Kategori: Recensioner

Kategorier
Recensioner

Elda blod av Sofia Kurkinen

Eldablod Kalla henne Ivra, eller kanske Lo. Kanske något annat. Hon byter namn när hon byter offer, varelsen som hungrigt och förvirrat rör sig i norra Sverige och lämnar blodiga kroppar efter sig. Vanja letar efter sin försvunna syster, och upptäcker att systerns flickvän också är borta.

“Elda blod kunde ha varit en helt vanlig socialrealistisk roman om unga människor i norra Sverige”, stod det i förlagets text, och det kunde den ju ha varit. Det är grå vardag, det är att lämna ett tyst barndomshem med tysta föräldrar och flytta in till staden. Att bråka med familjen eller att känna sig osynlig när kompisen alltid får ragg. Men bland det har något annat glidit in och det är hon, den långbenta och konstiga som kan väcka begär med en blick, som är berättelsens nav.

Jag tycker om Elda blod. Jag tycker om Sofia Kurkinens levande, brinnande språk och den lite feberdimmiga stämningen hon målar upp när både offer och monster tappar greppet om verkligheten. Jag tycker om att det är en monsterhistoria om bara unga kvinnor och deras band till varandra, med en mördare som är både mäktig och hjälplös och knappt förstår sig själv.

Men det dimmiga och hoppen mellan olika personer och tidpunkter blir också ett problem. Kanske är de många olika karaktärerna inte tillräckligt distinkta, för efter ett tag börjar de flyta ihop för mig, trots att kapitlen bär deras namn. Vem handlar det om nu och är vi i Umeå eller Luleå eller någon annanstans? Tids nog knyts trådarna ihop, men jag får flera gånger bläddra tillbaka för att hålla reda på vad som händer vem och i vilken ordning och det är ganska frustrerande. Det är dock inte en anledning att låta bli att läsa Elda blod, som känns som ett fräscht och annorlunda inslag i den svenska fantastiken.

(Styxx, 2016)

Tidigare publicerad på Catahya.

Kategorier
Recensioner

Smutsig svart sommar av Anders Fager & Daniel Thollin

smutsigsvart Tidigare publicerad på Catahya.

Jag läste Anders Fagers novellsamling Svenska kulter för flera år sedan och jag minns ”Furierna från Borås” som en av mina favoriter. Smutsig svart sommar, som är ett samarbete med serieskaparen Daniel Thollin, är en utökad serieversion av den novellen.

I Underryd, i de småländska skogarna, finns ett dansställe. Vissa kvällar väljs ett offer som förs ut i skogen för att ges till Budbäraren, en enorm härva av tentakler som reser sig ur mossen. De som offrar är gymnasietjejer, de är de tusen unga, ledda av Anna, den svarta getens syster. ”De önskar sig vackra barn och lyckliga liv. Resor långt från Borås. Det är vad geten lovar.” Men en kväll går ritualen fel och efteråt är en dem, Kari, inte längre sig själv. Och som om det inte vore nog med problem för prästinnan Anna och väktaren Sofie, finns ett annat ockult sällskap på en annan plats i Sverige som vill få bort dem och ta över. De är ju bara några småtjejer från Borås. Hur svårt kan det vara?

”Gå med i en kult, sa de. Det blir kul, sa de.”

Smutsig svart sommar har placerat sig en del av fantastiken som jag gillar väldigt mycket, den där omvärlden spårar ur men vardagen ändå fortsätter. Du måste plugga, samtidigt som din kompis håller på att förvandlas till något bortom all mänsklighet. Du är nästan vuxen och vill bort, vill ha ett annat liv, samtidigt som du måste se till att träna upp en efterträdare som kan ta över när du själv inte klarar det längre. Det är slitsamt att vara prästinna, att vara väktare. Men i omvärlden finns också ett stöd, för alla vet att i Borås händer det weird shit, och ibland när du behöver det står andra kvinnor bakom dig. De var ju själva på mossen som unga. ”I skuggan bakom dig, syster.”

smutsigsvart2

Smutsig svart sommar är en rå berättelse med stark stämning. Den dova färgpaletten, ibland hallucinatoriskt uppbruten av klarare färger, smälter samman perfekt med textens blandning av tonårsvardag och lovecraftiansk galenskap. Det är blodigt och vridet och ibland till och med roligt. Lösryckta prat- eller tankebubblor bidrar till en känsla av det ständigt är en kör av röster som talar, ur olika tider och olika dimensioner. Lite rörigt, men mest galet och bra.

