Kategori: Recensioner

Kategorier
Recensioner

Ett svin och hans kvinnor

I Åsa Grennvalls senaste serieroman är det mycket som är bekant från hennes tidigare böcker: de konstnärliga människorna, de psykiska problemen, de destruktiva förhållandena. Nytt är upplägget med flera separata relationer som vävs in i varandra.

Svinet handlar om fyra kvinnor och deras relation till skithögen Dan. Dan är ett riktigt jävla praktas: elak, manipulativ och våldsam. Men som Grennvall själv förklarade i UNT nyligen är det ingen förenklad bild av förövare och oskyldigt offer:

– Många tror ju att den här boken ska handla om ett svin men kvinnorna är ju lika sviniga de, både mot varandra och sig själva. Det hoppas jag att folk ska se. Många kanske tänker att ”Jaha, nu har Åsa gjort en bok om hur hemska män är”. Men vem är det som är svinet egentligen?

Det är en bra nyansering, men också något som gör Svinet frusterande att läsa. Det finns ingen att tycka om i den här boken. Jag stör mig på alla.

Kvinnorna i Svinet är fyra flickvänner och en mor. Det är författaren Mia som har dumpat Dan men som fortfarande måste dras med honom, Mias vän Gisela, heltrasiga Ginger (Berny Pålsson-vibbar, någon?) som Dan träffar på psyket och slutligen Bea som anmäler honom för misshandel. Det mest intressanta porträttet tecknar Grennvall av Dans mamma. Hon växlar mellan att försvara eller släta över sonens gräsliga beteende och att vara förtvivlad eller förbannad över det. Mot Bea exploderar hon och säger att flickvännerna kan i alla fall göra slut och sticka, men hon, mamman, kan inte göra slut med monstret för monstret är hennes son.

Som vanligt är Grennvall skicklig på att skriva dialog och gestalta fula känslor. Svinet är nog hennes starkaste verk hittills, men jag är inte helt nöjd. Det känns inte helt färdigt. Det finns säkert en poäng med att lämna slutet öpppet, men jag saknar något sorts svar på alla frågor som ställs.

Kategorier
Recensioner

Omläsning: Kårnulf was here

Igår lånade jag Josefine Adolfssons hyfsat nya Farlighetslagen, men glömde såklart att ta med den när jag åkte till Sollentuna för att jobba några dagar. Så istället lånade jag hennes första bok Kårnulf was here på jobbet idag och har just läst ut den.

Jag har läst den förut, för flera år sedan. Jag är inte helt säker på vad jag tyckte då. Jag hade fått för mig att jag inte var särskilt förtjust, men nu när jag läste den igen var det många formuleringar som jag kände igen och mindes hur mycket de slog då. ”Maktlöshet är att hitta sig själv med en knuten näve.” Även om jag inte minns vad jag tyckte om boken som helhet hade vissa bitar stannat kvar.

Kårnulf was here är en ”dokumentär roman” om Moa som redan som femtonåring ramlar omkring i Valiumdimma. Som vuxen lyckas Moa samla ihop sig någorlunda – hennes psykolog kallar henne den perfekta patienten – men för flera av hennes vänner går det bara neråt.

Av de många mer eller mindre verklighetsbaserade romaner i ”unga destruktiva tjejer”-facket jag har läst är Kårnulf was here definitivt en av de bättre. Den är omedelbar och lite hetsig, som om någon just hade sprejat upp texten på väggen framför en. Ögonblicksbilder här och där, en mer svepande överblick och sedan ett nålstick igen. Bäst är ömheten mitt i misären, hur Moa och hennes vän Anna famlar efter varandra och är varandras ljusa punkter, händerna att hålla, samtidigt som de vet att de nog drar ner varandra och oroar sig för att den andra ska gå för långt.

Något annat som fastnar är skildringen av Moas undvikande. Hon är bra på mycket, men så fort det kommer någon form av krav så går hon. Vill bara leka, inte tävla. Jag vet inte om jag ska se det som att hon är en rädd person som inte vågar försöka någonting, eller om det är en skev värld där allt man ger sig på måste följa en viss bana. Kanske både och.

”Hur vi blir inskolade i att mäta oss, hur märkligt vi tas emot om vi inte är intresserade. Hur man ses som sjuk eller hotfull, kanske både och, fast man egentligen bara helst av allt bara vill hitta något alldeles eget.”

Och jo, rolig är den också.

Kategorier
Recensioner

Love Hurts av Kim W Andersson

När hade en fest i höstas och några serier av svenska tecknare låg på soffbordet var det någon som kommenterade att svenska serier är så fula. ”Borde det inte vara ett krav att de som gör serier faktiskt kan rita?” tyckte några.

