Kategori: Recensioner

Kategorier
Bildigt Evenemang Recensioner

How to Be a Woman

I onsdags var jag på Kulturhuset i Stockholm och lyssnade på Caitlin Moran. Hon var fantastiskt rolig och charmig och jag hoppas att samtalet mellan henne och Jan Gradvall dyker upp på nätet någon gång så att ni som inte var där får chansen att höra också. Jag tror att ögonblicket när jag blev lite kär i henne var när Gradvall sa något i stil med ”Du är anställd av The Times…” och hon gjorde ett klentroget ansiktsuttryck och bara ”I KNOOOW!” som att det var både den mesta absurda och mest fantastiska saken i världen.

I början av året läste jag hennes bok How to Be a Woman. (Jag hade, precis som ett gäng andra medlemmar ur bokbloggsmaffian, införskaffat den efter Helenas entusiastiska recension.) Den kan beskrivas som en feministisk självbiografi med mycket humor och jag gillade den. Den är smart, arg och förbannat underhållande med hög igenkänningsfaktor. Jag var dock inte helt såld. Att jag inte alltid håller med Moran struntar jag för tillfället (för när läser man någonsin en 300-sidors bok och håller med om precis allt) utan det jag hade problem med var dels att hon gör det för enkelt för sig och dels att hennes perspektiv på saker och ting är väl snävt.

Jag menar, ”Don’t bother” som svar på många av de idiotiska krav kvinnor känner på sig känns så jävla enkelt när man väl har nått dit, och jag är helt jävla för ett stort, fett DON’T BOTHER, men det kan också vara ljusår bort innan man har nått dit, och jag tycker att hon till stor del missar vägen däremellan. Samtidigt tror jag att Moran är väl medveten om att hon gör det enkelt för sig och absolut medveten om att såna där feminister med akademisk bakgrund (typ jag) kommer att sitta och gnöla ”men analyseeera meeeeera” mellan gapskratten och jag tror också att hon skiter fullständigt i det, för boken är inte skriven främst för dem. (Och hade den varit det hade den inte nått så många läsare som den har gjort, och ju fler som läser så här roliga och lättillgängliga feministiska texter, desto bättre.)

Hur som helst tänker jag inte gå närmare in på mina invändningar än så, för Martina Lowden tog upp det så bra i DN nyligen när hon recenserade den svenska översättningen Konsten att vara kvinna att jag tänker helt enkelt hänvisa er dit istället. Ha!

Dagens bok var också på Kulturhuset och har bloggat om det.

Kategorier
Recensioner

I den tysta minuten mellan

(Gammal UNT-text, något redigerad.)

Om antalet rader man vill skriva av och spara är någon indikation på en texts kvalitet ligger Viveka Sjögrens Augustprisnominerade vackra ungdomsroman I den tysta minuten mellan, om fjortonårige Torvi som reser till Island för att närvara vid sin fars begravning, bra till.

Torvi har inte träffat sin pappa Kettil sedan han var liten och flyttade till Sverige med sin mamma. Vid ett tillfälle meddelade Kettil att han tänkte resa till Sverige och leva med dem, men han kom aldrig och Torvi slog upp en pansardörr i sitt inre och sprejade “Gubbjävel” på den. Resan ger Torvi glimtar av vem hans far var, men mest handlar I den tysta minuten mellan om de levande. Släkten och barndomskompisarna ger honom en sommar han kommer att minnas länge och fyller en del av det hål som slets upp i honom när han lämnade ön som liten.

Den välbekanta tematiken med sonen som återvänder och avstampet i familjen gör att jag känner jag mig lite snuvad på det stora avslöjandet som aldrig kommer och jag saknar tydligare konturer åt föräldrarna. Kettil fortsätter att orsaka fler frågor än svar och mamman blir aldrig mer än en diffus gestalt med dåligt samvete och avhuggna meningar.

