Årets första utlästa bok: Konsten att skära i kroppar av medicinhistorikern Lindsey Fitzharris.
I fokus står den brittiske kirurgen Joseph Lister och hans arbete och forskning under andra halvan av 1800-talet. Som student såg Lister en av de första operationerna där patienten blev sövd med eter. Men även efter att själva operationerna slutade vara fruktansvärda för patienterna (nu slapp de ju vara vakna) dog väldigt många av infektioner i såren. Lister ville lösa det problemet, och utvecklade efter många försök antiseptiska behandlingar som räddade patienterna från att dö på löpande band.
Klart intressant och läsvärd bok, skriven på ett underhållande sätt om sitt ibland makabra ämne. (Kanske inte något att läsa samtidigt som man äter, om man inte är immun mot beskrivningar av blod, operationer och allmänt äckelpäckel.)
En tv-serie jag blev besviken på, eller snarare hade blivit besviken på om jag hade vågat vänta mig något särskilt, men det gjorde jag väl egentligen inte: det våldsamma sandalspektaklet Those About To Die.
Det är år 79 i Rom och serien håller ofta till vid circus maximus, en arena för tävlingar med häst och vagn. I centrum står fifflaren Tenax, som strävar efter att starta ett eget lag till tävlingarna. Han vill ha makt i den fina världen också, inte bara i den undre. Vi följer också andra som sysslar med hästarna, både förare, skötare och ägare. Vi följer den döende kejsarens två söner, som båda vill bli kejsare. Vi följer tre syskon från Numidien, som blir tillfångatagna av romerska soldater. Systrarna säljs som slavar och deras bror blir gladiator. En av huvudkaraktärerna är deras mamma, som reser till Rom för att befria dem.
Det största problemet är att jag inte riktigt fastnade för någon av karaktärerna. Något som säkert hänger ihop med att många av karaktärerna liksom inte connectar med varandra. En del av skådespelarna har så olika spelstil att det inte ens känns som att de är med i samma serie. Och var för sig gillar jag några av dem, men som helhet går det inte ihop.
(Lite lustigt att DN:s Sebastian Lindvall skrev samma om den nya Gladiator-filmen: ”Ibland är det som om skådespelarna medverkar i olika produktioner.”)
De misslyckas också med att göra hästrejsandet spännande (men det var säkert dyrt) eftersom det konstanta klippandet gör att man inte hänger med i vad som händer. Klipp, klipp, klipp, klipp, oj nu vann han igen. Efter några avsnitt känns scenerna från tävlingsarenan väldigt upprepande. Då är slagsmålen mellan gladiatorerna bättre, och jag uppskattar ju tilltag som att fylla arenan med vatten och krokodiler.
Och något har den ju, eftersom jag såg hela första säsongen. Vad har den? Rätt bra intriger och backstabbing. Synd att den inte fick till resten.
Jag har läst en trevlig julbok, Porslinstomten och andra julberättelser. I den samlas 14 noveller av kända svenska författare. De skrevs ursprungligen för högläsning i P1 och är alla ungefär lika korta, 7-8 sidor. Så läs bara några i taget, det blir lite enformigt om man läser för många i rad.
Flera av författarna blickar bakåt till barndomens jular – egna eller påhittade? – eller letar sig ännu längre bakåt i släktleden. Det hör ju till julen – upprepningarna, släktbanden. (Och ensamheten, bråken, förväntningarna, de övernaturliga glimtarna.) Men några håller sig i nutid, som Lina Wolff som sticker ut med sin novell om både pandemi och litterära sexrobotar. Även Majgull Axelsson skiljer sig från mängden genom att helt låta bli familj och släkt, och skriver underhållande om en egoistisk fifflare som förlorar sin möjlighet att snylta jul – eller?
Några andra jag minns efter att ha slagit igen boken är Ulf Stark för humorn, Bengt Pohjanen för känslan av vintermagi, John Ajvide Lindqvist för en oväntad avslutning på en misslyckad jul. Torgny Lindgrens formuleringar, Klas Östergrens knäppa situationer. Med några texter är det lite så att jag fastnar för vissa drag, snarare än för helheten.
