”Sonny! What are you doing here?”
”I came to see you.”
”You can’t.”
”You’ve learned the art of invisibility?”
”What? No!” She blinked, and stayed behind the door. ”Wait. Can I do that?”
”Probably.”
”Oh…”
– Ur Wondrous Strange av Lesley Livingston.
Att läsa mycket av vissa genrer leder lätt till att man blir hemskt trött på vissa återkommande inslag i dem. När jag läste De dödas imperium av Mårten Sandén nyligen, den tredje i en serie ungdomsböcker om en synsk tjej med trassligt förflutet som jobbar (dvs. löser övernaturliga mysterier och slaktar troll, odöda och lite allt möjligt) åt Byrån för särskilda efterforskningar, visade det sig igen. Vid några tillfällen uttrycker sig figurer kring Jannike om hennes framtida bröllop på ett sätt som antyder att de vet vad som kommer att ske. Liknande inslag, där personer pratar om Jannikes framtid som om de var säkra på vad som kommer att hända, finns i de övriga böckerna också. Och jag är så väldigt trött på sådant.
Jag gillar fantasy, vilket de flesta som har följt den här bloggen ett tag antagligen har märkt. Ibland undrar jag om jag egentligen är mer förtjust i idén om vad fantasy kan vara än vad genren faktiskt erbjuder, men det brukar vanligtvis innebära att jag inte har läst något riktigt bra på ett tag, utan istället har snubblat över för många klichéer.
Det finns fantasyklichéer som jag är motvilligt väldigt förtjust i (som den uppstudsiga, svärdviftande pojkflickan) och sådana som jag är hemskt trött på. Till de senare hör profetior och inblickar i framtiden av alla slag. Oavsett om karaktärerna försöker undvika eller uppfylla det som har förutsagts är det en rätt klen grund att ställa en berättelse på. ”Någon jävel för tusen ord sedan yttrade några ord och därför måste vi göra si och så nu.” Suck, sluta. Det innebär såklart inte att alla fantasyböcker där profetior spelar en stor roll är dåliga, men jag är så less på dem att de sänker mitt intryck av de flesta böcker där de förekommer. Ännu mer störande är de böcker där profetian inte är viktig alls för handlingen, men ändå nämns som i förbigående. Där tillför den ingenting av värde alls utan verkar mest fladdra förbi av gammal vana, vilket är ett väldigt slött och tråkigt förhållningssätt till genrens konventioner.
Vad stör ni er på i era favoritgenrer, om ni har sådana?
Vad jag har läst de senaste dagarna, och kommer fortsätta med någon dag till: ungdomsromaner som ska recenseras och noveller som kan komma ifråga för Catahyas årliga novellpris.
(Och nja, eftersom det här är en bokblogg hade kanske tusen ord om litteratur varit att föredra?)
Vem är Arvid Pekon? är en liten samling korta noveller där det som vi uppfattar som verkligheten har glidit lite åt sidan, blottat en spricka där något annat tittar fram.
Karin Tidbeck skriver om en kvinna som blir gravid efter en kärleksrelation med en ångmaskin, om en man som bygger en mekanisk humla att flyga iväg i, om en växeltelefonist som får sin egen existens motbevisad, om att Gud återvänder och gör psykologer onödiga, för att ta några exempel.
Precis som Glory Box-Sara kom jag att tänka på Kelly Link när jag läste Tidbecks noveller. Link är en amerikansk författare vars noveller ibland kan placeras i genrer som fantasy, sf eller skräck men oftast hamnar någonstans mellan dem och realism. Links noveller kallas ibland ”slipstream” och om man ska gå efter vad Bruce Sterling skrev när han drog in den termen i litteratursammanhang, ”this is a kind of writing which simply makes you feel very strange”, funkar det rätt bra på Tidbeck också. Hennes noveller har en skruvad stämning, en stark känsla av att världen är skev – men ingen annan ser det. Man sitter ensam på busshållplatsen med något inte riktigt mänskligt som andas en på kinden.
Novellerna är välskrivna och absolut läsvärda om man gillar skev nästan-fantastik men flera av dem är frustrerande ofullgångna, i brist på ett bättre ord. En del är som skisser över en kul idé, andra som början på en längre berättelse. Det är få av dem som inte lämnade mig med känslan av att något litet fattades.
(Man av skugga förlag, september 2010.)
Katten och kimonon (Le chat du kimono) är den första av den franska tecknaren Nancy Peñas serier som har översatts till svenska. Den startar som en japansk saga om en vävare som tillverkar en ovanligt vacker förtrollad kimono till kvinnan han är kär i. Kimonon är kattmönstrad och en av katterna rymmer, hamnar i Europa där den förvirrar sjömän och dyker upp i ett Sherlock Holmes-mysterium.
