Kategori: Recensioner

Kategorier
Recensioner

The Once and Future Witches

Bella produces a stiff woolen dress from her office closet. It’s one of those respectable, pocketless affairs that obliges ladies to carry stupid little handbags, so Juniper can’t take so much as a melted candle-stub or a single snake tooth with her. Bella informs her that this is the precise reason why women’s dresses no longer have pockets, to show they bear no witch-ways or ill intentions, and Juniper responds that she has both, thank you very damn much.

Eftersom idag är dagen då vissa åker till Blåkulla tipsar jag om en häxig bok jag läste för några år sedan: The Once and Future Witches av Alix E. Harrow.

Den utspelar sig i slutet av 1800-talet i en version av vår värld där magi och häxor har funnits, men nästan blivit utrotade. Tre systrar med magiska förmågor träffar varandra igen efter att ha varit isär länge och saker börjar hända, både med magin och med suffragettrörelsen som de engagerar sig i. Och något jagar dem.

Jag minns att jag tyckte att den var himla fin. Och mysig, även om mysig kanske egentligen är fel ord för en bok som också innehåller en hel del brutalitet och kvinnohat. Men det är ju mysigt med häxor och jag gillade sättet deras trollformler är uppbyggda: A word, a will and a way. Man behöver rätt ord, stark vilja och rätt pryl.

Kategorier
Recensioner

Carcoma

Det är familjen, en plats där man får mat och tak över huvudet i utbyte mot att vara fången med andra levande och ytterligare några döda. Alla familjer har sina döda under sängen, det är bara att vi kan se våra, det brukade min mamma säga.

Carcoma av Layla Martínez: underbar spansk gotik om flera generationer av kvinnor och de döda de bor med. Ofta handlar berättelser om hemsökta hus om nya personer som flyttar in, men i Martinez korta roman bor de redan där, föds där, kan inte komma därifrån.

De föds in i förbannelsen, liksom de föds in i ett patriarkalt klassamhälle. Men med förbannelsen kommer också möjligheten att hämnas på de som utnyttjat dem.

Jag älskar språket, älskar den skumma stämningen. Älskar att den kändes så oväntad.

(Rámus, 2024.)

Kategorier
Recensioner

Mjölk och människor

En serieroman ni borde läsa: Mjölk och människor av Matilda Josephson, om att jobba i kassan i en mataffär. Otroligt rolig och lite ångestframkallande, eftersom konstiga situationer med udda människor i mataffären påminner en hel del om konstiga situationer på biblioteket. Men det handlar inte bara om att skratta åt det absurda, det finns en ömhet i skildringen av många av personerna – det kan ju vara väldigt krångligt att vara människa.

(Galago, 2024.)

Kategorier
Recensioner

Konsten att skära i kroppar

Årets första utlästa bok: Konsten att skära i kroppar av medicinhistorikern Lindsey Fitzharris.

I fokus står den brittiske kirurgen Joseph Lister och hans arbete och forskning under andra halvan av 1800-talet. Som student såg Lister en av de första operationerna där patienten blev sövd med eter. Men även efter att själva operationerna slutade vara fruktansvärda för patienterna (nu slapp de ju vara vakna) dog väldigt många av infektioner i såren. Lister ville lösa det problemet, och utvecklade efter många försök antiseptiska behandlingar som räddade patienterna från att dö på löpande band.

Klart intressant och läsvärd bok, skriven på ett underhållande sätt om sitt ibland makabra ämne. (Kanske inte något att läsa samtidigt som man äter, om man inte är immun mot beskrivningar av blod, operationer och allmänt äckelpäckel.)

(Atlantis, 2019.)

Kategorier
Recensioner

Those About To Die

En tv-serie jag blev besviken på, eller snarare hade blivit besviken på om jag hade vågat vänta mig något särskilt, men det gjorde jag väl egentligen inte: det våldsamma sandalspektaklet Those About To Die.

