Etikett: alla måste läsa!

Kategorier
Recensioner

Whatever ”love” means

Vad är kärlek och vad gör alla idéer om kärlek med oss och våra relationer? Det är ämnet för Liv Strömquists senaste seriealbum Prins Charles känsla. Titeln syftar på en gammal intervju där prins Charles fick frågan om han var kär i Diana och svarade ”Whatever love means.”

Strömquist undersöker den nutida bilden av kärlek och tvåsamhet, äktenskapets och den sexuella äganderättens historia och de olika roller som kvinnor och män skolas in i när det gäller hur man knyter an till andra människor. Varför finns det så många tv-serier om män som tycker att kvinnor är asjobbiga, men ändå fortsätter att vara tillsammans med dem? Vad är grejen med alla kvinnor som vårdar män? Hur gick det till när ofta flyktiga känslor som förälskelse och attraktion blev det som ska styra hur vi organiserar praktiska saker som boende och ekonomi? Och varför är det så självklart att alla förväntas veta var gränsen går för vad man får och inte får göra med andra personer när man är i ett förhållande?

Prins Charles känsla består av ett antal längre serier som tillsammans bildar en smart, vass och underhållande helhet. Att läsa den är som att lyssna på en kunnig förläsare som både ifrågasätter och drar bitska skämt – helt enkelt den bästa sortens lektion om kärleken som en social ritual. Strömquist har en förmåga att på ett enkelt sätt säga sådant som jag egentligen redan vet men inte riktigt har kunnat formulera. Det beundrar jag, även om det enkla i tilltalet ibland gör att det blir väl plakattydligt.

Antalet skratt en bok orsakar är inte nödvändigtvis världens bästa mått på hur bra den är, men det är sällan jag skrattar rätt ut flera gånger när jag läser, särskilt om jag är ensam hemma och inte har någon att dela det roliga med. Prins Charles känsla skrattade jag mycket åt. (Liksom jag skrattar åt Strömquists repliker i intervjuer, som när hon för några dagar sedan uttryckte en önskan om att döpa om vår kulturminister till ”Blubby”.)

Liv Strömquist kan som sagt vara lite övertydlig och i Prins Charles känsla blir det dessutom ibland plottrigt med alla referenser till olika teoretiker som ska klämmas in i serierutorna, men annars har jag inget att klaga på. Jag vill köra Prins Charles känsla i ansiktet på alla som intresserar sig för kärleken som kulturellt fenomen, eller kanske ännu hellre på dem som tror att de inte gör det.

Kategorier
Recensioner

Bästa novellen på länge, länge

Novellen som skymtar på bilden i förra inlägget är ”Captive Girl” av Jennifer Pelland. En vän, Johan Jönsson som driver Vetsaga, har tjatat om den i över ett år, så det var verkligen på tiden att jag läste den. Nu förstår jag tjatet. ”Captive Girl” är den hemskaste, mest obehagliga och bästa novell jag har läst på hur länge som helst. Faktiskt kommer jag just nu inte på någon annan text som har gett en så stark fysisk känsla av obehag och samtidigt varit så jäkla bra.

I korthet: titelns fjättrade flicka är Alice, som har gett upp sina vanliga sinnen och sin rörelsefrihet för att kopplas upp mot ett system som hela tiden spanar ut i rymden efter farliga asteroider. (Ja, det är en science fiction-novell, och jag hoppas att det inte skrämmer bort någon från att läsa den.) Mycket av obehaget kommer ur den klaustrofobiska skildringen av hennes begränsade tillvaro. Lägg till de etiska och moraliska dilemman som uppstår kring kärleksrelationen mellan Alice och en av hennes vårdare och vad som händer med relationen när Alices uppdrag avslutas och hon ska bli en vanlig tjej, så får man något lysande och tankeväckande.

Man kan läsa ”Captive Girl” på Transcriptase. Den finns också på svenska i nr 19 av Nova science fiction.

Kategorier
Recensioner

The Girl in the Flammable Skirt

Jag citerade lite ur The Girl in the Flammable Skirt (1998) av Aimee Bender för några dagar sedan. I lördags deltog jag i en bokcirkel där vi diskuterade den. The Girl in the Flammable Skirt är en samling korta noveller, som på sina få sidor lyckas vara galna, vackra, sorgliga och alldeles underbara.

Bender kastar en rakt in och börjar ofta novellerna med dess underligaste inslag. ”Steven returned from the war without lips” eller ”One week after his father died, my father woke up with a hole in his stomach […] it was a hole the size of a soccer ball” eller ”There were two mutant girls in the town”. För ett tag sedan när jag satt fast i en timme på tåget någon kilometer söder om Uppsala hade jag lyckligtvis The Girl in the Flammable Skirt med mig och satt och log för mig själv när jag läste. Möjligtvis var jag den enda glada människan på tåget.

Den enda svagheten i samlingen är att väldigt få av novellerna har någon minnesvärd handling. När jag tittar på listan med titlar minns jag väldigt lite om vad som egentligen hände. Jag minns bilder, smarta formuleringar och roliga infall. Det räcker ofta väldigt långt i Benders fall, men ibland bara till ”jaha, var det allt?”