Det vägs mer än väl upp av hur mycket jag tycker om kontrasten mellan det karga Island och värmen i orden som Sjögren målar upp sin återvändarberättelse med. Där finns sorg, rått väder, tystnad och alkoholdimma, men hennes meningar är mjuka och försiktigt glödande. I hennes språklandskap är sorg något man kan ha på sig och gympaskorna som bärs av den man är förtjust i kan ge elektriska stötar. Jag får också stötar, av vind som river sönder hav och hur blickar kan studsa över golvet som gummibollar. Jag läser med pennan i handen.

(Kabusa, 2011)

Kategorier
Recensioner

The Pooh Perplex

The Pooh Perplex är något så underbart som en satir över de rådande litteraturvetenskapliga strömmningarna under mitten av 1900-talet. En kort essäsamling där tolv fiktiva kritiker bidrar med sina tolkningar av Winnie-the-Pooh. Med tanke på att Fredrick Crews skrev boken 1963 så kan man lätt tro att den är förlegad och svårtillgänglig idag. Icke. Även om många detaljer givetvis går majoriteten av dagens läsare förbi så känns det tämligen oväsentligt. Så länge man har läst Winnie-the-Pooh och har grundläggande litteraturvetenskapliga kunskaper så kommer boken vara underhållande. Det senare är av betydligt mindre vikt; vet man bara någonting om marxism och Freud så räcker det långt. Crews lyckas ge sina fiktiva kritiker distinkta röster. Huvudsakligen ligger skillnaden i varierad grad av akademisk ambitionsnivå. Det blir en tacksam balans när vissa essäer är skrivna såhär:

The critical technique which must, when considered in the light of reason, form the core of our eclectic, instrumentalistically pluralistic principia recommends itself to us at once if we merely pose the question, what, in essence, is the end purpose, the teleology, of poetry or poesis?

It is, of course, to take the building blocks of language, combined with the glue and mortar of experience, and to join them in whole meaningful structures which, upon noesis on the part of the trained critic, prove analyzable or decomposable into their constituent elements.

och andra är skrivna såhär istället:

This Sir Edward Bear, Sir Pooh de Bear, is the very image of a fat old Tory who passes all his time pampering his depraved tastes and reminiscing about his imaginary exploits. Substitute port and brandy for condensed milk and honey, and you will recognize the likeness at once.

The Pooh Perplex är humor. Många gånger en typ av nördigt intellektuell humor som knappast finns i överflöd. En essäsamling när den är som bäst, helt enkelt.

Kategorier
Recensioner

Svart tomtebloss

”Vad är det här?” sade Markus och viftade med serien Svart tomtebloss.
”Jag vet inte riktigt”, sade jag. ”Jag lånade den för ett tag sedan. Den såg gullig ut.”
Han bläddrade i den en stund och sade sedan bestämt: ”Det är inte en gullig bok.”

Nej, det är det inte. Sitt gulliga, färgglada utseende till trots är den obehagligare än exempelvis det senaste The Walking Dead-albumet jag läste. Efter frukosten slog jag ihop den med orden ”Näe, nu är jag traumatiserad.”

Riktigt så illa var det väl inte, men Svart tomtebloss av Kerascoët (Marie Pommepuy och Sébastien Cosset) och Fabien Vehlman en riktigt mörk saga, som börjar med att en flicka ligger död i skogen och ett gäng små människolika figurer kryper ut ur hennes kropp. Rädda och vilsna får de försöka överleva i en miljö som verkar vara ny för dem.

De letar mat, bygger hus och vissa, som den centrala figuren Aurora, engagerar sig i att försöka organisera det hela, medan de flesta mest tramsar runt, är hysteriska eller bara tänker på sig själva. Skogen är en farlig plats och en efter en går de åt, samtidigt som de orsakar skogens djur en del skada. Det är något väldigt barnsligt och naivt över dem, som att de helt saknar förmåga att förutse – eller bry sig om – konsekvenser eller se längre än sin egen omedelbara önskan. De begår gräsliga handlingar, men i efterhand är det ytterst få som sörjer, saknar eller ångrar.

