Etikett: fantastik

Kategorier
Citat Evenemang

Science fiction-poesi och Eurocon

Ovan ett utdrag ur Science fiction av Johannes Heldén. Han är en av många författare som kommer att besöka sf- och fantasykongressen Eurocon i Stockholm i sommar. Förutom de utländska författarhedersgästerna Elizabeth Bear och Ian McDonald har arrangörerna lyckats få dit åtminstone 18 (!) svenska fantastikförfattare. Hur kul som helst.

Så alla som är intresserade av fantasy, sf eller övernaturlig skräck: Eurocon 17-19 juni i Stockholm. Kom ihåg det! En helg fullsmockad med föredrag, paneldebatter och allmänt nördsnack i baren eller runt bokborden.

Ni som inte har fyllt 26 går in gratis, men då måste ni registrera er i förväg.

Kategorier
Babbel

Nördarnas försvar i Utopi

En fördel med bloggar är att man inte måste begränsa sina texter till ett visst antal tecken. Jag skrev en recension till pappers-UNT om nya serietidningen Utopi, men allt jag funderade på fick inte plats – det gör det ju sällan. Därför pladdrar jag vidare här om en sak som jag inte tog med i den texten.

Förutom serier i genrer som fantasy, science fiction och skräck innehåller första numret av Utopi en ledare, lite nyhetsplock, utopisternas manifest (som också har publicerats i DN), krönikan ”En nörds bekännelser” och ett antal intervjuer där olika mer eller mindre kända personer berättar om sitt förhållande till eskapism och fantastik.

I gratistidningen Stockholm City skrev Agnes af Geijerstam: ”Den nya serietidningen Utopi har till och med ett manifest och flera texter som nästan rörande vill berätta att det är okej att gilla fantasy, det är okej att vara nörd.” Hon efterlyste bättre självförtroende och tyckte att ”Det är ju okej att gilla fantasy. Sluta med ursäkterna nu.”

Jag tyckte att det var intressant, eftersom jag reagerade på ett liknande sätt. Att en nystartad publikation vill motivera sin existens är inte så konstigt och de enskilda texterna i sig har jag väl inga problem med (exempelvis tyckte jag att Sara Bergmark Elfgrens krönika var charmig), men tillsammans ger de intrycket av ett lite förvirrat ”nördens försvar” och jag undrade flera gånger under läsningen vem detta egentligen riktade sig till. Vem talar utopisterna till?

Oss fantastiknördar? Men vi behöver knappast övertygas. De ”andra”, de som inte intresserar sig för fantastik? I så fall får de alldeles för stort utrymme i en tidning som inte vänder sig till dem. Överlag tyckte jag om Utopi, men det hattiga i tilltalet var en aning skumt.

Kategorier
Spaning

Järnringen lägger ner

Igår meddelade förlaget Järnringen, som sysslar med rollspel och fantastiklitteratur, att de avslutar verksamheten. Synd. Varje gång ett förlag eller en tidskrift som publicerar svensk fantastik försvinner känns världen lite tråkigare.

Jag hoppas att deras författare hittar nya förlag. Uppsalabon Erik Granström, vars Slaktare små skulle ges ut av Järnringen i år, borde inte ha några större problem med det, tänker jag. Svavelvinter sålde ju bra och det är många som väntar på uppföljaren. Jag hoppas också att Mattias Johnssons Agata Wäderby och hamnskiftarna plockas upp någonstans, för jag vill ju läsa fortsättningen!

Två Järnringen-böcker som jag har recenserat på Catahya:

Vilddjuret vaknar av Mattias Johnsson

De döda fruktar födelsen av Pål Eggert

Kategorier
Spaning

DWJ

Det verkar som att jag avslutar den här kvällen med att fastna i artiklar och blogginlägg om Diana Wynne Jones, som avled igår. Neil Gaimans och Emma Bulls texter om henne är hemskt fina och gör mig tårögd.

