: ”Att beskriva dikternas beståndsdelar – som de ständigt återkommande hararna, fiskarna och hästarna –, vad de är, det går ju. Men att förklara vad de gör, med läsarjaget, är närapå omöjligt. Detta är dikt att stå öppen inför, låta sig översköljas av. För så är det med poesins hullingar, att man aldrig på förhand vet var de ska få fäste. Men att de får det kan man, när Tua Forsström håller i pennan, däremot vara säker på.” Så är det. Den har hakat i min bröstkorg och stannat kvar.
The New Voices of Fantasy (red. Peter Beagle och Jacob Weisman) har jag också haft på gång i evigheter, men nu läste jag äntligen den sista novellen. Det är en novellantologi med 19 noveller av några av 2010-talets mest intressanta nya fantastikförfattare.
Det är kanske bakvänt att börja med att säga vad den inte är, men jag läste en kommentar där någon tyckte att den var fel sorts fantasy, eller inte riktigt fantasy, och visst, New Voices är ju inte ”magiker i sekundärvärldar”-fantasy eller vad nu den personen var ute efter. Det är inte särskilt mycket svärd heller. Däremot gott om annan magi och konstigheter – en storm som förälskar sig i en människa, hemsökta rymddräkter, levande hus, hamnskiftare, maktkamp mellan bin och getingar, vampyrers livspussel, drakdräpare utan drakar att dräpa osv. Den har allt från det poetiskt vackra till det humoristiska till det skrämmande. Som vanligt med antologier fastnade jag ju inte för allt, men jag tyckte om mycket och den är ett jättefint urval av vad fantasy kan vara.
Jag läste också en hög med gamla artiklar av John Henri Holmberg, till en kommande bok på Vendels förlag. Yay!
Jag ser jämt en massa intressant facklitteratur på jobbet som jag aldrig läser. Jag ville göra något åt det och satte som mål att läsa en i månaden i år. Jag brukar inte ha läsmål eller hoppa på läsutmaningar för då känner jag mig bara stressad och genomför dem ändå inte, men jag ser inte det här som ett ”läs mer” utan snarare ”läs istället”. Antagligen betyder en faktabok i månaden mindre skönlitteratur, särskilt med tanke på hur lite jag läser över huvud taget numera. Och då får det bli så.
Jag kan ju också göra det lättare genom att välja något kort. Som den underhållande och samtidigt overklighetskänsloframkallande Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen. I den skriver sociologen Roland Paulsen om sin studie på ett av Arbetsförmedlingens kontor. Det finns gott om Kafkaliknande situationer, som ett personalmöte när AF har fått något nytt system som inte alls fungerar och skickar ut automatiska sms till fel personer. Vad ska personalen göra? ”Skit i det.” En handläggare som varit med länge säger att varje gång de får något nytt system eller nya rutiner får de höra att det kommer att göra arbetet snabbare och lättare, men det blir alltid tvärt om.
Som titeln antyder skriver Paulsens mycket om lydnad. Flera av handläggarna han intervjuar verkar ju tycka att en del av det de håller på med inte är ändamålsenligt. Vilka strategier har tjänstemän som får arbetsuppgifter som de uppfattar som meningslösa eller rentav fel? Hur motiverar man för sig själv att följa ett regelverk som man egentligen tycker är absurt?
Paulsen skriver att idén till att studera AF kom när han själv var inskriven en kort period mellan jobb. Han blev osams med sin handläggare, eftersom han tyckte att det var helt onödigt att göra vissa saker han förväntades göra – hans nya jobb skulle ju börja om några månader. Varför gå på aktiviteter som inte kommer leda till något och söka jobb han inte kan ta? Det var länge sedan AF:s huvudsakliga roll var att förmedla jobb. Idag är den främsta uppgiften att kontrollera och aktivera de arbetslösa. Varför, undrar Paulsen, tvingar man människor till aktiviteter som är förnedrande och meningslösa och som inte leder till jobb? Om åtgärderna faktiskt gav något skulle väl folk delta frivilligt. (Man kan ju inte få pengar för att göra inget, är det vanliga svaret.) Det är som vanligt kul att läsa när Roland Paulsen ger sig på vårt samhälles syn på arbete och byråkraticirkusen som hör till.
En kort dokumentär baserad på boken finns förresten på SVT Play.