Ett problem är dock att jag hela tiden glömmer bort att tjejerna är i gymnasieåldern, vilket förtar en lite av effekten av det de ställs inför. Det är något med hur de är tecknade som gör att jag får lite samma känsla som när jag ser tv-serier där tonåringarna spelas av skådisar som är 26. (Samtidigt finns det ett och annat avsnitt, särskilt med Anna, som jag tycker känns något tveksamma när jag väl kommer ihåg deras ålder.) Med det sagt är jag ändå väldigt glad att jag fick chansen att återvända till ”Furierna från Borås” i en ny version. Livsfarliga tjejer ftw.

(Pagina, 2016)

Kategorier
Recensioner

Vattnet drar av Madeleine Bäck

Vattnet drarTidigare publicerad på Catahya.

Något har vaknat i markerna kring Storvik, en bruksort några mil från Gävle. En kvinna hittas död vid en badplats, och ett gäng olika människor dras från olika håll in i en härva av farlig magi. Det är Viktor, som tillsammans med sina kompisar (eller snarare “kompisar”) stjäl en dyrbar madonnastaty ur en kyrka. I kyrkan hittar han även en underlig sten, som drar honom till sig och som han sedan inte kan släppa, vars krafter han inte kan kontrollera. Det är Beata, vars kompis Celia träffar en kille som fyller Beata med skräck, medan Celia bleknar bort. Det är veterinären Krister, vars förmåga att kommunicera med djur visar sig vara mer än en ovanlig talang. Och det är den slitne lokalreportern Jäder, som tillsammans med fotografen Shirin försöker avslöja en korrupt lokalpolitiker, och som hittar mycket värre saker än de hade väntat sig när effekterna av det som har vaknat i skogen sprider sig som ringar på vattnet.

Med alla dessa olika perspektiv tar Vattnet drar god tid på sig att ställa ut alla spelpjäser, men när de väl är på plats blir det fullt ös. Det är en väldigt spännande och obehaglig berättelse, någonstans i gränslandet mellan fantasy och skräck, och även om den övernaturliga biten är obarmhärtig (varning: kattöron), är det vår bekanta världs jävligheter som hugger djupast. Det här är avfolkningsnoir med missbruk och brutalt våld, men Madeleine Bäck skildrar det utan det känns som att boken gottar sig i det. Det är en egenskap som blir extra viktig i och med att magin i boken har en sexuell komponent, där sex flera gånger används som maktmedel, och det hade så lätt kunnat bli obehagligt på alldeles fel sätt. Nu är skildringen visserligen rå, men inte äcklig.

Känslan av maktlösheten löper som en röd tråd genom boken, både på karaktärsnivå – vad stenen gör med Viktor, och vad han gör med andra människor – och i användningen av en plats som unga vill flytta bort från och där Lottakårens lokal har sålts till ett MC-gäng. (I en tid när det kommer nyheter om att vissa människor hellre vill ha ett MC-gäng än ett flyktingboende i sin kommun, fastnade just den detaljen lätt i minnet.) Vattnet drar har en imponerande stark känsla av plats, och trots mörkret i skildringen lyser det också igenom en kärlek till miljön där allt utspelar sig. Det som drar ner mitt intryck av Vattnet drar är egentligen att den är en första del, eller snarare att den känns så tydligt som en första del. Även om jag gärna kommer att läsa resten av trilogin också, är frustration över att historien knappt har börjat inte en känsla jag vill avsluta en bok med.

I övrigt pluspoäng för omslaget och den otroligt snygga insidan (som jag dumt nog inte tog någon bild på).

(Natur & Kultur, 2016)

Kategorier
Recensioner

The Girl from Everywhere

girlfromTidigare publicerad på Catahya.

Nix liv är inte som andras. Tillsammans med sin far och deras besättning på segelfartyget Temptation har hon seglat till olika platser, tider och mytologiska världar. Hennes far har förmågan att Navigera: om han har en karta som är tillräckligt bra kan han segla vart som helst, även till platser som aldrig har funnits i verkligheten. Men platsen och tiden han är besatt av att nå är i högsta grad verklig: Honolulu 1868, då Nix mamma fortfarande levde. För Nix är den jakten mest en källa till rädsla. Vad skulle hända om hon reste till en tid och plats där hon själv redan finns som spädbarn? Vad skulle då hända med hennes nu 16-åriga jag? Tidsresandet i Heidi Heiligs The Girl from Everywhere är magiskt, men det håller sig ändå till vissa regler, och några av dem hotar kanske Nix existens.

