Kategori: Recensioner

Kategorier
Recensioner

Konsterna av Elin Ruuth

Jag läste Konsterna av Elin Ruuth till en bokklubb som Johanna Lundin ordnar på Instagram och det är jag glad över. (Länk till den finns i hennes profil.)

Konsterna berättar om konstnärsparet Dagmar och Vilhelm i början av 1900-talet. Det är en kort roman full av stämning, sommarljus och drömmar som inte blev. Dagmar skapar knappt alls och Vilhelm är missnöjd med att vara så upptagen med sagomotiv på beställning, han skulle hellre måla annat. (Paret är inspirerat av Ester Ellqvist och John Bauer, men det visste jag inte när jag började läsa. Nu har jag lagt till en dokumentär om dem i min poddlista.)

De har bjudit in vänner för att fira midsommar och så råkar en före detta älskare till Dagmar komma med. Drama ensues.

Konsterna är korta scener med konstnärliga personer som försöker få till livet, vad som får plats, vad som inte får plats (särskilt för kvinnorna, åtminstone de som har barn som hänger i kjolarna när de ska måla), vem är bättre, vem går det bra för, vem är man i olika sällskap. Jag tycker om att Ruuth får så mycket sagt i sina korta kapitel, det är som att det gömmer sig en mycket större roman innanför pärmarna än vad som syns på utsidan. På lite mer än 100 sidor vecklar den ut äktenskapskrångel, familjer, vänskaper och mansgrisande i midsommarnatten.

Jag tycker om stilen också, tjusigt kryddad med gammaldags ord. Inte för att jag har tillräcklig koll för att veta om de är rätt för tiden, men det känns som att de passar.

(Nirstedt/litteratur, 2022.)

Kategorier
Recensioner

Tre äpplen föll från himlen

Jag håller i bokcirklar på biblioteket där jag jobbar och en av mina favoriter bland romanerna vi läste förra året var Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan. Den utspelar sig i en armenisk bergsby där det bara är gamla som bor kvar. Den följer deras dagar och relationer och tittar tillbaka på hur det blev som det blev.

Mycket hemskt händer byn – svält, krig, naturkatastrofer – och många dör, särskilt de unga, men ändå känns den inte tung att läsa för den är skriven med sån värme. Det är lite släktkrönika med inslag av magi, lite skröna på det där sättet när någon berättar en rolig eller dramatisk släkthistoria och man tänker att det nog finns korn av sanning här, men det gick nog inte till riktigt så egentligen. Den känns skriven med kärlek och den är väldigt rolig.

Tre äpplen berättar om flera generationer i byn och jag hänger inte alltid med helt i vilken tid vi befinner oss, men det gör inte så mycket. Jag tycker om skildringen av hur vardagen fungerar, hur personer som har bott länge på en plats där alla känner alla pratar med varandra, hur byborna får papper genom att brevbäraren tar med sig reklam, hur en nygift ung kvinna som ska inreda sitt hus beställer kataloger att titta i från den mer moderna dalen och sedan får den lokala snickaren i byn tillverka möblerna. Jag gillar deras namntradition. Om min farfars far en gång i tiden hade en rolig hatt får släkten heta så sen. Jag skulle vara Hattens Maria.

Bokcirklarna tyckte också om den.

(Tranan, 2024.)

Kategorier
Recensioner

Orbital

Samantha Harveys Bookerprisvinnare Orbital (Omloppsbanor på svenska) skildrar tillvaron på en rymdstation i omloppsbana runt jorden. Runt, runt. Soluppgång och solnedgång om och om igen, många gånger per dygn.

Till viss del handlar den om hur det är att vara astronaut och har roliga avsnitt om toaletter och rymdlivets egenheter och desorientering, men ännu mer är det målande beskrivningar av hur jorden ser ut uppifrån och filosoferande om mänskligheten och vår plats på vår planet och i universum.

Det är en kort roman, men inte snabbläst. Jag läste den i somras och minns hur jag satt i soffan i stugan och sambon sa: läser du fortfarande den lilla boken?

Ja, den lilla boken var tät och poetisk och jag tyckte att det krävde en del fokus att följa dess vindlande beskrivningar av jorden från ovan. Den var otroligt vacker, meditativ och, förlåt, ibland lite tråkig.

Den förmedlar en känsla av förundran som delvis smittar – hur mycket beror kanske på vad man har i bagaget. Om man är lite intresserad av rymden eller har läst en del science fiction så är den här utifrånblicken på jorden och människan nog inte ny för en. Men ordens skönhet gör den så värd att läsa.