Jag tycker mycket om de fina teckningarna och kontrasten som skapas mellan dem och det brutala innehållet. Den bästa sortens obehag. Läs.

(Epix, 2011)

Andra som har läst: Shazam, Simon säger, Världens bästa bok

Kategorier
Recensioner

Delirium

”But we’re not safe yet – far from it. The darkness is mobile, twisting, alive with paths of light: Flashlights cut through the woods to our left and right, and in their glare I see fleeing figures, lit up like ghosts, frozen for a moment within the beams.”

Efter eller vid sidan om vampyrer, varulvar och liknande kräk verkar dystopiska framtidsskildringar vara grejen i ungdomslitteraturen nu. Igår doppade jag tårna i genren genom att sträckläsa Delirium av Lauren Oliver, som utspelar sig i ett kontrollfreakigt USA där alla städer är inhägnade och ingen ska leva i ”the wilds” utanför. Specialaren i Delirium är att kärlek är klassat som en sjukdom. Efter att ha fyllt 18 måste alla invånare genomgå ett medicinskt ingrepp som tar bort deras förmåga att känna kärlek och passion. De blir lugna och stabila och gifter sig med den person som har valts ut och dem och skaffar rätt antal barn.

Detta stabilitetsfixerade samhälles polerade yta och våldsamma, förljugna insida skildras genom ögonen på Lena, som räknar dagarna till att hon ska ”botas”. Hon ser fram emot att inte behöva vara rädd för att bli smittad, att inte behöva vara rädd att bli som sin mor, som trots upprepade behandlingar aldrig passade in. Men så träffar hon (såklart) Alex och börjar (såklart) känna saker saker hon inte ska känna och upptäcker (såklart) hur jävla brutal hennes trygga värld är mot dem som inte inordnar sig.

Ordens makt framhålls i många dystopier och här är det vackert tal om trygghet, stabilitet och lycka används för att berättiga den totala kontrollen. Kärlek gör människor instabila och i längden olyckliga och den kan få dem att göra vad som helst, från att ljuga till att döda. Samhället fungerar bättre utan den. Delirum är bitvis riktigt obehaglig, men det är inte de hårda lagarna och eller våldet som får det att krypa mest inombords, utan de vardagliga detaljerna och hur de vuxna umgås med varandra och med barn. För Lena och de andra är den avmätta distansen normal, men för mig är de ”botades” beteende creepy och ofta väldigt sorgligt. Det finns kapitel med Lena och hennes vän Hana som är så fulla av liv – springade steg, solen i håret, höga skratt som bubblar i hela kroppen – att jag vill svära högt åt att de ska tvingas att byta det mot de botades gråa tillvaro. Om Lauren Oliver vill säga att ett liv utan någon sorts passion är ett låtsasliv lyckas hon bra.

Flera gånger kommer jag att tänka på Hungerspelen, men inte främst för att båda är dystopiska ungdomsböcker, utan för att båda är sådana förbannat spännande bladvändare. Jag ser en del svagheter, registrerar dem lite i utkanten av tankarna, men bryr mig egentligen om dem för att jag är andlöst uppslukad och vill bara läsa vidare. Kombinera det med fina skildringar av vänskap och ny kärlek och Delirium blir en känslomässig bergodalbana. Jag slog ihop den med känslan av att ha blivit överkörd av ångvält – på ett bra sätt – och det var precis den sortens läsupplevelse jag ville ha just då.

(2011. Även på svenska i maj 2012.)

Några andra som har läst: Bokbabbel, Beroende av böcker, LitteraturMagazinet, Bookis, Bladvändaren, Bokpussen.

Kategorier
Recensioner

Åke Ohlmarks i Tyskland 1941–1945

Efter mej syndafloden: memoarer 1941–1945 är Åke Ohlmarks skildring av hans år i Greifswald, med utflykter till Berlin och Hamburg, under den senare delen av kriget. Hans akademiska karriär har gått fel – enligt Ohlmarks själv på grund av den mängd fiender han skaffat sig vid lärosätet i Lund – och han saknar pengar. Men han har tidigare undervisat i svenska vid universiteten i Reykjavik och Tübingen, och när ett lektorat i Greifswald öppnar sig griper han chansen och flyttar dit.