Jag är kluven till The Girl from Everywhere. Det är så mycket med den jag tycker om – den har ett tidsresande skepp och en drake som heter Swag, för att nämna några mysiga inslag – men ändå är helheten inte riktigt hundra. Den är skriven med gott om fantasi – jag älskar idén med kartorna – och referenser till olika mytologier, men är också ganska segstartad och tar gott om tid på sig innan den riktigt griper tag. Berättelser som utspelar sig till havs är alltid något extra i mina ögon och besättningen på Temptation är ett roligt och blandat gäng, men Nix själv är inte så minnesvärd. (Jag skulle däremot gärna läsa mer om Bee och hennes spökande fru.)

Nix vänskap med besättningens mästertjuv Kashmir och deras underhållande dialoger är det som sprakar i boken, men den halvdana kärlekstriangeln som uppstår när Nix möter en annan kille på Hawaii är inte bara klyschig utan också oengagerande. Den blir egentligen ingenting och då vet jag inte varför den är med alls. Är kärlekstrianglar numera obligatoriska i YA? Ibland känns det så. Jag uppskattade också den fina skildringen av Hawaii och inblicken i öarnas historia under en tid då de snart skulle förlora sin självständighet, men medan miljön känns levande är människorna som befolkar den desto mer träiga.

(Ett bra men: Kashmir är något av en kliché – en charmig och vacker tjuv med gyllenbrun hud och uppknäppt skjorta – men det visar sig finnas en rätt smart anledning till att han framstår som en exotisk fantasi.)

I korthet: Bra, men inte så bra som jag hade hoppats.

Kategorier
Recensioner

En mörderska bland oss

enmörderska ”De sa att jag måste dö. De sa att jag har stulit andan från män, och nu måste de ta min.”

Pigan Agnes Magnúsdóttir var den sista personen som avrättades på Island. Året var 1830 och hon hade dömts för mord.

Den australiska författaren Hannah Kent fick höra om avrättningen av Agnes när hon var på studieresa på Island, och blev så intresserad att hon senare skrev sin debutroman om fallet. En mörderska bland oss (Burial Rites) tar sin början när Agnes redan har dömts, och hålls fängslad i misär i väntan på avrättningen. Hon har få rättigheter, men en av dem är rätten att välja själasörjare. Hon väljer Tóti, en ung präst utan erfarenhet av att förbereda någon för döden. Han märker snabbt att böner och prat om Gud inte intresserar Agnes, så han uppmanar henne istället att berätta om sitt liv, och så rullas ett hårt öde upp. Den karga miljön och farliga kylan, de undermåliga bostäderna, sjukdomarna, bristen.

Agnes är en kompetent person – praktisk, läskunnig och läkekunnig – som trivs bäst när hon jobbar hårt. Men hon är kvinna och det för med sig sina egna risker. ”De tror inte att tänkande kvinnor kan vara oskyldiga”, säger Agnes och även om det inte är häxeri hon är anklagad för påminner sådana delar av boken om häxprocesserna. Det är en hård tid och plats för alla, men för kvinnorna tillkommer, som så ofta, de sexuella riskerna – horrykten, övergrepp, graviditeter.

Hannah Kent använder ett lapptäcke av röster för att berätta Agnes historia. Den allvetande berättaren turas om med Agnes egen, mer poetiska röst, och blandas dessutom med brev mellan olika styrande personer som avhandlar det praktiska kring avrättningen. De är till stor del baserade på de verkliga breven och är, med den distans som tiden och fiktionen ger, ibland nästan komiska i sin byråkratiska behandling av avslutandet av ett människoliv. Det måste exempelvis tillverkas en ny yxa till avrättningen. Vem ska betala den? Vem äger den? Allt måste gå rätt till.

En mörderska bland oss är också en berättelse om fjärdingsmannen Jón Jónssons familj, som Agnes bor hos i väntan på avrättningen. De blir påtvingade att ha en mörderska boende hos sig i flera månader, men med tiden växer en försiktig respekt och även vänskap fram. Hannah Kent skildrar förändringen varsamt och låter den synas i små glimtar.

