Jag bläddrar i det nummer av Lyrikvännen som handlar om poesi för barn och fastnar för några rader av Daniel Boyacioglu, ur ”Hur blir man poet?”
Då gick jag fram till henne och frågade
om man skulle rita som man såg ut
eller om man skulle rita som man känner sig.
Hon stod tillsammans med fröken
och dom svarade att man fick göra som man ville.
Då ritade jag nästan som jag såg ut
och la dit två fjädrar i håret.
Jag bröt läsdöden försiktigt med en barnbok: nyutkomna Odd och frostjättarna av Neil Gaiman, ett snabbläst äventyr där vintern aldrig verkar ta slut. Den handlar om Odd, en tolvårig vikingapojke med skadat ben, som bor i en by där våren dröjer och folk börjar gå varandra ordentligt på nerverna. Han rymmer hemifrån och i skogen möter han ett gäng talande djur, som visar sig vara asagudarna Oden, Tor och Loke.
List är vapnet i Odd och frostjättarna. Den annars så lurige Loke blev själv lurad i en av de otaliga konflikterna mellan asar och jättar, vilket ledde till att en frostjätte tog över Asgård och de nämnda gudatrion förvandlades till djur och slängdes in i människornas värld. När Odd sedan ger sig på frostjätten är det med genomtänkta ord, liksom Oden listigt puttat Odd i rätt riktning utan att pojken riktigt märkte det.
Odd är en löst skissad filur, främst karakteriserad av ett irriterande leende. Varför gudarna så villigt följer honom i hans snabba beslut att hjälpa dem återerövra Asgård är lite svårt att greppa. Men det är sagan och mytens regler som gäller och enligt dem kan även – eller kanske i synnerhet – halta småpojkar utmanövrera mäktiga jättar. Gaiman tar ner gudarna på jorden lite extra genom att skildra deras situation som ganska sorglig. När ordningen är återställd festar de vidare som förut och det är som upplagt för nya dumheter. Gudinnan Freja kommenterar: ”Han lär sig inte. Det gör ingen av dem. Och de förändras inte heller. De kan inte.”
Ganska sorglig är också uppdelningen i härjande män och huvudskakande kvinnor. Gaiman är inte okritisk till den, inte alls, men bara att han använder den så genomgående är ganska tröttsamt. I människornas by ägnar sig karlarna åt att slåss, fjärta, sjunga och sova, medan kvinnorna skakar på huvudena och syr och lappar, liksom Freja får lappa ihop den klantiga gudatrion när de återvänder till Asgård. En strävan efter skönhet är en återkommande drivkraft bland flera av bokens figurer av hankön, och kvinnlighetens roll är främst att stå för skönheten som både män, jättar och gudar tappar alla hjärnceller för att komma åt.
När jag började skriva den här texten var jag inte säker på om jag egentligen hade något mer att säga om boken än att jag gillade den. Knappt en halvtimmes underhållande äventyr med trevlig användning av mytologi, men sedan då? Uppenbarligen hade jag något mer att säga, vilket får tala till bokens fördel, trots vissa invändningar. Den är så kort, lättläst och till synes enkel, men Gaiman har lyckats knöla in väldigt mycket mellan dess få rader.
Och Odd då? Har han lärt sig något, har han förändrats annat än på ytan? Jag vet inte riktigt. Jag får inte lära känna honom tillräckligt för att avgöra det, men åtminstone verkar han inte vilja bli en av männen i byn som fjärtar och slåss.
(Bonnier Carlsen, januari 2011)
Jag har bläddrat i Höstens böcker och drabbats av ha-begär samt viss nyfikenhet på några böcker som jag inte har några förväntningar på men vill läsa bara för att.
En av de senare är Fallen ängel av Becca Fitzpatrick. Hush, hush heter den på engelska och handlar om skötsamma Nora vars liv vänds uppochner när den mystiske Patch dyker upp i skolan och hon blir besatt på att ta reda på vad han egentligen är, vilket råkar vara en fallen ängel. Och så blir det det såklart lite kärlek.
Annette Curtis Klauses varulvshistoria Blod och choklad som kommer i oktober har jag läst förut på engelska. Bland alla ”människotjej blir kär i vampyr/varulv/whatever” handlar Blood and Chocolate om en varulvstjej som blir kär i en människa. Att tjejen är monstret och killen är den vanliga människan är en trevlig omväxling, men på andra sätt är den ändå rätt sunkig. Människa-monster-kärlek funkar tydligen bara om det är mannen som är monstret, annars blir det för stora av avsteg från de rådande könsnormerna. Hur tröttsamt är inte det? Jag har i alla fall svårt att tolka skillnaden mellan händelseförloppet i Blood and chocolate och händelseförloppet i andra liknande böcker på något annat sätt.
