Kategorier
Babbel

Om barnlitteratur

DN har inlett en artikelserie om barns läsning. Den ska jag följa, för det kan ofta bli intressant (och ibland väldigt irriterade) när vuxna sitter och tycker om vad som är bra för barn.

Tidigare var det ju rabalder om något förlag som inriktade sig på könsrollsifrågasättande barnböcker. Man ska inte pracka på barn värderingar sådär, tyckte någon, och vips var en lång debatt igång. Jag tyckte att det var lite fånigt. Som om inte annan barnlitteratur är full av värderingar. Åtminstone var det där förlaget ärliga med det…

Klicka på länken nedan för en text jag skrev på C-kursen i litteraturvetenskap, då jag hade valt en delkurs om barn- och ungdomslitteratur. Den lider såklart av att vara en typisk pluggtext (en sån där man lagom osmidigt försöker smocka in så mycket som möjligt från kurslitteraturen på ett visst antal sidor) men någon kanske tycker att den är intressant ändå.

Kategorier
Recensioner Skrivande

En målsättning och dess nederlag

När jag startade den här bloggen var det för att jag ville ha en plats att skriva om annan litteratur än fantasy och sådant. Haha. Vad trodde jag egentligen, att jag skulle kunna ha en bokblogg där fantastiken inte tar stor plats? Pfft. Klart jag inte kan.

Här är mina senaste recensioner på Catahya:
How to Write Science Fiction & Fantasy av Orson Scott Card
På ödets vingar av Julia Sandström

Kategorier
Babbel

Ständigt denne Edward

Senaste veckorna har jag sett ett antal bokbloggare typ tala i tungor och fullkomligt dregla inför släppet av Stephenie Meyers Breaking Dawn, den fjärde boken om kärlekshistorian mellan klumpiga, bräckliga människan Bella och allmänt perfekta (eh) vampyren Edward. Bokhora-Helena frågade sig ”Vad ÄR det med Stephenie Meyers böcker som förvandlar i vanliga fall fullkomligt resonabla, vuxna, stadgade kvinnor till dyrkande hysterikor?”

Jag undrar också. Nyfiken på vad all uppståndelsen berodde på köpte jag Twilight (Om jag kunde drömma heter den på svenska), den första boken i serien. De första hundra sidorna var jag inte alls imponerad. Är folk hysteriska över det här, denna halvtaskigt skrivna och trögstartade berättelse? Men sedan… Det tar emot att erkänna det, men jag trillade dit också. Någonstans smög sig en fjortiskryddad besatthet på och jag fick hindra mig själv från att köpa nästa bok. Inte pengar på sånt just nu.

Meyers språk är inte särskilt bra. Bland annat lider hon av adjektivsjukan, i synnerhet i dialogerna. Allvarligt, nästa gång jag får läsa att Edward ”chuckled darkly” vet jag inte vem jag kommer slå.

Jag gillar inte Edward. Han är irriterande. Det är fånigt att han beskrivs som så himla perfekt. Visserligen är det genom Bellas ögon man får se honom, och hon är ju totalbesatt, men det känns ändå jävligt töntigt. Att han är överbeskyddande skulle väl kunna få passera, men att han är så bossig mot Bella är otroligt störande. Och det blir ju inte bättre av att Bella inte har något att sätta emot, protesterar hon kan han tvinga henne rent fysiskt eller bara se henne i ögonen tills hon tappar bort sig själv. Öeeehhhhglööööhh.

Böckerna har fått en del skit för den sneda maktbalansen – hjälplös tjej, stark och mäktig kille som kan allt. Inte så fräscht, nej. Visst kan man se det som att det inte handlar om kön utan snarare om människa/vampyr, men det funkar inte för mig. Det är för svårt att bortse från när det finns så många andra berättelser som romantiserar den makten och framställer överdriven svartsjuka, överbeskyddande och allmänt maktutövande som uttryck för kärlek.

Så vad är det jag gillar? Tja, när Twilight väl kommer igång är den spännande. Men mest tror jag att det är känslan av besatthet som smittar av sig. Jag gillar att Bella är besatt. Hennes kärlek och attraktion till Edward är inte skildrad som särskilt fin eller romantisk, utan snarare så att hon okontrollerat slänger sig på honom trots att det är farligt.

I våras tittade jag en hel del på tv-serien Roswell och funderade på vad det egentligen var jag gillade med den. Jag kom fram till att den är jävligt bra på att skildra en viss känsla så att jag känner den också. Ni vet, känslan när man är nära någon man vill ha, inte så nära att man rör vid varandra men ändå så nära att det ilar och klittlar i huden. Den känslan. Den finns tonvis av den i Twilight också och den är beroendeframkallande.