I efterordet kallar Kent sin roman för ett ”mörkt kärleksbrev” till Island och det går definitivt att känna det när man läser. Trots sitt hemska ämne och är det en vacker bok om ett vackert land. (Jag var där i somras och blev helt såld.)

Jag läste En mörderska bland oss till en bokcirkel på jobbet och när jag surfade efter extramaterial läste jag att Kent har en ny historisk roman på gång. Även den kommer att utspela sig på 1800-talet, men denna gång på Irland. The Good People, ”a moody thriller dotted with folklore and changelings”. Den släpps i höst och jag kommer absolut att läsa den.

(Damm förlag, 2014.)

Kategorier
Recensioner

Vinterfolket

Vinterfolket Titta på det här omslaget. Läs titeln. Och det är en spökhistoria. Som gjord för mig, right?

Nja.

Vinterfolket av Jennifer McMahon utspelar sig i West Hall, ett litet samhälle i Vermont. Det är en plats som det går konstiga rykten om, eftersom det händer då och då att folk försvinner. Kring sekelskiftet 1900 levde där Sarah Harrison Shea, vars dagböcker senare fick viss uppmärksamhet eftersom hon skrev detaljerat om döda som återvänt, bland annat om sin lilla dotter.

I Sarahs hus i nutid bor tonårstjejen Ruthie, med sin mamma och lillasyster Fawn. När mamman en dag försvinner, ringer Ruthie inte polisen, utan hon och systern börjar istället söka igenom huset efter ledtrådar, och nuet flätas samman med det förflutna. De är dessutom inte ensamma om att nysta i vad som egentligen händer i West Halls vildmark.

Jag gillade Vinterfolket, mestadels. Den är krypande obehaglig och sorglig med stämningsfulla skildringar av det kalla vinterlandskapet med mörka skogar – där någon kanske, kanske inte, rör sig mellan träden – och karga klippor. Kyla, mörker, isolering. Full pott på miljöfronten! Även vardagslivet och relationerna (Sarah och dottern, Sarah och mostern, Ruthie och Fawn) är fint tecknade. I synnerhet Sarahs liv är uppslukande att läsa om, från uppväxten med den magikunniga ”Moster”, till de tragiska händelserna kring hennes dotters och hennes egen död.

Men någonstans när upplösningen närmade sig tyckte jag att stämningen försvann och jag började irritera mig på karaktärerna och hur de betedde sig. Jag är inte helt säker på om det bara var boken eller om det också var jag – jag läste de sista kapitlen efter nångra dagars glapp, och var kanske inte på humör längre. Hur som helst störde jag mig på att de som tidigare kanske betedde sig lite off för att de motiverades av sorg och förtvivlan, slog över till någon sorts b-filmsondska där de tidigare trasiga men någorlunda rimliga personerna exempelvis log eller skrattade listigt och lurigt när de gjorde hemska saker. Det trovärdiga ersattes av tokerier.

Något som störde redan från början var dessutom slarvig korrläsning. Moster kallas faster, Sarah kallas Sara, osv osv.

(Bazar, 2015.)

Kategorier
Recensioner

Onda boken

onda boken Något dunkelt pågår vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi, något mer än studenternas vanliga deppighet och stress. När studenten Pasi meddelar att han vill skriva ett arbete om den okände modernisten Leander Granlund tappar hans lärare sin vanliga fattning och verkar nästan rädd. Varför? För det finns en ond bok, som sägs leda sina läsare till helvetet, och han har stött på den förut.

Perspektiven i Kaj Korkea-ahos möjligtvis övernaturliga aka-thriller är två: Det första tillhör lektor Mickel Backman, som har svåra ryggproblem och ett halvdött äktenskap, men som brukar trivas med att undervisa. När Pasi drar upp namnet Granlund drar han också upp minnena av det värsta som har hänt i Mickels liv. Det andra studenten Calle Hollender, som dras med ångest, misslyckas med sina studier och extraknäcker som ståuppare. Han är vän med den instabile Pasi och ser honom må allt sämre.

