Gammal skräck och ny urban fantasy:
The Castle of Otranto av Horace Walpole (1/5)
Dracula av Bram Stoker (4/5)
Skuggan över Innsmouth av H P Lovecraft (4/5)
Moon Called av Patricia Briggs (3/5)
Kategorier
Kategori: Recensioner
Kategorier
The Castle of Otranto
Jag har just läst The Castle of Otranto av Horace Walpole, boken som formade 1700- och 1800-talens gotiska romaner och därmed är en viktig föregångare till våra dagars skräcklitteratur. Som litteraturhistoriskt fenomen är den och dess inflytande jätteintressant. Som enskilt litterärt verk är den skit. Den är verkligen hur tråkig som helst. Så här skrev jag i en recension som dyker upp på Catahya om någon vecka:
The Castle of Otranto börjar med att en enorm hjälm faller ner från himlen och gör mos av en ung man som just ska gifta sig. Mannens far, prins Manfred, får då iden att själv gifta sig med den blivande bruden eftersom hans egen fru inte verkar kunna få flera barn. Så börjar rännande i mörka källare och allmänt konspirerande, det dyker upp folk som inte alls är vad de verkar vara och det spökar då och då.The Castle of Otranto är ett exempel på att böcker inte alls behöver vara bra för att ha stor litteraturhistorisk betydelse. Handlingen är klumpigt tillyxad, språket är trögt i mina nutida ögon och karaktärerna rätt ointressanta med sina hysteriska beteenden och svamliga dialoger. Skulle jag sammanfatta boken med ett enda ord så är det tråkig. Den är helt enkelt jättetråkig, trist och livlös. Tur att den är kort, för inte ens de fåniga övernaturliga inslagen lyckas liva upp den, utan de känns bara konstiga. (Som sagt, det dök upp en jättelik hjälm ur ingenstans…) Så läs för all del The Castle of Otranto för att den är historiskt intressant och viktig, men inte för dess skönlitterära värde för sådant har den inte mycket av.
Nu ska jag för övrigt vara barnslig och avslöja att det jag tyckte var roligast under läsningen var hur bekanta ord användes på lite andra sätt…
Bianca shrieked, and cried, ”Help! help! the princess is dead!” Manfred started at this ejaculation, and demanded what was the matter?
Andra bloggar om: gotik, skräck, horace walpole
Kategorier
Senaste recensionerna
Kategorier
Hey Dolly
Hey Dolly av Amanda Svensson blev ganska uppmärksammad i våras och den har varit nästan konstant utlånad på mitt närmaste bibliotek sedan dess, men jag lyckades hugga den nyligen.
I korta avsnitt irriterar sig Dolly på sin tråkiga pojkvän och sina instabila tjejpolare och visar sig vara rätt instabil själv, särskilt när det gäller verklighetsuppfattningen. Hon är en sån där obstinat jag-är-så-speciell unge som kan vara kul i fiktiv form, men som man i verkligheten skulle vilja örfila och skrika ”skärp dig!” åt. Det är pladdrigt, rastlöst och rätt förvirrat, men så språkligt säkert och sprudlande att jag förlåter allt annat. Amanda Svenssons lek med orden har den där totala motståndslösheten som gör att det känns som att blicken rinner, nästan halkar, över sidorna när man läser.
Hey Dolly går snabbt att läsa och nästan lika snabbt att glömma. Nu, någon vecka senare, minns jag knappt vad den handlade om, bara att jag gillade språket.
Kategorier
En målsättning och dess nederlag
När jag startade den här bloggen var det för att jag ville ha en plats att skriva om annan litteratur än fantasy och sådant. Haha. Vad trodde jag egentligen, att jag skulle kunna ha en bokblogg där fantastiken inte tar stor plats? Pfft. Klart jag inte kan.
Här är mina senaste recensioner på Catahya:
How to Write Science Fiction & Fantasy av Orson Scott Card
På ödets vingar av Julia Sandström
Kategorier
The Courage Consort
Det är inte så ofta jag läser en bok och efteråt inser att det inte finns någonting mer jag skulle vill ha av den. Att inget saknas eller är onödigt eller på fel plats, att jag inte har minsta lilla grej att gnälla på. Att den faktiskt är helt komplett.
The Courage Consort av Michel Faber är en kort roman om en a cappella-kör på fem personer som bor några veckor i ett belgiskt slott för att öva in sitt kommande nummer. Isolering och excentriska personligheter får frustrationen att spraka mellan väggarna, samtidigt som körens självmordsbenägna sopran börjar komma ut ur sin grå dimma. Faber har ett precist och sparsmakat språk och perfekt känsla för att få fram komplext socialt samspel med små medel. Rolig är han också.
Jag är sjukt imponerad. Det är inte så att The Courage Consort är något av det bästa jag har läst eller tyckt mest om, men hantverket är så otroligt kompetent. (Och jag undrar lite vad det säger om litteraturen jag läser i vanliga fall att jag så sällan tänker ”gud vilken kompetent författare” när en bok är avslutad. Det brukar vara annat som har fångat min uppmärksamhet, vilket kan vara både bra och dåligt.)