Det finns nämligen få wow här – det korta formatet är kanske ett hinder för det, för flera av novellerna känns ganska avhuggna. Några av texterna är också mer av författarens tankar om julen än en faktisk berättelse. Men ändå: jag tyckte om den. Mysläsning.
Jag läste Fredrik Kullbergs Krig mot skönheten : Ett reportage om förfulningen av Sverige. Som någon som framför allt vill göra världen lite vackrare, som tycker att vi tar alldeles för få estetiska hänsyn, vill jag så gärna hålla med Kullberg. Ibland skaver läsningen ändå, när jag tycker att boken bli lite väl enkelspårig, när konsekvenserna av att bygga hanteras men diskussionen av att inte göra det uteblir. Den estetiska vindkraftsestetiken känns svajig när det aldrig tas upp vad man skall göra istället – bränna olja? Satsa allt på ett helt gäng kärnkraftverk som skall stå klara så snart som möjligt, och så kan Kullberg istället förfäras över vad uranbrytning gör med naturen, så som han skriver om gruvor i en annan del?
Det är ändå en bok värd att läsa, trots att jag tycker att den är bitvis tendentiös. Om hur de svenska dammutrivningarna drivits fram av hårdare implementation av EU-direktiv än vad som hade varit strängt nödvändigt – någonting som Kullberg hanterar ur en kulturhistorisk vinkel, men som också har påverkat många mindre svenska vattenkraftverk som har fått lägga ned samtidigt som vi desperat försöker elektrifiera världen. Om hur Trafikverket har rivit många gamla byggnader eftersom de inte har som uppdrag att bevara järnvägsmiljön. Riktigt intressant blir boken när den först diskuterar hur järnvägsstationerna en gång i tiden omgavs av parkmiljöer, som skulle ha inte bara estetiska utan också folkbildande syften, och anställda på Trafikverket påpekar att järnvägen nu för tiden är så hårt belastad att arbete runt den är oerhört mycket svårare än det brukade vara.
Det här är en av få böcker jag har köpt på grund av omslaget: byggnaden som rivs på bild är Strömsborg i Vänersborg. Det fick jag förstås ingenting för: Strömmarn dyker aldrig upp i boken. Jag kanske skall vara lika glad för det, eftersom jag slipper en förenklad förklaring av vad jag är plågsamt medveten om var ett komplicerat förlopp. Det närmaste vi får är en diskussion om värdet av miljön runt Öxnereds station, en av järnvägsstationerna i Vänersborg. Det livar också upp.
Jag fastnar för ett citat, där Trafikverkets chefsarkitekt Johan Folkesson resonerar kring skönhet eller avsaknad därav i deras moderna byggen. ”Trafikverkets anläggningar är liksom inte Operan. Det är vardagsmiljöer. Vi har ett stort ansvar där, att vi gör miljöer som man mår bra av att vistas i. Och det tror jag att vi gör genom miljöer som är enkla att förvalta.” Men de flesta vistas sällan i operamiljö. De åker oftare tåg. Trafikverket har så goda möjligheter att skapa en vackrare vardag, det man trött skall möta på väg hem från resan eller till jobbet. Det är miljöer som borde få bära skönheten.
Jag tyckte mycket om Kerstin Söderholms diktsamling Rödgula vägar (från 1928). ”Det är som att hitta ett konstverk som har vuxit in i naturen. Överallt på alla sidor hör denna bok hemma i traditionen. […] En så rik ton av modernistisk poesi!” skriver Tatjana Brandt i förordet.
Människorna är mekaniska leksaker. Ibland går de sönder, ibland skriker de när man minst väntar.
Kerstin Söderholm
Svenska litteratursällskapet i Finland har gett ut Söderholms dagböcker, oförkortat, som e-bok. Jag bläddrar i dem, läser några anteckningar från när hon är tolv, tretton år och sörjer att jag aldrig kommer att ta mig för att läsa dem på skärmen. Jag vill så gärna, men inte tillräckligt gärna för att ta mig an dem om de inte finns på papper.
