Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev är en underhållande genomgång av tematik och pedagogisk strävan i vänsterpolitiskt färgade barn- och ungdomsböcker från 70-talet. Författaren Kalle Lind försöker inte teckna någon heltäckande bild, utan har gjort ett personligt urval utifrån dels vilka han böcker han själv har starka minnen av och dels böcker som han tycker är extra tidstypiska – eller extrema. De åtta kapitlen heter saker som ”På sjuttitalet bodde alla i förort med ensamstående mamma”, ”På sjuttitalet var det hemskt i u-världen” eller ”På sjuttitalet var kriminella hyggliga” och innehåller rikligt med citat ur böckerna som nämns.
Just citaten är, tillsammans Linds ständigt närvarande humor, den stora behållningen. Många av texterna verkar i nutida ögon rätt bisarra och det skulle vara svårt för mig att föreställa mig dem om Lind bara hade refererat utan att vräka på med utdrag och illustrationer. (I marginalerna finns det dessutom lite noter för att även ”80-talister och borgerliga” ska förstå vad som menas med vissa namn eller företeelser.) Den raljerande tonen hjälper såklart till med att få allting att framstå som extra knasigt. I ett kapitel om socialrealistiska ungdomsböcker gör han exempelvis sammanställningar och räknar ut tragikfaktor, bland annat för Hela långa dagen av Gun Jacobson.
Ensamstående mamma: JA
Alkoholiserad föräldrar: JA
Håglöshet i tunnelbanan: JA
Narkotiska preparat: mellanöl
Skolk/avhopp från skolan: JA
Fritidsgård: JA
Trakasserier av äldre tant benämnd kärring: JA
Smeknamn i urval: Pingo, Tobben, Risslan
Repliker i urval: ”Vilket hålligång vi hade, va inte undra på att Risslans farsa höll på att få dåndimpen”
TRAGIKFAKTOR: 3,5 av 5
Underhållningsfaktorn åsido är Linds resonemang kring tilltal och att skildra samhället intressanta. Nu tänker jag citera lite fult ur en uråldrig hemtenta i litteraturvetenskap:
Den mest grundläggande skillnaden, det som skiljer barnlitteratur från övrig litteratur, är det stora glappet mellan författaren och den tänkta publiken. […] Den skrivs av vuxna, en grupp som har stor makt över barnen, den grupp de skriver för och om. Barnlitteraturen färgas naturligtvis av detta maktförhållande på många olika sätt. Barnlitteraturen är inte bara en konstform, utan också ett medel för att uppfostra, undervisa och socialisera. Enligt Nikolajeva gör detta barnlitteraturen till ”en unik konstart och kommunikationsform, medvetet skapad av de makthavande för de maktlösa.” […] När barnlitteraturen uppstod var dess främsta funktion pedagogisk – precis som den mesta av vuxenlitteraturen vid den tiden. Det didaktiska draget hänger fortfarande kvar i barnlitteraturen och är en del av dess estetik. Och även om författaren inte medvetet är ute efter att uppfostra, ger han eller hon ändå en bestämd bild av världen till ett barn som kanske ännu inte hunnit skapa sig en egen bild.
Lind verkar ha ett ambivalent förhållande till de proggiga barnböckerna. Han driver rejält med dem, med deras förnumstighet, naivitet och uppenbara uppfostringsvilja, men det finns också en värme i hans framställning. Han uppskattar att författarna såg på barn som tänkande varelser som var kapabla att bry sig om politik och intressera sig för omvärlden. Synd bara att det ofta ledde till skittråkiga böcker, ungefär. (”Jag är mindre tacksam över att det ibland ledde till att jag fick lyssna till fnösktorr godnattlitteratur.”)
Jag kan inte tillräckligt om 70-talets barnlitteratur för att avgöra hur korrekt Linds bild är. Jag får gå på det jag har läst i hans bok och i några andra texter om samma tid och det är intressant att ställa det mot en del saker som har sagts de senaste åren om den nutida barnlitteraturen. Det är väldigt lätt att göra sig lustig över de ”proggiga” barnböckerna och jag har hur kul som helst åt alla konstiga, absurda och flummiga utdrag och citat som Lind bjuder på. Samtidigt får man – oavsett om man sympatiserar med deras politiska åsikter eller inte – uppskatta att de antog att barn är kapabla att läsa om svåra saker och fundera kring viktiga frågor. De ville visa verkligheten för barnen (dvs. verkligheten som författaren såg den), medan delar av barnboksbranschen idag verkar ha blivit så himla ängslig att det knappt ens får förekomma vuxna som röker i böckerna. Jag tycker att det är läskigt, hur vanligt det verkar vara att folk tycker att barnböcker ska vara renstädade från det mesta som är jobbigt och svårt eller bara lite olämpligt. Som om ungarna skulle kunna skyddas på det sättet, de lever väl för fan i det riktiga livet med alla dess vassa kanter ändå.
