Kategorier
Babbel

Nordisk representation

I Malmö stadsbiblioteks lilla norska dramatikhylla står fyra titlar. Där finns Ibsen, förstås, och Ibsen, men dessutom Ibsen och för den som vill ha någonting annat även Ibsen.

Men varför kontaminera hyllan med sämre norsk dramatik? Det finns uppenbart en lägstanivå här, och den lägstanivån är Ibsen.

De danska böckerna är mest sådana som skrivits av danskar. Men några översättningar finns också, kanske för den som visserligen flyttat över sundet men ändå vill ha sin litteratur i en hemtam och läsvänlig ortografi. Här vilar Horace Engdahls Den sidste gris. Den känns som en bok som borde ha skrivits på danska redan från början.

Man kan alltid arbeta mot stereotyperna. Men det är så mycket mer bekvämt att flyta medströms.

Kategorier
Förlaget

Nytt från Vendels förlag: Norn och Tävlingsdräkten

I dag publicerade Vendels förlag som jag och Maria är med och driver vår senaste bok, Charlotta Jonassons diktsamling Norn. Det är en en berättelse om att tillfriskna från långvarig psykisk ohälsa, en väg som går genom kamp och återfall in i det okända, skildrad med vävning och vävnad, trådar och träd, ben och bark. Den tar vid där hennes första diktsamling, Dans makaber, slutade. Dans makaber kom 2018 och behandlade sjukdomen i en bildvärld av ben, skog och vatten. Nu får Norn komma ut i världen och se sig om på riktigt. Hoppas att den blir omtyckt: det har förstås inte funnits tid att bedöma det än, men den har ändå hunnit få en fin recension från Bibliotekstjänst.

Tävlingsdräkten

För tre veckor sedan kom Jonas Grens sonettkrans Tävlingsdräkten, om skidåkning och döden. Jonas Gren tar sig an detta det kanske strängaste av versmått och placerar det i dess naturliga hem: vallaboden. Med efterskrift av historikern och skidåkaren Sverker Sörlin. Den har fått ett ganska fint mottagande för att vara en liten diktsamling på ett mindre förlag: bra recensioner i Aftonbladet och Norrländska Socialdemokraten, uppmärksammad i P1 Kultur, Upsala Nya Tidning, Falu-Kuriren, Gefle Dagblad, Östersunds-Posten, Mora Tidning, Nerikes Allehanda och så vidare. Det är fint när folk tycker om det man har arbetat med.

Kategorier
Babbel

Pigs I Have Known

Det här grisbondememoaren från femtiotalet var inte den allra bästa boken alla kategorier jag läste 2020, men kanske den jag är gladast varje gång jag ser i bokhyllan. Välskriven, underhållande, vitter, vacker. Nog bästa läsingen jag någonsin fått efter att ha köpt en bok bara på grund av titeln.

Kategorier
Babbel

Behovet av en nationalpoet

I den ständigt pågående diskussionen om det offentligas roll och vad det skall sköta finns en fråga som alldeles för sällan lyfts: behovet av en nationalpoet.

Inte en poet som sitter och skriver sina texter och man kunde få för sig att särskilt lyfta fram, eller den amerikanska modellen med ett stipendium till någon som förväntas tala vid högtidliga tillfällen och kanske sköta något litterärt program på ett bibliotek. Nationalpoeten är förstås en funktion i statsapparaten. Åtta till fem på ett kontor med själsdödande lysrör, en sorgsen krukväxt, linoleumgolv, kollektivavtal och tjänstepension.

Nationen behöver någon som skriver nå’t när den estländska utrikesministern kommer på besök, som åker och håller en smäktande hyllning till en myndighet vid öppnandet av de nya lokalerna i Eskilstuna och deklamerar ett heroiskt epos när flottan sjösätter sin nya korvett. Som kan rycka ut vid riksdagens öppnande, när LKAB vill fira ett särskilt framgångsrikt år eller när världsmästerskapet i bandy skall invigas i Edsbyn.

Det skulle göra staten gott.

Kategorier
Babbel

Antal böcker, antal läsare

Det kan vara litteraturhistoriskt knepigt att försöka bedöma hur många som har läst en bok. Flera hundra år efter den moderna europeiska tryckkonsten blivit norm för att producera böcker kunde de pengar man fick lägga för en roman mätta en familj i ett par veckor. Vi kanske vet hur många exemplar som trycktes, men hur många läste den? Tio gånger fler?

Precis som i dag: Vi kanske vet hur många exemplar som har sålts, men hur många läste den istället för att ställa den i bokhyllan med ambitionen att ta sig an den någon gång i en framtid som aldrig blev? En tredjedel?

