Jag var på biblioteket idag och bad att få Kritik av Klara Johanson hämtad ur magasinet. Sedan hajade jag till när jag såg stämpeln inuti. Hah. Undrar när Sollentuna slutade heta ”Sollentuna köping”. Jag har aldrig hört det förut.
Det kan inte vara så särskilt många som har lånat den stackars boken under alla dessa år, för den är knappt sliten alls. Och den luktar verkligen gammal bok. Så mysigt.
(Den följde med mig hem alldeles själv, jag lovar. Får jag behålla den?)
Veckans tema är språk. Jag kom inte på något att göra en sammanhållen lista kring, så det fick bli fem spridda punkter istället.
1. Elizabeth Hand, nyligen lästa Saffron and Brimstone. Först motstånd, jag fick nästan tvinga mig vidare. Sedan hittade jag hennes rytm och den är vacker när man lyckas bryta sig in. Så mycket färg och smak, allt bakom ett regndimmigt draperi.
2. Katarina Frostenson i Skallarna:
När en text är i annalkande, när rytmen letar sig upp ur kroppen börjar tandraderna att röra sig mot varandra. Klappra: det är otäckt. Det är ett slags tics tänker jag, men det är bara rösten som kommer.
3. Johannes Anyuru i ”Svart neon”:
Vreden, gudinna, besjung
som brann i min nigger Akilles,
många avslagna knivblad
nedstuckna i brevinkasten
4. När jag först bläddrade i Mare Kandres Quinnan och Dr Dreuf var det spontana intrycket att jag nog skulle få lite problem med språket. De uppstyckade meningarna, sånt brukar inte funka för mig. Men jag hade så fel.
5. Slutligen: Språkmy är en trevlig blogg.
Jag städade på skrivbordet och hittade ett kvitto på vars baksida jag hade skrivit av två stycken ur Jeanette Wintersons Fyrväktaren.
Det var torsdag och vi skulle göra pannkakor och hade varit ute och köpt mjöl och ägg. Ett tag hade vi egna höns, men äggen rullade iväg och vi hade de enda hönsen i världen som tvingades hänga i näbbarna medan de försökte lägga ägg.
”Då måste du vänta tills boken lämnas tillbaka igen”, sa hon med tydlig tillfredsställelse och det är just så det är med en del bibliotekarier – de älskar att tala om att en bok gått ur tryck, är utlånad, försvunnen eller inte ens skriven ännu.
Igår var jag på biblioteket och plockade allt de hade av Mare Kandre. Första gången jag blev nyfiken på hennes författarskap var när jag läste Mattias Fyhrs avhandling De mörka labyrinterna. Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel. Andra gången var när tidskriften 00TAL hade ett helt nummer om henne. Det var 2006. Igår tyckte jag att det var dags att göra slag i saken.
Jag har nu hunnit igenom Bübins unge och Quinnan och Dr Dreuf och är förtrollad, drunknad. Återkommer med längre kommentarer någon annan dag.
Andra bloggar om: Mare Kandre
Veckans tema från bokfemman är ”senaste” och de fem senaste böckerna jag köpte är:
Super Bitches and Action Babes av danska professorn och filmforskaren Rikke Schubart är en studie av filmhjältinnor mellan 1970 och 2006. Verkar spännande. Jag gillar ju både actionfilm och genusstudier och tycker att det är väldigt intressant hur man iscensätter kvinnor i traditionellt ”manliga” roller, så den här boken är förmodligen julafton för mig.
Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter, en antologi från det lilla skräckförlaget Schakt. Värd att läsa, i synnerhet för Johan Theorins ”Endast jag är vaken” om en mordisk tomte. Förlaget har enligt hemsidan 7 ex kvar, så skynda!
The Call of Cthulhu and Other Weird Stories av H.P. Lovecraft. Dags att uppdatera min allmänbildning.
The Helmet of Horror av Victor Pelevin, myten om minotauren i en form där labyrinten är ett chattrum och hela boken består av dialog. Jag har inte läst den ännu, men den verkar lovande.
Amberville av Tim Davys. Ja, marknadsföringen funkade på mig. Jag blev nyfiken och den var billig.
