Leigh Bardugo har tidigare skrivit ett gäng fantasyböcker för unga. Med Ninth House, som vi kan kalla nutidsfantasy av det blodigare slaget, flyttar hon sig från YA och sekundärvärldar, till Yale University där det inte bara finns hemliga sällskap, utan magiska hemliga sällskap.
Alex Stern har aldrig siktat på ett toppuniversitet. Hon har varit fullt upptagen med att överleva sitt struliga liv. Men Alex har en förmåga som är så ovanlig att hon hamnar där ändå: hon kan se spöken. På Yale finns en organisation som heter Lethe, som är till för att bevaka de magiska sällskapen – se till att de följer reglerna, inte ställer till något alldeles för dumt och magiar sig själva eller några oskyldiga civila åt helvete. Lethe rekryterar Alex och det dröjer såklart inte länge innan hon är något mordiskt fuffens på spåren.
Jag började läsa den svenska översättningen, Det nionde sällskapet. Jag var inte riktigt kompis med den, utan tyckte att den kändes lite stel och att den engelska meningsbyggnaden sken igenom för ofta. Men boken var ju spännande och jag var dessutom i stugan, så jag läste vidare – tills någonstans i mitten då det var en patient som hade dropp ”för att hålla honom hydratiserad” och då tyckte jag att det fick vara nog. Jag lade den åt sidan tills jag var tillbaka i civilisationen och lånade den på engelska istället.
Något annat som var frustrerande är att Bardugo har krånglat till sin berättelse helt i onödan. Ninth House hoppar fram och tillbaka i tiden, mellan Alex första vilsna tid på Yale och några månader senare, då något hemskt har hänt. Det tar en stund att komma in i det hela, och det hade väl varit okej om det hoppiga upplägget hade gett någon belöning senare, men det gör det inte. Den här historien hade inte förlorat någonting på att berättas i kronologisk ordning. Avkrångla, tack.
(Har alla böcker nu för tiden flera berättarperspektiv och flera tidslinjer? brukar kulturtanterna i min bokcirkel på jobbet undra ibland.)
Jag har också svårt att få grepp om Alex. Yale är en ny värld för henne så till en början är hon osäker och gör inte så mycket väsen av sig. Hon har fått chansen till ett mer normalt liv än hon är van vid och den vill hon ta. Ju längre tiden går, desto mer kommer den ”riktiga” Alex fram och hon är kaxig, aggressiv och våldsam. Tyvärr går den här skiftningen inte så smidigt till, med resultatet att den tuffa Alex känns påklistrad.
Varför läste jag hela då? För stämningen och världsbygget och de magiska ritualerna och miljön och för att jag brukar helt enkelt gilla Bardugos böcker även när de stör mig. Hela ”hemliga magiska sällskap i akademisk miljö”-grejen är ju lockande i sig och Bardugo använder den som en förstärkning av världslig makt. Vad gör en samling redan väldigt priviligierade personer när de får extra bra möjligheter att utnyttja andra människor för egen vinning? Tja, skär upp dem och gräver i deras inälvor för att se hur framtiden kommer att utveckla sig på börsen, exempelvis. Det finns en massa roliga detaljer i denna övernaturliga version av New Haven, som att man kan bli av med spöken genom att påminna dem om döden. Det gillar de nämligen inte, döden är obehaglig att tänka på även för ett spöke.
Och så finns det en karaktär jag gillar (Alex själv är för taggig för att jag ska vara särskilt förtjust i henne, men det finns definitivt ett värde i käftiga och oinbjudande tjejer) och är nyfiken på som är frånvarande större delen av boken och jag förväntar mig att han återvänder i nästa, som jag antagligen kommer att läsa – åtminstone om den låter bli att hoppa runt i onödan.
I Hard Light, den tredje boken, dimper Cass ner i London med ett stulet pass. Hon ska fly vidare med en gammal älskare – den förra boken, Available Dark, involverade kultmord på Island – men trasslar istället in sig med en lokal gangster, som tvingar henne att göra leveranser åt honom. Och de döda kropparna börjar hopa sig igen. Londonskurkar vävs ihop med bortglömda musiker, läskig undergroundfilm, stulna fornlämningar och barnskelett. Här blandas fiktiva och verkliga personer – musiker, filmskapare, fotografer – så sömlöst att jag googlade flera av dem för att få veta mer om dem, bara för att upptäcka att de var påhittade. Det får plats så mycket i Hard Light att det är lätt att glömma att den utspelar sig under bara några få dagar, men Cass påminner mig: ”A few days ago, I’d never heard of any of these people. Since then, I’d slept with one of them and found the corpses of three others”. Det är ett underligt, obehagligt nät, skickligt vävt.
Räddningsavståndet – avståndet mellan förälder och barn, inom vilket föräldern hinner ingripa om något händer barnet.
När jag först hörde om Robin Talleys Shakespeare-inspirerade As I Descended blev jag nyfiken: en lesbisk ya-Macbeth på en internatskola där det spökar? Count me in! Så jag läste jag den förra helgen och den levde tyvärr inte riktigt upp till förväntningarna.