Förra veckan skrev jag lite kort om southern gothic-författaren Flannery O’Connor. Blodsbunden är den ena av hennes två romaner; mest skrev hon noveller.
Jag har inte läst något mer av O’Connor hittills, men religion ska tydligen vara ett återkommande tema. I Blodsbunden är det en man vid namn Hazel Motes som brottas med sin tro. Hemkommen från en tid i armén hamnar han i en liten stad i den amerikanska södern där han predikar på gatorna om en kyrka utan Jesus: ”kyrkan där dom blinda inte ser, där dom lama inte går och där det som är dött förblir dött.” Det är en kyrka där hädelsen är vägen till sanningen och där det inte finns något syndafall eftersom det aldrig fanns något att falla ifrån.
Men Motes växte upp med en strängt predikande far och hans anti-religion är inte så klar för honom som han vill ge sken av. Han blir besatt av en blind predikant, som sägs ha berövat sig själv synen i trons namn, och förföljer denne. När den blinde inte vill veta av honom blir Motes både upprörd ocgh förvirrad – den blinde borde ju försöka frälsa en hädare som han! Och samtidigt bestämmer sig den blindes unga dotter för att Motes är mannen för henne och han får dessutom dras med en konstig pojke som är säker på att Motes ska föra med sig en stor förändring i hans liv. Det har hans blod, den engelska titelns Wise Blood, talat om för honom.
Blodsbunden är en tunn roman och så bra att jag genast vill ha mer. Motes och de andra är en galen bunt, minst sagt, men de är ingen freakshow som bara är till för att skrattas åt. Deras udda beteenden och märkligt bortvända dialoger – ofta är det som att de över huvud taget inte talar med varandra, utan bara kör på med sitt – är visserligen väldigt underhållande, men definitivt mer tragiskt än glatt. Deras irrande vägar leder sällan till vad de egentligen behöver.
Jag kan inte komma på något att klaga på när det gäller Blodsbunden. Stämningsmässigt påminner den dessutom om tv-serien Carnivale, vilket aldrig kan vara en nackdel.
Jag har skrivit om serieromanen Dödvatten av Lars Krantz på 
I början av sommaren klagade jag på översättningen av Nattens begär i inlägget 
Kulturjournalistikens grunder vänder sig främst till humaniorastudenter som behöver mer praktiska inslag i sin utbildning, men den kan såklart läsas av vem som helst som är intresserad. Det märks dock att målgruppen är folk som är vana att skriva uppsats, för skillnader mellan akademiskt och journalistiskt skrivande tas upp flera gånger.Kulturjournalistikens grunder är, trots sin titel som skulle kunna syfta på en riktig tegelsten, en tunn bok med fyra delar som behandlar kulturartiklar, teaterkritik, litteraturkritik och journalistikens demokratiska uppdrag. Förutom lite historia och grundläggande kulturteorier innehåller den både praktiska skrivtips om hur man lägger upp sin text och mer övergripande funderingar kring estetisk värdering, hur man förhåller sig till de verk man skriver om och rådande normer som kan inverka. Jag tyckte att artikeln om om teaterkritik var mest intressant, eftersom det är ett område jag inte har någon koll på alls. Artikeln om litteraturkritik fick breda ut sig mest och fick därför med många intressanta resonemang, men för någon som varit inne och nosat på det området förut är nog det mesta bekant.Kulturjournalistikens grunder är saklig och lätt att förstå, men tyvärr känns den mycket som en kursbok. Det är inte så konstigt med tanke på att den är tänkt att användas som sådan, men varför måste många kursböcker kännas så onödigt torra? Lite studs kan väl folk få i skolbänkarna.Författarna skriver i inledningen att boken vänder sig både till nybörjare och mer erfarna skribenter, men jag tycker att den känns som en typisk nybörjarbok och som sådan är den bra. Men det hade som sagt inte skadat om den hade varit lite roligare.
Någon skrev en gång till mig att om jag gillar Jeanette Winterson så borde jag gilla Ali Smith. Jag kommer inte ihåg vem du var, men du hade rätt. Tack. Girl Meets Boy ingår i 
Ett av de första inläggen i den här bloggen handlade om 
Jag gråter sällan över något jag läser, men sista texten i antologin Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet fick tårarna att rinna. I den skriver Kerstin Wixe om när hon skulle köpa ett gammalt hus på landet och den äldre kvinnan som ägde det började berätta om sitt liv. Kvinnan, Signe, hade gift sig väldigt ung med en man som utåt sett var trevlig och omtyckt. Men så fort de var gifta började han misshandla henne och senare deras barn. Hon fick knappt gå någonstans och ingen hälsade på, så hon levde isolerad med sina barn och djur och ett jävla monster tills monstret dog av sjukdom. I fem år låg han döende, och då grät han och ångrade sig. ”Som att allting hade varit helt onödigt”, säger Signe. ”Jag sörjde inte när han dog.” Nästan hela livet hann gå innan hon blev fri. När Signe sedan säljer huset till Kerstin tar hon på sig sin finaste klänning, tar ut 50000 i kontanter och inreder sitt nya hem precis som hon vill.Lyckliga slut handlar om kvinnor som har tagit sig ur destruktiva förhållanden, våld och sexuella övergrepp. Inte bara om det fysiska uppbrottet, utan om processen att gå vidare psykiskt och försöka sluta känna så mycket skam över det de har blivit utsatta för. Lite som jag skrev om 
När jag läste Dubbla slag av Malin Persson Giolito slog det mig hur sällan jag läser den typen av böcker, som handlar om vanliga (nåja) nutida människors vardagsliv och ”livspussel” (kräkord). Hade det inte varit för det feministiska temat hade jag antagligen inte intresserat mig för den alls.Dubbla slag handlar om Hanna som gjorde kometkarriär som ung jurist, men sedan hon fick barn har det gått trögt. På jobbet förväntar de sig att alla ska jobba dag och natt, och inte sticka iväg för att hämta på dagis. Och hemma sover mannen gott på nätterna medan hon själv ligger vaken av stress eller skrikande barn. Det är alltså en bok som är väldigt typisk för vår tid, då kvinnor intalas att de kan få allt – karriären, familjen, det jämställda förhållandet – och sedan skulle behöva klona sig själva eftersom det inte funkade.Dubbla slag och flera andra hyfsat nya böcker visar en familjebild som ser ut ungefär så här: mamman, yr av sömnbrist, flänger runt med otvättat hår för att hinna klä på och fixa frukost till ungarna som bråkar och kastar mat över hela köket innan hon själv ska till jobbet. Så kommer pappan in, utvilad och nyduschad, och säger ungefär jaha, här sitter ni och myser, och sedan går han till jobbet medan kaoset fortsätter där hemma. Det skulle vara intressant att läsa en bok ur ”Mannens” synvinkel om den situationen, om förhållandena där de trodde att de var jämställda, men sedan blev det pannkaka när barnen kom. Eller det kanske redan finns? Tipsa gärna i så fall.Dubbla slag är välskriven och effektivt berättad och många kan säkert känna igen sig i Hannas problem. Inblicken i hur det kan fungera på en advokatbyrå är också intressant. Men trots allt det skulle jag inte vilja ha mer av samma sak när jag har läst klart. Det finns en anledning till att jag sällan läser såna här böcker, och det är att det helt enkelt finns annat som intresserar mig mer.