Ohlmarks räds aldrig att lyfta fram någons ofördelaktiga sidor, oavsett om det rör sig om utseende (”Hon var inte snarfager, syster Margareta, bred om ändalykten och rynkig i sitt lustiga lilla mopsansikte” – inledningen till ett positivt porträtt om en människa han uppenbarligen tyckte om), dumhet, naivitet, feghet, okunskap eller vad det än må vara. Faktum är att en närmast förbluffande stor del av boken tas upp av omgivningens brister och lyten. Många forskare vid Greifswald är om inte inkompetenta så åtminstone fullständigt obetydliga. Den svenska beskickningen i Berlin är patetisk. Gestapo är förvisso farliga men lättlurade.

Skådeplatsen, eller åtminstone en av skådeplatserna, är intressant: östra Tyskland under krigets senare halva, framför allt när allting börjat gå fel. Balansgången mellan att hålla sig tillräckligt väl med naziregimens hantlangare för att inte råka illa ut då, men inte så väl att man skulle råka illa ut sedan. Fångade mellan vargen och björnen, nazismen och kommunismen. En balansgång som definitivt inte var helt enkel: en släkting till mig arbetade under samma tid vid universitetet i Rostock, och var inte särdeles förtjust i nazisterna. När det började ryktas om var hans åsikter låg skrev rektorn ett brev till myndigheterna där han intygade vilken god tysk min släkting var, att han naturligtvis stödde nationens kamp et cetera och sedan var allt frid och fröjd i ett par år – tills ryssarna kom, hittade brevet och avrättade honom. Kanske hade man kunnat önska att boken än mer fokuserade på de större skeendena. Å andra sidan: det har skrivits många böcker om fyrtiotalets Tyskland. Men vem annars än Åke Ohlmarks skall skriva om Åke Ohlmarks strider?

Och man skall nu inte få intrycket att den i för stor utsträckning rör vid hans privatliv: han hustru säger knappt ett ord och nämns mest som ett bihang vid bjudningar. Att han har en dotter är under långa perioder lätt att glömma av.

När någon närmare fyrtio år i efterhand (Efter mej syndafloden publicerades 1980) skriver om vad de gjorde i Tyskland 1941–1945 är det svårt att läsa utan en gnagande misstanke om att det är möjligt att ett och annat kanske kan ha tvättats en smula. Stora delar av boken består av detaljerade dialoger; i några andra fall kan han inte minnas mer än grova skeenden. Att mycket sannolikt är efterhandskonstruktioner är å andra sidan typiskt för självbiografin som genre: minnet är ett förrädiskt ting. Vi skapar våra egna, böjer händelser efter hur vi önskar att de skulle ha skett. Var Ohlmarks inblandad i att stjäla en karta över försvaret av Berlin som sedan skickades till de allierade och därmed de sovjetiska trupperna? Måhända.

Jag känner mej pinsamt medskyldig när jag läser om den bolsjevikiska soldatens sedvanliga framfart mot den försvarslösa civilbefolkningen, med våldtäkter i vartenda hus, mord och dråp och frukansvärda ihjältorteringar. Och jag har lovat mej själv, att kosta vad det kosta vill, så aldig skall jag mer tjäna ”mitt fosterlands intressen” på detta avskyvärda sätt. Våga sitt eget liv för att förråda en fin gammal kulturstad och lämna den i händerna på ett antal vilda horder av Asiens värsta slödder. För det var i stor utsträckning just kirgisiska och kalmuckiska trupper som fick ta det dräpande skamgreppet på de gamla brandenburgska kurfurstarnas och de tyska kejsarnas huvudstad, inga ryssar. Ryssarna är egentligen godmodiga figurer. Vad de sibiriska avskummen däremot är, det vet vi.

