Några citat ur Thure Nymans ledare i Bokvännen 1/1955.
Diskussionen om serierna har blossat upp på allvar, sedan doktor Nils Bejerot i höstas publicerade en bok om Barn, serier, samhälle (FiB, 9:75), vari han framlade resultatet av synbarligen ganska omfattande egna studier i ämnet, supplerade med uppgifter från engelska och amerikanska undersökningar. Enbart det faktum att man utomlands ägnar företeelsen stor uppmärksamhet och söker kartlägga den borde, tycker man, förmå folk att åtminstone anlägga en anständig ton, när de lägger sig i diskussionen. Men till sin häpnad får man skåda ledande kulturskribenter träda fram och avfärda doktor Bejerots bok som »tokerier» och annat i den stilen. Det gör inte saken bättre, att vederbörande förklarar sig vara föga intresserad av serierna. Det förstår vi. Att någon verkligt boksinnad person skule kunna uppbringa intresse för serierna som sådana förefaller rätt osannolikt.
Serierna är en industriprodukt. De är i regel schablonmässigt och ofta direkt illa tecknade och tarvligt kolorerade. Kan man tänka sig barn i vår tid, till huvudsaklig del uppfött med serier som andlig spis, upppleva »den förtrollade lyckan att kunna läsa»? Och minnas det efter fyrtio femtio år?
Serierna utgör ett problem, antingen man vill se det eller inte. I någon mån ett national- och privatekonomiskt problem, men framför allt ett kulturproblem.