Boktipsauktoritet” är ett uttryck som dyker upp bland bokbloggare ibland och det syftar på vilka personers litterära smak man litar på. Jag tänkte en del på det när jag nyligen läste Therese Bohmans debutroman Den drunknade, som jag knappast hade läst om det inte var för att några andra bokbloggare vars smak passar bra ihop med min skrev gott om dem. (Att jag ibland tittar in i Thereses dagbok bidrog också till att jag blev nyfiken.) Utan dem hade jag antagligen läst baksidestexten, bedömt att det inte var min typ av bok och ställt tillbaka den i hyllan.
Det är lustigt, för i vanliga fall lyssnar jag knappt på någon när det gäller att välja min läsning. Det finns några vänner vars rekommendationer jag litar stenhårt på, men det brukar ändå dröja länge tills jag faktiskt läser det de tipsar om, om jag gör det alls. Jag läser litteraturkritik i tidningar och tidskrifter med stort intresse, men vad jag sedan köper eller lånar har vanligtvis inte särskilt mycket med det att göra. Det är i stort sett bara en liten grupp av bloggare som kan få mig att känna ”Oj, jag måste också läsa den NU!” och de är klart mer effektiva än andra när det gäller att göra mig nyfiken på böcker jag inte skulle ha valt själv.
Ursäkta bloggdöden den här veckan. Jag får ta igen det genom att blogga extra mycket den kommande veckan!
