Kategorier
Recensioner

Rogue Heroes

En konvoj med militärfordon har stannat i öknen. Varför? De har slut på bensin. Varför? För att någon (antagligen en fransman, tänker britterna) planerade bensin för 500 km, inte för 500 miles.

Så börjar Rogue Heroes, en himla underhållande tv-serie av den typen som gör en på bra humör trots att den handlar om hemska saker. Den utspelar sig under andra världskriget (inspirerad av verkliga händelser, men inte en historielektion, som det står i introt) och följer det brittiska specialförbandet SAS som smyger omkring i norra Afrika och saboterar för den tyska armén. I andra säsongen är de i Italien.

Det är en gasen i botten-actionrulle i tv-serieform, där man kan placera de flesta av karaktärerna någonstans på skalan mellan småskum och skogstokig, med övervikt åt det senare. SAS tror inte på saker som att vara lydiga, vara nyktra eller bete sig som folk. Och det är hemskt kul när de fräser omkring i öknen med sina attitydproblem, till tonerna av 70/80-talsrock och punk.

Man skulle kanske kunna invända mot att den ibland ramlar över i romantisera krig eftersom den berättar en så tydlig hjältehistoria. Men serien tar pauser från hjältefantasierna för att påminna sig själv och tittarna om att krig är fruktansvärt, civila existerar, soldater är människor som inte nödvändigtvis vill göra det de gör och även the good guys blir djupt traumatiserade, särskilt i andra säsongen. Och även när den tramsar glömmer den inte bort att många av karaktärerna är rätt trasiga.

Skådespelarna är guld också. Särskilt älskar jag Jack O’Connell som den poesiciterande major Paddy Mayne (skogstokig), ständigt på kant med sina överordnade och ca hela universum. Dominic West som spelar en officer inom underrättelsetjänsten är också en höjdpunkt.

Jag får väl titta på roliga klipp tills tredje säsongen kommer.

(Finns på HBO.)

Kategorier
Recensioner

Evig fasa

Förra hösten skrev jag det här om Evig fasa, men postade det inte. Varför? Minns inte. Men det passar ju nu också.

Evig fasa är den senaste snygga antologin med skräcknoveller från förlaget Swedish Zombie, den här gången med temat ”kosmisk skräck”. Till den kosmiska skräcken hör att människan är en obetydlig liten lort i ett stort och obegripligt universum, där det finns krafter mycket mer underliga och farliga än vi kan begripa med våra små människohjärnor.

Som ofta med antologier finns novellerna på hela skalan mellan riktigt bra och okej-ish. Till mina favoriter hör ”Magna Johanssons nedstigning” av Karin Tidbeck och ”Det stora körverket” och Jenny Lundin. De har en gemensam nämnare i att skräcken finns i den svenska skogen, vilket säkert bidrog till att jag fastnade för dem, men de är ju också välskrivna och med en egen stämning.

Några andra som stack ut för mig var Johan Rings black metal-historia ”C60”, Frida Winfelheds ”Vidderna” för språket och atmosfären, och Johannes Pinters obehagliga skildring av att vara fast i en kropp som tappat många av sina förmågor.

(Det är tråkigt att ta upp korr, men: vissa noveller är felfria och vissa innehåller flera korrfel eller andra knasigheter, vilket känns lite tråkigt mot de författare vars texter trycktes utan att rättas till ordentligt. Korr är svårt och även de stora förlagen missar såklart grejer. Men oavsett så stör det läsningen.)

(Swedish Zombie, 2024.)

Kategorier
Recensioner

Ruva

Ruva (Pahanhautoja) är en finsk skräckfilm från 2022 om Tinja, som har en egocentrisk influencer-mamma som filmar familjens ”underbara” liv. Men Tinja trivs inte, hon verkar ensam och hennes hårda gymnastikträning verkar vara mer för mammans skull än för hennes egen. En kväll hittar hon ett ägg som hon tar hem. Det växer och växer, tills en underlig varelse kläcks.

