Kategori: Recensioner

Kategorier
Recensioner

Science-Fiction Times, tredje året, nr. 26, oktober 1960

Det här är mitt första fynd från Uppsala Fandoms arkiv. En vikt A4-sida med SF-nyheter och recensioner för ringa 50 öre. Rättelse från Carl Hällström: ”offset tryckt nummer, 4 sidor i A5, från original i A3.”

Redaktion: Carl Hällström, Gabriel Setterborg och Anders S. Fröberg — Auktioner verkar vara något som hör fandom till. James V. Taurasi Sr rapporterar från Pittcon (380 närvarande fans), Worldcon nr. 18, 2-5e september, att ”Bloch-auktionen” återigen hölls. Diverse kändisar auktioneras ut till högstbjudande för en timme. Det framgår inte vad vinnaren får göra under denna timme. Men L. Sprague de Camp gick för hela 25 dollar! Kan det här vara någonting för dagens svenska kongresser? Låter som en ypperlig idé, och precis som på det forntida 60-talet ska pengarna gå till välgörande fandom-ändamål. Trots att det här skedde för 52 år sedan så diskuterade man science fictions digra situation då också. En av de stora programpunkterna var ”Vem dödade SF”: ”Alla var de överens om att SF inte är död, men svårt skadad. SF måste förändras eller dö”. Ljuset i mörkret var att SF börjat spridas till en bredare publik eftersom författarna börjat vända sig till ”mens magazin” av ekonomiska skäl. Det går bra för SF TIMES. De har inte bara blivit recenserade i Häpna!, utan de har också omnämnts i Sundsvalls-Posten och Uppsala Nya Tidning. ”Det är tydligt att dagspressen börjar få upp ögonen för SF”, skriver Karl Karlson-Orre. Anders S. Fröberg berättar om hur han fått kontakt med sydamerikanska SF-läsare, och till och med gjort en spanskspråkig version av SF TIMES under namnet TEMPO DE FANTASIA. Han förmedlar gärna brevväxlingskontakter (för spanskkunniga svenska fans) också. SF TIMES recenserar gärna tysk-, fransk- och spanskspråkig SF om intresse finns hos läsarna. Här är en punkt dagens fandom har mycket att lära sig av. Det skrivs SF och fantasy på fler språk än engelska (och vissa kan till och med läsa det utan översättning). Noterat: omslag och illustrationer verkar ha varit en stor grej. Illustratörer och bilders kvalité nämns i majoriteten av recensionerna. Jag avslutar den här korta tillbakablicken med ett längre citat av Ingvar Svensson, bosatt i Uppsala. Det är vackert.

Min idé är alltså, att vi äntligen skall förmå oss att uträtta något av bestående värde inom de ”aktiva kretsarna”. Uppläggningen i stort sett skulle vara, att jag som initiativtagare kontaktar ett antal aktiva och f. d. Aktiva fans och förmår några av dem att lova sin medverkan vid insamlandet av uppgifter om det mesta. Sedan tillräckligt mängd material erhållits, skulle lämpligen ett SF-möte, t.ex. i Uppsala, utlysas och avhållas i form av ett symposium över den svenska SF-förelsen. Efter bearbetning av materialet i samarbete med utvalda akademiker skulle avhandlingen kunna släppas ut i allmänhetens händer under det ståtliga namnet THE SWEDISH SF-FAN MOVEMENT.

Kategorier
Recensioner

Från tigerns käftar till havets gap: Jamrach’s Menagerie

Det är andra halvan av 1800-talet i London och Jaffy växer upp lika lerig och stinkande som staden han lever i. En dag stöter han på en tiger som har rymt, och efter det tar hans liv en helt annan väg. (Det är förresten ett fantastiskt stycke, mötet med tigern. Jag citerade ur det här.) Tigerns ägare Jamrach, som handlar med exotiska djur, blir alldeles till sig över det som har hänt och Jaffy börjar jobba hos honom. Det visar sig att han har god hand med djur och när han blir äldre följer han med på en expedition som ska fånga en ”drake” åt en rik kund.

Jamrach’s Menagerie börjar som ett uppsnyggat pojkboksäventyr och dyker sedan ner i kolmörker. Jaffys första resa kommer att förfölja honom för alltid. Jag tror att den kommer att förfölja mig ett tag också. Carol Birchs språk är drömlikt och bildrikt, så fullt av färger, lukter och smuts. Det där glidande drömska skiftar nyans ju längre resan går, får en sjuklig ton, men finns alltid där.