Det är år 79 i Rom och serien håller ofta till vid circus maximus, en arena för tävlingar med häst och vagn. I centrum står fifflaren Tenax, som strävar efter att starta ett eget lag till tävlingarna. Han vill ha makt i den fina världen också, inte bara i den undre. Vi följer också andra som sysslar med hästarna, både förare, skötare och ägare. Vi följer den döende kejsarens två söner, som båda vill bli kejsare. Vi följer tre syskon från Numidien, som blir tillfångatagna av romerska soldater. Systrarna säljs som slavar och deras bror blir gladiator. En av huvudkaraktärerna är deras mamma, som reser till Rom för att befria dem.

Det största problemet är att jag inte riktigt fastnade för någon av karaktärerna. Något som säkert hänger ihop med att många av karaktärerna liksom inte connectar med varandra. En del av skådespelarna har så olika spelstil att det inte ens känns som att de är med i samma serie. Och var för sig gillar jag några av dem, men som helhet går det inte ihop.

(Lite lustigt att DN:s Sebastian Lindvall skrev samma om den nya Gladiator-filmen: ”Ibland är det som om skådespelarna medverkar i olika produktioner.”)

De misslyckas också med att göra hästrejsandet spännande (men det var säkert dyrt) eftersom det konstanta klippandet gör att man inte hänger med i vad som händer. Klipp, klipp, klipp, klipp, oj nu vann han igen. Efter några avsnitt känns scenerna från tävlingsarenan väldigt upprepande. Då är slagsmålen mellan gladiatorerna bättre, och jag uppskattar ju tilltag som att fylla arenan med vatten och krokodiler.

Och något har den ju, eftersom jag såg hela första säsongen. Vad har den? Rätt bra intriger och backstabbing. Synd att den inte fick till resten.

Jag får väl se om Rome eller Spartacus igen.

Kategorier
Recensioner

Porslinstomten och andra julberättelser

Jag har läst en trevlig julbok, Porslinstomten och andra julberättelser. I den samlas 14 noveller av kända svenska författare. De skrevs ursprungligen för högläsning i P1 och är alla ungefär lika korta, 7-8 sidor. Så läs bara några i taget, det blir lite enformigt om man läser för många i rad.

Flera av författarna blickar bakåt till barndomens jular – egna eller påhittade? – eller letar sig ännu längre bakåt i släktleden. Det hör ju till julen – upprepningarna, släktbanden. (Och ensamheten, bråken, förväntningarna, de övernaturliga glimtarna.) Men några håller sig i nutid, som Lina Wolff som sticker ut med sin novell om både pandemi och litterära sexrobotar. Även Majgull Axelsson skiljer sig från mängden genom att helt låta bli familj och släkt, och skriver underhållande om en egoistisk fifflare som förlorar sin möjlighet att snylta jul – eller?

Några andra jag minns efter att ha slagit igen boken är Ulf Stark för humorn, Bengt Pohjanen för känslan av vintermagi, John Ajvide Lindqvist för en oväntad avslutning på en misslyckad jul. Torgny Lindgrens formuleringar, Klas Östergrens knäppa situationer. Med några texter är det lite så att jag fastnar för vissa drag, snarare än för helheten.

Det finns nämligen få wow här – det korta formatet är kanske ett hinder för det, för flera av novellerna känns ganska avhuggna. Några av texterna är också mer av författarens tankar om julen än en faktisk berättelse. Men ändå: jag tyckte om den. Mysläsning.

(Ordfront, 2024.)

Kategorier
Recensioner

Delta Science Fiction : Historik och bibliografi

Jörgen Jörälvs Delta Science Fiction : Historik och bibliografi är en pärla.

Boken är en genomgång av Sam J. Lundwalls verksamhet och utgivning som författare och förläggare, en beskrivning mot alla odds eftersom Lundwall har förstört sina arkiv och inte vill ge intervjuer. Jörälv har pratat med människor runt Lundwall, grävt i arkiv och läst otaliga mängder gamla fansin.

Halva boken är en bibliografi, men de första tvåhundra sidorna behandlar förlaget Deltas historia och Lundwalls liv, två helt centrala delar för den som vill förstå den svenska science fiction-historien. Den är rikt illustrerad, med bilder, omslag och annat material.

