När jag startade den här bloggen var det för att jag ville ha en plats att skriva om annan litteratur än fantasy och sådant. Haha. Vad trodde jag egentligen, att jag skulle kunna ha en bokblogg där fantastiken inte tar stor plats? Pfft. Klart jag inte kan.
Här är mina senaste recensioner på Catahya:
How to Write Science Fiction & Fantasy av Orson Scott Card
På ödets vingar av Julia Sandström
Senaste veckorna har jag sett ett antal bokbloggare typ tala i tungor och fullkomligt dregla inför släppet av Stephenie Meyers Breaking Dawn, den fjärde boken om kärlekshistorian mellan klumpiga, bräckliga människan Bella och allmänt perfekta (eh) vampyren Edward. Bokhora-Helena frågade sig ”Vad ÄR det med Stephenie Meyers böcker som förvandlar i vanliga fall fullkomligt resonabla, vuxna, stadgade kvinnor till dyrkande hysterikor?”
Jag undrar också. Nyfiken på vad all uppståndelsen berodde på köpte jag Twilight (Om jag kunde drömma heter den på svenska), den första boken i serien. De första hundra sidorna var jag inte alls imponerad. Är folk hysteriska över det här, denna halvtaskigt skrivna och trögstartade berättelse? Men sedan… Det tar emot att erkänna det, men jag trillade dit också. Någonstans smög sig en fjortiskryddad besatthet på och jag fick hindra mig själv från att köpa nästa bok. Inte pengar på sånt just nu.
Meyers språk är inte särskilt bra. Bland annat lider hon av adjektivsjukan, i synnerhet i dialogerna. Allvarligt, nästa gång jag får läsa att Edward ”chuckled darkly” vet jag inte vem jag kommer slå.
Jag gillar inte Edward. Han är irriterande. Det är fånigt att han beskrivs som så himla perfekt. Visserligen är det genom Bellas ögon man får se honom, och hon är ju totalbesatt, men det känns ändå jävligt töntigt. Att han är överbeskyddande skulle väl kunna få passera, men att han är så bossig mot Bella är otroligt störande. Och det blir ju inte bättre av att Bella inte har något att sätta emot, protesterar hon kan han tvinga henne rent fysiskt eller bara se henne i ögonen tills hon tappar bort sig själv. Öeeehhhhglööööhh.
Böckerna har fått en del skit för den sneda maktbalansen – hjälplös tjej, stark och mäktig kille som kan allt. Inte så fräscht, nej. Visst kan man se det som att det inte handlar om kön utan snarare om människa/vampyr, men det funkar inte för mig. Det är för svårt att bortse från när det finns så många andra berättelser som romantiserar den makten och framställer överdriven svartsjuka, överbeskyddande och allmänt maktutövande som uttryck för kärlek.
Så vad är det jag gillar? Tja, när Twilight väl kommer igång är den spännande. Men mest tror jag att det är känslan av besatthet som smittar av sig. Jag gillar att Bella är besatt. Hennes kärlek och attraktion till Edward är inte skildrad som särskilt fin eller romantisk, utan snarare så att hon okontrollerat slänger sig på honom trots att det är farligt.
I våras tittade jag en hel del på tv-serien Roswell och funderade på vad det egentligen var jag gillade med den. Jag kom fram till att den är jävligt bra på att skildra en viss känsla så att jag känner den också. Ni vet, känslan när man är nära någon man vill ha, inte så nära att man rör vid varandra men ändå så nära att det ilar och klittlar i huden. Den känslan. Den finns tonvis av den i Twilight också och den är beroendeframkallande.
Andra bloggar: stephenie meyer, twilight, edward cullen, bella swan, vampyrer, kärlek
Det brukar sägas att man ska läsa boken innan man ser filmen som är baserad på boken i fråga. Men varför det, egentligen? Så att man kan sitta där och sura över skillnaderna? Hade man inte läst boken innan, så hade man kunnat bedöma filmen som den är istället för hur man tycker att den borde vara. Läser man boken först lär man störa sig på saker i filmen. Ser man filmen först lär man störa sig på saker i boken. Hm. Det måste vara bokmänniskor som har skapat denna onödiga norm, eftersom den ser till att det vanligvis är filmen man stör sig på och inte boken… ;)
I höst börjar en ny tv-serie, True Blood, som är baserad på Sookie Stackhouse-böckerna av Charlaine Harris. Första avsnittet dök upp för ett tag sedan och en vän till mig som gillar böckerna tyckte att avsnittet sög hårt. Jag, som inte har läst, tyckte att det var helt ok och ville se mer. Kanske hade våra reaktioner inget alls att göra med om vi hade läst böckerna eller inte, men jag tror att de hade det med tanke på att vi vanligvis har samma smak när det gäller tv-serier.
Jag har förresten följt tv-serien Blood Ties som är baserade på Tanya Huffs romaner om privatdeckaren Vicki och vampyren Henry. När jag var på Swecon och rotade igenom mängderna av begagnad fantastiklitteratur hittade jag just de böckerna och köpte alla fem. Hittills har jag läst tre och är väldigt förtjust. Några litterära mästerverk kan de knappast kallas, men de är underhållande och trevligt uppkäftiga. Hur funkar förhållandet mellan böcker och tv-serie? Rätt bra, tycker jag. Det enda jag hakar upp mig på är att personerna – såklart – inte ser likadana ut i böckerna och i tv-serien. (Och efter tre böcker ser karaktärerna i mitt huvud fortfarande ut som i tv-serien.) Men det är väl inte så viktigt. Desto viktigare är kemin mellan dem, och den sprakar på både i texten och på skärmen.