(2024)

Kategorier
Recensioner

Den vita döden

Natten äter upp dagen. Först i små nafs, sedan i allt större tuggor.
Till slut är ljuset uppätet. Det känns som om skeppet svalts av en väldig val.

Sven bor i Buenos Aires. När han blir föräldralös försöker han resa till släktingar i Sverige, men hamnar på ett skepp på väg till Sydpolen. Det är upptäckaren Ernest Shackletons expedition, den 1914 som fick avbrytas för att skeppet frös fast i isen.

Jag tänkte på Dan Simmons The Terror ca hundra gånger när jag läste Den vita döden av Mia Öström. (The Terror handlar om Franklinexpeditionen 1845 som frös fast i isen norr om Kanada och alla dog.) En The Terror för mellanstadiebarn, utan monstret och där alla överlever. Men det är ändå en skrämmande bok, för döden är alltid nära: kylan, svälten, havet. Och mannen i besättningen som mobbar Sven.

Det är en jättefin bok och jag gillade den massor, både för de poetiska skildringarna av isen och mörkret och för värmen i relationerna till de vuxna som tar hand om Sven.

(Lilla Piratförlaget, 2025.)

Kategorier
Recensioner

Kammakargatan

På väg därifrån, med boken och tidskriften i en grön påse med Hedengrens logotyp på, och med solen strålande högt över Stureplan, kände jag mig på något vis tillfreds med hela tillvaron, och framför allt med att jag nu var en person som köpte sina böcker på Hedengrens.

Så slutar ett kapitel i Therese Bohmans Kammakargatan och jag blev liksom omedelbart kastad tillbaka till att vara tonåring och ha åkt in till stan för att köpa något som då kändes lite dyrt och lyxigt, som en kalender från Ordning & reda. Eller att köpa kurslitteratur för första gången. Eller att gå runt med en annan grön påse – SF-bokhandelns.

Kammakargatan är en ”berättelse som är lite sann, mycket påhittad”, en kortroman med 24 kapitel som slutar med julafton. Therese flyttar hemifrån, börjar plugga till kulturvetare och får nya litterära vänner som gör fanzines. Den har en så fin känsla av att nu börjar livet, nu är hon på väg åt rätt håll, och Bohman har ett språk som får vardagen som ny och fattig student att kännas lite magisk.

Jag fantiserar inte om att plugga igen, jag är bättre på att jobba. Men jag blev rätt sugen på att göra ett fanzine.

(Norstedts, 2025.)

Kategorier
Recensioner

Rogue Heroes

En konvoj med militärfordon har stannat i öknen. Varför? De har slut på bensin. Varför? För att någon (antagligen en fransman, tänker britterna) planerade bensin för 500 km, inte för 500 miles.

Så börjar Rogue Heroes, en himla underhållande tv-serie av den typen som gör en på bra humör trots att den handlar om hemska saker. Den utspelar sig under andra världskriget (inspirerad av verkliga händelser, men inte en historielektion, som det står i introt) och följer det brittiska specialförbandet SAS som smyger omkring i norra Afrika och saboterar för den tyska armén. I andra säsongen är de i Italien.

Det är en gasen i botten-actionrulle i tv-serieform, där man kan placera de flesta av karaktärerna någonstans på skalan mellan småskum och skogstokig, med övervikt åt det senare. SAS tror inte på saker som att vara lydiga, vara nyktra eller bete sig som folk. Och det är hemskt kul när de fräser omkring i öknen med sina attitydproblem, till tonerna av 70/80-talsrock och punk.

Man skulle kanske kunna invända mot att den ibland ramlar över i romantisera krig eftersom den berättar en så tydlig hjältehistoria. Men serien tar pauser från hjältefantasierna för att påminna sig själv och tittarna om att krig är fruktansvärt, civila existerar, soldater är människor som inte nödvändigtvis vill göra det de gör och även the good guys blir djupt traumatiserade, särskilt i andra säsongen. Och även när den tramsar glömmer den inte bort att många av karaktärerna är rätt trasiga.

Skådespelarna är guld också. Särskilt älskar jag Jack O’Connell som den poesiciterande major Paddy Mayne (skogstokig), ständigt på kant med sina överordnade och ca hela universum. Dominic West som spelar en officer inom underrättelsetjänsten är också en höjdpunkt.

Jag får väl titta på roliga klipp tills tredje säsongen kommer.

(Finns på HBO.)

