Kategori: Recensioner

Kategorier
Recensioner

Döda drömmars ö

Gotiskt mysrysigt boktips för unga, eller för vuxna som har kvar sin mysko 14-åring inombords: Döda drömmars ö av Helena Dahlgren.

Den handlar om Molly, som äntligen får åka på en skrivarkurs på en ö långt ute i skärgården. Den leds av en författare som är viktig för Molly. Men något är såklart skevt. Molly drömmer om att sjunka och gränsen mellan det verkliga och något annat blir allt tunnare.

Hade jag läst den som tonåring hade jag säkert önskat att få göra det som Molly gör, minus skräcken då. Döda drömmars ö är som ett koncentrat av att älska text och mörker och fantasier om något annat. Finfin ungdomsbok.

(Jävsdeklaration: Här tipsar jag om en kompis bok. Ni ska såklart lita på mitt tips ändå!)

(Bonnier Carlsen, 2025.)

Kategorier
Recensioner

Dödsstugan

I kortromanen Dödsstugan av Nina Källmodin tar tre män en skotertur till en avlägsen stuga som en av dem har ärvt. De var barndomskompisar, nu är de vuxna och ska ha några trevliga dagar i skogen. Tror de. En snöstorm sänker både temperaturen och humöret och något tar sig in.

Bra olycksbådande känsla, bra skildringar av vänskap som inte är så vänskaplig längre – och kanske inte var det från början heller. (Men ibland blir jag lite osäker på vem av snubbarna som är vem. Caesar är nog alltid tydlig, men det tar ett tag innan jag lär mig skilja på Leo och Måns.)

Det är en snabbläst, effektiv skräckis. Inte så originell, men välskriven. Tre snöstormar av fem.

(Kraxa, 2025.)

Kategorier
Recensioner

The Deep

Jag läste The Deep av Alma Katsu och blev rätt besviken.

Det är en ganska långsam skräckroman som kretsar kring den unga Annie som jobbade som hyttvärdinna på Titanic och överlevde katastrofen. Några år senare jobbar hon på Britannic som används som sjukhusfartyg under första världskriget. Där ser hon en man hon känner igen, och minnen från Titanic rullas upp. Minnen av en resa där det – förutom isberget då – hände underliga saker och många hade en känsla av att något var fel ombord. Spöken? Andar? Folk är bara tokiga? Folk är tokiga OCH det finns spöken? Alla alternativ framstår som möjliga.

Jag gillade The Deep mer som historisk roman än som skräckroman. En The Gilded Age till sjöss som följer både personal och överklass under resan, visst, det läser jag gärna. Men skräckelementen funkade inte för mig. Jag sjunker (haha) aldrig riktigt in i dem och börjar tro på dem, istället känns det som att jag står lite utanför och tittar på folk som beter sig knasigt och bara: men kan ni sluta hålla på.

Jag gillade verkligen Alma Katsus Hunger, också den en historisk skräckroman inspirerad av verkliga händelser, så det var lite tråkigt att den här inte levde upp till förväntningarna. Den var inte dålig, jag läste hela under en helg utan att tycka att det var bortslösad tid. Men den var inte vad jag hade hoppats på.

(2020.)

Kategorier
Recensioner

Victorian Psycho

I Victorian Psycho kommer Winifred till Ensor House för att jobba som guvernant till familjens två barn. Kapitelnamnen berättar vad hon tycker om sina arbetsgivare:

”in which I meet my employers and am not terribly impressed.”

Det är också snabbt tydligt att Winifred är lite mer mordiskt lagd än de flesta guvernanter (om man inte gissade det av bokens titel). Hon växlar mellan att göra störda grejer och anstränga sig för att bete sig normalt – hon vill inte att det ska gå som på hennes förra arbetsplats. Inte för fort i alla fall.

Virginia Feito har skrivit en blodig lek med berättelser om 1800-talets överklass och människorna som jobbade åt dem. Jag tror att hon hade väldigt roligt när hon skrev den och jag hade hemskt roligt när jag läste den. Det är en snabbläst, udda, äcklig historia om hämnd, med en urflippad berättare. Även om jag vet vart den är på väg, blir jag ändå förvånad (och förtjust) över hur det går till och hur långt den går.

(2025.)

Kategorier
Recensioner

The Safekeep

Det är 1960-tal i Nederländerna. Isabel lever ett ensamt och inrutat liv. Efter att hennes bröder flyttat ut och hennes mamma dött är hon själv kvar i familjens hus. När hennes brors nya flickvän flyttar in tillfälligt blir det kaos inom Isabel. Inte bara stör Eva hennes vanliga rutiner, hon och Eva dras till varandra på ett sätt som både river upp och befriar.

Jag slukade The Safekeep. Det är en skarp, laddad roman och jag gillar hur Yael van der Wouden målar upp det lite giftiga samspelet mellan syskonen och andra personer, och hur bra hon är på att skildra hur obekvämt och obehagligt Isabel tycker att ca allt är.

Den tar också några oväntade vägar. Vad som börjar som en intim historia om några få personer vidgar perspektivet till vad som hände med nederländska judar efter andra världskriget.

En negativ grej: Jag tror inte att jag gillade slutet.

(2024.)

Kategorier
Recensioner

Singing Hills Cycle 1 & 2

… the general sat on the porch late into the night, looking north towards home and east towards vengeance.

Tips till er som vill läsa fantasy som inte är 500 sidor: Nghi Vo har skrivit flera fina kortromaner om Chih, som reser runt, lyssnar på berättelser och dokumenterar sitt lands historia i stort och smått. (Chih är en cleric, vilket jag inte är helt säker på vad jag borde kalla det på svenska.)

