Kategorier
Recensioner

Fashion Babylon

fashionbabylon.jpg Fashion Babylon av Imogen Edwards-Jones, som också har avslöjat andra yrkens snaskigheter i Hotel Babylon och Air Babylon, skildrar ett halvår i en designers liv. Upplägget är ganska tidstypiskt med sin blandning av fiktion och verkliga händelser. Huvudpersonen, en brittisk designer som kämpar med sin tredje kollektion, är fiktiv, men alla knasiga händelser och historierna som berättas är enligt författaren sanna eller åtminstone sanna i den mening att folk har berättat dem för henne.

Jag hade läst på flera ställen att det här skulle vara en riktigt rolig, skarp och upprörande bok. Nja. Efter de första 50 sidorna undrade jag när det där omtalade roliga skulle dyka upp egentligen, i någon mer avancerad form än att Edwards-Jones använder uttryck som ”ratarsed” (aspackad). Det blir bättre sedan, men inte så mycket. Det är det vanliga supandet och knarkandet och matvägrandet, modeller som smittas av gudvetvad av kläderna de visar och får lever och njurar förstörda av acnemedel, agenturerna som får boka aborter på löpande band efter modeveckorna – äckligt, men jag har hört allt det förut.

Desto mer spännande är det att följa en designers vardag, med inspirationstorka, ekonomisk osäkerhet och konstant smörande för att få sina plagg uppmärksammade och sålda.

Mest intressanta är resonemangen kring hur villkoren för modedesigner har förändrats. Internet i kombination med de billiga klädkedjornas snabbhet ställer till problem för dem. En designer kan slita i månader med ett plagg, för att sedan få se en kopia av det på H&M eller Zara innan han eller hon ens har hunnit börja sälja det själv. En accessoar kan gå från inne till ute på en vecka, om fel person bär den på de kändisbilder som ständigt sprids tvia skvaller- och modebloggar. Helt sjukt, men fascinerande. Modetidningarna ligger efter, eftersom det tar lång tid att göra dem. Nätet är mycket snabbare. Förändras eller bli överkörd, precis som flera andra branscher.

Kategorier
Babbel Skrivande

Myggor, tigrar och omyndigförklarande

När DN tittar tillbaka på året som har gått har de en intervju med Maja Lundgren, som skrev årets mest debatterade bok, Myggor och tigrar. I början av december besökte just Maja Lundgren min kreativt skrivande-klass och pratade om sitt författarskap och efter det har jag tänkt en del på hur vissa debattörer i stort sett omyndigförklarade henne.

Det som orsakade stort rabalder var att Lundgren i boken namngav flera kulturpersoner och skrev inte särskilt smickrande saker om dem, men som det står i DN vände debatten efter ett tag från att handla om Lundgrens eget ansvar till att handla om förlagets ansvar.

Några ifrågasatte om det var lämpligt av förlaget att ge ut en bok av en person som verkade galen och inte hade någon ”självbevarelsedrift”. Jag tycker att det är ett obehagligt resonemang. Jag kan förstå att de ifrågasätter beslutet att publicera en roman som hänger ut folk med namn (den diskussionen tänker jag inte ge mig in i nu och inte heller diskussionen om fiktion och verklighet) men att de drar upp eventuella brister i Lundgrens mentala hälsa tycker jag är rätt äckligt och dessutom ett irrelevant argument. Sedan när har bokförlagen ansvar att endast ge ut böcker av fullt välbalanserade personer?

Jag läste Myggor och tigrar med debatten i bakhuvudet och flera gånger tänkte jag ”shit, hon är verkligen paranoid.” Samtidigt är det intressant hur hon resonerar kring och tvivlar på sina upplevelser, för att hon är medveten om sin benägenhet att övertolka.

Lundgren pratade en del om debatten under föreläsningen och sade – som jag minns det – att hon var inspirerad av bland annat surrealism och Montaignes sätt att utforska sina egna bevekelsegrunder, men att ingen gjorde den kopplingen eftersom de hellre ville se hennes sätt att skriva som ett utslag av ”galen kvinna” än som en medveten poetisk metod. Jag skämdes lite när hon sade det, för jag hade varit nära att gå på samma mina som en del av debattörerna: att tro att hon inte riktigt visste vad hon gjorde. Att tolka texten alldeles för mycket utifrån vad jag trodde mig veta om henne, snarare än att fundera över om jag tyckte att hennes litterära strategier var bra eller inte.

Kanske är jag lättövertalad, men efter någon timme i samma rum som Maja Lundgren är jag övertygad om att hon var mycket väl medveten om vad hon sysslade med. Att hon skriver om sina osäkerheter, sin paranoia och skildrar sig själv som en inte särskilt balanserad person är en del av syftet med Myggor och tigrar – hon vill utforska sin egen verklighetsuppfattning.