November
Den svarta jorden: vandrande stjärnor 1 – Lars Krantz
Lollo – Linna Johansson
Prudence – Gail Carriger
December
Araben – Pooneh Rohi
Djupa ro – Lisa Bjärbo
Ishavspirater – Frida Nilsson
Ms. Marvel 3: Crushed – G Willow Wilson
Ms. Marvel 4: Last Days – G Willow Wilson
Den sovande och slädan – Neil Gaiman och Chris Riddell
My true love gave to me – Stephanie Perkins (red)
Den ständiga känslan av att jag läser ju ingenting. Visst, det där är inte ingenting och jag strävar inte efter ett visst antal. Men det visar att jag lägger väldigt lite tid på läsning (se ovan: mest sånt som går snabbt att läsa), i förhållande till vad jag önskar, och det känns sorgligt.
Inte ett nyårslöfte, men ett mål: Att göra mer av de där sakerna jag jämt tänker att jag vill göra mer av. Att sätta dem först, och så får det bli som det blir med resten. Att skapa förutsättningar för att göra de sakerna. (Enkelt exempel: att sova tillräckligt för att vara pigg nog att läsa eller göra kreativa saker på vardagskvällar).
Nu är det just läsning jag hänger upp mig på här, men det är en bit av vad jag har funderat/bråkat mycket med mig själv om det gångna året, nämligen känslan av att jag inte riktigt ägnar min tid åt det jag vill. Seriöst, hur svårt kan det vara? (Tydligen jätte.)
Och det går såklart inte att tänka på vad man gör med sin tid utan att tänka på jobb. Jag tycker om mitt jobb, men känner ofta en stor frustration över att hela jävla livet måste forma sig runt det. (Knappast ensam om det.) Att det, med min ändå rätt korta restid, äter upp tio timmar av min dag. Att tanken på att fortsätta jobba heltid i 30 år till ger mig fan panik. Att jag ibland känner mig gnällig eller i-landsproblemig som känner så här, för i jämförelse med många andra har jag det lätt. Gillar mitt jobb, gillar mina kollegor, har rätt mycket frihet, kan oftast flexa när jag behöver eller känner för det, har oftast inga problem att mentalt lämna jobbet på jobbet när jag går därifrån osv. Mitt så kallade livspussel är inte svårt. Men tiden. Det är så mycket tid som inte är min egen. I min fantasi skulle jag jobba kanske tre dagar i veckan, men det är inte läge för det nu. Men någon gång, tänker jag. Någon gång. För jag har lyxen att se det som ekonomiskt möjligt.
Ibland när arbetstid debatteras undrar någon vad folk ska göra med sin tid om de jobbade mycket mindre. Allvarligt? Jag vet hundra saker, minst.
Januari
Onda flickor – Alex Marwood
Legend – Marie Lu
Älska mig bara mig – Marie-Chantal Long
Brf Ensamheten – Linda Spåman
Saga vol 1 – Brian K. Vaughan & Fiona Staples
The Year of the Ladybird – Graham Joyce
Februari
Om detta talar man endast med kaniner – Anna Höglund
En hamsters dagbok – Miriam Elia & Ezra Elia
Konsten att ha sjukt låga förväntningar – Åsa Aspstjärn
Skellig – David Almond
Pappersstäder – John Green
Bäst: Pappersstäder! The Year of the Ladybird!
Grisar kan flyga: Jag har läst en alldeles vanlig thriller, helt utan övernaturligheter! Bra var den också. Jag snackar om Onda flickor. Längre inlägg kommer kanske.
Aj: Linda Spåmans seriealbum Brf Ensamheten var så himla deprimerande att jag nästan ångrade att jag läste det.
Whut? På omslaget till den roliga Konsten att ha sjukt låga förväntningar är det en blurb där Sara Kadefors menar att ”Man kan inte annat än älska Emanuel Kent.” Ehm. Jag tyckte snarare att det var jävligt svårt att sympatisera med huvudpersonen Emanuel, dels eftersom han så taskig mot sin kompis Tore och dels eftersom han är så himla egocentrisk att han inte ens lyckas lära sig namnet på tjejen han är kär i och umgås ganska mycket med. Förstå honom? Visst. Gilla? Nej.
April
Med eller utan dig – Jenny Berggrund (s)
Fågelhuset – Ester Roxberg
Inte helt hundra – Caroline Hainer
Fågelbarn – Christina Ljungqvist
Nattbarn – Hanna Gustavsson (s)
Maj
Jag ljuger bara på fredagar – Mats Berggren
Vi är inte sådana som i slutet får varandra – Katarina Sandberg
Flickan i Clèves – Marie Darrieussecq
Borde vara död – Pål Eggert
Syster Varg – Anette Skåhlberg
Jahapp. Tragiskt lite har blivit läst den här våren, särskilt med tanke på att tre av fem böcker i maj var jobbläsning och inte fritidsläsning.
