Jag har just hållit i några skrivövningar med ett gäng medlemmar i fantastikföreningen Catahya som jag för tillfället befinner mig några mil utanför Uppsala med (Norredatorp). Vad jag tycker är kul med skrivövningar är att det – nästan – alltid blir något. Det blir inte alltid bra och det kan bli rätt konstigt, men det blir alltid något. Det kan vara bra att minnas när man tycker att man inte kan få ur sig en enda bokstav. Men mest fascinerande är nog människans förmåga att skapa berättelser av vad som helst. Jag gav exempelvis mina skrivövare en massa bilder, bad dem att välja några och sedan skriva utifrån dem. Genast drog de kopplingar mellan bilder som inte hade något med varandra att göra och satte ihop dem till hela berättelser. Ibland konstigt, men alltid något.
Kategori: Skrivande
Några länkar jag har samlat på mig från olika håll den senaste tiden.
Ten rules for writing fiction: Några författare ställer upp regler i The Guardian.
How to write a great novel: Olika författare snackar skrivande i Wall Street Journal.
The Art of Great Writing: 60 Writing Tips from 6 All-time Great Writers
The Art of Great Writing Part 2 – 125 More Tips from 20+ All Time Great Writers
Anna Ehn och Lena Köster som är kulturskribenter här på UNT och dessutom författare har startat en blogg som ska handla om skrivande, både skönlitterärt och journalistiskt sådant. En till blogg för mig att följa.
Samtidigt som jag tycker att det är kul att läsa om andras funderingar kring skrivande gör det mig lite ledsen. För att de gör vad jag inte gör, nämligen skriver skönlitterärt. I min bild av mig själv gör jag det också, men det är egentligen inte sant längre. Jag bloggar och skriver recensioner och diverse annat plock men jag skrev inga noveller alls förra året. Inte ens en liten dikt. Det har bara dött och det känns skit. Allra mest skit är att viljan verkar ha försvunnit.
Jag kan inte påstå att jag skrev jättemycket förut heller, men åtminstone var det något jag ofta tänkte på och jag hade nästan alltid ett lager av berättelser som satt i bakhuvudet och väntade på de tillfällen då jag tog mig tid att skriva ner dem. Även när jag inte skrev aktivt så hände det i alla fall saker där på lagret. Nu känns det tomt och dammigt. Gamla idéer lockar inte särskilt mycket och få nya letar sig dit. Att tänka på dessa halvfärdiga idéer brukade få mig att känna entusiasm och se fram emot det där tillfället då jag skulle sluta lata mig och trolla fram just den novellen. Jag saknar det. Ännu mer än jag saknar skrivandet saknar jag viljan till det. Utan den blir det ju ingenting och jag känner mig inte riktigt som mig själv utan den.
I måndags skrev jag om modejournalisten Sofi Fahrmans debutroman Elsas mode. Jag tyckte att den var rätt underhållande men inte särskilt bra skriven. Men jag måste säga att jag gillar hur befriande icke-pretto hon är när hon snackar om boken i intervjuer. Några citat finns hos Illusionernas blogg. Själv gillar jag det här uttalandet i senaste ELLE:
”Mitt förlag undrade nog hur det skulle gå, jag frågade ju saker som ’Hur långt är ett kapitel?'”
Neil Gaiman, som tydligen fyller 48 idag. Hittat hos Myskoteket. Just nu sitter jag och tittar på videon som finns länkad där. Spana in vad han säger om redaktörers reaktioner när en författare kommer med en novellsamling!
Via Skriva-listan fick jag tips om fotoprojektet Where I Write där några sf- och fantasyförfattare har fotograferats i sina skrivmiljöer. Det är fina bilder, särskilt den med Joe Haldeman som skriver med penna och papper i ljuslågors sken.
Det ser jättemysigt ut, samtidigt som jag tänker att det skulle jag själv inte kunna göra i längden. När jag skriver noveller (eller brukade skriva noveller, ska jag väl säga med tanke på ordtorkan detta år) och har svårt att komma igång så brukar jag börja med att skriva på papper och sedan övergå till datorn när det har lossnat. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det är som att vägen mellan tankarna och orden blir kortare, eller har färre hinder, när jag skriver med penna. En obruten linje från hjärnan genom armen ner på pappret. Det är väl en illusion egentligen, någon form av romantisering av penna och papper i ett datorsamhälle. Men jag bryr mig inte om varför det funkar, bara att det gör det.
