Nu är jag glad. Jag sitter och korrläser Catahyas kommande novellantologi och jag är glad för att jag har läst nästan hälften och hittills tycker jag om allt. Det här blir något annat än den förra antologin, Vinter & hav. Jag tycker om den också, men den är väldigt ojämn. Den har en del bra noveller men också en del sugiga. Den nya är jämnare. Och den är bra.
”They’s gone now!” came the lookout’s cry. ”They’s gone now?” yelled up the Pirate King. ”My God, man, you went to Eaton! Speak the Queen’s English!” ”Your pardon, Sir”, shouted down the lookout. ”Brevity being the soul of wit, I thought the signal more important than the noise. The females – strange indeed, Sir – who formerly lay about the rocks in the estuary seem to have departed.” ”See your brevity is occasionally nuanced with conjunctions and gerunds”, said his commander. ”Aye aye, Sir!” yelled the lookout. ”And a pleasant day to you, too, Sir!”
Fast Ships, Black Sails är en novellantologi med piratberättelser av 20 olika fantasy- och sf-författare. Skojigt. Stycket ovan är taget ur ”Avast, Abaft!” av Howard Waldrop.
Via Catahyas litteraturforum hittade jag den här samlingen omgjorda omslag till fantasy- och sf-böcker, som jag har suttit och fnissat åt en stund: del 1, del 2, del 3. Underbara.
Ett annat roligt omslag, som dessutom är riktigt, har den här boken som Daniel köpte på Kontext. Mycket fnissframkallande.
Det här ser jag fram emot. Jag har varit på två kongresser förut, Imagicon 2006 och Confuse i somras. Kul och intressant båda gångerna.
Nu har det kommit upp ett program till Kontext. Kom dit! (Vill man bo gratis kan man registera sig på Catahya. Catahyaner är inte farliga. Nästan inte, i alla fall.)
Idag träffade jag Rickard Berghorn, som har förlaget Aleph, och köpte några böcker av honom:
Mörkrets mästare. Skräcklitteraturen genom tiderna av Berghorn själv & Annika Johansson. Behöver knappast förklara vad den handlar om.
Syner i natten, som är en antologi med gamla och hyfsat nya skräcknoveller som tidigare har publicerats i tidskriften Minotauren.
Rösten i mörket, som är en novellsamling av William Hope Hodgson. Jag gillar Hodgson, antagligen mest för att många av hans skräcknoveller utspelar sig på havet. Det är mums. Och jag älskar omslaget.
(Slut på bokköpande ett tag nu.)
På tal om skräcklitteratur, så ska Dracula tydligen få en uppföljare skriven av en av Bram Stokers ättlingar. Hm. Jag väntar mig katastrof, men kommer antagligen läsa den ändå för att stilla nyfikenheten.
Nu hackar jag på Nick Perumov igen, för det är inte direkt svårt att hitta störande saker i hans böcker trots att de är trevliga.
Detta tredje inlägg på irritationstemat handlar om något jag mest har sett hos fantasyförfattare, nämligen romanfigurer som har för många namn. Det går bra om en karaktär kallas olika saker i t.ex. olika sammanhang eller av olika personer – inget konstigt med smeknamn – men när författaren själv kastar sig mellan de olika namnen i den berättande texten eller klämmer in tre av dem på en sida blir det bara irriterande och fånigt och kolla-vilka-tuffa-namn-jag-har-hittat-på-och-jag-måste-använda-alla.
Ja, det är Seamni/Agata/Thaide/Oraklet/whatever i Svärdens väktare-serien jag syftar på nu. Jag fattar att namnen står för olika aspekter av hennes liv och personlighet. Hon är Seamni för sitt eget folk, Agata för människorna, Thaide för kejsaren osv. Men det tillför ingenting för mig som läsare utan känns mest som ytterligare ett av de tillfällen då Perumov blivit allt för förtjust i att visa upp alla sina påhitt.
När det gäller en annan karaktär i Svärdens väktare, Fess/Kattugglan, så stör de olika namnen inte alls lika mycket. Fess och Kattugglan representerar hans gamla jag och hans nya jag, två sidor som han försöker foga ihop efter minnesförlusten. Medan Seamni/Agata/Thaide är en och samma person med olika etiketter på känns Fess/Kattugglan ibland som två olika personer som slåss om utrymmet i en kropp. Då funkar det.
För ett tag sedan läste jag Dimman av Stephen King. Den var bra, med en kuslig stämning som fick det att sticka i huden som om någon stod bakom mig. Men en sak störde otroligt mycket och det var den icke-existerande korrekturläsningen. Förutom en del stavfel var boken så smockfull av citationstecken på villovägar att jag efter ett tag blev förvånad varje gång jag läste en hel dialog som inte innehöll några fel. Något så slarvigt har jag aldrig sett från ett stort förlag förut. Pinsamt. Fick de bråttom på grund av filmatiseringen? Antagligen, men det är ju ingen ursäkt.
I båda böckerna jag läser just nu, Drawing Blood av Poppy Z. Brite och Nekromantikerns födelse av Nick Perumov, stör jag mig oväntat på liknande saker. Brite och Perumov är väldigt olika författare, men de har en sak gemensamt och det är att det är för många ord i deras böcker.
Snälla Brite. Jag bryr mig inte om att Zach pissade innan han lämnade hotellrummet, jag bryr mig inte om varenda jävla grönsak som säljs på marknaden i New Orleans och det är slöseri av min tid och mitt intresse att ägna typ tio rader åt att beskriva hur Eddy sätter in pengar på sitt konto.
Gah! (Men annars är det en bra bok.)
Perumov pladdrar. Om han ska beskriva något kan han inte nöja sig med en liknelse, utan fläskar på med tre. Om någon av hans romanfigurer undrar något så kan de inte nöja sig med att undra ett enkelt ”varför”, utan de undrar hur, när, vad, var, varför och ”i vilket syfte”. Det är tröttsamt. Tur för honom att han lyckas vara medryckande trots babblet.
Vill ni läsa några roliga texter tycker jag att ni ska kolla in tävlingen på Catahya där det skrivs alternativhistoriska limerickar. Bli gärna medlemmar och visa upp era egna limerickfärdigheter!
(Själv aktar jag mig. Vi höll på lite med rytm och versmått och betonade/obetonade stavelser på kreativt skrivande i våras och jag kände mig lagom trög på just de lektionerna. Jag är fan stavelsedöv, om man nu kan vara det.)