Monstret som symbol för undertryckta känslor är ett vanligt motiv, och det är inte jätteoväntat vad som händer sen. Men det gör inget. Det behöver inte vara originellt så länge det är bra! Det som är Ruvas grej är dess skeva ton och stämning, plötsliga utbrott av våld och äckel bland de blommiga tapeterna där resten av familjen mest är statister som ska placeras rätt av mamman med selfiepinnen, ömheten som Tinja visar varelsen. Klart sevärd, jag gillade den mycket.

Finns på Cineasterna.

Kategorier
Recensioner

The Night Guest

The Night Guest av isländska Hildur Knútsdóttir är en kortroman om Iðunn som vaknar trött varje morgon, trött i kroppen som om hon har gjort fysiskt jobbiga saker hela natten. Ibland har hon blåmärken. Hon går till läkaren, som inte hittar något fel. Så skaffar hon en stegräknare och upptäcker att hon rör sig långa sträckor varje natt. Vad gör hon?

Jag gillade verkligen idén i The Night Guest och den är smidigt berättad, creepy och svår att lägga ifrån sig.

Däremot tyckte jag att den var stilistiskt rätt tråkig. Om det beror på originalet eller översättningen vet jag inte. Språket är enkelt och direkt och liksom bara… är. Det är på nivån att när det äntligen kom någon stämningsfull beskrivning av månen ovanför bergen (eller vad det nu var) jublade jag lite inombords. Men jag tyckte också att stilen förändrades lite längre in i berättelsen, att det där så avskalade att det blev tråkigt mest var i början. Eller så blev jag kanske bara van.

Tre döda katter av fem.

Kategorier
Recensioner

Döda drömmars ö

Gotiskt mysrysigt boktips för unga, eller för vuxna som har kvar sin mysko 14-åring inombords: Döda drömmars ö av Helena Dahlgren.

Den handlar om Molly, som äntligen får åka på en skrivarkurs på en ö långt ute i skärgården. Den leds av en författare som är viktig för Molly. Men något är såklart skevt. Molly drömmer om att sjunka och gränsen mellan det verkliga och något annat blir allt tunnare.

Hade jag läst den som tonåring hade jag säkert önskat att få göra det som Molly gör, minus skräcken då. Döda drömmars ö är som ett koncentrat av att älska text och mörker och fantasier om något annat. Finfin ungdomsbok.

(Jävsdeklaration: Här tipsar jag om en kompis bok. Ni ska såklart lita på mitt tips ändå!)

(Bonnier Carlsen, 2025.)

Kategorier
Recensioner

Dödsstugan

I kortromanen Dödsstugan av Nina Källmodin tar tre män en skotertur till en avlägsen stuga som en av dem har ärvt. De var barndomskompisar, nu är de vuxna och ska ha några trevliga dagar i skogen. Tror de. En snöstorm sänker både temperaturen och humöret och något tar sig in.

Bra olycksbådande känsla, bra skildringar av vänskap som inte är så vänskaplig längre – och kanske inte var det från början heller. (Men ibland blir jag lite osäker på vem av snubbarna som är vem. Caesar är nog alltid tydlig, men det tar ett tag innan jag lär mig skilja på Leo och Måns.)

Det är en snabbläst, effektiv skräckis. Inte så originell, men välskriven. Tre snöstormar av fem.

(Kraxa, 2025.)

Kategorier
Recensioner

The Deep

Jag läste The Deep av Alma Katsu och blev rätt besviken.

Det är en ganska långsam skräckroman som kretsar kring den unga Annie som jobbade som hyttvärdinna på Titanic och överlevde katastrofen. Några år senare jobbar hon på Britannic som används som sjukhusfartyg under första världskriget. Där ser hon en man hon känner igen, och minnen från Titanic rullas upp. Minnen av en resa där det – förutom isberget då – hände underliga saker och många hade en känsla av att något var fel ombord. Spöken? Andar? Folk är bara tokiga? Folk är tokiga OCH det finns spöken? Alla alternativ framstår som möjliga.