Jag läste och bläddrade i en del svenska serier förra året och, tja, jag kan ju förstå det uttalandet. Samtidigt tycker jag verkligen inte att serier måste vara typiskt snyggt tecknade för att ha existensberättigande. Vad som är viktigare är att illustrationerna uttrycker något, att de ger något utöver texten. En av mina favoriter är Åsa Grennvall och hon tecknar ju inte direkt ”fint” men hennes bilder känns och de passar till de historier hon berättar. Men jag har också läst serier där själva användningen av seriemediet verkar meningslös, där bilderna är så intetsägande att jag tänker ”men vad fan, skriv en krönika istället.”

Hur som helst, de som påstår att svenska serietecknare ritar fult har uppenbarligen inte upptäckt Kim W. Andersson. Hans Love Hurts har tydligen gått i serietidningen Nemi, men finns också samlade i ett förbannat snyggt album som jag läste i lördags. Love Hurts är kärleksberättelser där väldigt få slutar lyckigt och de som gör det har en makaber twist. Monster, cowboys, jättar, odöda, mjukisdjur och en del ganska vanliga människor möts, älskar, hatar, sliter ur hjärtan och skär upp halsar. Ibland är vändningen given och ibland helt oväntad, men det är alltid tragiskt eller roligt eller ironiskt eller allt på en gång. Jag är så förtjust i det här fyrverkeriet av bra idéer och snygga teckningar att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Nästa bok nu, snälla?

Smakprov ur Love Hurts
Om kommande serieromanen Puppy Love
Läs Love Hurts 1-3 på Nyheter24

Kategorier
Recensioner

Årets andra roman: Natthimmel

Natthimmel var en av de Augustprisnominerade ungdomsromanerna förra året, men den vann inte. Vinnaren, en bok om att skriva om jag inte minns fel, har jag inte läst men det ska jag säkert göra någon gång.

Hur som helst, i Natthimmel är berättaren Tilda som går på högstadiet och nyligen har förlorat sin bästa vän. Inte så att de har bråkat, vännen har bara flyttat till andra sidan stan men de har ändå glidit isär. Med andra är hon ständigt rädd för att göra något konstigt, för att göra bort sig, för att bli tittad på på fel sätt. Hon planerar vad hon ska säga långt i förväg och funderar på att fejka sjukdom för att slippa umgås. Så börjar en ny kille i klassen. Han heter Jesper, är lajvare och verkar inte alls lika orolig för att göra fel. Tilda och han blir vänner, hon bjuds med på lajv och lite i taget börjar Tilda bryta sig ut ur rädslan.

Sofia Nordin har ett självklart sätt att skildra alla små osynliga regler och riter i det sociala spelet i skolan och de tysta, låsta vanorna där hemma. En som kommenterade på Boktipset.se tyckte att den detaljerade analysen av omvärlden var orealistisk från en fjortonåring, men det håller jag inte med om. Visst, alla tonåringar skulle inte kunna formulera det lika klart, men medvetenheten finns där hos väldigt många. Den finns där som fan. Sällan är väl ens radar för sociala spelregler och missar så aktiv som på högstadiet. Sällan är man så rädd för att göra fel.

Jag blev inte lika uppslukad av Natthimmel som av den andra Augustprisnominerade ungdomsromanen jag har läst, Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm, men det är inte så konstigt. Månskensvargen är spännande och dramatisk medan Natthimmel är lugn och vardaglig och består till stor del av Tildas funderingar, ibland nästan som ett eftertänksamt samtal med läsaren. Jag tyckte mycket om den, särskilt för att Tildas utveckling får gå långsamt. Hon går inte från rädd till supermodig på ett ögonblick. Kanske kommer hon aldrig bli supermodig heller. Slutet är hoppfullt och öppet, men utan något tillrättalagt happy end.

Kategorier
Recensioner

Årets första roman: Vi som hade alla rätt

Som man kan se av ett tidigare inlägg inledde jag året med en hög med serier, men innan det läste jag en roman också: Vi som hade alla rätt av Kristina Thulin & Jenny Östergren. Den handlar om två tv-journalister, Cissi och Minna.

Cissi är programledare och hennes karriär är på väg neråt, hon festar för mycket och gör pinsamma utvik samtidigt som hennes äktenskap bara består av tjafs och bråk. Tillsammans med en gammal kompis, den självständiga och vasstungade fotografen Minna, ska hon göra en dokumentär där de granskar den populäre men politiskt mesige jämställdhetsministern. Ett litet problem bara: Cissi har i hemlighet vänstrat med honom.

