Kategorier
Recensioner

Umeå novellpris

Umeå novellpris delades för ett tag sedan ut till fem vinnare istället för en, vilket ett antal personer anser vara fegt och tråkigt.

”När vi i juryn i år skulle utse pristagare kom vi fram till att vi ville visa fram en provkarta på vad novellen kan vara, vad novellen kan erbjuda i konstnärliga och litterära möjligheter”, sade jurymedlemmen Torgny Lindgren.

Hah. Om deras syfte med så många pristagare var att visa upp novellkonstens mångsidighet så tycker jag att de misslyckades. Flera av novellerna erbjuder nämligen ungefär samma saker. Tre av de vinnande novellerna hade utgjort lika mycket ”provkarta” som alla fem tillsammans. Och även om ingen av dem är dålig, så tycker jag inte att alla förtjänar att vara med och dela priset.

Om jag hade fått bestämma så hade ”Präst i Kemi” av Nina Hampusson vunnit. Ensam. Den har något som de andra till stor del saknar och det är, hur kliché det än låter, riv. Den är underhållande och kraftfull när de andra mest är fina.

De andra då?

”Hannes & Hanna” av Sanna Lindmark Starkenberg handlar om en unge och hans barnvakt. Den är fin, realistisk och välskriven och man anar en mörk bakgrund, men den saknar det lilla extra.

”Rekviem” av Henry Barsk består av först en berättelse som nästan bara är naturbeskrivning, sedan ett refuseringsbrev och sist en ny, bättre version av berättelsen. Det är en kul idé i teorin, men innebär i praktiken att halva novellen består av en text som förtjänade ett refuseringsbrev. Eh. Kanske inte helt lyckat.

I ”Tabita” av Else-Britt Kjellqvist flyttar en kvinna tillfälligt in i ett litet samhälle och väcker en bibliotekaries intresse. Ett utsnitt ur vardagen som känns äkta, men rätt ointressant. Dessutom är språket lite obekvämt ibland. Kjellqvist skriver i vanliga fall poesi och en del formuleringar känns som att de skulle passa bättre i en dikt, för här snubblar jag över dem.

”VM i Calgary” av Mia Öström gillade jag däremot. Huvudpersonen ska snart föda och hennes buffel till karl ska köra dem till sjukhuset, men det blir hela tiden hinder på vägen. Jag blev riktigt irriterad, men på ett bra sätt.

Andra bloggar om: ,

Kategorier
Babbel Recensioner

Blottare och parasiter

Förra veckans bokfemma handlade om pjäser, vilket inte direkt är något tema för mig. Jag har i stort sett bara läst dramatik i form av kurslitteratur. I höstas på kreativt skrivande fick vi läsa manuset till Blottare och parasiter och sedan se generalrepetitionen och även om jag inte gillade pjäsen så var det intressant.

***

Det är ögonen som fångar mig. På scen i halvdunklet står djur och stirrar på publiken med sina lysdioder till ögon. Det är ett dött landskap och djurens likgiltiga blickar förmedlar en känsla av stillastående; så här är det och så kommer det att förbli. Ingen kommer loss, egentligen.

Lucas Svenssons Blottare och parasiter utspelar sig på den skånska landsbygden, mitt ute i ingenstans. Modern ligger död i svinstian, bröderna irrar och i fälten ligger systern och skrevar med benen. Syskonen kallar varandra ”bror” och ”syster” och spänningen mellan dem talar om en uppväxt som knappast kan kallas ljus och om känslor som inte borde finnas där.

Men medan dolda budskap letar sig ut över publiken är skådespelarprestationerna är något ojämna. Torkel Petterson är starkt närvarande som den äldre brodern, likaså Malin Ek som modern som även i livet efter detta släpar matkassar och förbannar att man inte får några cigaretter när man är död. Lillasystern: I Hulda Lind Jóhannsdóttirs form går en vuxen kvinnas kropp går omkring på scenen, håller långa, invecklade monologer med ett barns röst och med en sexualitet varken hon eller någon av de andra figurerna kan hantera. Jag tycker att det är obehagligt varje gång hon talar, men om det är ett ”bra” eller dåligt obehag vet jag inte. Kanske är det för att jag har manuset i huvudet som jag är så kluven – när jag läste det föreställde jag mig inte denna småflicksröst. Hon lämnar mig förvirrad och är den jag kommer minnas längst. Lillebror är desto blekare. När han sedan visar stor aggressivitet verkar det helt fel, inget i den tidigare gestaltningen av honom gör våldet särskilt trovärdigt.

Blottare och parasiter utstrålar mer än något annat instängdhet. Så klaustrofobisk är den att jag istället för att imponeras av hur väl känslan går fram vrider mig på min plats och bara vill gå därifrån. Ut, ge mig luft. Jag kvävs av alla orden. De är för många och tar för lång tid.