Det finns visserligen inget som säger att man nödvändigtvis måste uppleva båda versionerna. Men om man vill det, så ser jag ingen vettig anledning till att det ska vara så självklart att läsa först. Det finns fördelar och nackdelar med båda sätten. En roman kan innehålla så otroligt mycket mer än en film eller ett avsnitt ur en tv-serie. När man flyttar romanen till tv-rutan måste det skäras bort och flyttas om och allmänt röras till. Även när det görs bra, så brukar folk sakna saker från boken. Om man gör tvärt om, dvs. tittar först och läser sedan, finns det såklart ändå saker man kan störa sig på men det blir inte samma enorma bortfall. Seriöst, jag tror att den där ”läs boken först”-idén är rätt bakvänd.
Nyligen recenserat på Catahya:
Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Diamantsvärdet och Träsvärdet av Nick Perumov
På fantasysidan Catahya har just vinnarna i en drapatävling utsetts. En drapa är en mininovell som består av 100 ord och eftersom korpen är Catahyas symbol hade vi korp som tema.
Juryn bestod av mig och Meril och det var ingen lätt uppgift att välja vinnare. Trevligt nog kom det nämligen in många fler bidrag än jag hade väntat mig och flera av dem var dessutom riktigt bra. Väldigt roligt.
Draporna kan man läsa i Catahyas novellarkiv, lättast är att sortera novellerna efter titel och scrolla ner till dem som har [korpdrapa] först i titeln. Förutom vinnarna är jag särskilt förtjust i Att hitta den rätte, Hemligheter, Värdet av en fjäder, Hugin och Gra.
Blir man sugen på att läsa fler fantastikdrapor så rekommenderas en titt i Enhörningens arkiv.
Och på tal om tävlingar med korta berättelser, så kan man vinna 1000 kr om man skriver en historia på 55 ord.
Vissa titlar klistrar sig fast. När jag tittade på innehållsförteckningen i Clive Barkers novellsamling Books of Blood, Volume 1 fastade jag direkt för ”In the Hills, the Cities”. Det är lustigt, hur vissa ordkombinationer kan få det att suga i magen. Betydelsen är inte intressant i sig – jaha, det finns städer bland kullarna, vem fan bryr sig – men formuleringen säger att här finns en historia. Här finns något som rör sig. Den skapar förväntan, eller gjorde det i alla fall för mig.
Jämför med om den hade hetat ”The Cities in the Hills” istället. Inte alls lika intressant.
(Själva novellen, om två städer som tävlar med varandra genom att bygga enorma konstruktioner av invånarnas egna kroppar, var inte dum heller.)
Andra bloggar om: clive barker, titlar, noveller, skräck
Broken av Kelley Armstrong är den sjätte fristående delen av Women of the Otherworld. Elena, världens enda varulvshona, är gravid. Hela flocken nojar över det, eftersom det är så ovanligt att de inte vet hur det kommer funka. De tar ändå uppdraget att stjäla ett brev som ska ha skrivits av Jack the Ripper och hoppsan, där öppnades en portal från 1800-talet och några zombier trillade igenom.
Det finns vissa saker som stör mig med romanerna om Elena och flocken, men på det stora hela är de underhållande, kaxiga och spännande och jag släpade med mig Broken överallt för att kunna läsa en snutt när som helst.
Nattvakt av Kit Whitfield utspelar sig i en variant av vår värld där det normala är att vara lykant (varulv) och människor som vi är i minoritet. Whitfield har skapat en i minsta detalj trovärdig bild av ett samhälle som är organiserat kring det faktum att större delen av befolkningen får päls och går bananas en natt i månaden. Barbackorna – de som inte inte förvandlas – jobbar åt ARLA, en myndighet som ska hålla varulvsaktiviteten under kontroll. Det behöver kanske inte sägas att lykanter och barbackor inte är särskilt förtjusta i varandra.
Nattvakt följer Lola Galley, en ARLA-advokat som utreder mordet på en av sina kollegor, och som deckare är den kanske inte så spännande eller klurig. Samhällsbygget är desto bättre och skildringarna av månnätterna när Lola och hennes kollegor är ute och fångar måndårar kan vara riktigt obehagliga.
Jag irriterar mig på skildringar av våldsamhet och passion i dagboken, skriver om bilden av människor i fantasylitteratur på Catahya och har recenserat Legenden om Kråkan på samma sida.
Veckans tema från bokfemman är ”senaste” och de fem senaste böckerna jag köpte är:
Super Bitches and Action Babes av danska professorn och filmforskaren Rikke Schubart är en studie av filmhjältinnor mellan 1970 och 2006. Verkar spännande. Jag gillar ju både actionfilm och genusstudier och tycker att det är väldigt intressant hur man iscensätter kvinnor i traditionellt ”manliga” roller, så den här boken är förmodligen julafton för mig.
Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter, en antologi från det lilla skräckförlaget Schakt. Värd att läsa, i synnerhet för Johan Theorins ”Endast jag är vaken” om en mordisk tomte. Förlaget har enligt hemsidan 7 ex kvar, så skynda!
The Call of Cthulhu and Other Weird Stories av H.P. Lovecraft. Dags att uppdatera min allmänbildning.
The Helmet of Horror av Victor Pelevin, myten om minotauren i en form där labyrinten är ett chattrum och hela boken består av dialog. Jag har inte läst den ännu, men den verkar lovande.
Amberville av Tim Davys. Ja, marknadsföringen funkade på mig. Jag blev nyfiken och den var billig.