Finns det någonting att anmärka på hade boken vunnit på ytterligare en korrekturläsning. Det finns ett par stycken som saknar indrag, någon referens i en fotnot som inte är listad bland källorna och tidskriften Mitrania skrivs utan h. Men det är smådetaljer, och boken är behaglig att läsa och hantera inte bara som text utan också som produkt: som grafiker vet Jörälv hur man gör en bok som tillåter läsning.

Funnes det någon rättvisa i världen skulle hans pusslande uppmärksammas som den litteraturhistoriska bragd det är. En läsvärd genomgång, av intresse – tror jag – även för den som tidigare saknar kunskaper om ämnet men som bättre vill förstå en bit svensk litteratur.

Kategorier
Recensioner

The Scholomance

El Higgins går sitt andra år på Scholomance, en magiskola som tar emot studenter från hela världen för att skydda dem från de magihungrande monster som finns ute i världen, och som unga häxor och trollkarlar är speciellt utsatta för. Skolan är långt ifrån en fristad, dock: utöver tråkiga lektioner, berg av läxor och fientliga skolkamrater, är skolan också full av monster som trots allt lyckas ta sig in och håller dessutom på att falla i bitar. Bara en bråkdel av studenterna kommer överleva till skolavslutningen, och att freda sig innebär att akta sig lika mycket för sina ambitiösa skolkamrater som monstren. El har en hemlighet: hon är en mycket mäktig häxa, men hennes magi är endast användbar för massförstörelse och ödeläggelse. När hon var liten spåddes hon att bli en ond besvärjare, ett hot mot hela magivärlden, och hon kämpar hårt för att inte ge in för frestelsen att använda sina mörka krafter. Samtidigt måste hon bevisa för sina medstudenter att hon har något att komma med, så att hon kan skaffa allierade för att överleva skolavslutningen och ta sig ut ur skolan.

Naomi Noviks Scholomance-serie går mycket tydligt i dialog med Harry Potter. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på dess popularitet och hur tydligt den präglat efterkommande berättelser om magiskolor. Novik är heller inte den första som försökt att i någon mån skriva om Harry Potter – Rainbow Rowells Carry On handlar till stor del om att dekonstruera Rowlings hjälteberättelse och peka på det monstruösa i att låta ett litet barn axla rollen att stå upp mot världens ondska. Carry On skrevs från början som en fanfic, och jobbar tydligare med att just skriva om Harry Potter än vad Novik gör. Framför allt försöker Scholomance utgå från och täppa igen några av HP-seriens mest uppenbara plotholes. Hur kan trollkarlar, som kan trolla fram det mesta utan begränsning, vara fattiga? Magivärlden har en uppenbar klasstruktur, men hur och varför? Och hur är det godtagbart att en skola för barn och ungdomar är en så pass farlig, rentav potentiellt dödlig, plats?

Magi i Noviks värld är kostsamt, och kan endast utföras om man samlat tillräckligt med energi, antingen genom hårt arbete och fokus eller genom att suga ut andras. Den är nyckfull och personlig, och fungerar inte bland mugglare, eller ”mundanes”, eftersom den inte kan stå upp mot skepticism. Magikersamhället organiserar sig i enklaver för att skydda sig från monstren, men de är bara tillgängliga för ett utvalt fåtal, och platserna går i arv. Studenter från enklaver klarar sig bättre genom skolans prövningar eftersom de har obegränsat med energiresurser och samarbetar sinsemellan, medan studenter som El får kämpa på egen hand och oftare dör.