Kategorier
Recensioner

Evig fasa

Förra hösten skrev jag det här om Evig fasa, men postade det inte. Varför? Minns inte. Men det passar ju nu också.

Evig fasa är den senaste snygga antologin med skräcknoveller från förlaget Swedish Zombie, den här gången med temat ”kosmisk skräck”. Till den kosmiska skräcken hör att människan är en obetydlig liten lort i ett stort och obegripligt universum, där det finns krafter mycket mer underliga och farliga än vi kan begripa med våra små människohjärnor.

Som ofta med antologier finns novellerna på hela skalan mellan riktigt bra och okej-ish. Till mina favoriter hör ”Magna Johanssons nedstigning” av Karin Tidbeck och ”Det stora körverket” och Jenny Lundin. De har en gemensam nämnare i att skräcken finns i den svenska skogen, vilket säkert bidrog till att jag fastnade för dem, men de är ju också välskrivna och med en egen stämning.

Några andra som stack ut för mig var Johan Rings black metal-historia ”C60”, Frida Winfelheds ”Vidderna” för språket och atmosfären, och Johannes Pinters obehagliga skildring av att vara fast i en kropp som tappat många av sina förmågor.

(Det är tråkigt att ta upp korr, men: vissa noveller är felfria och vissa innehåller flera korrfel eller andra knasigheter, vilket känns lite tråkigt mot de författare vars texter trycktes utan att rättas till ordentligt. Korr är svårt och även de stora förlagen missar såklart grejer. Men oavsett så stör det läsningen.)

(Swedish Zombie, 2024.)

Kategorier
Recensioner

Ruva

Ruva (Pahanhautoja) är en finsk skräckfilm från 2022 om Tinja, som har en egocentrisk influencer-mamma som filmar familjens ”underbara” liv. Men Tinja trivs inte, hon verkar ensam och hennes hårda gymnastikträning verkar vara mer för mammans skull än för hennes egen. En kväll hittar hon ett ägg som hon tar hem. Det växer och växer, tills en underlig varelse kläcks.

Monstret som symbol för undertryckta känslor är ett vanligt motiv, och det är inte jätteoväntat vad som händer sen. Men det gör inget. Det behöver inte vara originellt så länge det är bra! Det som är Ruvas grej är dess skeva ton och stämning, plötsliga utbrott av våld och äckel bland de blommiga tapeterna där resten av familjen mest är statister som ska placeras rätt av mamman med selfiepinnen, ömheten som Tinja visar varelsen. Klart sevärd, jag gillade den mycket.

Finns på Cineasterna.

Kategorier
Recensioner

The Night Guest

The Night Guest av isländska Hildur Knútsdóttir är en kortroman om Iðunn som vaknar trött varje morgon, trött i kroppen som om hon har gjort fysiskt jobbiga saker hela natten. Ibland har hon blåmärken. Hon går till läkaren, som inte hittar något fel. Så skaffar hon en stegräknare och upptäcker att hon rör sig långa sträckor varje natt. Vad gör hon?

Jag gillade verkligen idén i The Night Guest och den är smidigt berättad, creepy och svår att lägga ifrån sig.

Däremot tyckte jag att den var stilistiskt rätt tråkig. Om det beror på originalet eller översättningen vet jag inte. Språket är enkelt och direkt och liksom bara… är. Det är på nivån att när det äntligen kom någon stämningsfull beskrivning av månen ovanför bergen (eller vad det nu var) jublade jag lite inombords. Men jag tyckte också att stilen förändrades lite längre in i berättelsen, att det där så avskalade att det blev tråkigt mest var i början. Eller så blev jag kanske bara van.

Tre döda katter av fem.

Kategorier
Recensioner

Döda drömmars ö

Gotiskt mysrysigt boktips för unga, eller för vuxna som har kvar sin mysko 14-åring inombords: Döda drömmars ö av Helena Dahlgren.

Den handlar om Molly, som äntligen får åka på en skrivarkurs på en ö långt ute i skärgården. Den leds av en författare som är viktig för Molly. Men något är såklart skevt. Molly drömmer om att sjunka och gränsen mellan det verkliga och något annat blir allt tunnare.

Hade jag läst den som tonåring hade jag säkert önskat att få göra det som Molly gör, minus skräcken då. Döda drömmars ö är som ett koncentrat av att älska text och mörker och fantasier om något annat. Finfin ungdomsbok.

(Jävsdeklaration: Här tipsar jag om en kompis bok. Ni ska såklart lita på mitt tips ändå!)

(Bonnier Carlsen, 2025.)