Onda boken lät verkligen som en bok för mig. Den utspelar sig bland litteraturvetare, komplett med klagomål om litteraturens status och konkurrens om bidrag och stipendier. Den rymmer både en respekt för litteraturens förmåga att förändra liv, sorgen över att inte längre beröras (lektorn som inte längre kan läsa utan ett analytiskt filter mellan sig och texten) och rätt mycket skämtande om studentlivet. (”Det var någonting så absurt med att befinnas värdig det statliga stödet igen, för att ha läst en totalt ovidkommande kurs i pyskologi som lärt honom ingenting alls.”) Dess mystik rör en gammal diktsamling, som kanske inte håller hög litterär kvalitet (den bortglömde Granlund blev aldrig publicerad) men som besitter kraften att förgöra. Det talas om solförmörkelser och galenskap. Det är gulnade dokument, halvskrivna avhandlingar och gamla polisrapporter hit och dit. Mys!

Korkea-aho skriver dessutom med en sorts mörk humor som ofta får mig att dra på munnen mitt i karaktärernas gråa liv. Särskilt beskrivningarna av Åbo är roliga. ”Åbo var en mödosam stad att älska.” Ja, vad vet jag, jag brukar bara passera från färjan till riksvägen, halvsovande tidigt på morgonen.

Tyvärr tar Onda boken rätt god tid på sig innan den blir just ond. Det är relationstjafs, studentfylla, mikropizza och livsleda och det är inte direkt dåligt – särskilt ångestskildringarna är starka – men det är inte vad jag hade hoppats på. Istället väntar jag. Ska inte den onda boken börja härja ordentligt snart? När kommer skräcken? Det hintas ständigt om hemskheter ur det förflutna och jag förstår ju att något liknande kommer att hända igen, men det känns utdraget. Inte förrän sista tredjedelen öser den på ordentligt, skruvar upp undergångsstämningen och då är den verkligen svår att släppa. Jag önskar att Korkea-aho hade börjat ta ut svängarna tidigare.

Det som dessutom är tråkigt i Onda boken är kvinnorna, eller snarare männens relationer till kvinnor, som känns som en trött klichéfest. Det är Mickels minnen av Elsa, en mycket yngre kvinna som han hade en affär med och som han tänker på som Lolita (ew – och det tyckte även hon om smeknamnet). Det är Calle, som inte fattar hur viktig flickvännen Helena är för honom förrän hon tröttnar och dumpar honom. Det enda som griper tag på det området är Mickels rädsla för att hans ryggskada inom bara några år kommer att göra honom helt beroende av sin frus hjälp, och vad det kommer att göra med dem båda. Mycket mer intressanta är de många och ofta destruktiva relationerna mellan män som skildras i glimtar.

(Schildts & Söderströms, 2015.)

Kategorier
Recensioner

Lilla fågel Blå

lillafågelblå I ett stort hus fyllt av pampiga porträtt och övertäckta möbler går en liten fågel och dammar. Han städar, värmer konserver och tar hand om sin sjuka mor. Han har aldrig varit utanför huset, knappt ens sett ut, för fönstren är igenspikade och mamman varnar för att där ute finns de andra ”onda” som vill dem illa. Det ligger nära tills hands att tolka hennes tal som ondska som en rädsla för det som är annorlunda, en rädsla som får hemska konsekvenser.

Lilla fågel Blå (Pikku Närhi) av Lauri och Jaakko Ahonen är ett nästan ordlöst seriealbum, vackert och uttrycksfullt illustrerat. Det är nästan så att jag ångrar att jag läste på tåget, istället för på någon plats utan distraktioner, för det är verkligen en bok att försjunka i, skrämmande och klaustrofobisk och djupt sorglig. Jag älskar färgerna – de dämpade dystra dagarna, de blå nätterna – och hur vinklar och perspektiv används för att förstärka känslorna av rädsla och utsatthet. Det är en på ytan enkel berättelse, men väldigt skickligt och stämningsfullt berättad.

Två dassiga mobilbilder som inte alls gör illustrationerna rättvisa:
lillafågel1 lillafågel2

Bildgoogla Pikku Närhi för en bättre titt.

(Cobolt förlag, 2015)

Kategorier
Recensioner

Lollo

lollo De gör samma saker varje dag, Lollo och Lidija. Driver omkring, sitter vid Vinterviken och dricker öl – långsamt. De vill inget annat, inte plugga och inte jobba och inte skapa, bara slippa den bana som det är meningen att livet ska följa. Det är ett apatiskt sorts uppror, ett motstånd som utifrån framstår som ingenting alls.