Den intertextuella dialogen med Harry Potter blir dock kanske som mest intressant och påtaglig i och med seriens skildring av motstånd och möjlighet till förändring. Magiskolan i ungdomsfantasyn efter Harry Potter är ett paradoxalt motiv. Den utgör den ultimata symbolen för eskapism, samtidigt som den i stort handlar om en ganska trött skolvardag, komplett med långdragna lektioner, läxor och jobbiga skolkamrater. Magiskolan konnoterar utvaldhet, upphöjdhet och elitism, på samma gång som dessa berättelser ofta avhandlar kampen mot orättvisa och ondska och om behovet av samarbete och kollektivism som centrala teman. I och med Harry Potter blev magiskolan flera generationer ungdomars portal inte bara till fantastiklitteraturen, utan också till narrativ om kamp och motstånd. En stor del av besvikelsen över J.K. Rowlings transfobi kan nog härledas till att hennes beteende dystert nog bekräftar det budskap så många läsare tog med sig från Harry Potter: kampen mot godhet och ondska är inte rättfram, och de auktoriteter och strukturer som du tror ska utkämpa den åt dig, eller skydda dig, kommer antagligen svika dig.

Noviks serie har en ännu mer pessimistisk syn på etablissemanget eller auktoriteternas inneboende godhet, uppenbart framför allt i magins ojämlika tillgång som en svagt maskerad metafor för klass såväl som imperalism (den är ojämt fördelad också globalt). Men kanske är det främst i El som Scholomances ärende i frågan om makt och motstånd blir som mest intressant. El är på samma gång en underdog som saknar enklavernas resurser och löjligt mäktig. Hennes inre konflikt handlar mindre om huruvida hon ska använda sina oerhörda krafter för gott eller ont och mer om att motverka impulsen att söka hämnd snarare än en hållbar framtid. Om och om igen måste hon välja mellan att ödelägga magivärlden eller att gå samman med andra för att försöka förändra den i grunden. El är en arg, misantropisk och enstörig karaktär, som är lika förbannad över det faktum att hon hela tiden måste välja att vara den större personen, att vara generös och att försöka bygga upp något bättre istället för att bara riva ned, som de orättvisor som ligger till grund för hennes ilska. Harry Potter ställer frågan om hur man identifierar det som understöder och reproducerar ondska och hur man förhåller sig till avsiktlig ignorans. Scholomance istället mer fokuserad på frågan om hur man förhåller sig till en ond värld genom att försöka förbättra den snarare än genom att riva ned den. Ett svårt dilemma, speciellt om du sitter på onda krafter starka nog att ödelägga hela världen med en handviftning och att istället göra den bättre kräver en monumental ansträngning.

Kategorier
Babbel Recensioner

Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession

Ander Monson har sett Predator (1987) 146 gånger. I Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession går han igenom hela filmen, nästan scen för scen, och djupdyker i dess tillkomst, tematik, detaljer och betydelse – i det amerikanska samhället i stort såväl som i hans egna liv. Han är besatt av filmen, av männen, monstret, vapnen, musklerna, djungeln, har skärskådat varje detalj – ner till de konstgjorda palmbladen, hur vapnen modifierats för att överhuvudtaget vara möjliga att bära runt på, ljussättningen – och läst samtliga manusversioner. Han läser filmen bredvid romanen som baserades på den och släpptes samtidigt, skriven av poeten och aktivisten Paul Monette som arbetade på boken samtidigt som hans partner dog i AIDS, och sitt egna liv som en amerikansk man, en tillvaro kantad av inte bara fiktiva vapen, utan av en stadigt ökande närvaro av vapen och dödsskjutningar. Han följer upp filmens alla spår, ända ner till ett avstick till skorpionen Mac spetsar med en kniv i en scen.

Framför allt är det en bok om maskulinitet, vit maskulinitet i USA på 80-talet och idag. Vad säger en film som Predator om det samhälle som inte bara producerade den, utan också gjort den till en massuccé? Vad gjorde den med den generation av amerikanska män som växte upp med den? Monson skriver om hur hans tonårsbesatthet av Predator i synnerhet och film i allmänhet ledde till ett jobb i kreativt skrivande; för en av hans närmaste barndomsvänner ledde samma tonår till en tjänstgöring i det militära. En annan sprängde nästan ihjäl sig av misstag med en hemmagjord bomb.