Jag har tämligen ointresserad av att recensera Åke Ohlmarks som person, som säkerligen hade många goda sidor som av en eller annan anledning inte framkommer i hans texter. Det är emellertid svårt att kommentera en självbiografi utan att på något sätt snudda vid den person den ligger bakom. Jag är osäker på om jag någonsin har läst en självbiografi som har fått sin författare att framstå i så ofördelaktig dager. Kanske beror det på att jag och Ohlmarks har skilda åsikter om vad som är mänskliga dygder. Kanske är han bara osedvanligt ärlig.

Att hålla med baksidetexten om att Ohlmarks var ”en av vårt lands mest egensinniga och färgstarka kulturpersonligheter” är emellertid inte särskilt svårt. På gott och ont.

Kategorier
Recensioner

Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken

Jag tillhör fel generation för att ha läst Kram. Eller så tillbringade jag aldrig tillräckligt mycket tid på biblioteket, eller med att läsa barnböcker: min läsbarndom och tidiga ungdom ägnade jag åt att läsa slumpmässigt valda böcker tagna ur mina föräldrars och morföräldrars bokhyllor. Jag har inget personligt förhållande till Hans-Eric Hellbergs böcker, och har så många vita fläckar på min ungdomslitteraturkarta att jag knappt visste att de fanns förrän Tony Elgenstiernas Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken började bli aktuell. Elgenstiernas skildring blir på så sätt förmodligen en helt annan bok för mig än för de läsare som någon gång läst Hellberg och kan betrakta den som att återvända till barndomen.

1971 skriver Ib Permin, redaktör på ett respekterat danskt förlag, till Stig Ericson, förlagsredaktör på Bonniers.

Bogen må gerne tage op i de problemer, der er fælles [gemensamma] for børnene, og som de fleste tror, er noget helt specielt for dem. Bl.a. masturbations-spørgsmål, seksuelle tilnærmelser til andre store børn. Emnet har været tabu i børnebøger, men behovet er stort for gode bøger, der i romanform kredser emnet ind, og vi er hos os ikke bange [rädda] for, om nogen skulle mene, at der er tale om porno for børn – det er der nemlig også behov for…

Permin ber Ericson att tala med Hans-Eric Hellberg, som redan är en förhållandevis framgångsrik barn- och ungdomsboksförfattare, om ämnet. Det leder till Kram, samt efterföljarna Puss, Love love love, Älskar, älskar inte och Förbjudna tankar. Inte minst leder det in Hellbergs författarskap på helt nya spår.

I sextioen korta kapitel fördelade över kappt etthundra sidor berättar Tony Elgenstierna om Kram, om tidsandan, om Hellberg och hans vidare författarskap. Det är personligt hållet, som när Elgenstierna konstaterar att han inte klarar av att se på en tv-serie som Nip/Tuck med sina egna döttrar på grund av mängden sex eller när han reflekterar över sina egna sexuella känslor i de allra yngsta tonåren. Det är inte en litteraturvetenskaplig skrift; den är lättillgänglig och underhållande. Möjligtvis är titeln något vilseledande: även om Kram är den röda tråd som löper genom boken och den bakgrund mot vilken texten är skriven handlar tämligen stora delar om Hellbergs övriga författarskap. Dessa delar bli aldrig lika intressanta som resten, vilket kanske är orättvist att förvänta sig: Kram är ett ovanligt fascinerande kapitel i den svenska litteraturhistorien. Elgenstierna lyckas väl – föreställer jag mig åtminstone – med att med några enkla penseldrag måla upp den i tid i vilken boken kom till och att kontrastera den mot vår egen.

På samma gång som barnkroppen kunde locka till sig pedofiler blev det samtidigt extra viktigt att påpåeka att barn inte är sexuella varelser. Det vill säga tvärtom mot diskussionerna under 70-talet när barnkroppen i sig inte var vare sig sexuell eller innebar någon fara men barn ändå ansågs ha sexuella behov.

