Kategori: Skrivande

På tal om Karin Johannisson kom jag att tänka på en föreläsning hon höll på Akademiska sjukhuset förra vintern, om föreställningar kring kropp och intellekt. ”Intellektets tunna kropp”, tror jag att den hette. Jag försökte hitta mina anteckningar från den, men istället hittade jag bara lite kludd från när jag lyssnade på Jeanette Winterson i kulturhuset, också det förra vintern.

Hon pratade bland annat om hur hon inte kan integrera sitt skönlitterära skrivande med resten av sitt liv.

”I’m very nice to be around when I’m not working.” Men inte när hon skriver: ”I’m absolute hell. That’s why I don’t live with anyone.”

Hon sade att hon inte kan ha allt på en gång, och någon i publiken frågade vad hon gör då.

”Ignore everybody.”

Författare nummer två på Bokbussen var Agnes Hellström, som debuterade förra året med Ränderna går aldrig ur. Den utspelar sig på en internatskola i Sigtuna, där Hellström själv har gått. Författare som på ett tydligt sätt har använt mycket av sitt eget liv i romaner brukar vara noga med att framhålla att boken är ett fiktivt verk trots de nära likheterna med verkligheten. Det sade visserligen Hellström också, att Elin i boken inte är hon, men jag tyckte att det var väldigt intressant att hon också tyckte att det var viktigt att markera likheterna: att vem hon är var relevant för bokens trovärdighet. Eftersom internatskolan är en så sluten värld är det viktigt att hon visar att hon verkligen känner till det hon skriver om.

Nu skriver Agnes Hellström på sin andra bok. Det är ingen uppföljare till Ränderna går aldrig ur, men hon utgår fortfarande ”från det jag känner till”. I första boken använde hon jag-form, vilket hon ibland upplevde som begränsande. I andra boken hoppar hon mellan flera karaktärer och tycker att det är både lättare och mycket roligare. Över huvud taget har skrivandet blivit lättare. ”De första 50 sidorna var vedervärdiga”, sade hon om debutromanen. ”De tog lika lång tid att skriva som resten av boken.” Hon berättade också att hon fortfarande skriver väldigt hattigt och ostrukturerat: ”Slutet först och så.”

Flera elever, både gamla och nutida, från skolan i Sigtuna har hört av sig med positiva kommentarer om Ränderna går aldrig ur. Gladast blir hon av nutida elever som känner igen sig och tycker att boken har hjälpt dem för att den visar att det finns ett liv utanför internatbubblan. ”Tio år senare kommer man skratta åt det som verkar viktigt då.”

(Jag har tidigare skrivit om Ränderna går aldrig ur här. Det fanns flera saker jag gillade med den, men tyckte att den kunde gå djupare.)

Igår åkte jag med den tidigare nämnda Bokbussen till Bokmässan. Med på bussen var tre författare som läste lite ur sina böcker och pratade om skrivande. Den första var Sara Lövestam, som vann skrivtävlingen Bok-SM förra året vilket ledde till att debutromanen Udda gavs ut av Piratförlaget.

Sara Lövestam berättade att när hon började blogga 2006 var det som ett test på om hon kunde skriva. Hon tänkte att om folk börjar läsa hennes blogg betyder det att hon faktiskt kan skriva, att det inte bara är hennes svensklärare som har tyckt det. Bloggen var på den tiden anonym och handlade mycket om hennes dejtingliv. Hon bloggar fortfarande, men under eget namn och inte lika privat.

Udda är en underhållande roman som möttes av många positiva reaktioner (jag gillade också) men många var tydligen skeptiska innan de började läsa den. Lövestam berättade att hon har sett många recensioner på nätet som inleds med ”Jag var skeptisk till den här boken, men …” men hon vet inte riktigt varför det är så. Hon var beredd på att bli sågad, men inte på den skeptiska inställningen. Är folk kanske skeptiska för att hon vann en tävling – ”bokvärldens svar på Idol”, som hon uttryckte det – eller för att de uppfattar karaktärerna som konstiga? ”Jag fattade inte att folk skulle tycka att det var konstigt”, sade hon. ”Jag tyckte att jag skrev som är mest.”

Clara Fröberg, som intervjuade författarna, tog upp några vanliga påståenden kring en författares andra bok, som att den andra är mycket svårare att skriva än den första. Lövestam menade att det påståendet utgår från att ens första bok är ens första manus: ”Bok nummer två är svårare om det är manus nummer två. Min bok nummer två är manus nummer fem.” Eftersom debutromanen var hennes fjärde manus fortsatte hon bara att skriva som hon brukar, utan vanliga andra boken-problem. Flera personer i branchen har dock varnat henne om att andra boken ofta blir sågad.

Hon pratade en del om förväntningarna på nästa roman. Nästa bok kommer nämligen inte att vara någon Udda 2, utan en mycket mörkare historia. Om Udda var feel good är andra boken feel bad. ”Jag känner nästan att jag måste be om ursäkt för att jag har skrivit en tragisk bok”, sade hon.

Fröberg frågade om den vägen till publicering – att vinna en tävling – var en väg att rekommendera. Lövestam tyckte att det var problematiskt att allt gick så fort. Förlagsarbete som brukar ta ett halvår eller mer skulle klaras av på två månader. ”Men med facit i hand blev det bra.”

Imorgon kommer en sammanfattning av intervjun med Agnes Hellström och på tisdag Nuri Kino.