Umeå novellpris delades för ett tag sedan ut till fem vinnare istället för en, vilket ett antal personer anser vara fegt och tråkigt.
”När vi i juryn i år skulle utse pristagare kom vi fram till att vi ville visa fram en provkarta på vad novellen kan vara, vad novellen kan erbjuda i konstnärliga och litterära möjligheter”, sade jurymedlemmen Torgny Lindgren.
Hah. Om deras syfte med så många pristagare var att visa upp novellkonstens mångsidighet så tycker jag att de misslyckades. Flera av novellerna erbjuder nämligen ungefär samma saker. Tre av de vinnande novellerna hade utgjort lika mycket ”provkarta” som alla fem tillsammans. Och även om ingen av dem är dålig, så tycker jag inte att alla förtjänar att vara med och dela priset.
Om jag hade fått bestämma så hade ”Präst i Kemi” av Nina Hampusson vunnit. Ensam. Den har något som de andra till stor del saknar och det är, hur kliché det än låter, riv. Den är underhållande och kraftfull när de andra mest är fina.
De andra då?
”Hannes & Hanna” av Sanna Lindmark Starkenberg handlar om en unge och hans barnvakt. Den är fin, realistisk och välskriven och man anar en mörk bakgrund, men den saknar det lilla extra.
”Rekviem” av Henry Barsk består av först en berättelse som nästan bara är naturbeskrivning, sedan ett refuseringsbrev och sist en ny, bättre version av berättelsen. Det är en kul idé i teorin, men innebär i praktiken att halva novellen består av en text som förtjänade ett refuseringsbrev. Eh. Kanske inte helt lyckat.
I ”Tabita” av Else-Britt Kjellqvist flyttar en kvinna tillfälligt in i ett litet samhälle och väcker en bibliotekaries intresse. Ett utsnitt ur vardagen som känns äkta, men rätt ointressant. Dessutom är språket lite obekvämt ibland. Kjellqvist skriver i vanliga fall poesi och en del formuleringar känns som att de skulle passa bättre i en dikt, för här snubblar jag över dem.
”VM i Calgary” av Mia Öström gillade jag däremot. Huvudpersonen ska snart föda och hennes buffel till karl ska köra dem till sjukhuset, men det blir hela tiden hinder på vägen. Jag blev riktigt irriterad, men på ett bra sätt.
Andra bloggar om: noveller, litteraturpris
Broken av Kelley Armstrong är den sjätte fristående delen av Women of the Otherworld. Elena, världens enda varulvshona, är gravid. Hela flocken nojar över det, eftersom det är så ovanligt att de inte vet hur det kommer funka. De tar ändå uppdraget att stjäla ett brev som ska ha skrivits av Jack the Ripper och hoppsan, där öppnades en portal från 1800-talet och några zombier trillade igenom. 
Nattvakt av Kit Whitfield utspelar sig i en variant av vår värld där det normala är att vara lykant (varulv) och människor som vi är i minoritet. Whitfield har skapat en i minsta detalj trovärdig bild av ett samhälle som är organiserat kring det faktum att större delen av befolkningen får päls och går bananas en natt i månaden. Barbackorna – de som inte inte förvandlas – jobbar åt ARLA, en myndighet som ska hålla varulvsaktiviteten under kontroll. Det behöver kanske inte sägas att lykanter och barbackor inte är särskilt förtjusta i varandra. 
Fashion Babylon av Imogen Edwards-Jones, som också har avslöjat andra yrkens snaskigheter i Hotel Babylon och Air Babylon, skildrar ett halvår i en designers liv. Upplägget är ganska tidstypiskt med sin blandning av fiktion och verkliga händelser. Huvudpersonen, en brittisk designer som kämpar med sin tredje kollektion, är fiktiv, men alla knasiga händelser och historierna som berättas är enligt författaren sanna eller åtminstone sanna i den mening att folk har berättat dem för henne.