And on and on in that dream – seven dark days and nights that had begun to feel eternal. The superstition of sailors is no more than the lone howling of millions of miles between you and dry land and home, making you know you are a thing that can die. Superstition, dark, spiky, high-stepping, stalked with cloven foot upon our decks.

Holly Hock skrev att det inte finns någon skurk i Jamrach’s Menagerie och det stämmer. Visst hamnar Jaffy i konflikt med andra, men det uppstår ingen direkt fiendskap. Kraftmätningen står snarare mellan människan och naturen. Å ena sidan de instängda, plågade djuren, å andra sidan de sårbara människorna i den vilda naturens grepp, människorna som när deras bräckliga trygghet har tagits ifrån dem inte är mer än djur själva.

Jag tyckte om Jaffys år som djurskötare hos Jamrach. Vänskapen och maktspelen som uppstår mellan honom, pojken Tim och Tims syster Ishbel är skickligt skildrade, både det fina och det fula i deras band till varandra. Hur mycket jag än uppskattar det saltstänkta äventyret (som Johan påpekade för ett tag sedan blir en bra bok ännu bättre av att utspela sig till havs) och hur mycket mörkret i bokens andra halva än höll mig smärtsamt fast, saknar jag de lyhörda detaljerna när Birch skriver om vänskap, kärlek och manipulation. Det försvinner bland galenskap och lidande och kanske är det bara rimligt att det uppstår en större distans då. Det är Jaffy som berättar. Hur skulle han i efterhand kunna detaljanalysera den galna tid då han själv knappt visste vad som var verkligt?

Jag tackar för resan, Carol Birch.

(Canongate, 2011)

(Jamrach’s Menagerie var förresten nominerad till Bookerpriset, men fick smisk av Julians Barnes The Sense of an Ending. Jag ska inte gorma om att den borde vunnit eller så, dels eftersom jag inte har läst de andra kandidaterna och dels eftersom litterära priser inte engagerar mig särskilt mycket, men jag tyckte mer om den här än om vinnaren. Barnes bok gillade jag mycket fram till slutet, som gjorde mig jävligt irriterad. Men det kanske jag skriver om någon annan gång.)

Kategorier
Recensioner

Regn & åska

(En gammal UNT-text från förra våren eller när det nu var.)

”Det var som om jag omedelbart kände igen honom, som om jag med en gång visste vem han var. Som ett återseende. Eller kanske en återspegling.”

17-åriga Oscar turistar i Tallin med sin mamma när han möter Rein, en estnisk kille i samma ålder. Förälskelsen är omedelbar och ömsesidig och de får några lyckobubbliga dagar, men vad gör man när den man älskar är ett hav bort?

I sin nya ungdomsroman Regn och åska återbesöker Håkan Lindquist ett tema som är bekant från flera av hans tidigare böcker: tonårspojkar eller unga män som blir kära i varandra och utforskar sin sexualitet. I Regn och åska skriver han ljust och hoppfullt, utan den skärande ensamheten i Att samla frimärken eller de tragiska händelserna i Min bror och hans bror.

Oscar och Rein må bo på varsin sida av Östersjön, men i övrigt är deras kärlekshistoria utan hinder. Ingen jobbig komma ut-process, inga spel, ingen rädsla, bara glädje och nyfikenhet. Jag tycker om att få läsa en berättelse där den samkönade kärleken är oproblematisk, eller åtminstone nästan – det finns hot, men de tar väldigt liten plats. Med Oscar som berättare skildrar Linquist finstämt förälskelsen, från den pirriga önskan att ens arm ska råda nudda en annans, till känslan av att livet har börjat på riktigt.

Oscar och Rein är, i likhet med några förälskade pojkar och män i Lindquists tidigare böcker, väldigt verbala och öppna när de uttrycker kärlek och kåthet. Både när de pratar med varandra och med sina vänner är de mycket välformulerade och ofta poetiska. Det låter fint, men ibland så tillrättalagt att känslan av realism riskerar att spricka sönder till en fluffig saga.

Självklart behöver inte tonåriga romanfigurer säga ”ahmen shit ba” i varannan mening, men det här är en aning för välputsat och den vuxne författarens poetiska penna för tydlig i Oscars ord. Jag känner mig som en glädjedödare när jag önskar mig smutsfläckar i denna vackra och solvarma kärleksskildring, men lite mer friktion skulle faktiskt inte skada.