Hur kunde jag finna ett sådant nöje i denna lösa tillvaro? Nu vet jag svaret. För att den gjorde något med mej, för att den försatte mig i rörelse. ”Vi faller”, brukade Lidija viska när vi nått den punkt då vi gick armkrok, tappade balansen, snavade och kom på fötter igen, gud vet hur. ”Känner du?”
Ja, vi föll. Sakta svävade vi utför…

Lollo och Lidija är inte självklara vänner. Lollo är den tråkiga, påstår hon själv, och Lidija den färgstarka som hakat sig fast i Lollo för att hon är en av få som står ut med Lidijas gapighet. Samhörighet känner de bara när de har druckit eller när de pratar om porr. Det är Linna Johansson (för feminister kring millennieskiftet den som drev fanzinet Bleck) som har skrivit denna nedstigning i förorten Aspys mörker och hon skriver som en gudinna. Även veckor efter att jag har läst ut tänker jag på hur hon beskriver himlen, himlen över Aspy, himlen över vattnet, ständigt återkommande.

Ett stycke molntrasor gled in över himlen. Gläntan slocknade omedelbart, som om någon kommit åt en strömbrytare. Glasdammen framträdde i kyligt svartvitt, gräset under mina fötter föreföll plötsligt torrt och dött.

Titelns Lollo är berättaren och i bokens nu är hon 28 år. När hon var kring 20 riktades medias strålkastarljus för en stund mot Aspy och rubrikerna skrek om sex och prostitution och det här hennes version av vad som hände, bortom löpsedlarnas dramaturgi. Det är en självlysande, skitjobbig berättelse om att inte ha någon riktning (rättelse: jo, neråt) och inte heller vilja ha någon, om det bedrägliga i att låta bli att agera. Det fascinerande med Lollo och Lidijas band är att det är lätt att få för sig att den högljudda Lidija är den drivande, men kanske är det snarare Lollos passivitet som sänker dem båda, och när Lidija tar sig loss fortsätter Lollo att driva.

Det här är en av de bästa böcker jag har läst i år, skriven med säker hand, jobbig, komplicerad och uppslukande. Sällan skildras unga kvinnors vänskap (eller brist på sådan), sexualitet, utsatthet och agens på det här sättet, rått och utan försköning, varken romantiserat eller med varningstriangel och utan fokus på män.

”Han undrade om jag ville komma över och titta på en film med honom ikväll.” Hon kunde knappt hålla sej för skratt. ”En film? Varför skulle jag vilja se på en jävla film?”
”Kollar folk fortfarande på film?” sa jag. ”Jag vet inte när jag senast –”
”Jag vet, det var vad jag svarade också. Robin sa jag, jag är ledsen men jag kollar inte på film.”
Och sedan garvade vi båda två.

Jag rekommenderar även att ni lyssnar på Lollo-avsnittet av podden Ett eget rum.

(Modernista, 2015.)

Kategorier
Recensioner

Kungadottern

kungadottern Jag erkänner att jag, precis som Fiktiviteter, blev lite besviken när jag hörde att Elisabeth Östnäs skrev på en ungdomsbok som utspelade sig på vikingatiden. Inte för att det är något fel med historiska ungdomsböcker, utan för att jag tyckte mycket om hennes täta roman Feberflickan och ville ha mer av samma. Orättvist och dumt. När jag väl läste Kungadottern tyckte jag hemskt mycket om den också.

Kungadottern är första delen i en trilogi om Turid, vars far är kung över ett litet och sönderfallande samhälle. Det var år sedan han var frisk och stark och rikedomarna från tidigare räder har tagit slut. Vintern kommer och hotar deras folk med svält. Turid måste hitta sätt att trygga sitt folks framtid, utan att helt förlora makten över sitt eget liv. Hon måste gifta sig, hon måste bli völva och utveckla sina magiska förmågor. Kan hon rädda sitt folk, eller ens sig själv?

Kungadottern börjar som en historisk roman där de övernaturliga inslagen är vaga och lika gärna kan vara utslag av karaktärernas tro som faktisk magi, men fantasyinslagen blir starkare allt eftersom. Östnäs skriver avskalat vackert och gör den vikingatida miljön och dess seder och bruk levande. Kungadottern påminner mig på flera sätt om Maria Turtschaninoffs fantasyböcker: den unga kvinnans väg till kunskap, de noggranna (men inte överdrivet detaljerade) skildringarna av vardagens göromål, av mat, hantverk och traditioner. Det är också en ganska brutal bok (låt er inte luras av det barnsliga omslaget!) där döden ständigt väntar som bakom en tunn slöja. Jag sträckläste den.

(Berghs förlag, 2015.)