Underbara Jeanette Wintersons senaste, Battle of the Sun, kommer som Solstriden i september. Jag är också nyfiken på De levande döda av Charlie Higson och Kaostrilogin del 1: Tystnaden i bruset av Patrick Ness. Piraternas fånge av Emily Diamand som sålt stort i andra länder kan kanske också vara något. Postapokalyptisk fantasy med pirater? Jag är på.
Värd att nämna är också De dödas imperium, Mårten Sandéns tredje roman om den synska Jannike Faltin som har handskats med sataniska förbanneler, onda sagovarelser och här reser till London för att jobba med MI0, den paranormala delen av brittiska underrättelsetjänsten. Den ser jag verkligen fram emot.
Utanför fantasy/sf/skräck-området ser jag också fram emot Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell och Bara kärlek kan krossa ditt hjärta av Gunnar Ardelius. Ardelius första roman Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket kan vara det gulligaste jag har läst.
Kombinationen kärlek och övernaturligheter innehåller ofta vampyrer, varulvar och kanske en och annan älvliknande varelse. Därför var det kul att läsa Mårten Melins övernaturliga kärlekshistoria Som trolleri där det varken förekom slemmiga vampyrer, varulvar med machokomplex eller översnygga älvor. (Att det är en bok som vänder sig mellanåldern gör såklart också att den skiljer sig från det mesta av den övernaturliga romantiken som riktar sig till ungdomar eller vuxna.)
Som trolleri, som gavs ut i början av året, handlar om tolvåriga Mona som är på landet över sommaren med sin pappa. Där träffar hon grönögde Mikael, som hon blir tokkär i. Problemet är bara att Mikael verkar rätt konstig. Att han har tvivelaktig hygien och saknar en hel del social kompetens visar sig bero på att han inte ens är mänsklig: han är ett troll.
Melin skriver enkelt men med väl valda ord och Som trolleri är spännande, rolig och ibland obehaglig. Det enda jag inte gillade var slutet, men det gör ju inte resten av boken sämre. Sätt den i handen på närmaste tioåring – eller närmaste vuxna person som gärna läser barnböcker.
Jag tycker hemskt mycket om några av barnboksförfattaren Kate DiCamillos böcker, som Edward Tulanes fantastiska resa och Sagan om Despereaux. Därför plockade jag med mig Tack vare Winn-Dixie när jag såg den på bibblan för några dagar sedan, men efter att ha läst ut den fick jag tyvärr konstatera att den inte alls var vad jag hoppades.
DiCamillos böcker brukar vara väldigt mysiga, charmiga och fulla av quirky karaktärer och snälla budskap. Det är fint och det funkar för att hon brukar hålla sig på rätt sida om sliskgränsen. Det är gulligt, men inte så att man mår illa. Men i Tack vare Winn-Dixie, som var hennes debutbok men först i år har kommit på svenska, fluffade hon iväg alldeles för långt för min smak.
Boken handlar om en ensam flicka som tar hand om en ensam och ful hund. Hunden kan charma de flesta vilket leder till att flickan får nya vänner och det hela avslutas med ett kalas där ett antal ensamma eller på annat sätt tyngda människor samlas och har himla trevligt tillsammans. Som i flera av DiCamillos senare böcker finns det en hel del svärta i bakgrunden, men här dränks den i gulligheten och känns därför helt ofarlig. Tandborste, tack. Jag har också problem med den något uppfostrande tonen som dyker upp ibland. Jag skrev i ett gammalt inlägg att DiCamillo brukar hålla sig på rätt sida om moralkakegränsen (det är många gränser hon dansar vid) men här gör hon inte det heller. Tack vare Winn-Dixie var inte för mig. DiCamillo har helt enkelt blivit bra mycket bättre sedan debuten – och det är ju som det ska vara.
– Jaha, sa Havshäxan belåtet och rörde om i ragghögarna. Sydvästarna behöver nya tröjor alla tre. […]
Medan hon talade kom fyra små igelkottar blygt framtassande från sitt bo under en av de låga tallarna. Hon gav dem lite överblivet bröd att äta, och när de ätit började de karda raggen. Det gick så till, att de reste upp taggarna så mycket de kunde och rullade sig i raggen och ställde sig rygg mot rygg, två och två, och skrubbade av och an, tills raggen var fint uppluddad och glänsande.