Datorns e-boksläsare anger att den epub-fil jag ändå laddar ned är 1143 sidor lång i min standardtextstorlek.
i. Jag läste Marcus Larssons och Åsa Plesners De gränslösa : En bok om politikers skolaffärer. Den handlar om varför det är så förtvivlat svårt att få till ändringar i ett system som det svenska folket tycker hjärtligt illa om. Det här är inte en höger-vänsterfråga, som viss friskolelobbyism ibland har försökt få det till. Hade borgerliga och sverigedemokratiska väljare ensamt fått avgöra hade det fortfarande avskaffats. I ett försök att förstå varför det har varit så svårt att ändra på har Larsson och Plesner – främst Larsson, men Plesner skriver ett par fördjupande kapitel om forskning kring lobbyism – tittat på kontakterna mellan politiker och skolvärlden, där den senare i mycket stor utsträckning har ägts, drivits eller företrätts av före detta politiker. I många fall har de först varit med och fattat besluten, sedan tjänat stora summor på de beslut de har varit med att fatta. Inte heller detta är en höger–vänsterfråga, förstås: förvisso var det den borgerliga regeringen under Carl Bildt som lanserade det nuvarande systemet, men att friskoleersättningen höjdes till samma nivå som de kommunala skolorna var ett beslut av en socialdemokratisk regering, och bland Sveriges lobbyister finns gott om S- och MP-politiker – inte minst Göran Persson har bidragit till att göra det rumsrent att bli lobbyist efter att den politiska karriären är över. Bara för ett par dagar sedan följde Stefan Löfven i hans fotspår.
Det är en bok om kontakterna mellan skolvärlden och politiken, om de starka vänskapsbanden. Den är värd att läsa.
ii. Jag tyckte mycket om Anna Hallbergs ordbokspoesi i Friktion, hennes debut från 2001. Läs den. Själen skall ha sitt.
i. Jag tyckte mycket om Kritikens främlingsskap av Sofia Lilly Jönsson. Personligt om kulturens värde och kritikens villkor och syfte. Läsvärt.
ii. Lina Arvidssons ”Min morfar hade en butik” lyckas med att berätta det som läsaren, men inte berättarjaget, förstår, utan att det känns konstlat. En bra novell.
iii. Jag har aldrig varit bra på att läsa böcker skrivna för barn, inte sedan jag själv var ett och knappt då heller. Oskar Källners och Karl Johnssons Bortförda är en kul berättelse, men jag saknar barn i rätt ålder att läsa den för. Jag kan föreställa mig själv uppskatta den som högläsningsbok för någon annan. Den känns bortkastad på min tysta, vuxna läsning.
Nina Bouraouis Kärlekens geografi är ett etthundra sidor långt stycke, en besatthet som aldrig låter läsaren vila. Som att ta ett andetag och sedan inte få släppa det förrän man har kommit till sista sidan. En vägg av text som drar med en genom sidorna: bra litterär besatthet smittar läsaren.
Ian McEwans debutbok The Cement Garden lever som berättelse mycket på att den är skriven av McEwan, och bärs framåt av hans röst. Kanske lite trevande i sina beskrivningar, men det finns en självklarhet i hur han skriver som lyfter den. Jag fick frågan, när jag hade läst den, om jag rekommenderade den. Nja. Nog finns det annat han har skrivit man hellre bör läsa. Men jag är glad att ha läst den.
Karin Tidbeck är en stark kandidat till den bästa levande svenska idéförfattaren. Inte på det där Ted Chiang-sättet, där man tar en idé och vänder och vrider på den tills den är utforskad i detalj, eller Charlie Stross-metoden att slänga ned så många kul koncept som möjligt i en hushållsberedare och se vad som händer, utan genom att ta en tanke och hitta en egen vinkel. Det gör ingenting om andra har utforskat den förr: hen har alltid ett eget sätt att närma sig det. ”Sjung ingen psalm när jag är död” är väl värd minuterna den tar att läsa.
I går läste jag Hynes Pallas Camera Futura. När filmen föreställde sig framtiden, en essä om science fiction-litteraturen publicerad i Timbro förlags essäserie. Det är en intressant om än ytlig genomgång – ingen film berörs mer än i förbigående, i en ständig ringdans där titel efter titel behandlas i något eller några stycken, men kommentarer om betydelse och tidsanda – men halvvägs igenom fastnade jag för en detalj som inte ville lämna mig, när Pallas talar om Stanisław Lems bok Obłok Magellana, som han benämner The Magellanic Cloud.