Blottare och parasiter väcker många frågor, både om människor och om pjäsens egna komplexa text, vilken jag förmodligen skulle ha funderat ännu mer på om det inte fanns en annan fråga som överskuggar alla andra: varför spelas den här pjäsen på Dramatens stora scen?

***

Sedan fick vi jämföra våra egna recensioner med de i pressen. Jag tyckte att det var intressant att även kritikern i SvD tyckte att pjäsen borde ha spelats på en annan scen. Jag vet inget om teater. Ändå fick jag känslan av fel, av att den inte hörde hemma där. Blottare och parasiter spelades på fel plats, den skulle ha kommit bättre till sin rätt någon annan stans. Kanske är det ett orättvist sätt att resonera och det säger nog mindre om pjäsen än om våra förutfattade meningar om vilken sorts kultur som passar på vilken plats.

Kategorier
Babbel Recensioner

Lyckade och mindre lyckade omslag

ismarkomslag.jpg

Vänster: Ungdomsfantasyn Cry of the Icemark av Stuart Hill
Höger: Uppföljaren Blade of Fire

Ser det ut som att del ett och två hör ihop överhuvudtaget? Nej. När jag ser omslaget till Blade of Fire tänker jag mig nutida tonåringar som fifflar med lite magi och demoner, vilket inte är vad böckerna handlar om. Inte så lyckat. Hur sjutton tänkte förlaget egentligen? Sånt här är ju begripligt när olika utgåvor av en bok ges ut av olika förlag, men båda är pocket från Scholastic.

(Det svenska omslaget är förresten snyggast. Min recension av översättningen finns här.)

Kategorier
Recensioner

Nyligen läst om varulvar

broken.jpg Broken av Kelley Armstrong är den sjätte fristående delen av Women of the Otherworld. Elena, världens enda varulvshona, är gravid. Hela flocken nojar över det, eftersom det är så ovanligt att de inte vet hur det kommer funka. De tar ändå uppdraget att stjäla ett brev som ska ha skrivits av Jack the Ripper och hoppsan, där öppnades en portal från 1800-talet och några zombier trillade igenom.

Det finns vissa saker som stör mig med romanerna om Elena och flocken, men på det stora hela är de underhållande, kaxiga och spännande och jag släpade med mig Broken överallt för att kunna läsa en snutt när som helst.

nattvakt.jpg Nattvakt av Kit Whitfield utspelar sig i en variant av vår värld där det normala är att vara lykant (varulv) och människor som vi är i minoritet. Whitfield har skapat en i minsta detalj trovärdig bild av ett samhälle som är organiserat kring det faktum att större delen av befolkningen får päls och går bananas en natt i månaden. Barbackorna – de som inte inte förvandlas – jobbar åt ARLA, en myndighet som ska hålla varulvsaktiviteten under kontroll. Det behöver kanske inte sägas att lykanter och barbackor inte är särskilt förtjusta i varandra.

Nattvakt följer Lola Galley, en ARLA-advokat som utreder mordet på en av sina kollegor, och som deckare är den kanske inte så spännande eller klurig. Samhällsbygget är desto bättre och skildringarna av månnätterna när Lola och hennes kollegor är ute och fångar måndårar kan vara riktigt obehagliga.

Kategorier
Babbel Recensioner

Några länkar

Jag irriterar mig på skildringar av våldsamhet och passion i dagboken, skriver om bilden av människor i fantasylitteratur på Catahya och har recenserat Legenden om Kråkan på samma sida.

Kategorier
Babbel Recensioner

Översättarens anmärkningar

oa.jpg Jag har just recenserat Översättarens anmärkningar av Erik Andersson, som består av dagboksanteckningar från hans arbete med den mycket uppmärksammade nyöversättningen av J.R.R. Tolkiens The Lord of the Rings.

Översättarens anmärkningar är väldigt underhållande, både för att Andersson helt enkelt är rolig och för att detaljdiskussionerna om namn och annat ibland har en sådan skyhög nördfaktor att jag bara kan skratta med någon sorts skräckblandad förtjusning. Den är inte bara för Tolkien-frälsta, utan jag tror att många med intresse för språk, litteratur och naturligtvis översättning kan uppskatta den.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Kategorier
Recensioner

Habegär: Alastor press

Alastor press är ett intressant litet förlag med mycket skumt i sin utgivning, och då menar jag naturligtvis skumt i positiv bemärkelse. Än så länge har jag bara läst Lilith av George MacDonald (min recension), men det finns flera andra böcker jag är väldigt sugen på, som I avgrunden av J.-K. Huysmans och Blodsbunden av southern gothic-författarinnan Flannery O’Connor. Mycket ser jag fram emot den kommande Drömmarnas berg av Arthur Machen.