Kategorier
Recensioner

Kärlek utan gnista

Maddy knew that her father had lots of money, because he was often away from home earning it. When she was small and her mother said the word ”earning”, Maddy hadn’t understood what she meant. She decided that Mama had meant to say ”ironing”. So for much of her childhood Maddy believed that her father’s job was to heat a great iron on a great stove and to press all the world’s paper money flat so it would sit tidily in pockets and in cash-register tills. Such a job would be hot and heavy work, which explained Papa’s gruffness as well as his importance.

Mitt första möte med australiska författaren Sonya Hartnett är The Ghost’s Child från 2007 och den lämnar mig kluven. Jag vill älska den här boken. Den är så fin på många sätt. Det glittrande språket, den underfundiga humorn och den magiska sammansmältningen av jordnära och allt-kan-hända kunde göra berättelsen om en lite udda flicka som träffar en väldigt udda pojke till något alldeles extra. Men. Det finns ett stort MEN.

The Ghost’s Child handlar om kärlek och vad som gör livet värt att leva även efter att kärleken har rasat samman. Maddy, som till sin mors stora förtret har rest jorden runt med sin far istället för att le vackert och skaffa sig en rik karl, träffar den otämjde Feather på stranden. Hon blir störtförälskad, och han kommer att älska henne tillräckligt för att slå sig ner och försöka vara den hon vill att han ska vara tills det inte längre går. När han har försvunnit seglar Maddy över haven och pratar med havsdjur, vindar och spöken för att hitta honom, inte för att få honom tillbaka utan för att få svar på en fråga.

Det finns som sagt mycket att tycka om, men jag slog igen boken med en lite tom känsla. Varför? För att kärlekshistorien inte griper tag i mig. Allt funkar utom den, och den är tillräckligt viktig för att dämpa upplevelsen av allt det andra. Hartnett är fåordig i gestaltningen av deras kärlek, skriver mest ut den istället för att visa den. Jag ser inga gnistor. Det är som i sagor, där berättaren förväntar sig att det ska räcka med att säga att prinsen och prinsessan blev förälskade och levde lyckliga i alla sina dagar så tror vi på det. Men jag tror inte bara sådär och jag köper det inte här heller.

Kategorier
Recensioner

Odd och frostjättarna

Jag bröt läsdöden försiktigt med en barnbok: nyutkomna Odd och frostjättarna av Neil Gaiman, ett snabbläst äventyr där vintern aldrig verkar ta slut. Den handlar om Odd, en tolvårig vikingapojke med skadat ben, som bor i en by där våren dröjer och folk börjar gå varandra ordentligt på nerverna. Han rymmer hemifrån och i skogen möter han ett gäng talande djur, som visar sig vara asagudarna Oden, Tor och Loke.

List är vapnet i Odd och frostjättarna. Den annars så lurige Loke blev själv lurad i en av de otaliga konflikterna mellan asar och jättar, vilket ledde till att en frostjätte tog över Asgård och de nämnda gudatrion förvandlades till djur och slängdes in i människornas värld. När Odd sedan ger sig på frostjätten är det med genomtänkta ord, liksom Oden listigt puttat Odd i rätt riktning utan att pojken riktigt märkte det.

Odd är en löst skissad filur, främst karakteriserad av ett irriterande leende. Varför gudarna så villigt följer honom i hans snabba beslut att hjälpa dem återerövra Asgård är lite svårt att greppa. Men det är sagan och mytens regler som gäller och enligt dem kan även – eller kanske i synnerhet – halta småpojkar utmanövrera mäktiga jättar. Gaiman tar ner gudarna på jorden lite extra genom att skildra deras situation som ganska sorglig. När ordningen är återställd festar de vidare som förut och det är som upplagt för nya dumheter. Gudinnan Freja kommenterar: ”Han lär sig inte. Det gör ingen av dem. Och de förändras inte heller. De kan inte.”