Och som sagt vill jag inte skriva på papper hur länge som helst. När den tröga starten är över kan pennans långsamhet bli frustrerande och jag byter den mot tangentbordets smatter. Det går snabbare, det är enkelt att redigera och man kan skriva mycket längre utan att bli trött i handen. Men lika mysigt är det inte.
(Tillägg: jag upptäckte just mängden dockhuvuden på bilden av Ellen Datlow. Läskigt!)
Förra veckan var jag en sväng i Stockholm för att lyssna på Jeanette Winterson på Kulturhuset. Hon är inte bara en bra författare utan också en väldigt underhållande och engagerande talare och jag klottrade nästan sju sidor i mitt lilla block.
Hon pratade bland annat om kreativitet och hur hon själv funkar i sitt skrivande och höll ett väldigt peppigt tal om att man inte ska få panik när kreativiteten inte vill lossna.
”But don’t you ever panic?” kom då frågan.
”No, I don’t panic”, sade Jeanette. ”I fall into despair and want to kill myself.”
Så var det med det rådet.
Efteråt träffade jag, efter viss förvirring (vi hade ju inte setts förut), bokbloggarna Snowflake, Boktipset och Holly Hock, vilket var väldigt trevligt.
The first necessity confronting him [författaren] will be to say what he is not doing; for even if there are no genuine schools in American letters today, there is always some critic who has just invented one and who is ready to put you into it. If you are a Southern writer, that label, and all the misconceptions that go with it, is pasted on you at once, and you are left to get it off as best you can. I have found that no matter for what purpose peculiar to your special dramatic needs you use the Southern scene, you are still thought by the general reader to be writing about the South and are judged by the fidelity your fiction has to typical Southern life.
I am always having it pointed out to me that life in Georgia is not at all the way I picture it, that escaped criminals do not roam the roads exterminating families, nor Bible salesmen prowl about looking for girls with wooden legs.
Ur ”Some Aspects of the Grotesque in Southern Fiction”, 1960.
Just nu läser jag O’Connors roman Blodsbunden (Wise Blood) och är glad att jag äntligen har plockat bort O’Connor ur gruppen av författare som jag tänker att jag borde läsa och att hon nu hör till dem jag har läst. Jag ska berätta mer om Blodsbunden någon annan dag, men sista stycket i citatet ovan ger en liten hint om den värld hon skriver om: skruvad, mörkt humoristisk och med religionen ständigt närvarande.
Ord och inga visor-Jessica skrev lite om poesi för ett tag sedan: ”Och vissa tycker att det är så jobbigt att förstå poesi. Vem har sagt att man måste förstå?” Det fick mig att minnas en litterär gestaltning-lektion på gymnasiet då vi i klassen dissade någon känd poets dikt för att ”man fattar ju inte vad den handlar om.” Numera håller jag i alla fall med om att man inte behöver förstå en dikt för att uppskatta den. Det är ju språket som är grejen. Bilderna, rytmen, flödet.Jag läser tyvärr väldigt lite poesi. Jag vet inte riktigt varför, det finns ju en del jag tycker om. Kanske borde jag göra som Jessica och lova mig själv att läsa en diktsamling i månaden, det tar inte mycket tid. Det skulle nog vara bra för mitt eget skrivande också, som på den skönlitterära fronten har varit helt jävla dött hela det här året. Jag brukar ofta bli inspirerad att skriva själv när jag läser poesi. Ge mig gärna tips!Och på tal om mitt skrivande så har jag uppdaterat Bläck för första gången på evigheter – lagt till en del dikter och noveller från 2007/2008 som inte har funnits upplagda där tidigare utan bara på Catahya, samt listan med noveller som bara finns publicerade i tryckt form. Titta in om ni är nyfikna. Pinsamhetsvarning kan utfärdas för diktarkivet, men jag tycker ändå att det är en kul grej att ha det sådär, alla dikter sedan jag var typ 13 samlade.
Så heter en blogg som jag tycker att ni ska läsa. Även om författaren kallar sig själv torrboll i senaste inlägget så tycker jag att den ofta är både intressant och rolig. Och ibland har jag lite dåligt samvete över att jag i stort sett aldrig kommenterar där trots att jag läser ofta, men detta inlägg får bli ett tecken på min uppskattning istället. Hoppa iväg nu.