Kategorier
Spaning

Läsningen och arbetsmoralen

När romanläsningen slog igenom i delar av västvärlden i slutet av 1700-talet och tog verklig fart under 1800-talet förfasades folk. Här gick människor runt och levde sig in i fiktiva världar, alltid med näsan i en bok. Det var ett beteende på kant med arbetsmoralen. Läsningen förknippades med beteenden hos aristokratin och hovet som den allt mer dominerande medelklassen vände sig mot, lyx och sysslolöshet. Den som läste romaner förslappades till kropp och själ, ägnade sig inte åt någonting nyttigt och uppbyggligt. Här satt kvinnor och läste fiktion istället för att ta hand om hem och familj. Lite som debatten om datorspel i dag: de ägnar för mycket tid framför skärmen, rör inte på sig som de borde om de tog sitt ansvar för folkhälsan, missköter förmodligen sina läxor och lär sig inte att läsa ordentligt. En generation halvanalfabeter med dålig hållning bristande social förmåga och så vidare.

I jämförelsen mellan boken och datorspelet är det lätt att konstatera att det som är gammalt har status och det som är nytt och förknippat med ungdomen alltid betraktas med viss misstänksamhet, men att sätta punkt där blir en väldigt grund analys. Det finns en anledning till att folk oroar sig mer över att ungdomen läser så lite än att den inte går på opera: vi lever i ett samhälle där så mycket i livet och så många arbetsuppgifter kräver att vi hanterar stora mängder information, inte minst i text. Att läsa bok efter bok tränar mycket tydligt en färdighet vi vet att samhället behöver. Det är fortfarande arbetsmoralen som pekar med hela handen. Dess behov har ändrats, inte dess närvaro. Sedan kanske vi i framtiden kommer tycka samma sak om datorspelande, men än så länge är det inte fullt lika stor acceptans för argumenten om World of Warcraft-gillenas mellanchefsförberedande roll.

Läs poesi, barn. Arbetslinjen kräver det.

Kategorier
Spaning

Självsyn och litteratursyn

Det är svårt att skriva om det som komma skall. Hånfullt knycklar eftervärlden ihop ens profetior och väljer en helt annan väg. När Armando Petrucci i ”Lire pour lire”, det avslutande kapitlet i Histoire de la lecture dans le monde occidental (översatt till engelska som A History of Reading in the West, så att även vi okultiverade barbarer med skakig franska kan ta del av texten), i slutet av nittiotalet skall skriva om läsningens framtid och samtid nöjer han sig klokt med att konstatera att folk i framtiden också kommer att ha nytta av text i någon form. Föredömligt försiktigt. Sedan går han över till en välbekant genre: att beklaga sig över samtidens förfall. Bokklubbar, skriver han, envisas med att läsa vad man skulle kunna klassa som skräplitteratur: deckare, science fiction och dylikt. Till och med akademiker, om än – någon ordning får det vara – inte från de humanistiska vetenskaperna. Den rena underhållningslitteraturen.

Och jag kan inte låta bli att roas vid tanken på stackars Hugo Gernsback med hans didaktiska ambitioner för den litteraturform han döpte, och alla de mycket allvarligt syftande unga män och – något färre – övriga som under 1900-talet försökte sprida sf-litteraturens evangelium eftersom den skulle förändra och förbättra världen, och hur idén att den skulle läsas bara för underhållning kanske hade sårat vissa av dem mer än antydningarna om bristande kvalitet. Hur science fiction-litteraturens självsyn på sätt och vis accepterade att det inte var den mest välskrivna prosan, eftersom den var idéspekulation med ett högre syfte, och hur sällan någon utanför velat dela den synen.

Kategorier
Recensioner

The Mercies

1617 svepte en plötslig storm över ön Vardøya i Nordnorge. Många män från byn Vardø var ute och fiskade och alla drunknade. Några år senare skedde den första häxprocessen i norra Norge i just Vardø, där tio kvinnor brändes. De följande decennierna fortsatte jakten på häxeri och allt annat okristet och både norska kvinnor och samiska män avrättades.

The Mercies bokomslag

Romanen The Mercies av Kiran Millwood Hargrave är inspirerad av de händelserna. Den börjar med stormen och slutar med den första häxprocessen. En tid efter stormen kommer en ny präst, eftersom den förra drunknade. Långt borta fantiserar kungen om att få bättre kontroll över de vilda delarna av sitt land och utrota allt som inte är tillräckligt kristet. Det kommer en ny länsman och en ny ”commissioner” – jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det, men han ska hålla ordning och reda och jaga häxor. De ser med ogillande på denna ogudaktiga plats där det mest finns kvinnor och en och annan same. Läget behöver styras upp!