Ur Enhörningen från 1962 av Irmelin Sandman Lilius. Så gulligt att jag går sönder. Det är verkligen på tiden att jag läser något av Sandman Lilius. Jag har lånat Korpfolksungen också och sedan blir det väl Fru Sola-trilogin.
”Jag fick inte ens skriva att gubbar satt och rökte på kafé i Milano i Ludde gör en Zlatan”, sade Viveca Lärn i ViLäsers omdiskuterade artikel Vad händer med barnboken? Det var det första jag kom att tänka på när jag läste följande stycke i Irmelin Sandman Lilius saga Enhörningen från 60-talet. Den lilla flickan Muddle har gett sig ut för att finna en enhörning och på vägen träffar hon Havshäxan:
”Havshäxan tände sin pipa. – Ni röker inte? frågade hon Muddle och Aster Pippi. Det är bra, jag har så lite tobak kvar.”
Får man skriva så idag? Jag vet inte, så bra koll på barnböcker har jag inte. Men det skulle vara tråkigt om man inte fick.
I helgen läste jag Spökskeppet Vallona av Lena Ollmark och Mats Wänblad. När jag råkade få syn på den bland 9-12-årshyllorna på bibblan senast jag jobbade mindes jag att någon av Bokhororna hade skrivit positivt om den förut. Jag är hemskt svag för spökskepp och annat läskigt som gömmer sig bland vågorna, så den fick följa med hem.
Spökskeppet Vallona (2007) handlar om Karl som ska bo hos sin morfar i Krabbsjögrund medan hans mamma är ute med ett forskningsfartyg för att undersöka väderfenomen. Men dimman rullar in och med den rösterna från dem som drunknat bland grunden. Karls morfar försvinner i dimman och vissa spöken är mycket mer än bara röster..
Huvudhandlingen blandas med spökhistorier som romanfigurerna berättar för varandra och Spökskeppet Vallona är så stämningsfull som man kan önska. Hade jag tillhört rätt åldersgrupp hade jag säkert blivit rädd också. Det blev jag inte nu. Jag lovar.
Svenska barnboksinstitutets tidskrift Barnboken – tidskrift för barnlitteraturforskning finns sedan en kort tid tillbaka tillgänglig online, både senaste numret och gamla nummer.
”Vi är mycket nöjda med att kunna nå långt fler läsare och skribenter genom Barnbokens ökade tillgänglighet och ser fram emot den här nya delen av tidskriftens fortlevnad. Det är viktigt att alla får fri och obegränsad tillgång till vetenskapligt bedömda artiklar. Det går dock fortfarande bra att prenumerera på papperstidningen och vi tror att båda delarna behövs”, säger redaktören Lillemor Torstensson i pressmeddelandet.
Trevligt beslut.
Det senaste halvåret har jag antagligen läst mer barnböcker än jag annars gör på flera år tillsammans. Det har jag jobbet på bibblans barnavdelning att tacka för, det finns så mycket fint där.
En barnboksförfattare jag är väldigt förtjust i är Kate DiCamillo. Min första bekantskap med henne var Edward Tulanes fantastiska resa, som jag skrev om i i min gamla blogg. För några månader sedan läste jag The Tale of Despereaux som är en otroligt mysig och rolig bok om en liten mus som inte beter sig som andra möss anser att man borde. Och nu har jag precis läst Trollkarlens elefant.
Titeln syftar på att en trollkarl vid ett framträdande råkar trolla fram en elefant som faller ner ur luften och mosar en stackars dam i publiken, men huvudpersonen är pojken Peter som bor hos en sjuk gammal soldat och försöker finna sin syster som länge har trotts vara död. Trollkarlens elefant når inte riktigt upp till Edward Tulane och Despereaux, men är ändå fin och skojig. DiCamillo har den där sagoberättarförmågan som får en att känna att magi finns: den är rakt framför ögonen, i bokstäverna på pappret.
Det finns tydliga budskap i DiCamillos böcker (Edward Tulane: Se det goda som finns i ditt liv – och var inte en egoistisk skit. Despereaux: Stå upp för dig själv. Trollkarlen: Tro på det omöjliga.) men hon håller sig oftast på rätt sida om moralkakegränsen vilket gör att det helt enkelt känns välvilligt istället för såsigt. Det är berättelser att bli glad av.