(Charlie by Kabusa, 2011)

Kategorier
Recensioner

Nej till Liv

När jag läste Liv Strömquists Prins Charles känsla för något år sedan hade jag mycket roligt åt hennes vassa och humoristiska dissekering av de normer och föreställningar som omgärdar kärlek och parförhållanden. En av få invändningar jag hade då var plakattydligheten, och jag har ännu större problem med den i hennes senaste Ja till Liv! som är en spretig samling serier, ordnad som en ilsken ABC-bok, om allt från moderater till Barbapappa.

Prins Charles känsla fick mig att skratta högt gång på gång, men Ja till Liv! är inte lika mycket i min smak och jag blir mer trött än upplivad av Strömquists vevande. Även om det finns genomgående teman, som genus- och klassfrågor, saknar jag det sammanhängande från Prins Charles känsla, de små akademiska utläggningarna om ett ämne som intresserar mig mycket. Ibland uppskattar jag Strömquists sätt att koka ner saker och ting till enkla och tydliga rader, men alldeles för ofta blir det mest ”jaha”. (Kanske har det också att göra med något så banalt som att jag inte är lika överens med henne den här gången.)

Visst finns det riktigt bra inslag. Den fyra sidor långa ”Barn är Kristdemokrater” är fantastiskt rolig och som eventuellt blivande kulturtant gillar jag såklart hennes kängor mot de delar av kulturvärlden som hånar den publik som gör den möjlig.

Enligt en uråldrig tradition inom japanskt pärlfiske är det äldre kvinnor som dyker ner mot botten. Man menar nämligen att äldre kvinnor är extra tåliga för att vistas i en kall, kvävande, händelselös miljö där det är svårt att andas. Kanske är det därför det är medelålders kvinnor som konsumerar all kultur i Sverige.

Min favoritruta hör ändå till ”Heterohetsaren”:

Den sortens ilska vill jag ha, inte några sidor ”information till Robert Gustafsson” om att ingen vill ligga med honom. Det är möjligt att han förtjänar det, men det innebär inte att det är intressant.

En av de mest klockrena serierna handlar om framgångsrika nördar som använder sin plats på kultursidorna till att uppvärdera nördskapet och whina över att de inte fick ligga när de gick i skolan. Det är då Strömquist är som bäst, när hon tydliggör maktpositioner hos folk som kanske inte ser dem själva. Men den oftast återkommande känslan när jag läste Ja till Liv! var ändå irritation över att bli skriven på näsan.

(Galago, 2011)

Kategorier
Recensioner

Proggiga barnböcker

Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev är en underhållande genomgång av tematik och pedagogisk strävan i vänsterpolitiskt färgade barn- och ungdomsböcker från 70-talet. Författaren Kalle Lind försöker inte teckna någon heltäckande bild, utan har gjort ett personligt urval utifrån dels vilka han böcker han själv har starka minnen av och dels böcker som han tycker är extra tidstypiska – eller extrema. De åtta kapitlen heter saker som ”På sjuttitalet bodde alla i förort med ensamstående mamma”, ”På sjuttitalet var det hemskt i u-världen” eller ”På sjuttitalet var kriminella hyggliga” och innehåller rikligt med citat ur böckerna som nämns.

Just citaten är, tillsammans Linds ständigt närvarande humor, den stora behållningen. Många av texterna verkar i nutida ögon rätt bisarra och det skulle vara svårt för mig att föreställa mig dem om Lind bara hade refererat utan att vräka på med utdrag och illustrationer. (I marginalerna finns det dessutom lite noter för att även ”80-talister och borgerliga” ska förstå vad som menas med vissa namn eller företeelser.) Den raljerande tonen hjälper såklart till med att få allting att framstå som extra knasigt. I ett kapitel om socialrealistiska ungdomsböcker gör han exempelvis sammanställningar och räknar ut tragikfaktor, bland annat för Hela långa dagen av Gun Jacobson.