The Mercies berättar historien ur två kvinnors perspektiv. Den ena är Maren, som förlorade både fästman, pappa och bror i stormen. Nu bor hon med sin mamma och sin samiska svägerska och i sorgen nöter de på varandra, kommer allt längre ifrån varandra. Den andra är Ursula, häxjägarens fru. Hon har växt upp med gott om pengar och har ingen aning om hur man sköter ett hushåll vid kanten av ingenstans. Hon anlitar Maren för att hjälpa henne och mellan dem växer vänskap och kärlek.

Det är ett intressant val av berättarperspektiv, eftersom varken Maren eller Ursula står i processernas centrum. De står vid sidan av, rädda och förtvivlade, men de blir varken torterade eller håller i verktygen. Mycket av intrigerandet och de dramatiska händelserna syns aldrig, eftersom de sker när ingen av dem är med. Istället blir det något av en berättelse om livet som bara pågår samtidigt som gräsliga saker händer, sådär som livet gör, och om att se något fruktansvärt sättas i rullning utan att kunna stoppa det. Mycket av bokens styrka ligger i det krypande obehaget i att se klyftorna mellan kvinnorna i byn vidgas – ”kyrkkvinnorna” som duktigt tyr sig till maktens män, och de andra som inte inordnar sig tillräckligt mycket. När den nya makten blandas med gamla konflikter blir det som tidigare mest bara var tjafs livsfarligt.

Förutom känslan av impending doom tycker jag väldigt mycket om hur Millwood Hargrave skildrar människor. De är så levande och tydliga mot sin bakgrund av kargt landskap och uselt väder. Och de är alla, ärligt talat, rätt frustrerande på olika sätt och det är så mänskligt och fint. Jag älskar Kirsten, som bestämt gör precis som hon vill. Jag är nyfiken på den taggiga Diinna och den ensamhet hon måste känna. Mitt hjärta går sönder när jag läser om Marens mamma som blir sämre och sämre på att sköta sina sysslor och ta hand om sig själv.

Men trots det och att jag slukläste delar av den var det något som störde mig lite. Jag har svårt att riktigt sätta fingret på vad det är. Det lite hackiga tempot? Något med språket? Ibland får jag en känsla av fel och av att bli utkastad ur tiden, fast jag kan alldeles för lite om platsen och perioden för att avgöra något om historisk korrekthet. Jag vet inte, något är det som inte är hundra. Men klart läsvärd var den ändå.

(2020)

Kategorier
Recensioner

Ninth House

Leigh Bardugo har tidigare skrivit ett gäng fantasyböcker för unga. Med Ninth House, som vi kan kalla nutidsfantasy av det blodigare slaget, flyttar hon sig från YA och sekundärvärldar, till Yale University där det inte bara finns hemliga sällskap, utan magiska hemliga sällskap.

Alex Stern har aldrig siktat på ett toppuniversitet. Hon har varit fullt upptagen med att överleva sitt struliga liv. Men Alex har en förmåga som är så ovanlig att hon hamnar där ändå: hon kan se spöken. På Yale finns en organisation som heter Lethe, som är till för att bevaka de magiska sällskapen – se till att de följer reglerna, inte ställer till något alldeles för dumt och magiar sig själva eller några oskyldiga civila åt helvete. Lethe rekryterar Alex och det dröjer såklart inte länge innan hon är något mordiskt fuffens på spåren.

Jag började läsa den svenska översättningen, Det nionde sällskapet. Jag var inte riktigt kompis med den, utan tyckte att den kändes lite stel och att den engelska meningsbyggnaden sken igenom för ofta. Men boken var ju spännande och jag var dessutom i stugan, så jag läste vidare – tills någonstans i mitten då det var en patient som hade dropp ”för att hålla honom hydratiserad” och då tyckte jag att det fick vara nog. Jag lade den åt sidan tills jag var tillbaka i civilisationen och lånade den på engelska istället.

Något annat som var frustrerande är att Bardugo har krånglat till sin berättelse helt i onödan. Ninth House hoppar fram och tillbaka i tiden, mellan Alex första vilsna tid på Yale och några månader senare, då något hemskt har hänt. Det tar en stund att komma in i det hela, och det hade väl varit okej om det hoppiga upplägget hade gett någon belöning senare, men det gör det inte. Den här historien hade inte förlorat någonting på att berättas i kronologisk ordning. Avkrångla, tack.

(Har alla böcker nu för tiden flera berättarperspektiv och flera tidslinjer? brukar kulturtanterna i min bokcirkel på jobbet undra ibland.)