”Undergångsroman” står det på omslaget och undergång blir det för åtminstone en av de inblandade. Titeln, ”Vi som hade alla rätt”, syftar väl på Duktiga Flickor ™ som jobbar som fan för att ta sig någonstans och sedan faller samman. Cissis och Minnas värld är sexistisk och ytlig åt alla håll – de är verkligen inte oskyldiga själva.

Vad jag gillar med Vi som hade alla rätt är den underhållande skildringen av mediebranshen och arbetet på tv-kanalen. Om Cissi är tragisk ensam så är hon i alla fall rolig tillsammans med Minna, då de lever rövare till den unge vikarien Björns stora förtret. Men i övrigt är det här inte min typ av bok. Jag är rätt ointresserad av bitter livspussel-problematik i skönlitterär form (blir mest irriterad på de stackars diskbänksbråkande romanfigurerna) och chick lit som har förklätt sig i en mörkare och mer feministisk kappa men sedan ändå slutar med den rätte (och rike) mannen.

Kategorier
Läsrapporter Recensioner

Serienatt

Jag jobbade igår och man kan väl säga att det inte ser så bra ut för det där nyårslöftet att läsa egna böcker istället för biblioteksböcker. Men jag lånade nästan bara serier och har redan läst ut de flesta så det gör inget, säger vi.

Först läste jag Åsa Grennvalls Det är inte värst sådär i början som innehåller serienoveller om omöjliga kärlekar och Ett familjealbum som skildrar en uppväxt och ett familjedrama ur de olika familjemedlemmarnas perspektiv. Åsa Grennvall tecknar inte ”snyggt”, men hon tecknar så att det känns. Hennes bilder både skriker och värmer. Det gäller förresten för helheten också. Det är mycket mörkt och trasigt och ångestfyllt i hennes serier, men värme och humor finns också där.

Sedan läste jag Broderier av Marajane Satrapi, där nio kvinnor i Iran dricker te och berättar historier för varandra om sina pågående eller avslutade förhållanden. Om att bli bortgift som trettonåring, fördelarna med att vara älskarinna, fejkad oskuld, otrogna män och plastikoperationer. Satrapis avskalade stil i tillsammans med hennes ironi och dråpliga berättelser är en oemotståndlig kombination. Det ser så enkelt ut på ytan, men är så rikt under den. Rekommenderas, precis som Persepolis.

Jag passade även på att läsa ut Death: The Time of Your Life av Neil Gaiman. Det är en spinoff till Sandman-serien, som jag har läst pinsamt lite av. Döden är en gothtjej som gillar människor. De som träffar henne här är artisten Foxglove och hennes flickvän Hazel. Foxglove är borta på turné och förhållandet med Hazel vittrar sönder. En natt dör Hazels lille son och i desperation gör hon en överenskommelse med Döden. Jag gillade den. Ska köpa första delen av Absolute Sandman någon gång när jag känner för att lägga ut sådär 700 kr på ett seriealbum.

Kategorier
Recensioner

Främlingar av Taichi Yamada

Harada är en tv-manusförfattare i Tokyo som flyttar in i sitt kontor efter skilsmässan från sin fru. Det verkar först som att han är helt ensam om att bo i kontorsbyggnaden, men efter ett tag börjar han träffa en yngre kvinna, Kei, som visar sig bo på en annan våning.

En kväll åker han till den stadsdel där han växte upp och där lär han känna ett par som ser ut precis som hans föräldrar gjorde innan de dog i trettioårsåldern. Efter att ha umgåtts med dem ett tag är han säker på att de är hans föräldrar, som kommit tillbaka från döden, och han gläds åt att få vara med dem igen. Men att umgås med de döda är inte ofarligt och Harada blir alltmer tärd och kraftlös. Eller är det något annat än föräldraspökena som drar livet ur honom?

Främlingar är en kort, i hemlandet Japan prisbelönt, roman från 1987 och den gavs ut på svenska i höstas. När en över 20 år gammal bok grävs upp för översättning väntar jag mig att den ska vara något särskilt, men njä… Jag vet inte om det är översättningen eller om jag läser för lite japanska författare för att fatta grejen eller om det helt enkelt bara inte är min typ av bok, men mitt samlade intryck av den kan nog sammanfattas med ”jaha”. Visst finns det bra saker i den, som Haradas ensamhet och hans funderingar kring sin familj och sin egen eventuella galenskap. Men det är som att det finns en vägg som hindrar mig från att riktigt sjunka in i texten. Trots att det är Harada själv som berättar känns det alltför distanserat. Och precis som Tekoppen tycker jag att läsaren skrivs på näsan ibland.

På omslaget kallas Främlingar för skräck, men särskilt skräckig tycker jag inte att den är. Dels är spökena mestadels ofarliga och dels är det den där väggen. För att bli skrämd måste man dras in, bli engagerad. Distansen hindrar det.