Kategorier
Recensioner

Fashion Babylon

fashionbabylon.jpg Fashion Babylon av Imogen Edwards-Jones, som också har avslöjat andra yrkens snaskigheter i Hotel Babylon och Air Babylon, skildrar ett halvår i en designers liv. Upplägget är ganska tidstypiskt med sin blandning av fiktion och verkliga händelser. Huvudpersonen, en brittisk designer som kämpar med sin tredje kollektion, är fiktiv, men alla knasiga händelser och historierna som berättas är enligt författaren sanna eller åtminstone sanna i den mening att folk har berättat dem för henne.

Jag hade läst på flera ställen att det här skulle vara en riktigt rolig, skarp och upprörande bok. Nja. Efter de första 50 sidorna undrade jag när det där omtalade roliga skulle dyka upp egentligen, i någon mer avancerad form än att Edwards-Jones använder uttryck som ”ratarsed” (aspackad). Det blir bättre sedan, men inte så mycket. Det är det vanliga supandet och knarkandet och matvägrandet, modeller som smittas av gudvetvad av kläderna de visar och får lever och njurar förstörda av acnemedel, agenturerna som får boka aborter på löpande band efter modeveckorna – äckligt, men jag har hört allt det förut.

Desto mer spännande är det att följa en designers vardag, med inspirationstorka, ekonomisk osäkerhet och konstant smörande för att få sina plagg uppmärksammade och sålda.

Mest intressanta är resonemangen kring hur villkoren för modedesigner har förändrats. Internet i kombination med de billiga klädkedjornas snabbhet ställer till problem för dem. En designer kan slita i månader med ett plagg, för att sedan få se en kopia av det på H&M eller Zara innan han eller hon ens har hunnit börja sälja det själv. En accessoar kan gå från inne till ute på en vecka, om fel person bär den på de kändisbilder som ständigt sprids tvia skvaller- och modebloggar. Helt sjukt, men fascinerande. Modetidningarna ligger efter, eftersom det tar lång tid att göra dem. Nätet är mycket snabbare. Förändras eller bli överkörd, precis som flera andra branscher.

Kategorier
Recensioner

Jeanette Winterson, berätta historien om igen

Den författare jag är gladast över att ha fått upp ögonen för under det gångna året är utan tvekan Jeanette Winterson. I maj trollbands jag av Tyngd. Myten om Atlas och Herakles, som är hennes bidrag till Mytserien. I oktober myste jag med Fyrväktaren och blev besviken på Tidväktaren. Varför besviken? Jag återkommer till det. Men först något annat.

”Vad finns inuti oss?
De döda. Tiden. Årtusendens ljusmönster som öppnar sig i våra inälvor.
Vår första förälder var en stjärna.”

Bortsett från när det gäller serier av böcker, läser jag vanligtvis inte så mycket av en och samma författare. Jag kastar mig hit och dit, ständigt i jakt på något nytt, istället för att gräva ner mig i författarskap. Kanske är det dumt, för efter några texter nedskrivna av samma händer börjar man se sambanden, en spänning man annars går miste om. I både Fyrväktaren och Tidväktaren är huvudpersonen en föräldralös flicka vid namn Silver. Jag-berättaren i Tyngd är adopterad, övergiven flera gånger. I Tidväktaren heter skurken Abel Darkwater, medan det i Fyrväktaren förekommer en Abel Dark.

Tid, berättande, identitet och att höra hemma är teman som återkommer, igen och igen. Samtliga romaner rör sig genom tidsåldrar och i Tidväktaren är tiden som ett ting som kan rasa samman, säljas och ta slut. I Tyngd är ”jag vill berätta historien om igen” en återkommande mening, i Fyrväktaren finns en blind man som ständigt berättar historier. Historieberättandet är inte lika tydligt i Tidväktaren, men det finns där också. Läser jag fler av Wintersons verk – vilket jag lär göra – kommer jag nyfiket spana efter samma inslag. Är alla hennes romaner en del av att berätta historien om igen?

Just det, besvikelsen. Tidväktaren är Jeanette Wintersons första barn- och ungdomsbok och jag förväntade mig mycket av den. När det gäller idéer och handling är den en pärla, men språkligt vacklar den. Som jag skrev i en recension: ”Självklart hade jag inte väntat mig att språket skulle vara likadant som i hennes böcker för vuxna, men jag hade inte väntat mig att jag ibland nästan skulle köra fast i det. Ibland glimtar det till på det sätt jag är van vid, skapar en skimrande svindel, men ofta är det underligt stelt på ett sätt som jag inte alls känner igen. Eftersom det är så obekant väljer jag att till viss del skylla det på översättaren.”

Vidare:
Min recension av Tyngd
Min recension av Tidväktaren

Andra bloggar om: , , ,