John Ajvide Lindqvist kommer tydligen med en ny roman i år, Människohamn. Åh, jag hoppas verkligen att den bryter riktningen som hans tidigare böcker har följt, dvs. nedåt. Låt den rätte komma in var otrolig, Hanteringen av odöda nådde inte upp till den nivån och novellsamlingen Pappersväggar nådde inte upp till den föregåendes nivå. Visserligen skulle en bok som är lite sämre än Pappersväggar fortfarande vara mycket bra, men det skulle vara så mycket roligare om kurvan vände uppåt istället.
(Läste ni förresten intervjun i DN med honom innan julen? Hon som intervjuade honom frågade hur länge han hade gått i psykoanalys och skrev sedan ”Det är lite svårt att smälta att han inte har det. För John Ajvides karaktärer är oftast så hårt drivna av sina inre demoner att några vampyrer eller jättebläckfiskar nästan inte ens behövs.” Jaha, där har vi både en skvätt blanda-ihop-författaren-med-boken och en nypa skräck-utan-monster-är- finare-skräck. Allvarligt. Skärpning.)
The Girl Least Likely To längtar till den första april för då kommer det nytt av Joyce Carol Oates: Wild Nights! Stories about the Last Days of Poe, Dickinson, Twain, James, and Hemingway. Oooh. Det är farligt att läsa andras bokbloggar, min redan alldeles för långa ”vill läsa”-lista blir ännu längre.
Och jag är lite förtjust i Oates efter att nyligen ha läst hennes En författares övertygelse som innehåller diverse essäer om skrivande:
Under hela min barndom strövade jag omkring och gick på ständig upptäcktsfärd i naturen, hittade till gårdar i grannskapet, en guldgruva av gamla lador, övergivna hus och förbjudna ställen av alla de slag, varav en del antagligen var livsfarliga, till exempel vattenreservoarer och brunnar övertäckta med lösa bräder. De här strövtågen är intimt förknippade med berättandet, för det finns alltid ett spökjag, en fiktiv jagperson i sådana miljöer.
Jo, jag har redan citerat det stycket på annat håll. Jag tycker så mycket om det där med spökjaget.
Andra bloggar om: John Ajvide Lindqvist, Joyce Carol Oates
Författare är inte sällan på två ställen samtidigt, det är därför många är så trista att umgås med. Frånvaron, halvsömnen: sorglig men nödvändig.- ”Skallarna”, Katarina Frostenson
Jag har just recenserat Översättarens anmärkningar av Erik Andersson, som består av dagboksanteckningar från hans arbete med den mycket uppmärksammade nyöversättningen av J.R.R. Tolkiens The Lord of the Rings.
Översättarens anmärkningar är väldigt underhållande, både för att Andersson helt enkelt är rolig och för att detaljdiskussionerna om namn och annat ibland har en sådan skyhög nördfaktor att jag bara kan skratta med någon sorts skräckblandad förtjusning. Den är inte bara för Tolkien-frälsta, utan jag tror att många med intresse för språk, litteratur och naturligtvis översättning kan uppskatta den.
Andra bloggar om: Översättarens anmärkningar, Erik Andersson, Tolkien, Ringarnas herre, Sagan om ringen, Lord of the Rings, fantasy, översättning
Alastor press är ett intressant litet förlag med mycket skumt i sin utgivning, och då menar jag naturligtvis skumt i positiv bemärkelse. Än så länge har jag bara läst Lilith av George MacDonald (min recension), men det finns flera andra böcker jag är väldigt sugen på, som I avgrunden av J.-K. Huysmans och Blodsbunden av southern gothic-författarinnan Flannery O’Connor. Mycket ser jag fram emot den kommande Drömmarnas berg av Arthur Machen.
Bokguden talade till mig nyligen. (Eller var det kanske konsumtionsguden?) Jag brukar inte besöka Akademibokhandeln i Kista, för jag tycker inte om den, men igår när jag gick förbi sade bokguden sök och du skall finna. Jag lydde motvilligt och se, där låg ju The Helmet of Horror. The Myth of Theseus and the Minotaur av Victor Pelevin i storpocket för halva priset. Tack, tack.
Jag funderar på att samla på mig alla tillgängliga böcker från det där mytprojektet, bara för att. Hittills har jag fyra och har läst ytterligare en.