Jag gillade The Deep mer som historisk roman än som skräckroman. En The Gilded Age till sjöss som följer både personal och överklass under resan, visst, det läser jag gärna. Men skräckelementen funkade inte för mig. Jag sjunker (haha) aldrig riktigt in i dem och börjar tro på dem, istället känns det som att jag står lite utanför och tittar på folk som beter sig knasigt och bara: men kan ni sluta hålla på.

Jag gillade verkligen Alma Katsus Hunger, också den en historisk skräckroman inspirerad av verkliga händelser, så det var lite tråkigt att den här inte levde upp till förväntningarna. Den var inte dålig, jag läste hela under en helg utan att tycka att det var bortslösad tid. Men den var inte vad jag hade hoppats på.

(2020.)

Kategorier
Recensioner

Victorian Psycho

I Victorian Psycho kommer Winifred till Ensor House för att jobba som guvernant till familjens två barn. Kapitelnamnen berättar vad hon tycker om sina arbetsgivare:

”in which I meet my employers and am not terribly impressed.”

Det är också snabbt tydligt att Winifred är lite mer mordiskt lagd än de flesta guvernanter (om man inte gissade det av bokens titel). Hon växlar mellan att göra störda grejer och anstränga sig för att bete sig normalt – hon vill inte att det ska gå som på hennes förra arbetsplats. Inte för fort i alla fall.

Virginia Feito har skrivit en blodig lek med berättelser om 1800-talets överklass och människorna som jobbade åt dem. Jag tror att hon hade väldigt roligt när hon skrev den och jag hade hemskt roligt när jag läste den. Det är en snabbläst, udda, äcklig historia om hämnd, med en urflippad berättare. Även om jag vet vart den är på väg, blir jag ändå förvånad (och förtjust) över hur det går till och hur långt den går.

(2025.)

Kategorier
Recensioner

The Safekeep

Det är 1960-tal i Nederländerna. Isabel lever ett ensamt och inrutat liv. Efter att hennes bröder flyttat ut och hennes mamma dött är hon själv kvar i familjens hus. När hennes brors nya flickvän flyttar in tillfälligt blir det kaos inom Isabel. Inte bara stör Eva hennes vanliga rutiner, hon och Eva dras till varandra på ett sätt som både river upp och befriar.

Jag slukade The Safekeep. Det är en skarp, laddad roman och jag gillar hur Yael van der Wouden målar upp det lite giftiga samspelet mellan syskonen och andra personer, och hur bra hon är på att skildra hur obekvämt och obehagligt Isabel tycker att ca allt är.

Den tar också några oväntade vägar. Vad som börjar som en intim historia om några få personer vidgar perspektivet till vad som hände med nederländska judar efter andra världskriget.

En negativ grej: Jag tror inte att jag gillade slutet.

(2024.)

Kategorier
Recensioner

Singing Hills Cycle 1 & 2

… the general sat on the porch late into the night, looking north towards home and east towards vengeance.

Tips till er som vill läsa fantasy som inte är 500 sidor: Nghi Vo har skrivit flera fina kortromaner om Chih, som reser runt, lyssnar på berättelser och dokumenterar sitt lands historia i stort och smått. (Chih är en cleric, vilket jag inte är helt säker på vad jag borde kalla det på svenska.)

I The Empress of Salt and Fortune får hen höra om den nyligen avlidna kejsarinnan In-yo ur hennes tjänarinna Rabbits perspektiv. Det är den sorts berättelse som kunde varit 500 sidor om ränksmideri och krig, men här berättas den i små fragment.

I When the Tiger Came Down the Mountain blir Chihs resa avbruten av tre hungriga tigrar och nu blir det Chihs tur att berätta en historia. Kan hen göra det tillräckligt bra för att slippa bli uppäten? Tigrarna har dessutom hört en annan version av samma berättelse.

Vo har fått in mycket i sina korta böcker. Här finns komplexa relationer och krångliga känslor, förtryck och uppror, brutalitet och ömhet, queerhet, poetiskt språk och kärlek till berättande. Och mammutar, spöken och läskiga rävar. Glöm absolut inte mammutar.

Serien kallas Singing Hills Cycle, efter Singing Hills-klostret som Chih hör till, och det finns tre delar till. Jag kommer absolut läsa dem också.