Kategorier
Recensioner

Udda triangeldrama

Udda av Sara Lövestam var vinnaren i Piratförlagets tävling Bok-SM. Den handlar om språkforskaren Paula som föddes utan ben, Martin som attraheras av kvinnor som saknar kroppsdelar och hans lesbiska kompis Lelle som aldrig kan hålla käft. Ett udda triangeldrama utspelar sig, samtidigt som trådar ur deras familjers förflutna nystas upp. Udda är varm, bubblig och rolig även om den också kan vara allvarlig. Det är svårt för Paula att släppa fram sidor som hon trängt undan, och de två andra gör det inte direkt bekvämt för henne: antingen Martin som dyrkar henne eller Lelle som nästan helt saknar spärrar för vad som hoppar ur hennes mun.

Lite i likhet med Nefilim som jag skrev om igår ser jag en film framför mig när jag läser Udda. Snabba klipp, snärtiga repliker och lätt att tycka om.

Kategorier
Recensioner

Nefilim av Åsa Schwarz

Nova är en 19-årig dreadsprydd miljöaktivist vars mor nyligen dog i en bilolycka. Amanda är kriminalinspektör och har gjort sig känd för att alltid ha högklackat på jobbet. Deras vägar korsades först i samband med utredningen av bilolyckan, men ett tag senare är Nova jagad av Amanda och resten av polisen.

När Nova bröt sig in hos en Vattenfall-höjdare för att vandalisera hans lägenhet fick hon nämligen en hemsk överraskning: han var hemma, men död. Mördad på ett groteskt sätt. Självklart blir Nova misstänkt för mordet, och försöker ta reda på vad som egentligen har hänt innan hon själv åker fast.

Nefilim är Åsa Schwarz tredje roman, en nutidsthriller med vissa övernaturliga inslag. Jag har inte läst de två första, men åtminstone i Nefilim är de fantastiska dragen dämpade och tar inte någon synlig plats i berättelsen förrän ganska sent. Den känns väldigt nu, med klimattema i form av ledare för miljöförstörande företag som mördas, några Greenpeace-aktivister som de oskyldigt utpekade och en organisation av inte helt mänskliga varelser som har egna anledningar till att vilja stoppa klimatförändringarna – de vill inte bli bortspolade av en andra syndaflod.

Nefilim går snabbt att läsa och är spännande. Berättandet känns väldigt filmiskt med många korta kapitel och hopp mellan olika karaktärer. Det finns mycket i driv i handlingen, men antagligen på bekostnad av fördjupning för så här i efterhand är det inte särskilt mycket som har fastnat. Mest minns jag Nova, som här och där har jämförts med Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millennium-trilogi, men även om de har den alternativa stilen och vissa specialförmågor gemensamt så är Nova mer trovärdig och inte lika avskärmad från andra människor.

Jag gillade Nefilim. Även om inte så mycket fastnade blev jag tillräckligt nyfiken för att vilja läsa Åsa Schwarz andra böcker.

Kategorier
Recensioner

Hungerspelen

Bokbabbel har som flera andra gjort en lista med 00-talets bästa böcker. Bland dem nämner hon The Hunger Games av Suzanne Collins och skriver ”Sällan har man väl blivit så överraskad och stormförtjust som av denna dystopiska ungdomsbok?”

Jag läser den på svenska just nu och kan bara instämma i att den är en otroligt positiv överraskning. Jag hade väntat mig att den skulle vara bra, för jag hade hört mycket gott om den, men jag var inte beredd på att bli totalt uppslukad.

Hungerspelen utspelar sig i en brutal framtid där 24 ungdomar tvingas att delta i en grym tävling där den som vinner är den som överlever längst. Det hela direktsänds i hela landet som en blodig dokusåpa och arrangörerna manipulerar spelet för att göra publiken nöjd. Dog ingen idag? Bäst vi fixar något så att de måste slåss med varandra…

Uppslukande är det som sagt. Konstant spännande, drivet och en realistik skildring av mänskligt beteende i extrema situationer. Berättaren Katniss är en sextonårig tjej från ett av landets fattigaste distrikt. När hennes lillasyster blev lottad att delta i Hungerspelen tog Katniss hennes plats. Hon, liten och halvsvulten, borde i teorin inte ha någon chans mot de starkare deltagarna från de rika distriken som har tränat inför Hungerspelen sedan de var små. Men i den skogsmiljö där spelet råkar ta plats den här gången blir hennes jaktkunskaper och erfarenhet av att behöva vara uppfinningsrik för att överleva en fördel.

Med 40 sidor kvar säger jag: Läs!