Ensamstående mamma: JA
Alkoholiserad föräldrar: JA
Håglöshet i tunnelbanan: JA
Narkotiska preparat: mellanöl
Skolk/avhopp från skolan: JA
Fritidsgård: JA
Trakasserier av äldre tant benämnd kärring: JA
Smeknamn i urval: Pingo, Tobben, Risslan
Repliker i urval: ”Vilket hålligång vi hade, va inte undra på att Risslans farsa höll på att få dåndimpen”
TRAGIKFAKTOR: 3,5 av 5

Underhållningsfaktorn åsido är Linds resonemang kring tilltal och att skildra samhället intressanta. Nu tänker jag citera lite fult ur en uråldrig hemtenta i litteraturvetenskap:

Den mest grundläggande skillnaden, det som skiljer barnlitteratur från övrig litteratur, är det stora glappet mellan författaren och den tänkta publiken. […] Den skrivs av vuxna, en grupp som har stor makt över barnen, den grupp de skriver för och om. Barnlitteraturen färgas naturligtvis av detta maktförhållande på många olika sätt. Barnlitteraturen är inte bara en konstform, utan också ett medel för att uppfostra, undervisa och socialisera. Enligt Nikolajeva gör detta barnlitteraturen till ”en unik konstart och kommunikationsform, medvetet skapad av de makthavande för de maktlösa.” […] När barnlitteraturen uppstod var dess främsta funktion pedagogisk – precis som den mesta av vuxenlitteraturen vid den tiden. Det didaktiska draget hänger fortfarande kvar i barnlitteraturen och är en del av dess estetik. Och även om författaren inte medvetet är ute efter att uppfostra, ger han eller hon ändå en bestämd bild av världen till ett barn som kanske ännu inte hunnit skapa sig en egen bild.

Lind verkar ha ett ambivalent förhållande till de proggiga barnböckerna. Han driver rejält med dem, med deras förnumstighet, naivitet och uppenbara uppfostringsvilja, men det finns också en värme i hans framställning. Han uppskattar att författarna såg på barn som tänkande varelser som var kapabla att bry sig om politik och intressera sig för omvärlden. Synd bara att det ofta ledde till skittråkiga böcker, ungefär. (”Jag är mindre tacksam över att det ibland ledde till att jag fick lyssna till fnösktorr godnattlitteratur.”)

Jag kan inte tillräckligt om 70-talets barnlitteratur för att avgöra hur korrekt Linds bild är. Jag får gå på det jag har läst i hans bok och i några andra texter om samma tid och det är intressant att ställa det mot en del saker som har sagts de senaste åren om den nutida barnlitteraturen. Det är väldigt lätt att göra sig lustig över de ”proggiga” barnböckerna och jag har hur kul som helst åt alla konstiga, absurda och flummiga utdrag och citat som Lind bjuder på. Samtidigt får man – oavsett om man sympatiserar med deras politiska åsikter eller inte – uppskatta att de antog att barn är kapabla att läsa om svåra saker och fundera kring viktiga frågor. De ville visa verkligheten för barnen (dvs. verkligheten som författaren såg den), medan delar av barnboksbranschen idag verkar ha blivit så himla ängslig att det knappt ens får förekomma vuxna som röker i böckerna. Jag tycker att det är läskigt, hur vanligt det verkar vara att folk tycker att barnböcker ska vara renstädade från det mesta som är jobbigt och svårt eller bara lite olämpligt. Som om ungarna skulle kunna skyddas på det sättet, de lever väl för fan i det riktiga livet med alla dess vassa kanter ändå.

Proggiga barnböcker är läsvärd och väldigt rolig, även om det roliga nästan går till överdrift. Lind verkar liksom inte kunna skriva ens två meningar utan att skoja till det på något sätt, och det blir lite störande efter ett tag. Men ni borde läsa den ändå.

(Roos & Tegnér, 2010)

Kategorier
Recensioner

Välmenande men platt: Amandas bok

(UNT-text från i våras, som vanligt den oputsade versionen.)

Katerina Janouch är mest känd som sexrådgivare i tidningar, men hon har också skrivit en lång rad böcker där självbiografiskt inspirerade romaner står sida vid sida med barnböcker och facklitteratur. I sin första ungdomsroman Amandas bok kombinerar hon rådgivaren med författaren för att skriva en faktaspäckad berättelse om kärlek och sex.

Med utgångspunkt i målningen “Danae och guldregnet” bestämmer sig högstadietjejen Amanda och två klasskompisar för att göra ett skolarbete om oskulder. De gräver i oskuldsbegreppets betydelser och mödomshinnemyter, diskuterar skolkorridorernas orättvisa könsroller och läser Suzanne Brøgger och Erica Jong i jakt på att förstå vad som egentligen är grejen med sex. Samtidigt har hon motstridiga känslor inför barndomskompisen Axel.

