”The soft black talc blew through the streets like liquid squid ink uncoiling along a sea floor and the cold crept down and the dark came early and the scavengers passing down the steep canyons with their torches trod silky holes in the drifted ash that closed behind them silently as eyes.”
När jag såg The Road i vintras lämnade sambon soffan efter kanske en halvtimme. Jag minns inte vad han gav för anledning. Kanske var det för grått. Själv låg jag kvar i soffan, nästan andlös, och tänkte att om filmen påverkar mig så här måste jag fan läsa boken också.
I Cormac McCarthys The Road (Vägen på svenska) verkar världen i stort sett ha gått under. Man får inte veta vad som har hänt, men allt är täckt av aska och inget växer, knappt något lever. De få människor som finns kvar gömmer sig i förfallna byggnader eller drar längs vägarna och söker något att äta, vad som helst som går att äta.
Flera år efter katastrofen vandrar en man och hans son söderut genom det döda landet, eftersom mannen är säker på att de inte kommer att överleva en vinter till om de inte ger sig av. De har sina få ägodelar i en kundvagn och släpar sig fram över berg och genom tomma städer. De letar efter mat i tomma hus och sedan länge plundrade affärer och gömmer sig för andra människor. De fryser, svälter och blir sjuka, men fortsätter hela tiden vidare utan att veta om om målet de rör sig mot ens är värt att nå.
The Road gräver ett hål i bröstet på mig. Allt är så genomgrått och hopplöst och ändå fortsätter de att försöka. Utöver att hålla sin son vid liv försöker mannen också hålla kvar vid någon sorts mänsklighet, någon sorts moral, trots att världen som var försvinner allt mer ur hans minne. Först försvann tingen, sedan orden för dem. McCarthys avskalat poetiska språk är perfekt för att gestalta liv som har krympt till det mest nödvändiga och samtidigt ge skönhet åt skildringen av den förfallna världen.
Mannen och pojken, båda namnlösa, talar inte särskilt mycket med varandra och när de väl gör det får jag ofta känslan av att de har sagt samma saker till varandra flera gånger förut. Du måste prata med mig. Men vad pratar man om när allt är grått och dött? Den kortfattade dialog som finns är ändå laddad med mening, som när de försöker öppna en lucka i ett hus och pojken är rädd. De har inte ätit på flera dagar.
Papa, the boy said. We should go. Papa.
There’s a reason this is locked.
The boy pulled at his hand. He was almost in tears. Papa? he said.
We’ve got to eat.
I’m not hungry, Papa. I’m not.
”Jag är inte hungrig”, fast han svälter. Så mycket dessa få ord säger om deras relation.
Ni borde läsa.
(2006)
Jag föreställer mig att om Kapitulera omedelbart eller dö hade utspelat sig när jag gick på högstadiet hade Mary och Lovely varit pandor, med svartrufsigt hår, stjärnor under ögonen och Broder Daniel i öronen. I cupcakens tidsålder har de istället småblommig blus och sju lager körsbärsrött läppstift, men skildringen av den nära och ibland erotiska vänskapen mellan två smarta och lite udda tjejer kunde lika gärna ta plats för tio år sedan eller tio år in i framtiden. 
Det är 1300-tal och pesten sveper genom Sverige. Fjortonåriga Ylva har vallat djur halva sommaren och när hon återvänder till sin by möts hon av eld och död. Hus och sjuka kroppar brinner. Hon flyr. Men hon är inte ensam länge, för i skogen möter hon en stum pojke. Vad är han? En farlig vittra, en räddande ängel eller bara en illaluktande vekling som vet hopplöst lite om att leva i vildmarken? Tillsammans finner de sätt att överleva.
Jag ville så gärna tycka om Amanda Hellbergs Döden på en blek häst. Hennes första roman Styggelsen var hemskt obehaglig och dess smutsiga stämning satte sig verkligen i minnet, men den andra lämnade bara ett blekt avtryck.
Jag brukar vara väldigt försiktig med att ta emot recensionsexemplar av egenutgivna böcker. De kan vara precis hur som helst och att såga någons egenutgivna stackars bok känns hundra gånger jobbigare än att skriva negativt om en bok som har blivit utgiven av ett etablerat förlag, så det är en situation jag vill undvika, både för min egen skull och för författarens. Hur som helst blev jag tillräckligt nyfiken på 
Redan omslaget fångade mig. Ett vanligt foto i taskigt ljus av några utklädda tjejer med blixtröda ögon. Det är en känsla av fotoalbum över det, ni vet, från den tiden då man inte visste hur bilderna hade blivit innan man hämtade dem i fotoaffären.
I ett förord till zombieserien The Walking Dead skriver dess skapare Robert Kirkman att han inte gillar zombiefilmer som bara är splatter och gore. Han föredrar de zombiehistorier som under våldet och äcklet är tankeväckande och innehåller någon form av samhällskritik. “Bra zombiefilmer visar hur körda vi är”.
Den där titeln som är så lång att den inte får plats i bloggens rubrikfält: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.
Jag läste nyligen ungdomsromanen Amandas bok av Katerina Janouch. I den förekommer flera diskussioner mellan högstadietjejer om orättvisa sexuella normer. Ni vet: killar får strula runt men tjejer som gör samma sak är slampor och horor. Same old, same old. Fan, tänkte jag trött, det var ju mer än tio år sedan jag gick i högstadiet. Hur länge ska det där hänga kvar?
För en tid sedan tilldelades illustratören Shaun Tan