Andra bloggar om: Michel Faber, författare
Kategorier
Svensk skräck och rysk fantasy
Nyligen recenserat på Catahya:
Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Diamantsvärdet och Träsvärdet av Nick Perumov
Kategorier
Spaning: ALT, sågningar och bajs
# Jag läser hos Bokhora att förlaget Atlas ska släppa en ny tidskrift vid namn ALT, som beskrivs så här: ”ALT föddes ur en önskan att på ett mer ingående sätt diskutera litterära texter och hur de tillkommer. Ambitionen är att långa tankar ska få tänkas och att de ska få tänkas till punkt. Det blir inga notiser. Inga nyheter. Inga recensioner. Bara mångsidiga och läsvärda texter om litteratur. Samtal och essäer, om skrivande och om läsande.” Mer kan man läsa i Atlasbloggen.
Låter rätt spännande, tycker jag. Första numret beställt.
# Jag läser hos Vertigomannen att han, liksom många andra, funderar över att negativa recensioner ofta är roligare att läsa än positiva recensioner. Roligare att skriva är de också, sågningarna. Jag brukar ha särskilt roligt när jag recenserar dålig film – jag ser betydligt fler dåliga filmer än jag läser dåliga böcker. Men visst är det lite tragiskt att det är svårare att hylla på ett sätt som är underhållande för läsaren och en själv?
(Det är inte alltid roligt att dissa, förresten. Jag sågade en svensk fantasyroman vid fotknölarna på Catahya för några år sedan och det är nog den enda recension som har gett mig dåligt samvete i efterhand, för det är ju inte helt otippat att författaren har läst den. Jag har tänkt flera gånger att jag borde dämpa den lite, för jag känner mig så taskig, men vad fan, jag skrev helt enkelt vad jag tyckte och bredde inte på bara för att vara rolig, vilket har gjorts i andra recensioner.)
# Och så fnissar jag lite åt bajsinlägget hos Calliope.
Andra bloggar om: alt, recensioner, sågningar
Kategorier
Insekt av Claire Castillon
Vilken usel bokbloggare jag är! Har ju inte skrivit något på nästan en månad.
Hur som helst, igår stod jag och rotade i bokhyllan hos Markus föräldrar och hittade Insekt av Claire Castillon. Jag slukade den idag och den var tillräckligt bra för att jag efter bara några sidor skulle tänka att jag måste berätta om den för er. (Om det fortfarande är någon som läser här…)
Insekt är en samling med 19 noveller om mödrar och döttrar. Det är korta texter, effektiva och skarpa och ibland helt makabra. Jag kommer att tänka lite på Alicia Erian när jag läser om all galenskap och smärta mot en grå vardagsbakgrund, men Castillon har en ännu mer lakonisk berättarröst och skriver om ännu mer skruvade saker på ett sätt som får dem att kännas helt vardagliga. Det är en underlig upplevelse att då och då inse att jag sitter och läser om något hemskt och vidrigt som om det inte var något konstigt alls eller till och med roligt. Skickligt.
Hennes andra novellsamling, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska, kom på svenska i februari. Måste läsa!
Kategorier
Alicia Erian
(Det här skrevs egentligen 21 maj förra året i min dagbok, men jag tycker att Alicia Erian förtjänar all uppmärksamhet hon kan få.)
För något år sedan läste jag Alicia Erians novellsamling Kärlekens brutala språk. Låt er inte luras av att titeln låter som en Harlequin-roman eller ett kvällstidningsreportage om kvinnomisshandel, för den är brutalt bra. I helgen läste jag Erians första roman, Towelhead. I korthet handlar den om 13-åriga Jasira som flyttar till sin stränga pappa i Texas. Hon vet inte hur hon ska hantera sin kropp och sexualitet, hennes omgivning vet inte hur den ska hantera henne heller och hon blir utnyttjad av sin granne.
Känslan som Towelhead ger är väldigt lik stämningen i Kärlekens brutala språk: brist. Att leta efter något att fylla tomrummet med. Och ibland hittar man det, ibland inte. Ofta hittar man fel och ibland känns det som är fel väldigt bra. En stund. Kanske. Eller kanske inte.
Förutom att vara gripande, tragiska, starka och jobbiga är böckerna roliga, på ett lite torrt och syrligt sätt. Väldigt roliga, faktiskt. Det känns lite skumt att roas av berättelser som handlar om utnyttjande och brist på ömsesidig värme, men Erian har ett sätt att lakoniskt berätta om hur vrickade människor är som är helt oemotståndligt. “Vardagens absurditeter”, som förlaget Modernista uttrycker det.
Något som är väldigt bra är att Erian inte moraliserar. Hon gestaltar vad som händer och hur romanpersonerna reagerar på det, men övrigt värderande lämnas till läsaren. Jag tycker också om att hon kan skriva om sex utan att göra värsta grejen av det. Ni vet hur det är i många komedier där skämten markeras på ett överdrivet sätt så att folk ska fatta att nu-blir-det-ROLIGT. På ett liknande sätt markeras ofta sex i film och i litteratur: nu-blir-det-SEX! Så tröttsamt. Hurra för Alicia Erian för att hon kan skildra sex på samma sätt som hon skildrar allt annat. Och hurra för att hon kan skriva om tjejer som blir illa behandlade (och som behandlar sig själva och andra illa) utan att göra stackars-små-offer av dem. Trots all skit får jag känslan av att de kommer nog klara sig rätt bra ändå.
Läs!
Andra bloggar om: alicia erian