Det finns en helt fantastisk scen i filmen Apflickorna där en yngre badvakt säger till lillasysterns, Saras, simskolelärare att hon inte kan ha bara badbyxor på sig: hon måste täcka överkroppen. Simskoleläraren försöker försvara Saras klädsel med att hon bara är ett barn: det finns ingenting att dölja. Badvakten ger inte med sig: man har sett män som tittat på flickorna. En träffande bild av vår tid, på många sätt. Jag kan inte låta bli att fundera på hur ett samhälle som tycker att man avsexualiserar barn genom att tvinga småflickor att bära bikini eftersom badbyxor är oanständigt skulle ha reagerat på Kram.

Som för all del egentligen verkar vara en tämligen oskyldig bok: det är inte pornografi för barn, som Permin också tyckte behövdes. Det är inte handlingen sex om är i centrum så mycket som tankarna kring det. Tankar som att döma av de brev som Hellberg fått från elva-, tolv-, trettonåriga läsare lyckades fungera som en bekräftelse, som en typ av bok skriven för dem och som de ville se mer av – läsarbreven hör till bokens mest intressanta delar, med, som Elgenstierna påpekar, läsarkontakt innan läsarkontakt blev dagens norm genom att Hellberg skrev ut sin adress i böckerna.

Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken är en lättsam essä i bokformat om ett inte fullt lika lätt ämne. Den vacklar mellan det fascinerande och det blott läsvärda. Det finns värre saker att röra sig mellan.

Kategorier
Recensioner

Torsdagsbarn

Jag blev inte helsåld när jag läste Sonya Hartnetts The Ghost’s Child för ett år sedan, men såg tillräckligt mycket jag gillade för att ge henne en chans till. Nu har jag läst Torsdagsbarn, och nu, nu är jag såld. Den har både det jag tyckte om i The Ghost’s Child – språket, upproret, sprickorna i verkligheten – och det jag saknade, nämligen de trovärdiga känslorna och ett hårt grepp om sagoglittret istället för att låta det flyga fritt.

Torsdagsbarn har fått sin titel från ramsa där en av raderna lyder ”Thursday’s child has far to go” och även om det syftar på en viss unge man kan nog säga att alla i den här boken har långt att gå. Berättaren heter Harper Flute och växer upp på den australiensiska landsbygden under depressionen på 30-talet. Familjen har det knapert och lever i ett fallfärdigt hus på mark där det knappt går att odla. Det är barnets blick på en familj som försöker, men bara halkar längre bakåt, på föräldrar som misslyckas och syskon som försvinner. Det är svårt, men i barnets blick självklart. Hon vet inget annat sätt att leva.

Barnet som har längst att gå är lillebror Tin, som inte riktigt är som han ska. Han trivs bäst under huset där han gräver ut en håla åt sig själv och senare långa tunnlar. Familjen låter honom vara och med åren blir han alltmer förvildad, mer ett underjordiskt djur än ett barn. Är detta ett fantastiskt inslag, en metafor för familjens kollaps eller ska det tolkas precis som det är? Jag vet inte, och det spelar egentligen ingen roll. Det fungerar på alla plan.

Torsdagsbarn kallas ungdomsbok och skulle, om man orkade, kunna användas för en vända till i den aldrig avslutade diskussionen om vad som egentligen är ungdomslitteratur. När jag läste den tyckte jag inte att det fanns något som utmärkte den som just ungdomsbok utöver att den har tilldelats den stämpeln. Ni vet, vissa böcker känns ju så uppenbart skrivna för unga när man läser dem (och inget fel med det, såklart), men den här kunde lika gärna stå i vuxenhyllan.

I slutet finns utdrag ur en intervju med Hartnett, där hon säger:

”Jag sticker inte under stol med att jag skriver för unga intelligenta ensamvargar. […] Det finns så mycket ytligt och konventionellt för tonåringar , och det är ju bra för dem som är ytliga och konventionella, som nöjer sig med det. Men jag skriver för de klyftiga, de allra smartaste av de smarta. Det är kanske därför en del människor finner mina böcker föga inbjudande”.

