Den här veckan har Bokfemman tema ”sorg” och jag kommer inte på någon lista. Men den bok jag har gråtit mest över i mitt liv var i alla fall en bok jag hade när jag var liten. Det var en bilderbok om en gul skolbuss som körde i diket och låg där alldeles ensam. Jag grät ögonen ur mig flera gånger. Lite knasigt, kanske. Ronja rövardotter är hemskt sorglig också, förresten.
Och när jag ändå är inne på barnböcker och sorg, så minns jag diskussionen på littvet C om bilderboken Adjö herr Muffin om ett marsvin som dör. Någon tyckte att den var för hemsk och sorglig för barn att läsa. Jag tyckte att den var fin och att vuxnas idéer om vad som är ”för hemskt” för barn utgår från vad de vuxna själva tycker är hemskt och det behöver inte ha särskilt mycket alls att göra med barnens perspektiv. Ta till exempel boken med skolbussen. Ingen vuxen skulle väl tycka att en snällt och ofarligt tecknad bild av en skolbuss i diket skulle vara ”för hemsk” för barn, men jag grät och grät.
Andra bloggar om: barnböcker, sorg
Broken av Kelley Armstrong är den sjätte fristående delen av Women of the Otherworld. Elena, världens enda varulvshona, är gravid. Hela flocken nojar över det, eftersom det är så ovanligt att de inte vet hur det kommer funka. De tar ändå uppdraget att stjäla ett brev som ska ha skrivits av Jack the Ripper och hoppsan, där öppnades en portal från 1800-talet och några zombier trillade igenom. 
Nattvakt av Kit Whitfield utspelar sig i en variant av vår värld där det normala är att vara lykant (varulv) och människor som vi är i minoritet. Whitfield har skapat en i minsta detalj trovärdig bild av ett samhälle som är organiserat kring det faktum att större delen av befolkningen får päls och går bananas en natt i månaden. Barbackorna – de som inte inte förvandlas – jobbar åt ARLA, en myndighet som ska hålla varulvsaktiviteten under kontroll. Det behöver kanske inte sägas att lykanter och barbackor inte är särskilt förtjusta i varandra. 