Ganska sorglig är också uppdelningen i härjande män och huvudskakande kvinnor. Gaiman är inte okritisk till den, inte alls, men bara att han använder den så genomgående är ganska tröttsamt. I människornas by ägnar sig karlarna åt att slåss, fjärta, sjunga och sova, medan kvinnorna skakar på huvudena och syr och lappar, liksom Freja får lappa ihop den klantiga gudatrion när de återvänder till Asgård. En strävan efter skönhet är en återkommande drivkraft bland flera av bokens figurer av hankön, och kvinnlighetens roll är främst att stå för skönheten som både män, jättar och gudar tappar alla hjärnceller för att komma åt.

När jag började skriva den här texten var jag inte säker på om jag egentligen hade något mer att säga om boken än att jag gillade den. Knappt en halvtimmes underhållande äventyr med trevlig användning av mytologi, men sedan då? Uppenbarligen hade jag något mer att säga, vilket får tala till bokens fördel, trots vissa invändningar. Den är så kort, lättläst och till synes enkel, men Gaiman har lyckats knöla in väldigt mycket mellan dess få rader.

Och Odd då? Har han lärt sig något, har han förändrats annat än på ytan? Jag vet inte riktigt. Jag får inte lära känna honom tillräckligt för att avgöra det, men åtminstone verkar han inte vilja bli en av männen i byn som fjärtar och slåss.

(Bonnier Carlsen, januari 2011)

Kategorier
Babbel Gnäll

Ordbajsaren Nick Perumov

Låt mig demonstrera hur man inte ska skildra att en person anländer med stor brådska, med ett stycke ur Nick Perumovs Alvklingan:

”…när de plötsligt hörde hastigt hovklapper bakom sig. Ögonblicket därpå dök en ryttare upp ur dimman i full galopp. Rogvold red åt sidan för att lämna plats.
Ryttaren närmade sig mycket fort. Han red med en extrahäst och bakom hans axlar fladdrade den välbekanta blåvita manteln. En gardist.
’Tänk om han kommer från Bri?’ tänkte Rodvold högt. ’En budbärare ser det ut som. Varför skulle han annars ha så bråttom? Det måste vara något brådskande.'”

Okej, snubben har bråttom! Jag har fattat det nu. Jag fattade första gången. Jag vet inte vad det är med Nick Perumov som gör att han måste säga allt tre-fyra gånger. Tror han att folk är trögfattade eller är han bara alldeles för förtjust i sina egna ord?

Det skulle vara mycket bekvämare om Perumov var en helt värdelös författare för då kunde jag bara strunta i hans böcker. Tyvärr är han inte det. Han kan berätta en historia på ett sätt som gör att jag vill läsa och därför råkar Alvklingan vara min femte Perumov-bok, trots att jag med jämna mellanrum får utbrott på hans jävla ordbajsande och fantiserar om att utöva våld mot den stackars boken eller kanske författaren själv. För några år sedan skrev jag om Diamantsvärdet och träsvärdet:

”Diamantsvärdet och träsvärdet är som bäst när den håller tempot uppe, när städer brinner och alla kämpar förtvivlat, för när Perumov saktar ner och vill förklara saker så vill jag bara slå boken i skallen på honom och tala om för honom att varken jag eller resten av hans läsare är så korkade. Allt måste inte sägas tre gånger.”

Jag önskar att han inte hade det där något som på något sätt får mig att tycka att böckerna är värda att läsa trots att det är självplågeri.

Kategorier
Spaning

Catahyas novellpris till Anders Fager

På nyårsafton delade fantastikföreningen Catahya ut sitt novellpris, som varje år tilldelas en svenskspråkig novell från föregående år med motiv hämtat ur den fantastiska litteraturen (fantasy, science fiction, skräck).

Priset gick till Anders Fager för novellen ”Mormors resa”, publicerad i novellsamlingen Svenska kulter från Man av Skugga förlag. Prissumman är 1000 kr.

”Mormors resa” är en originell och överraskande skräcknovell om två bröder som reser genom Europa för att hämta hem mormor till resten av familjen. Med ett intensivt språk plockar Anders Fager långsamt isär fasaden och det som började som en liten otäck reva i verkligheten har till slut växt till en avgrund.

I juryn satt Hans Persson, Camilla Jönsson och jag.