Och jag tänker att där har vi det kanske, det som jag har haft i bakhuvudet när jag har läst men inte riktigt har kunnat sätta ord på. Torsdagsbarn är inte ett dugg inbjudande. Den säger inte ”Kom, läs mig.” Den är, i all sin underjordiska, smutsiga skönhet, jävligt jobbig. Motsträvig, som Tin under huset. Skrämmande på ett totalt icke-mysigt sätt.

”Okej, läs mig då, men vänta dig inte att det ska vara kul.”

(Atrium förlag, 2010)

En bok om dagen, Bokmilaskogen, Bokpärlan, Böcker, böcker, böcker och Bläddra! Bläddra! har också läst den.

Kategorier
Recensioner

Regn

Stackars bloggen. Om den har förmågan att tycka något, tycker den säkert att jag är en hemskt dålig bloggägare och önskar kanske att den hade blivit kläckt av Johan istället, för det är ju han som skriver saker.

Men jag ska bryta min tystnad (höhö) med att berätta vilken mörk liten pärla jag läste för några dagar sedan.

Regn av Kirsty Gunn skildrar tolvåriga Janey och hennes lillebror på semester med föräldrarna. De har en stuga vid en sjö och barnen leker i och kring vattnet större delen av sin vakna tid, håller sig borta så länge de kan. Föräldrarna har fest nästan varje kväll och på dagarna ligger de och solar med en drink eller flera, på den sida av huset där man inte ens ser den fantastiska utsikten.

Regn är en kort roman, strax över 100 sidor, rik på skönhet och vemod. Trots sitt lilla format känns den tung, men inte på ett dåligt sätt. Förstår ni hur jag menar? Som att den drar en neråt och man vill inget annat.

Det måste ha varit tusentals, tusen och åter tusen vattendrag som mynnade ut i sjön, porlande rännilar, smala djupa strömfåror, vattenfall och forsar som störtade sig ner från klipporna med så våldsam kraft att det var som att se glas krossas om och om igen, i ett dån av skärvor och flisor och skurar av vitt, vitt pulver. Ändå, trots att det var så många vattendrag som berikade sjön med ännu mera vatten, fulla av fisk, tjockflytande av kvistar och löv som de dragit med sig från sluttningarna långt uppe i bergen, så tycktes det bara vara vår flod som i sig rymde alla de platser den passerat.

Det är en tät och laddad text där allt tycks ändlöst: barndomen, himlen, vattnet, upprepningarna. Samma lekar, samma väntan och samma fester, dag efter dag. Tills det ändå tar slut, som allt måste. Det är inte ofta jag läser en så vacker och sårig berättelse om barndomens motsatspar: friheten och maktlösheten. Föräldrarna och barnen lever som i olika världar, men på helt olika villkor. Trots sin frånvaro är det de vuxna som har makten. Janey tycker att brodern är hennes, hon håller koll på honom, gör mat åt honom, skyddar honom, men modern kan ta honom ifrån henne på ett ögonblick, eller göra henne till en skojig ingrediens på festen.

Regn gavs ut 1997 av förlaget Leander Malmsten, som konkade för ett antal år sedan. Råkar ni på den på bibliotek eller antikvariat borde ni läsa den. (Och den finns ju fortfarande i tryck på engelska, som Rain.)

Kategorier
Recensioner

Bland spöken och alligatorer

I somras läste jag Karen Russells novellsamling St Lucy’s Home for Girls Raised by Wolves och twittrade entusiastiskt om den, men någon längre text blev det inte. Det är på tiden nu, eftersom det kan ha varit upptäckten av en ny favorit.

I Karen Russells texter finns flickor som brottas med alligatorer, pojkar som på nätterna dyker bland gamla båtar för att hitta sin systers spöke, ett läger för barn med udda sömnsvårigheter och flickor som har uppfostrats av vargar, för att nämna några. Där finns vackert språk, en mörk humor och de mest underbara infall. Men precis som för In Another Library räckte det inte riktigt för mig. Trots alla bra kvaliteter gjorde bristen på en berättelse att flera av novellerna till slut kändes som ett ”jaha”.