Monson älskar Predator. Männen, musklerna, monstret, vapnen, svetten, kropparna, blodet, våldet, vapenelden, explosionerna, soundtracket av Alan Silvestri som ekar marschmusik. Hans fitbit visar att hans puls ökar redan i filmens första scen, skriver han. Han skriver vidare att Arnold Schwarzenegger aldrig varit så snygg som i Predator. Monson beskriver sig själv som ”(mostly) straight” men är besatt också av filmens homoerotik. Mest de uppumpade manliga kropparna som kameran dröjer kvar vid, men också det faktum att ”Long Tall Sally”, som handlar om en man utklädd till kvinna som blir uppraggad av andra män, utgör den enda icke-orginella låten på soundtracket. (Ironiskt nog spelas den under helikopterscenen där Blain skämtsamt kallar sina medsoldater för ”a bunch of slack-jawed faggots”.) Och så uppehåller han sig vid Monettes tolkning av filmen, som han jämför med dagboksanteckningar och brev från samma tidpunkt, vilka han grävt fram ur arkiven. Vad tänkte Monette om Predator? undrar Monson. Hatade han den och den våldsamma, heterosexuella maskulinitet som utgör dess hjärta? Uppskattade han den av samma anledning? Relaterade han till berättelsen om att jagas av ett osynligt, dödligt monster som ingen tror på eller kan rå på, om att ensam och isolerad utan hjälp utifrån, medan han skrev romanen sittandes vid sin AIDS-sjuke partners sängkant?

Monson googlar vapnen som används i filmen, kommer in på Internet Movie Firearms Database och får upp annonser från vapenförsäljare. Ett helt kapitel tillägnas Blains ”ol’ painless”, en M134 Minigun (ett ironiskt namn, med tanke på dess storlek och det faktum att den egentligen inte går att bära, utan är gjord för att monteras på fordon – under inspelningen fick två ytterligare män gå bakom Jesse Ventura, som spelar Blain, och hjälpa till och lyfta för att det skulle funka). Predator är första gången den syns i film, men definitivt inte sista. Monson tittar på demonstrationsfilmer från tillverkaren, som ljudsatts med AC/DC:s ”Shoot to Thrill” och ligger under rubriken ”Shock and Awe” på hemsidan. M134:an gör honom lika delar förskräckt och förtjust:

Calling the gun ol’ painless is, of course, a joke, and it’s a joke of a gun. You can’t do anything but marvel at it. I clap my hands and squeal each time it comes on-screen: it’s that great. Reality can fuck itself if we can watch something like this.

Den största behållningen med Monsons bok är dels hur oerhört omsorgsfullt han placerar in Predator i sitt sammanhang och dels all kuriosa om filmen han delar med sig av, samt hans outsinliga kärlek för filmen och fenomenet Predator, kantad av mer aviga känslor kring dess uppenbara imperialism och de former av maskulinitet den skildrar och förhärligar. Monson läser Predator som en actionfilm som samtidigt ironiserar actionfilmen som form, men vad betyder det egentligen i en kontext där filmen har den status den har? Ja, scenen där hela förbandet tömmer sina vapnen in i djungeln, på absolut ingenting, försöker absolut säga något om hur verkningslös denna form av maskulinitet och vapendyrkan är, men den råkar också vara en av actiongenren mest ikoniska och älskade scener. Ja, det går att queera och dekonstruera filmen scen för scen, men vad betyder det när en icke-oansenlig del av dess heterosexuella manliga tittare närapå skulle kunna ta till våld för att försvara sin läsning av filmen som den enda legitima?

Monson grubblar mycket över manlighet och våld i relation till filmen. Jag trodde att det skulle utgöra bokens mest intressanta delar, och det är inte ointressant, men blir också då och då ganska navelskådande. Monson funderar kring sin egen maskulinitet och dumma grejer han sa eller gjorde i ungdomen, och inte sällan blir det ganska platt och defaitistiskt, som när han parafraserar Aliens och undrar om manlighet helt enkelt är något som måste utraderas: ”Maybe nuke it form orbit, honestly: that’s the only way to be sure.” En kul rad, visst, men diskussionen om Predator och dess relation till maskulinitet idag blir aldrig mycket mer än cynisk betraktelse över det problem vita män utgör idag och en stilla undran om huruvida de bidrar med något överhuvudtaget.