Kategorier
Recensioner

Hungerspelen

Bokbabbel har som flera andra gjort en lista med 00-talets bästa böcker. Bland dem nämner hon The Hunger Games av Suzanne Collins och skriver ”Sällan har man väl blivit så överraskad och stormförtjust som av denna dystopiska ungdomsbok?”

Jag läser den på svenska just nu och kan bara instämma i att den är en otroligt positiv överraskning. Jag hade väntat mig att den skulle vara bra, för jag hade hört mycket gott om den, men jag var inte beredd på att bli totalt uppslukad.

Hungerspelen utspelar sig i en brutal framtid där 24 ungdomar tvingas att delta i en grym tävling där den som vinner är den som överlever längst. Det hela direktsänds i hela landet som en blodig dokusåpa och arrangörerna manipulerar spelet för att göra publiken nöjd. Dog ingen idag? Bäst vi fixar något så att de måste slåss med varandra…

Uppslukande är det som sagt. Konstant spännande, drivet och en realistik skildring av mänskligt beteende i extrema situationer. Berättaren Katniss är en sextonårig tjej från ett av landets fattigaste distrikt. När hennes lillasyster blev lottad att delta i Hungerspelen tog Katniss hennes plats. Hon, liten och halvsvulten, borde i teorin inte ha någon chans mot de starkare deltagarna från de rika distriken som har tränat inför Hungerspelen sedan de var små. Men i den skogsmiljö där spelet råkar ta plats den här gången blir hennes jaktkunskaper och erfarenhet av att behöva vara uppfinningsrik för att överleva en fördel.

Med 40 sidor kvar säger jag: Läs!

Kategorier
Citat Recensioner

Novemberpoesi: Människoätande människor i Märsta

Enligt Ord och inga visors poesiutmaning försöker jag läsa en poesisamling varje månad. Den här gången blev det Människoätande människor i Märsta, en ”poesiroman” för unga skriven av Aase Berg. Jag plockade upp den mest för den roliga titeln (Märsta ligger på samma pendeltågslinje som Sollentuna där jag är uppväxt) och det är jag väldigt glad att jag gjorde.

Jag hoppas att den diktlika formen inte skrämmer bort unga läsare – jag var själv väldigt skeptisk till poesi fram till 17-18-årsåldern – för Människoätande människor i Märsta lyckas vara både lättläst och ett härligt språkfyrverkeri på samma gång. Den handlar om tre tonårstjejer – Vi är den trekroppade monsterödlan – och killar och vänskap som repas i kanterna. Jag måste läsa mer av Aase Berg.

Plötsligt
slår gatan emot oss,
inte längre inomhus:
vi har runnit
genom de slitna väggarna
längs en flyktstråle
av solljus.

Ja, just det:
På människospråk kallas det
att skolka

Kategorier
Recensioner

Girl Meets Boy av Ali Smith

girlmeetsboy.jpg Någon skrev en gång till mig att om jag gillar Jeanette Winterson så borde jag gilla Ali Smith. Jag kommer inte ihåg vem du var, men du hade rätt. Tack. Girl Meets Boy ingår i mytserien, där en massa författare skriver en egen version av en myt. Smith valde en myten om flickan Iphis som blir uppfostrad som pojke. När flickan blir vuxen och ska gifta sig med en annan kvinna går hennes mamma till en gudinna för att få hjälp, och poff så blir Iphis man på riktigt.Smith placerar sin version av myten av nutida Skottland. Huvudpersoner är systrarna Anthea och Midge. Midge jobbar hårt med marknadsföring åt företaget Pure, vars senaste produkt är flaskvatten. Anthea gör också en vända i Pures klor, och hennes metamorfos börjar då hon träffar Robin som en dag spraymålar protester mot företaget på dess skylt utanför kontoret.

He was the most beautiful boy I had ever seen in my life. But he looked really like a girl. She was the most beautiful girl I had ever seen in my life. 

Midge har till en början svårt för systerns nya förhållande (Oh my god my sister is A GAY. I am not upset. I am not upset. I am not upset.) och rebelliska livsväg, men genomgår en egen förändring när hon inser vad hennes chef på Pure egentligen är för sorts människa och vad hon själv medverkar till att skapa där.Vad jag tycker om med Girl Meets Boy är ungefär samma saker som jag brukar tycka om i Jeanette Wintersons böcker. Det vackra och lekfulla språket. Att inget är statiskt. Tid och identitet rör sig ständigt, och i centrum för allt är berättelsen. Berättelser-i-berättelser-i-berättelser. Berättelsen skapar världen. Genom berättelser förstår vi oss själva.Girl Meets Boy är en underbar liten bok. Jag försökte att läsa den långsamt, men den tog ändå slut för fort, bara 160 sidor som smakar honung och skiner som solen, varje nyans från vit morgon till gyllene kväll. Och så har den en fantastisk första mening:

Let me tell you about when I was a girl, our grandfather says.