Vackert obehag: Fågelbarn, om övernaturliga förmågor och en trasig familj, var vacker och kuslig, precis som föregångaren Kaninhjärta. Flickan i Clèves, om en ung tjejs jakt på sexualiteten, var också obehaglig på sitt sätt och förbannat bra.
Bästa magi: I Pål Eggerts Borde vara död kan man åkalla ett helgon och utöva magi genom att röka cigarr och ta en sup. Magiska ritualer som jag inte har stött på förut = pluspoäng.
Kan-inte-sluta: Att läsa Caroline Hainers genomgång av dåliga förhållanden var lite som det där att inte kunna sluta titta på en bilolycka.
Skulle älskat när jag var tio: Syster Varg. Spännande om en flicka vars tvillingsyster har växt upp med vargar.
Kom tillbaka om några år: Språket i Katarina Sandbergs debut var bitvis väldigt roligt och originellt och bitvis banalt. Det ska bli kul att se vad hon skriver i framtiden.
På tiden: Varje gång jag har sett Ester Roxbergs Antiloper har jag tänkt att jag ska läsa den. Nu blev det nya Fågelhuset jag läste istället, en bitvis knäpp skildring av livet som praktikant i kulturbranschen, och uppskattade den mycket.
Året började så här:
1. Anaché – Maria Turtschaninoff
2. Onda krafter i Sollentuna – Coco Moodysson
3. Beauty Queens – Libba Bray
4. Minnas hemlighet – Monic Arvidson W
5. Något måste hända nu – Anna Lindberg
Inte en vuxenbok så långt ögat kan nå… Jag läste visserligen halva trollthrillern Stallo av Stefan Spjut också, men den hamnar ju inte på listan förrän den är utläst.
Bra skit: Fantasyromanen Anaché var stark och välskriven, som vanligt när det gäller Maria Turtschaninoff.
Besvikelse: Eftersom jag kommer från Sollentuna ryckte jag såklart tag i Onda krafter i Sollentuna så fort den dök upp på jobbet. Tyvärr var den inte vad jag hade hoppats att den skulle vara. Med det menar jag inte att den var dålig, utan att jag blev lurad av titeln och omslaget att förvänta mig något annat än en roman om en högstadiekille med ett jobbigt, men helt realistiskt, liv. En helt ok ungdomsbok, men jag hade ju hoppats på faktiska onda krafter.
Kluvenhet: Libba Brays satir Beauty Queens var både så rolig att jag skrattade högt och så frustrerande övertydlig att jag kände för att hugga bokjäveln med närmaste nagelfil. Ordentligt inlägg om den är på gång och kommer antagligen imorgon.
Jobbläsning: Minnas hemlighet skrev jag om i UNT.
Jag fick ett presentkort på Adlibris i julklapp och det kom till användning när Karen Russells nya novellsamling Vampires in the Lemon Grove släpptes alldeles nyligen. Med i beställningen följde också avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda delar: Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 av Maria Margareta Österholm, Mumieland av Sara Tuss Efrik och en förbeställning av seriealbumet Berättelser från Engelsfors. Även The Walking Dead 6: Totalt jävla mörker har införskaffats.
Bokhoras Fredagsfråga lydde igår ”Vad läste du för fem år sedan?” Då är det smidigt att man har varit en listtönt i många år. Det här är vad jag läste i november 2007:
Krigarens väg – Niklas Krog
Blatte betyder kompis. Om maskulinitet och språk i en högstadieskola – Rickard Jonsson
The Privilege of the Sword – Ellen Kushner
Den brinnande staden – Catherine Fisher
Det heliga ordet – Catherine Fisher
Gudinnans förkämpe – Tamora Pierce
Den bindande kronan – Catherine Fisher
På den tiden var jag flitig med att recensera på Catahya, så där kan man läsa att Krigarens väg var ett trevligt återseende av karaktärer jag gillade, men ändå inte vad jag hade hoppats på, att jag irriterade mig på Lejoninnans sång av Tamora Pierce och att jag upptäckte att sista delen i Catherine Fishers Legenden om Kråkan inte finns på svenska.
Den bok jag tyckte mest om den månaden, den finfina The Privilege of the Sword av Ellen Kushner, skrev jag av någon anledning inget om. Det gjorde däremot mot Johan i början av det året, moahaha. (En läskig och rolig sak med Catahya är att det finns så himla många av våra gamla texter där.)
Blatte betyder kompis minns jag som hyfsat intressant och trevlig läsning, men att den inte direkt bjöd på några överraskande insikter för någon som själv gick på högstadiet i en förort till Stockholm.