Framför allt är Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession ett kärleksbrev till Predator i synnerhet och actionfilm i allmänhet. Den rör sig hela tiden mellan förbehållslös entusiasm och kritisk, ibland nästan sjuklig, eftertänksamhet: varför är den så otroligt bra? Vad innebär det att älska en sådan film? Hur kan man älska en sådan våldsam, maskulinistisk, imperalistisk film, fylld till brädden av våld, uppumpade steroidmuskler och stora explosioner? Hur kan man låta bli?

Kategorier
Recensioner

The Mercies

1617 svepte en plötslig storm över ön Vardøya i Nordnorge. Många män från byn Vardø var ute och fiskade och alla drunknade. Några år senare skedde den första häxprocessen i norra Norge i just Vardø, där tio kvinnor brändes. De följande decennierna fortsatte jakten på häxeri och allt annat okristet och både norska kvinnor och samiska män avrättades.

The Mercies bokomslag

Romanen The Mercies av Kiran Millwood Hargrave är inspirerad av de händelserna. Den börjar med stormen och slutar med den första häxprocessen. En tid efter stormen kommer en ny präst, eftersom den förra drunknade. Långt borta fantiserar kungen om att få bättre kontroll över de vilda delarna av sitt land och utrota allt som inte är tillräckligt kristet. Det kommer en ny länsman och en ny ”commissioner” – jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det, men han ska hålla ordning och reda och jaga häxor. De ser med ogillande på denna ogudaktiga plats där det mest finns kvinnor och en och annan same. Läget behöver styras upp!

The Mercies berättar historien ur två kvinnors perspektiv. Den ena är Maren, som förlorade både fästman, pappa och bror i stormen. Nu bor hon med sin mamma och sin samiska svägerska och i sorgen nöter de på varandra, kommer allt längre ifrån varandra. Den andra är Ursula, häxjägarens fru. Hon har växt upp med gott om pengar och har ingen aning om hur man sköter ett hushåll vid kanten av ingenstans. Hon anlitar Maren för att hjälpa henne och mellan dem växer vänskap och kärlek.

Det är ett intressant val av berättarperspektiv, eftersom varken Maren eller Ursula står i processernas centrum. De står vid sidan av, rädda och förtvivlade, men de blir varken torterade eller håller i verktygen. Mycket av intrigerandet och de dramatiska händelserna syns aldrig, eftersom de sker när ingen av dem är med. Istället blir det något av en berättelse om livet som bara pågår samtidigt som gräsliga saker händer, sådär som livet gör, och om att se något fruktansvärt sättas i rullning utan att kunna stoppa det. Mycket av bokens styrka ligger i det krypande obehaget i att se klyftorna mellan kvinnorna i byn vidgas – ”kyrkkvinnorna” som duktigt tyr sig till maktens män, och de andra som inte inordnar sig tillräckligt mycket. När den nya makten blandas med gamla konflikter blir det som tidigare mest bara var tjafs livsfarligt.

Förutom känslan av impending doom tycker jag väldigt mycket om hur Millwood Hargrave skildrar människor. De är så levande och tydliga mot sin bakgrund av kargt landskap och uselt väder. Och de är alla, ärligt talat, rätt frustrerande på olika sätt och det är så mänskligt och fint. Jag älskar Kirsten, som bestämt gör precis som hon vill. Jag är nyfiken på den taggiga Diinna och den ensamhet hon måste känna. Mitt hjärta går sönder när jag läser om Marens mamma som blir sämre och sämre på att sköta sina sysslor och ta hand om sig själv.

Men trots det och att jag slukläste delar av den var det något som störde mig lite. Jag har svårt att riktigt sätta fingret på vad det är. Det lite hackiga tempot? Något med språket? Ibland får jag en känsla av fel och av att bli utkastad ur tiden, fast jag kan alldeles för lite om platsen och perioden för att avgöra något om historisk korrekthet. Jag vet inte, något är det som inte är hundra. Men klart läsvärd var den ändå.

(2020)