Andra bloggar: , , , , ,

Kategorier
Recensioner

The Courage Consort

Det är inte så ofta jag läser en bok och efteråt inser att det inte finns någonting mer jag skulle vill ha av den. Att inget saknas eller är onödigt eller på fel plats, att jag inte har minsta lilla grej att gnälla på. Att den faktiskt är helt komplett.

The Courage Consort av Michel Faber är en kort roman om en a cappella-kör på fem personer som bor några veckor i ett belgiskt slott för att öva in sitt kommande nummer. Isolering och excentriska personligheter får frustrationen att spraka mellan väggarna, samtidigt som körens självmordsbenägna sopran börjar komma ut ur sin grå dimma. Faber har ett precist och sparsmakat språk och perfekt känsla för att få fram komplext socialt samspel med små medel. Rolig är han också.

Jag är sjukt imponerad. Det är inte så att The Courage Consort är något av det bästa jag har läst eller tyckt mest om, men hantverket är så otroligt kompetent. (Och jag undrar lite vad det säger om litteraturen jag läser i vanliga fall att jag så sällan tänker ”gud vilken kompetent författare” när en bok är avslutad. Det brukar vara annat som har fångat min uppmärksamhet, vilket kan vara både bra och dåligt.)

Andra bloggar om: ,

Kategorier
Babbel Skrivande

Plock

Idag var jag på Perssons för första gången sedan bokrean. Skäms på mig för att jag har slutat gå dit sedan de flyttade från Sollentuna centrum. Jag vill ju att de ska klara sig på sin nya plats. Så idag tänkte jag att jag borde visa mitt stöd… Och köpte en bok ur hyllan där allt kostar tio spänn. Eh. Bra jobbat!

(Det blev förresten Såna & riktiga karlar av sociologen Arne Nilsson. Den handlar om homosexuella män i Göteborg på 30-50-talen. Har haft ett utdrag ur den på någon genuskurs. Intressant.)

Imorgon åker jag till Finland och nu gör jag som en hög andra bokbloggare och funderar offentligt på vilka böcker jag ska ta med. Som vanligt mycket begränsad nättillgång och denna gång ingen bror att fjanta runt med. Det kommer bli mycket lästid. Och skrivtid. Här ska skrivas noveller! Hoppas på fyra-fem stycken på nio dagar. (Hah, eller hur.) Idéer har jag verkligen inte brist på, men själva skrivandet skjuts upp och skjuts upp.

Nedpackade böcker:
Skuggan över Innsmouth – HP Lovecraft
Blood Debt – Tanya Huff
The Courage Consort – Michel Faber
Darc Ages: The City of Masks – A.R. Yngve
How to Write Science Fiction and Fantasy – Orson Scott Card
Super Bitches and Action Babes: The Female Hero in Popular Cinema 1970-2000 – Rikke Schubart

Funderade på Nekromantikerns födelse av Nick Perumov, men satte ett snabbt förbud mot så tunga böcker. Det blir tillräckligt att släpa på ändå. Men kanske en till pocket, som Sugar Rush av Julie Burchill eller Drawing Blood av Poppy Z Brite eller Looking for Jake av China Miéville?

Kategorier
Babbel

Läspromenad, någon?

I en trappa på Stockholms central såg jag en tjej på väg uppåt med näsan i en bok. Det tyckte jag var roligt. Visst händer det att jag läser samtidigt som jag går (idag läste jag några sidor i Kelly Links novellsamling Magic for Beginners när jag gick hem från stationen), men inte i trappor och inte på centralen i rusningstid. Undrar vad hon läste.

Kategorier
Babbel

Bok vs. film (och lite vampyrer)

Det brukar sägas att man ska läsa boken innan man ser filmen som är baserad på boken i fråga. Men varför det, egentligen? Så att man kan sitta där och sura över skillnaderna? Hade man inte läst boken innan, så hade man kunnat bedöma filmen som den är istället för hur man tycker att den borde vara. Läser man boken först lär man störa sig på saker i filmen. Ser man filmen först lär man störa sig på saker i boken. Hm. Det måste vara bokmänniskor som har skapat denna onödiga norm, eftersom den ser till att det vanligvis är filmen man stör sig på och inte boken… ;)

I höst börjar en ny tv-serie, True Blood, som är baserad på Sookie Stackhouse-böckerna av Charlaine Harris. Första avsnittet dök upp för ett tag sedan och en vän till mig som gillar böckerna tyckte att avsnittet sög hårt. Jag, som inte har läst, tyckte att det var helt ok och ville se mer. Kanske hade våra reaktioner inget alls att göra med om vi hade läst böckerna eller inte, men jag tror att de hade det med tanke på att vi vanligvis har samma smak när det gäller tv-serier.