Sant är förvisso att Lems roman – mig veterligen – inte är översatt till svenska. Sant är att nästan alla Pallas läsare talar engelska, och sannolikt mycket få polska. Men i en svensk text finns rimligtvis två relevanta titlar: originaltiteln och den svenska titeln. Saknas en översättning borde den rimliga lösningen vara att använda sig av den polska, kanske med en svensk förklaring.
Att filmatiseringen av Cixin Lius 流浪地球 (Liulang diqiu) får dras med den engelska titeln The Wandering Earth, bland andra liknande fall, kan man kanske inte lasta Pallas för. Att kinesiska filmer i Sverige skall omtalas på engelska snarare än svenska eller kinesiska är en dumplatt internationalisering där engelskan får stå för det internationella istället för det enda sanna internationella språket: översättningen. Men Lems roman har inte lanserats på svenska under något språk.
Man kan tycka att bekvämligheten i en översättning alla förstår har ett värde. Men föreställ er att vi talar om en ukrainsk roman som varken finns översatt till svenska eller engelska, däremot till danska. Att helt okommenterat använda den danska titeln – utan att ens precisera att det inte är det svenska namnet – hade aldrig gått hem. Även om alla hade förstått den.
Men Pallas val är åtminstone inte lika illa som kollegan Nicholas Wennö, som i ett par Dagens Nyheter-artiklar om film nyligen (”Här är veckans bästa strömningstips”, 25 maj 2023, respektive ””Game of thrones”-producenten om nya miljöthrillern: ”Det är vi människor som är monstret””, 24 maj 2025) envisades med att prata om ”Frank Schätzings tyska bästsäljare ”The swarm” från 2004”.
Det är inte bara det att Schätzings roman förstås heter Der Schwarm, eftersom den är tysk. Den finns också översatt till svenska som Svärmen.
Jörgen Jörälvs Delta Science Fiction : Historik och bibliografi är en pärla.
Boken är en genomgång av Sam J. Lundwalls verksamhet och utgivning som författare och förläggare, en beskrivning mot alla odds eftersom Lundwall har förstört sina arkiv och inte vill ge intervjuer. Jörälv har pratat med människor runt Lundwall, grävt i arkiv och läst otaliga mängder gamla fansin.
Halva boken är en bibliografi, men de första tvåhundra sidorna behandlar förlaget Deltas historia och Lundwalls liv, två helt centrala delar för den som vill förstå den svenska science fiction-historien. Den är rikt illustrerad, med bilder, omslag och annat material.
Finns det någonting att anmärka på hade boken vunnit på ytterligare en korrekturläsning. Det finns ett par stycken som saknar indrag, någon referens i en fotnot som inte är listad bland källorna och tidskriften Mitrania skrivs utan h. Men det är smådetaljer, och boken är behaglig att läsa och hantera inte bara som text utan också som produkt: som grafiker vet Jörälv hur man gör en bok som tillåter läsning.
Funnes det någon rättvisa i världen skulle hans pusslande uppmärksammas som den litteraturhistoriska bragd det är. En läsvärd genomgång, av intresse – tror jag – även för den som tidigare saknar kunskaper om ämnet men som bättre vill förstå en bit svensk litteratur.
El Higgins går sitt andra år på Scholomance, en magiskola som tar emot studenter från hela världen för att skydda dem från de magihungrande monster som finns ute i världen, och som unga häxor och trollkarlar är speciellt utsatta för. Skolan är långt ifrån en fristad, dock: utöver tråkiga lektioner, berg av läxor och fientliga skolkamrater, är skolan också full av monster som trots allt lyckas ta sig in och håller dessutom på att falla i bitar. Bara en bråkdel av studenterna kommer överleva till skolavslutningen, och att freda sig innebär att akta sig lika mycket för sina ambitiösa skolkamrater som monstren. El har en hemlighet: hon är en mycket mäktig häxa, men hennes magi är endast användbar för massförstörelse och ödeläggelse. När hon var liten spåddes hon att bli en ond besvärjare, ett hot mot hela magivärlden, och hon kämpar hårt för att inte ge in för frestelsen att använda sina mörka krafter. Samtidigt måste hon bevisa för sina medstudenter att hon har något att komma med, så att hon kan skaffa allierade för att överleva skolavslutningen och ta sig ut ur skolan.