Det är inte så att jag kräver att alla noveller ska ha en tydlig början, mitt och slut, jag har inget emot luddighet, men precis som när jag har läst Kelly Link eller Aimee Bender – som jag också tycker mycket om – känner jag ibland att ”men vad fan, kan du inte berätta en ordentlig historia någon gång? En, snälla?” Det är lite som att äta en färgglad bakelse istället för rejäl mat till middag. Visst såg den hemskt fin ut och visst var den god, men inte fan blev man mätt.

Den mest minnesvärda novellen i samlingen var ”Ava Wrestles the Alligator”, om en flicka och hennes spökbesatta syster i Floridas träskmarker. Den hade tyngd och en väldigt creepy stämning, som gjorde att även om resten av novellerna hade varit skit hade jag varit beredd att hojta att jag älskar Karen Russell. Just den novellen har Russell sedan utvecklat till en roman, Swamplandia!, och jag är himla glad att hon gjorde det.

Swamplandia! är en nöjespark i förfall. Turister brukade komma för att titta på alligatorerna och se familjen Bigtree brottas med dem i shower som var om inte spektakulära så i alla fall kittlande på grund av faran. Stjärnan var modern Hilola, men efter hennes död faller både familjen och parken samman. Pappa Bigtree håller envist kvar vid drömmen om att kunna fortsätta. Brodern Kiwi vill bort, han vill leva på fastlandet och plugga på universitetet, medan systern Osceola pratar med spöken och försvinner ut i träskmarken på nätterna för att träffa sina ”pojkvänner”. Det är Ava, yngst i familjen, som fortsätter att ta hand om alligatorerna.

När Kiwi har stuckit och fadern åker iväg på en av sina långa affärsresor blir Ava och Ossie ensamma kvar i den folktomma parken. Ossie rymmer och Ava ger sig av ut i träsket för att hitta henne. Likt en mytisk hjälte söker hon sig ner i underjorden för att rädda en älskad, men det blir ingen välordnad hero’s journey. Liksom flera novellerna i St Lucy’s… rör sig Swamplandia! i gränsland, mellan vad som är verkligt och inte, mellan att vara barn och vuxen. Den handlar om att växa upp och inse att verkligheten inte är som man trodde, att ens berättelse har stora hål. Att ens föräldrar kanske bara är vanliga människor och att de saker som är viktiga för en själv kanske inte betyder ett dugg för omvärlden. Medlemmarna i familjen Bigtree är allihopa fast i varsin drömvärld som det är smärtsamt att ryckas ut ur och farligt att stanna i.

Swamplandia! växlar mellan systrarna i träsket och Kiwi som har fått jobb på en konkurrerade nöjespark nära staden. Kiwis förvirrade möte med det vanliga samhället gör mycket för att visa vilken bisarr uppväxt syskonen har haft, men det är träsket som drar i mig mest och jag blir nästan irriterad när det växlar till Kiwis kapitel igen. Russell laddar träskmarken så att den framstår nästan som en annan värld, en främmande planet av vatten och oändligt gräs, ett gotiskt slott av träd och skränande fåglar.

Our eyes met. I looked up, still swaying from my fistfuls of the stolen dress. What I saw inside them was all landscape: no pupil or colored hoop of iris but the great swamp – the islands, the saw-grass prairies. Long grasses seemed to push onward for miles inside the depths of her eyes. Inside each oval I saw a world of saw grass and no people. Believe me – I know how that must sound. But I stood there and I watched as feathery clouds blew from her left eye behind the bridge of her nose and appeared again in her right socket. I saw a nothing that rolled forward forcefully forever. There was nobody in the ether of either white sky.
I heard the wind on the pond all around us, a deep clay smell rising from her skin. When she blinked again, her eyes looked black and oily, ordinary. For years I’ve wondered if this person I met was only a woman.

Swamplandia! är både sorglig och rolig, drömsk och hemsk. Jag hoppas på fler böcker av Karen Russell.