Jag har förresten följt tv-serien Blood Ties som är baserade på Tanya Huffs romaner om privatdeckaren Vicki och vampyren Henry. När jag var på Swecon och rotade igenom mängderna av begagnad fantastiklitteratur hittade jag just de böckerna och köpte alla fem. Hittills har jag läst tre och är väldigt förtjust. Några litterära mästerverk kan de knappast kallas, men de är underhållande och trevligt uppkäftiga. Hur funkar förhållandet mellan böcker och tv-serie? Rätt bra, tycker jag. Det enda jag hakar upp mig på är att personerna – såklart – inte ser likadana ut i böckerna och i tv-serien. (Och efter tre böcker ser karaktärerna i mitt huvud fortfarande ut som i tv-serien.) Men det är väl inte så viktigt. Desto viktigare är kemin mellan dem, och den sprakar på både i texten och på skärmen.

Det finns visserligen inget som säger att man nödvändigtvis måste uppleva båda versionerna. Men om man vill det, så ser jag ingen vettig anledning till att det ska vara så självklart att läsa först. Det finns fördelar och nackdelar med båda sätten. En roman kan innehålla så otroligt mycket mer än en film eller ett avsnitt ur en tv-serie. När man flyttar romanen till tv-rutan måste det skäras bort och flyttas om och allmänt röras till. Även när det görs bra, så brukar folk sakna saker från boken. Om man gör tvärt om, dvs. tittar först och läser sedan, finns det såklart ändå saker man kan störa sig på men det blir inte samma enorma bortfall. Seriöst, jag tror att den där ”läs boken först”-idén är rätt bakvänd.

Kategorier
Babbel Skrivande

Vems är texten?

Nu är jag allmänt efter, för det känns som att ”alla” redan har hyllat tidskriften ALT, men fan vad bra den är. Inga bilder eller notiser eller sådant, bara intressanta texter som får ta sin plats och en snygg och luftig layout.

En av artiklarna handlar om Raymond Carver och hans redaktör Gordon Lish, som tydligen hade otroligt stort inflytande på Carvers texter. I stort sett var det han som, genom att stryka och stryka och stryka, skapade stilen som Carver förknippas med. Det fick mig att fundera på vem som borde ha ha sitt namn på texten egentligen. Vid sådana stora ingrepp så är ju redaktören snarare som en medförfattare med enorm betydelse för hur den slutgiltiga texten ser ut, men hans eller hennes namn syns inte i boken. Det verkar vara författaren själv som har åstadkommit alltihop.

Viktoria Jäderling, som själv är redaktör, skriver i den efterföljande artikeln att ”Visst känns det lite orättvist ibland. Man kunde få se sitt namn i 6 punkter bredvid den som gjort omslaget eller tagit författarporträttet. Varenda scripta, faktagranskare eller kaffekokare får ju sitt namn uppgett i teve efter ett 30-sekundersinslag.”

Intressant, det där. På skivor räknas också ibland upp alla från fan till hans moster, men när det gäller vilka som har jobbat med texten i en skönlitterär bok nämns bara författaren (och översättaren), såvida inte författaren själv har skrivit en tack-text om dem som hjälpt till. Har det kanske att göra med bilden av författare och skrivande? Författaren som det ensamma geniet, skrivandet som något sorts magisk förmåga snarare än ett hantverk.

När jag intervjuade Niklas Krog för några år sedan berättade han att hans ursprungliga manus till fantasyromanen En krigares hjärta var runt 1200 sidor långt. Boken som sedan gavs ut var strax under 400. Det är väl ett extremfall, men när jag hör sådant tycker jag verkligen att redaktörens namn borde ha en plats i boken också.

Andra bloggar om: , ,

Kategorier
Babbel

Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?

Som eventuellt blivande bibliotekarie måste jag naturligtvis läsa en bok med en sådan titel. Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor är en samling av bibliotekarien och kulturchefen Christer Hermanssons texter: några debattartiklar (som man kan läsa mer om hos Du är vad du läser) och många mer eller mindre skämtsamma krönikor. Tyvärr var de inte så kul som jag hade väntat mig. Visst var det roligt ibland, men oftast kändes det ungefär som när någon drar samma skämt som han har dragit 180 gånger förut – oavsett om man själv har hört dem förut eller inte. För roliga texter om att arbeta på bibliotek rekommenderar jag istället Conan bibliotekarien.

Andra bloggar om: bibliotek, bibliotekarier, christer hermansson

Kategorier
Babbel

Which Austen-heroine are you?

I am Elinor Dashwood!
Take the Quiz here!

You are Elinor Dashwood of Sense & Sensibility! You are practical, circumspect, and discreet. Though you are tremendously sensible and allow your head to rule, you have a deep, emotional side that few people often see.