Jag uppskattar verkligen vad Janouch försöker göra, men det stannar där – vid ett försök. Den upplysande rösten lyckas inte smälta samman med den berättande, vilket får fiktionen att kännas som ett tunt lager ovanpå istället för att vara den bärande grunden. Förhållningssättet i Amandas bok är öppet, nyfiket och uppmuntrande och kan säkert ge tonåringar svar eller stöd, men som roman är den blek med sitt platta språk och snabbt glömda personporträtt.

Det ligger nära till hands att jämföra med en annan av vårens ungdomsböcker där sex och kärlek står i centrum. Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson handlar, i korthet, om rätten att vara kåt. I likhet med Janouchs roman skildrar den det svåra med att lista ut vad man gillar och dessutom våga göra det när omgivningen muttrar “slampa”, men Ohlsson gör det utan den föreläsande tonen.

Medan Amandas bok är sympatisk men litterärt ointressant är Jag är tyvärr död… sprudlande livfull – trots titeln – och upprorisk utan minsta pekpinne. Hade man kunnat kombinera de bästa dragen ur de två hade man kanske fått den ultimata ungdomsromanen om sex.

(Bonnier Carlsen, 2011)

Kategorier
Recensioner

När man kan höra sig själv blinka: Evig natt av Michelle Paver

Den arktiska världen är en bra plats för skräck, tänkte jag när jag såg vampyrskräckisen 30 Days of Night. Den är bäst i början, när det långa mörkret närmar sig och det lilla samhället i Alaska blir helt isolerat från omvärlden. Den där känslan av utsatthet var klart läskigare än några fåniga vampyrer.

Michelle Paver, som är mest känd för stenåldersfantasyn i Vargbröder-böckerna, har också placerat sin nya spökhistoria i den mörka och kalla tystnaden. Evig natt (Dark Matter) följer Jack, en medlem i en arktisk forskningsexpedition som råkar bosätta sig i en vik som är hemsökt. I Gruhuken, inte långt från Spetsbergen, väntar något annat än väderobservationer, övergivna gruvor och snö.

Evig natt biter inte till en början. Den puttrar på om expeditionens rutiner, om hur dess medlemmar beundrar naturen och går varandra på nerverna. Antydningarna om kommande läskigheter är på sin höjd lite mysrysiga. Jag uppskattar den sparsmakat skickligt skildrade dynamiken mellan Jack, Gus och Algie, och blir såklart förtjust i landskapet, men är inte nöjd. Blir det inte mer snart?

Men sedan, när de två andra expeditionsmedlemmarna måste ge sig av på grund av sjukdom och Jack stannar ensam kvar i den lilla stugan mitt ute i den eviga natten. Sedan. Åh, rädslan sitter som en istapp i ryggraden. Det är inte spökerierna som skrämmer mig, även om de har en nog så obehaglig bakgrundhistoria, utan hur bra Paver gestaltar Jacks reaktioner på att vara ensam i ett landskap som är tomt, mörkt och tyst, där allt som hörs är ens egna andetag och knarret av ens fotsteg i snön verkar eka bakom en. Hur tiden flyter ihop när det inte finns något dagsljus och hur han ömsom pratar med sig själv, ömsom försöker att föra så lite oväsen som möjligt för att inte höras – av vadå? Jag kan inte låta bli att försöka föreställa mig hur jag själv skulle reagera, hur rädd jag skulle vara, hur jag – precis som Jack – skulle se en gestalt där den bara är en stolpe och skulle avsky stunden då man går in i sin mörka stuga med den öppna natten bakom ryggen, hur knasig man måste bli av bristen på mänsklig kontakt och hur stor betydelse små detaljer får. Skyddslösheten. Och alla som ibland är irrationellt mörkrädda kan nog känna igen sig i stycken som det här:

Klockan är åtta på kvällen när jag skriver det här. Jag sitter vid bordet med en whisky och tre klart lysande lampor. Om någon stod på trädäcket och tittade in skulle jag synas klart och tydligt. Men det finns förstås ingen som tittar in. Jag tycker ändå inte om känslan. Och jag tycker inte om att se de där svarta fönsterrutorna när jag tittar upp. Jag önskar att jag kunde täcka för dem och hindra natten från att kika in.

