Konstnären Linda Spåman har kallats debutant och i större förlagssammanhang stämmer det, men i serie- och fanzinvärlden är hon ingen nykomling utan har bland annat serieromanen Kötthuvudet bakom sig. Hur som helst, Misslyckat självmord i Mölndals bro är en fulspretig serieroman om Linda som försöker ta livet av sig och läggs in på psyket, där rumskompisen med besatthet följer Glamour på tv och dit vännen Hanna kommer på besök och kallar Linda patetisk som misslyckades trots tabletter, sprit och knivar. Hon borde använt en plastpåse också.
Bilderna är barnsliga med sneda, hackiga linjer och använder mycket yta. Det som kan vara tilltalande med Spåmans stil har inget med skönhet att göra och de som brukar klaga över att ”svenska serietecknare inte kan rita” bör således hålla sig borta. Ibland är bilderna mest en vild röra som borde haft sönder papperet, men de kan också vara mycket starka, som när monstruösa käftar slukar Linda eller när en flock svarta fånglar bryter sig ut ur hennes bröst. Särskilt i början sög de in mig i sin trasiga värld. Kombinationen av det naiva och det destruktiva gjorde det väldigt obehagligt att se den där barnsligt tecknade figuren med sina konstiga proportioner skyffla in tabletter med sex armar eller sluta alldeles för många fingrar kring ett knivskaft. Ett förvridet ansikte fullt av ögon gestaltar känslan av att vara alldeles omtöcknad och borta så bra att den nästan läcker ut från sidorna.
Allt är dock inte mörker. Spåman berättar med absurd humor om att vara inlagd och det är humorn som ger berättelsen om det misslyckade självmordet en välbehövlig dimension till utöver de uttrycksfulla bilderna. Utan humorn skulle det vara en alldeles för enkel berättelse och tyvärr rätt tråkig. Problematisk mammarelation, kraschad kärlek och en långvarig känsla av att inget kommer bli annorlunda. Den känslan, den lägger sig som ett lock över sidorna. Det bara är som det är och inget får mig att reagera starkt som bokens början. Spåman går inte tillräckligt djupt i den delvis självbiografiska Linda för att jag ska förstå eller ens engageras särskilt mycket av henne. Kvar dröjer sig några av teckningarna och intrycket av att bakom svärtan finns det en uppmaning att leva.
(Albert Bonniers, februari 2011.)