Vidare är bitarna om kulturlivet i Stockholm bara en liten del av Myggor och tigrar, för till största delen handlar den om Lundgrens tid i Neapel, men ändå har de i diskussionerna överskuggat resten av boken. Visst, det är väl förståeligt, men det är tragiskt att alla de hemska saker Lundgren skildrar – och som enligt henne är sanna – knappt nämns medan det ges stort utrymme åt alla som tycker att hon har skrivit på fel sätt om fel saker. Under Lundgrens tid i Neapel skedde flera mord i närheten av hennes bostad. Hon blev hotad, förföljd och våldtagen, och det avsnittet är det mest obehagliga i hela boken, men tydligen är det mycket viktigare att hon har förolämpat några kultursnubbar.

Men debatten åsido, är Myggor och tigrar en ”litterärt mästerverk”, som Lundgren själv kallar den? Nej, det tycker jag inte. Den är för lång. Den är intressant och Lundgren är en skicklig stilist, men den känns ofta stillastående. Det är för mycket av samma sak och för mycket av ingenting. (Allra mest tyckte jag om delen där hon diskuterar boken med sin redaktör.)

Efter föreläsningen bläddrade jag lite i hennes hyllade roman Pompeji och kände mig indragen bland bokstäverna bara av att läsa några rader här och där. Den måste jag läsa någon gång, jag tror att skulle tycka mer om den än om Myggor och tigrar.

Andra bloggar om: , ,

Kategorier
Babbel

Kanske ett nyårslöfte

Jag brukar försöka låta bli att avlägga nyårslöften, eftersom jag tycker att det är ganska larvigt att på ett specifikt datum lova saker man ändå inte håller. Men Johanna Ö på Bokhora lovar att ”läsa fler böcker än förra året” och det skulle kanske vara ett lämpligt löfte för mig också. Skåda statistiken.
2002: 92
2003: 91
2004: 107
2005: 89
2006: 101
2007: 85

Visserligen säger sifforna inte så mycket om tiden som har ägnats åt läsning, men jag vet att det har varit alldeles för lite det här året för min smak. Förbannelse över er, nerladdade tv-serier.

Kategorier
Babbel

Dags för Allt?

Jag har tänkt flera gånger att jag borde läsa Allt av Martina Lowden. Så läste jag hennes recension av Emilie Flygare-Carléns Ett köpmanshus i skärgården i DN och ”borde” blev ”måste”. Det är inte ofta en recensent bara genom sitt sätt att uttrycka sig får mig nyfiken på hennes andra texter, men här lockades jag att vilja läsa både den recenserade boken och hennes egen. Inte illa.

Andra bloggar om: ,

Kategorier
Recensioner

Jeanette Winterson, berätta historien om igen

Den författare jag är gladast över att ha fått upp ögonen för under det gångna året är utan tvekan Jeanette Winterson. I maj trollbands jag av Tyngd. Myten om Atlas och Herakles, som är hennes bidrag till Mytserien. I oktober myste jag med Fyrväktaren och blev besviken på Tidväktaren. Varför besviken? Jag återkommer till det. Men först något annat.

”Vad finns inuti oss?
De döda. Tiden. Årtusendens ljusmönster som öppnar sig i våra inälvor.
Vår första förälder var en stjärna.”

Bortsett från när det gäller serier av böcker, läser jag vanligtvis inte så mycket av en och samma författare. Jag kastar mig hit och dit, ständigt i jakt på något nytt, istället för att gräva ner mig i författarskap. Kanske är det dumt, för efter några texter nedskrivna av samma händer börjar man se sambanden, en spänning man annars går miste om. I både Fyrväktaren och Tidväktaren är huvudpersonen en föräldralös flicka vid namn Silver. Jag-berättaren i Tyngd är adopterad, övergiven flera gånger. I Tidväktaren heter skurken Abel Darkwater, medan det i Fyrväktaren förekommer en Abel Dark.

Tid, berättande, identitet och att höra hemma är teman som återkommer, igen och igen. Samtliga romaner rör sig genom tidsåldrar och i Tidväktaren är tiden som ett ting som kan rasa samman, säljas och ta slut. I Tyngd är ”jag vill berätta historien om igen” en återkommande mening, i Fyrväktaren finns en blind man som ständigt berättar historier. Historieberättandet är inte lika tydligt i Tidväktaren, men det finns där också. Läser jag fler av Wintersons verk – vilket jag lär göra – kommer jag nyfiket spana efter samma inslag. Är alla hennes romaner en del av att berätta historien om igen?

Just det, besvikelsen. Tidväktaren är Jeanette Wintersons första barn- och ungdomsbok och jag förväntade mig mycket av den. När det gäller idéer och handling är den en pärla, men språkligt vacklar den. Som jag skrev i en recension: ”Självklart hade jag inte väntat mig att språket skulle vara likadant som i hennes böcker för vuxna, men jag hade inte väntat mig att jag ibland nästan skulle köra fast i det. Ibland glimtar det till på det sätt jag är van vid, skapar en skimrande svindel, men ofta är det underligt stelt på ett sätt som jag inte alls känner igen. Eftersom det är så obekant väljer jag att till viss del skylla det på översättaren.”

Vidare:
Min recension av Tyngd
Min recension av Tidväktaren

Andra bloggar om: , , ,

Kategorier
Babbel

Hej

Yes, ännu en bokblogg. Välkomna.

(Om ni undrar varför bloggen helt plötsligt är baklänges: jag vet inte. Skrot.)