Jag känner väl till den känslan, eller åtminstone det hyfsat tätbefolkade samhällets lightversion av den, och hon beskriver på den pricken, så att jag känner den göra ryggmusklerna stela. Evig natt är en elegant och riktigt kuslig roman kommer att sitta kvar i kroppen ett bra tag.

Några andra som också har läst den: Bokmalen, Bokpärlan, Drömmarnas berg, Olika sidor, Dark Places

Kategorier
Recensioner

Finfin fantasy: Firebrand

Jag fick ett skrivryck igår och svängde ihop några recensioner till Catahya. Det var fånigt länge sedan jag skrev något annat än nyheter där. Hur som helst, Firebrand av Gillian Philip. Sorglig och ganska brutal ungdomsbok om fefolk i Skottland.

”Det var tur att jag inte såg att trilogin som börjar med Firebrand heter Rebel Angels, för i så fall hade kanske det töntiga namnet skrämt bort mig från att låna första delen. Det hade varit synd, för det är en riktigt bra bok.”

Läs här.

Kategorier
Recensioner

Ursäkta att man vill bli lite älskad

Gammal UNT-text, den oputsade versionen:

Första sidan i Johanna Thydells Ursäkta att man vill bli lite älskad är som en kommentar till andra ungdomsböcker. ”Jag har väl det egentligen vad man skulle säga rätt bra”, menar berättaren, sjuttonåriga Nora. ”Jag skär mig inte i armarna och jag stoppar inte fingrarna i halsen.” Hon har vänner, hennes föräldrar har det bra tillsammans, ingen missbrukar, ingen närstående har dött och hon har inte blivit utsatt för övergrepp. Hon är alldeles vanlig – och det är det som är problemet.

I jämförelse med populära och självklart lysande bästisen Lisa och smarta kompisen Jossan, en sådan som kommer att ”bli något”, tycker Nora att hon inte har något att komma med. Hon är bra på armbrytning, men hur häftigt är det egentligen? Hon är helt enkelt inte det minsta speciell på något vis.

Ungdomsböcker om svåra frågor är naturligtvis viktiga, och Thydell har tidigare skrivit bland annat om döden i sin omtyckta debutroman I taket lyser stjärnorna, men det är trevligt att läsa om en tonåring vars liv inte är så dramatiskt. ”Vanliga” problem kan vara nog så jobbiga, och Noras värld tippar när Lisa säger upp bekantskapen med henne efter en fest då Nora pratade länge med Lisas pojkvän. Nora tycker att Lisa överreagerar. Hon gjorde ju inget! Men minnesskärva för minnesskärva låter Thydell både läsaren och Nora förstå att det inte var helt oskyldigt, trots att ”inget hände”.

Ursäkta att man vill bli lite älskad är ett fint och nyanserat porträtt av vänskap och bekräftelsebehovets mekanismer. Nora tycker att hon är lagom och tråkig. Ingen ser på henne som de ser på fantastiska Lisa. Men viljan att bli sedd och omtyckt – särskilt av killar, eftersom det är den ultimata bekräftelsen – gör att hon både sviker sig själv och sårar sin omgivning. Hon fejkar åsikter och intressen och stöter på killar hon egentligen inte är intresserad av. Identitetslös, kallar Lisa henne när de grälar. Genom korta bilder av Nora och hennes vänner genom åren nystar Thydell skickligt upp bakgrunden till Noras beteende och mot slutet hejar jag verkligen på henne och hoppas att hon ska lyckas ta sig loss ur den låtsasrelation hon då befinner sig i.

Kanske är det frånvaron av stor dramatik som gör att historien känns seg i mitten. Ett tag står den mest och stampar och det händer inte mycket. Men humorn är alltid närvarande och är som mest slagfärdig i de Noriska ordspråken, där Nora har transformerat vanliga ordspråk till en småcynisk tonårsvardag: ”Man har aldrig roligare än bordet bredvid.”

(Alfabeta, 2010)

Kategorier
Babbel Recensioner

Arr!

Alla dessa konstiga dagar. Tydligen är det Talk like a pirate day idag. Jag kan inte påstå att jag deltar, men däremot tänker jag rekommendera två piratiga böcker som jag tidigare har recenserat på Catahya. Varsågoda (trots att det är småläskigt att länka till en text som är fem år gammal):

Piratika av Tanith Lee och novellantologin Fast Ships, Black Sails.

(Ni bör för övrigt hålla er undan från Piraternas fånge.)