Naomi Noviks Scholomance-serie går mycket tydligt i dialog med Harry Potter. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på dess popularitet och hur tydligt den präglat efterkommande berättelser om magiskolor. Novik är heller inte den första som försökt att i någon mån skriva om Harry Potter – Rainbow Rowells Carry On handlar till stor del om att dekonstruera Rowlings hjälteberättelse och peka på det monstruösa i att låta ett litet barn axla rollen att stå upp mot världens ondska. Carry On skrevs från början som en fanfic, och jobbar tydligare med att just skriva om Harry Potter än vad Novik gör. Framför allt försöker Scholomance utgå från och täppa igen några av HP-seriens mest uppenbara plotholes. Hur kan trollkarlar, som kan trolla fram det mesta utan begränsning, vara fattiga? Magivärlden har en uppenbar klasstruktur, men hur och varför? Och hur är det godtagbart att en skola för barn och ungdomar är en så pass farlig, rentav potentiellt dödlig, plats?
Magi i Noviks värld är kostsamt, och kan endast utföras om man samlat tillräckligt med energi, antingen genom hårt arbete och fokus eller genom att suga ut andras. Den är nyckfull och personlig, och fungerar inte bland mugglare, eller ”mundanes”, eftersom den inte kan stå upp mot skepticism. Magikersamhället organiserar sig i enklaver för att skydda sig från monstren, men de är bara tillgängliga för ett utvalt fåtal, och platserna går i arv. Studenter från enklaver klarar sig bättre genom skolans prövningar eftersom de har obegränsat med energiresurser och samarbetar sinsemellan, medan studenter som El får kämpa på egen hand och oftare dör.
Den intertextuella dialogen med Harry Potter blir dock kanske som mest intressant och påtaglig i och med seriens skildring av motstånd och möjlighet till förändring. Magiskolan i ungdomsfantasyn efter Harry Potter är ett paradoxalt motiv. Den utgör den ultimata symbolen för eskapism, samtidigt som den i stort handlar om en ganska trött skolvardag, komplett med långdragna lektioner, läxor och jobbiga skolkamrater. Magiskolan konnoterar utvaldhet, upphöjdhet och elitism, på samma gång som dessa berättelser ofta avhandlar kampen mot orättvisa och ondska och om behovet av samarbete och kollektivism som centrala teman. I och med Harry Potter blev magiskolan flera generationer ungdomars portal inte bara till fantastiklitteraturen, utan också till narrativ om kamp och motstånd. En stor del av besvikelsen över J.K. Rowlings transfobi kan nog härledas till att hennes beteende dystert nog bekräftar det budskap så många läsare tog med sig från Harry Potter: kampen mot godhet och ondska är inte rättfram, och de auktoriteter och strukturer som du tror ska utkämpa den åt dig, eller skydda dig, kommer antagligen svika dig.
Noviks serie har en ännu mer pessimistisk syn på etablissemanget eller auktoriteternas inneboende godhet, uppenbart framför allt i magins ojämlika tillgång som en svagt maskerad metafor för klass såväl som imperalism (den är ojämt fördelad också globalt). Men kanske är det främst i El som Scholomances ärende i frågan om makt och motstånd blir som mest intressant. El är på samma gång en underdog som saknar enklavernas resurser och löjligt mäktig. Hennes inre konflikt handlar mindre om huruvida hon ska använda sina oerhörda krafter för gott eller ont och mer om att motverka impulsen att söka hämnd snarare än en hållbar framtid. Om och om igen måste hon välja mellan att ödelägga magivärlden eller att gå samman med andra för att försöka förändra den i grunden. El är en arg, misantropisk och enstörig karaktär, som är lika förbannad över det faktum att hon hela tiden måste välja att vara den större personen, att vara generös och att försöka bygga upp något bättre istället för att bara riva ned, som de orättvisor som ligger till grund för hennes ilska. Harry Potter ställer frågan om hur man identifierar det som understöder och reproducerar ondska och hur man förhåller sig till avsiktlig ignorans. Scholomance istället mer fokuserad på frågan om hur man förhåller sig till en ond värld genom att försöka förbättra den snarare än genom att riva ned den. Ett svårt dilemma, speciellt om du sitter på onda krafter starka nog att ödelägga hela världen med en handviftning och att istället göra den bättre kräver en monumental ansträngning.