I The Empress of Salt and Fortune får hen höra om den nyligen avlidna kejsarinnan In-yo ur hennes tjänarinna Rabbits perspektiv. Det är den sorts berättelse som kunde varit 500 sidor om ränksmideri och krig, men här berättas den i små fragment.

I When the Tiger Came Down the Mountain blir Chihs resa avbruten av tre hungriga tigrar och nu blir det Chihs tur att berätta en historia. Kan hen göra det tillräckligt bra för att slippa bli uppäten? Tigrarna har dessutom hört en annan version av samma berättelse.

Vo har fått in mycket i sina korta böcker. Här finns komplexa relationer och krångliga känslor, förtryck och uppror, brutalitet och ömhet, queerhet, poetiskt språk och kärlek till berättande. Och mammutar, spöken och läskiga rävar. Glöm absolut inte mammutar.

Serien kallas Singing Hills Cycle, efter Singing Hills-klostret som Chih hör till, och det finns tre delar till. Jag kommer absolut läsa dem också.

Kategorier
Recensioner

Unraveller

Fantasytips! Unraveller av Frances Hardinge utspelar sig en fantasyvärld där en del personer kan kasta förbannelser på andra. Kellen har den ovanliga förmågan att han kan lösa upp en förbannelse, så det drar han omkring och gör, tillsammans med Nettle som han en gång räddade från att vara en fågel. Sedan hamnar de i ett mysterium som är mer komplicerat än de förbannelser de är vana vid.

Jag gillar den fantasifulla världen Hardinge har byggt upp, den känns inspirerad av sagor och folktro men med sin egen ton. Det blir en oväntad resa med lite stökiga karaktärer, där skildringen av dem rör sig smidigt mellan humor och psykologiskt mörker.

Unraveller sällar sig till de fantasyböcker som ifrågasätter den enkla hjälteberättelsen. För vad händer efter att en person har blivit räddad från något fruktansvärt? Räddaren studsar vidare till nya hjältedåd, medan den räddade själv får plocka ihop bitarna av sig själv. Vad gör det med en att vara det avklarade uppdraget i någon annans berättelse?

(2022.)

Kategorier
Recensioner

Björnkällan

Länge sen jag läste en kapitelbok senast! Björnkällan av Kristina Sigunsdotter var fin. Välskriven, stämningsfull, lite magisk och lite gotisk. Och jobbig, med sin socialrealistiska svärta.

Den handlar om Hedda som har flyttat till ett nytt fosterhem och en ny skola. I klassen går Sire. De andra eleverna undviker henne, men Hedda dras till henne. Skumma saker händer – spökar det i hennes nya hem, finns det en magisk källa i skogen, och vad är det för häxa folk pratar om?

Mot slutet känns det som att det kanske går lite för fort och jag vet inte om allt egentligen knyts ihop. Men det kanske bara var jag som var trög, eller förväntade mig något mer tillrättalagt. Björnkällan är mer sällsam känsla, poesi och felvända solrosor än prydligt staplade byggklossar och det är som det ska.

(Natur & Kultur, 2025.)

Kategorier
Recensioner

Étolie

Jag vet inte varför jag fortsätter att bli pepp när jag får höra om en ny dramaserie om balett, jag har ju inte blivit jättenöjd tidigare. Det var Bunheads (2012) som kanske var småtrevlig, jag minns inte så noga. Flesh and Bone (2015) ville vara dark and edgy vilket innebar … striptease, prostitution och incest? Jag minns inte så noga där heller, men den hade något ändå, jag såg ju hela. Och så var det Tiny Pretty Things (2020), om ett mordförsök på en fin balettskola, som jag inte ens såg klart. Den hade potential som underhållande slask-tv, men jag stod inte ut med det pinsamma skådespeleriet.

Ändå blev jag glad när Amy Sherman-Palladinos dramakomedi Étoile dök upp på Prime. Den handlar om samarbetet mellan ett balettkompani i New York och ett i Paris. Biljettförsäljningen går dåligt för båda, så de bestämmer sig för att byta dansare med varandra för att skapa uppmärksamhet. Jag orkade inte ens se tre avsnitt.

Den ska ju vara rolig, men jag tyckte mest att den var skränig och ganska påfrestande. De tar i så de nästan spricker med sina inte jätteroliga repliker.
Det här var Étolie för mig: Inte tillräckligt roligt för att funka som komedi. Inte tillräckligt engagerande för att funka som drama. Inte tillräckligt snaskig för att ha några såpakvalitéer – den har ca noll snask. Kvar är rätt irriterande karaktärer som springer omkring och beter sig tokigt – uppblandat med några snygga dansscener, vilket innebär lite konstiga skiften i tonläge.

(Samtidigt såg jag igår en tråd med tv-tips på Bluesky där någon och hans fru tyckte att den var super. Så det finns ju folk som tycker att den är skoj. Tydligen.)

Kategorier
Recensioner

Makaber #1

Jag har läst första numret av Makaber, en ny svensk tidskrift med skräcknoveller. Den är väldigt snygg och det är hemskt kul att de gör en sådan satsning på svensk skräck.

Däremot tycker jag inte att texterna riktigt lever upp till ambitionerna – än. De flesta är ok men inte direkt minnesvärda. (Vissa har kul idéer men är språkligt inte så spännande, andra är välskrivna men storyn lyfter kanske inte. Få får ihop båda delarna.) Två som däremot fastnade i skallen var den riktigt obehagliga Dockmamma av Saga Stigsdotter och den skeva Passagen av Erik Edsbagge Engström, för dess känsla av att det är något fel på verkligheten.

Men det är som sagt första numret. Jag kommer absolut fortsätta läsa den och ser fram emot att se hur den utvecklas. Andra numret ligger på köksbordet och väntar.