Jag har också svårt att få grepp om Alex. Yale är en ny värld för henne så till en början är hon osäker och gör inte så mycket väsen av sig. Hon har fått chansen till ett mer normalt liv än hon är van vid och den vill hon ta. Ju längre tiden går, desto mer kommer den ”riktiga” Alex fram och hon är kaxig, aggressiv och våldsam. Tyvärr går den här skiftningen inte så smidigt till, med resultatet att den tuffa Alex känns påklistrad.

Varför läste jag hela då? För stämningen och världsbygget och de magiska ritualerna och miljön och för att jag brukar helt enkelt gilla Bardugos böcker även när de stör mig. Hela ”hemliga magiska sällskap i akademisk miljö”-grejen är ju lockande i sig och Bardugo använder den som en förstärkning av världslig makt. Vad gör en samling redan väldigt priviligierade personer när de får extra bra möjligheter att utnyttja andra människor för egen vinning? Tja, skär upp dem och gräver i deras inälvor för att se hur framtiden kommer att utveckla sig på börsen, exempelvis. Det finns en massa roliga detaljer i denna övernaturliga version av New Haven, som att man kan bli av med spöken genom att påminna dem om döden. Det gillar de nämligen inte, döden är obehaglig att tänka på även för ett spöke.

Och så finns det en karaktär jag gillar (Alex själv är för taggig för att jag ska vara särskilt förtjust i henne, men det finns definitivt ett värde i käftiga och oinbjudande tjejer) och är nyfiken på som är frånvarande större delen av boken och jag förväntar mig att han återvänder i nästa, som jag antagligen kommer att läsa – åtminstone om den låter bli att hoppa runt i onödan.

Kategorier
Recensioner

Barrfiolernas rike

När Miika, som bor i Göteborg, får reda på att hans familj äger en stuga i Finland tar hans författardrömmar extra fart. Där ska han få skrivro! Bara skogen och texten, en chans att fokusera. Hans mamma blir vansinnigt upprörd och vill inte att han åker dit, men vägrar förklara varför. Så han åker, och vandrar rätt in i sin släkts våldsamma förflutna som fortfarande spökar kring stugan.

Barrfiolernas rike omslag

Barrfiolernas rike är Joni Huttunens debutroman och det är så kul att läsa en debut som får mig att känna att den här personen vill jag läsa mer av. (Tur att jag har köpt hans andra roman Elddjur också!) Det är en drömsk och välskriven spökhistoria full av fina skogsskildringar. Jag gillar ju träd. Det står poetiska saker om barr. Klart att jag gillar boken.

Ju längre Miika befinner sig i stugan, ju mer tappar han greppet om verkligheten. Han lever på kaffe och sprit och skriver som besatt, rör sig mellan dröm och hallucination och gräver i sin släkts historia. En klassisk form av spökhistoria som flyter fint. Inte så läskig, men stämningsfull.

Men samtidigt som jag uppskattar den som spökhistoria får jag inte riktigt den verkliga världen att gå ihop. Ett exempel är att olika beskrivningarna av byn Sinio skär sig mot varandra. Ena stunden verkar den vara hyfsat välmående – det finns ju både mataffär, pub, skola, välskötta hus – och i nästa stycke döende avfolkningsbygd med ruttna byggnader som är ”flera hundra år” gamla. På bussresan till byn skymtar Miika björnar i skogen och ser åkrar där det står ”bönder i horder” som har ”svarta tänder”. På 00-talet? När jag tänker åker tänker jag att den är tom eller kanske har en ensam jordbrukare i traktor. (Har aldrig sett några ”horder” av bönder i mitt liv, förutom kanske på sommarmarknaden i närheten av mina föräldrars hemby, haha, men det är ju en annan del av Finland så vad vet jag!) Kanske läser jag den fel, kanske är denna skevhet en del av stämningsbygget, men för mig får det effekten att jag stannar upp och ifrågasätter.

Jag tror att en del av krockarna jag upplever har att göra med att jag inte riktigt vet när boken utspelar sig, och att en del grejer inte stämmer överens med bilden jag har gjort mig av tiden. Den borde utspela sig någon gång efter 2005. En tidning från 1965 nämns och att det har gått ”över fyrtio år” sedan dess. Ändå har Miika med sig en skrivmaskin att skriva på. Det kan ju vara så att han inte väntade sig fungerande el i stugan, och hur som helst inte har råd med en laptop. Eller så är han bara pretto. Men ändå: saker som mobiltelefon eller internet nämns inte med ett ord i hela boken, tror jag.

Och nu har jag lagt fler tecken på att klaga än på att berömma och det blev ju bakvänt när jag tyckte om den. Barrfiolernas rike är en läsvärd liten bok. Mycket stämning i kort format.

(Doppelgänger, 2016)