Proggiga barnböcker är läsvärd och väldigt rolig, även om det roliga nästan går till överdrift. Lind verkar liksom inte kunna skriva ens två meningar utan att skoja till det på något sätt, och det blir lite störande efter ett tag. Men ni borde läsa den ändå.
(Roos & Tegnér, 2010)
“Det sägs att det går tio döda på varje levande människa. Tyngden går en på nerverna.”
För ett tag sedan skrev jag i pappers-UNT om språkvetaren Karin Milles bok Kung Karl och kärleksgrottan. Lek, lust och ideologi i de svenska könsorden. I korthet handlar den om könsord och hur valen av ord hänger ihop med könsroller, sexuella normer osv. Intressant och underhållande, tyckte jag, men lite för kortfattat.
“Sagor om ringar fanns långt innan Tolkien skrev sin berömda saga. Ringen och cirkeln är en av mänsklighetens viktigaste symboler och berättelser om ringar hittar man runt om i världen och i alla kulturer.”
Kulturjournalistikens grunder vänder sig främst till humaniorastudenter som behöver mer praktiska inslag i sin utbildning, men den kan såklart läsas av vem som helst som är intresserad. Det märks dock att målgruppen är folk som är vana att skriva uppsats, för skillnader mellan akademiskt och journalistiskt skrivande tas upp flera gånger.Kulturjournalistikens grunder är, trots sin titel som skulle kunna syfta på en riktig tegelsten, en tunn bok med fyra delar som behandlar kulturartiklar, teaterkritik, litteraturkritik och journalistikens demokratiska uppdrag. Förutom lite historia och grundläggande kulturteorier innehåller den både praktiska skrivtips om hur man lägger upp sin text och mer övergripande funderingar kring estetisk värdering, hur man förhåller sig till de verk man skriver om och rådande normer som kan inverka. Jag tyckte att artikeln om om teaterkritik var mest intressant, eftersom det är ett område jag inte har någon koll på alls. Artikeln om litteraturkritik fick breda ut sig mest och fick därför med många intressanta resonemang, men för någon som varit inne och nosat på det området förut är nog det mesta bekant.Kulturjournalistikens grunder är saklig och lätt att förstå, men tyvärr känns den mycket som en kursbok. Det är inte så konstigt med tanke på att den är tänkt att användas som sådan, men varför måste många kursböcker kännas så onödigt torra? Lite studs kan väl folk få i skolbänkarna.Författarna skriver i inledningen att boken vänder sig både till nybörjare och mer erfarna skribenter, men jag tycker att den känns som en typisk nybörjarbok och som sådan är den bra. Men det hade som sagt inte skadat om den hade varit lite roligare.
Jag gråter sällan över något jag läser, men sista texten i antologin Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet fick tårarna att rinna. I den skriver Kerstin Wixe om när hon skulle köpa ett gammalt hus på landet och den äldre kvinnan som ägde det började berätta om sitt liv. Kvinnan, Signe, hade gift sig väldigt ung med en man som utåt sett var trevlig och omtyckt. Men så fort de var gifta började han misshandla henne och senare deras barn. Hon fick knappt gå någonstans och ingen hälsade på, så hon levde isolerad med sina barn och djur och ett jävla monster tills monstret dog av sjukdom. I fem år låg han döende, och då grät han och ångrade sig. ”Som att allting hade varit helt onödigt”, säger Signe. ”Jag sörjde inte när han dog.” Nästan hela livet hann gå innan hon blev fri. När Signe sedan säljer huset till Kerstin tar hon på sig sin finaste klänning, tar ut 50000 i kontanter och inreder sitt nya hem precis som hon vill.Lyckliga slut handlar om kvinnor som har tagit sig ur destruktiva förhållanden, våld och sexuella övergrepp. Inte bara om det fysiska uppbrottet, utan om processen att gå vidare psykiskt och försöka sluta känna så mycket skam över det de har blivit utsatta för. Lite som jag skrev om