Kategorier
Recensioner

Snyggt tecknat skutt till månen

Talande katter som hoppar till månen? Svarta galärer som seglar genom rymden? Människooffer till lovecraftianska gudar? Check, check och check. Karl Johnssons Mara från Ulthar är ett fantasifullt serieäventyr som det är lätt att tycka om.

Det börjar med elvaåriga Maras pappa, som är slavhandlare i staden Ulthar. En natt kommer han inte hem, utan har förts bort av de demoniska varelser som seglar svarta skepp och alltid vill ha fler slavar. Mara blir bästa vän med en katt, Nardos, och snart är hon mer katt än flicka. Med katterna hoppar hon till månen, där de upptäcker att många människor hålls som slavar och bestämmer sig att för att försöka rädda dem.

Handlingen är rak och enkel och får sin magi från världen med dess fyrögda saturnkatter och hemska månbestar och från Johnssons snygga teckningar som har allt från effektfulla siluetter till himlavalv där stjärnorna verkar kräla omkring. Han tecknar med mycket stämning och med vad som känns som en egen stil. En del humor finns det också, som när några onda typer lagar soppa till Nyarlathotep, det krälande kaoset:

”Nyarlathotep kommer att älska vår soppa!”
”Vilka har lagat den? kommer han att undra!”

Vad som gör att Mara från Ulthar inte riktigt når ända fram är dels den enkla handlingen och dels dialogen som kan kännas stel. Men en läsvärd serie är det absolut och jag blir, som alltid, glad när det ges ut sådana här udda publikationer på svenska.

(Kolik förlag, 2010)

Kategorier
Recensioner

Underfors

Helsingforstjejen Alva tvingar sig själv att minnas allt hon ser. När hon kommer hem spelar hon upp det igen, vilka hon såg på vägen och vad de gjorde. Hon löptränar för att orka fly undan om något händer. Vem hon är rädd för minns hon inte, men hon vet att förr eller senare kommer någon efter henne. Skolkamraten Joel spanar på den rosahåriga, Converseklädda Alva på avstånd. När han äntligen ska fika med henne en kväll försvinner hon istället med en kille i skinnrock. Joel följer dem, anar oråd – har killen svans? – och smyger efter ända ner i en förfallen, underjordisk stad.

Underfors är platsen dit troll, rån och andra varelser från skogar och berg har tagit tillflykt då människorna har brett ut sig överallt. Alva hör också dit, men kastades som liten upp i människornas värld för att skyddas när stridigheter utbröt. Alva minns mer och mer av vem hon är och vilka förmågor hon har, men det går långsamt och så länge hon inte minns tillräckligt blir hon lurad och utnyttjad vilket leder till att en farlig kraft släpps lös.

Jag tycker mycket om mixen av nutid och folktrons varelser, från luriga skogsrån till vildsinta bäckahästar. Mer nordisk folktro i fantasyn, tack! Och skildringen av Underfors är mörk med glittrande prickar av ljus, stämningsfull och tung som om själva mörkret trycker sig mot en när man läser. De som bor där hör inte hemma, men de har ingen annanstans att ta vägen. Berättelser om magiska varelser som trängts undan av människor är inte helt ovanliga, men den här, där de som borde finnas bland bäckar och trädstammar istället bor i en enorm grotta, är en av de mer minnesvärda. Minnesvärda är också de trådar som Maria Turtschaninoffs har spunnit kring Alvas förflutna och andras strävan efter rikedom och makt, liksom vänskapen som utvecklas mellan Alva och Joel.

När Alva, Joel och Nide (skinnrock-trollet) lämnar Underfors och ger sig ut på en resa genom Finland dalar mitt intresse lite, trots att det är spännande. Jag minns lite samma mönster från Turtschaninoffs förra roman Arra, som också hade sin svagaste punkt i det mer fartfyllda slutet. Det är miljöerna, stämningen och karaktärsskildringen som har fastnat i mig när det gäller Underfors, inte äventyret.

(Söderströms, 2010)