Peña smälter ihop en kriminalberättelse i viktorianska England och skildringen av ett olyckligt förhållande med surrealistisk saga och resultatet är alldeles underbart. Särskilt teckningarna av olika kimonor med katter och fåglar är magiska och tycks obunda av serierutorna, som om de skulle fortsätta flera meter utanför sidorna. Det är fint, att de fångar mig så att jag inte ens ser gränserna de befinner sig inom.
Jag läste just på serieförlaget Koliks hemsida att de ska starta en ny tidning, Utopi, för vad de kallar ”episka serier”.
”De senaste decennierna har seriekonsten dominerats av realistiska och självbiografiska serier. Nu slår pendeln plötsligt tillbaka och en hel generation serietecknare skapar berättelser i genrer som skräck, mystik, fantasy och äventyr. De har en aptit för vackra, dramatiska och uttrycksfulla bilder, men samtidigt en större känsla för det personliga uttrycket än i kommersiella underhållningsserier.”
Det låter väldigt trevligt. Eller nej, det låter fantastiskt med tanke på listan av tecknare som kommer att medverka. Inget fel på självbiografiska serier, men de får mig inte att vilja studsa runt och hojta ”Ge mig! Ge mig!” vilket var den första impulsen när jag läste om Utopi. Synd att jag måste vänta till i vår med att läsa första numret.
Novellen som skymtar på bilden i förra inlägget är ”Captive Girl” av Jennifer Pelland. En vän, Johan Jönsson som driver Vetsaga, har tjatat om den i över ett år, så det var verkligen på tiden att jag läste den. Nu förstår jag tjatet. ”Captive Girl” är den hemskaste, mest obehagliga och bästa novell jag har läst på hur länge som helst. Faktiskt kommer jag just nu inte på någon annan text som har gett en så stark fysisk känsla av obehag och samtidigt varit så jäkla bra.
I korthet: titelns fjättrade flicka är Alice, som har gett upp sina vanliga sinnen och sin rörelsefrihet för att kopplas upp mot ett system som hela tiden spanar ut i rymden efter farliga asteroider. (Ja, det är en science fiction-novell, och jag hoppas att det inte skrämmer bort någon från att läsa den.) Mycket av obehaget kommer ur den klaustrofobiska skildringen av hennes begränsade tillvaro. Lägg till de etiska och moraliska dilemman som uppstår kring kärleksrelationen mellan Alice och en av hennes vårdare och vad som händer med relationen när Alices uppdrag avslutas och hon ska bli en vanlig tjej, så får man något lysande och tankeväckande.
Man kan läsa ”Captive Girl” på Transcriptase. Den finns också på svenska i nr 19 av Nova science fiction.
Mer bra svensk skräck? Ja tack! Jag började läsa Anders Fagers novellsamling Svenska kulter inatt och enda anledningen till att jag släppte den efter bara 40 sidor var att jag var väldigt sömnig. Annars verkar den vara en läsa hela natten-bok, intensiv, läskig, lite hetsig i språket. Fager kan också konsten att snabbt teckna människor som känns riktiga. Det är såklart alltid viktigt i en bra bok, men extra viktigt för att den här sortens skräck ska funka. Tentakelmonster kan vara hemskt fåniga, men om jag bryr mig det minsta om personerna som de stoppar i sig blir det en annan sak. Jag skulle gärna utveckla det men just nu bloggar jag med mobilen från en stuga i ingenstans med väldigt opålitligt nät – igen – och längre texter kräver bättre skrivförhållanden.
Enligt SvB säljer Stephenie Meyers senaste bok, The short second life of Bree Tanner (Bree Tanners andra liv på svenska) sämre än väntat. Jag tycker inte att det är särskilt konstigt att inte ens horderna av Twilight-fans kastar sig över den nya kortromanen, eftersom det de fastnade för i Twilight inte finns i där. Bree är ju bara en liten sidokaraktär i tredje boken Eclipse, varför skulle särskilt många bry sig?
Berättelsen om Bree och hennes korta andra liv handlar om en nybliven vampyr i en armé av nya, okunniga vampyrer som ska användas som kanonmat i en konflikt bland de äldre blodsugarna. Det är ett otäckt och våldsamt andra liv där de ofta hålls instängda tätt inpå varandra och slåss så att kroppsdelarna flyger och far. Den enda ljuspunkten för Bree är en försiktig vänskap med Diego, en vampyr som liksom hon börjar ifrågasätta situationen de har hamnat i. Bree och Diego är mer sympatiska, varma och underhållande än tråkiga Bella och irriterande Edward i Twilight-böckerna, men det är allt. The short second life of Bree Tanner ger ett ansträngt intryck. Det känns som att berättelsen hellre skulle ha gått åt ett annat håll, men den tvingas att följa en viss riktning eftersom slutet var givet på förhand.
Det finns mycket man kan invända mot i Stephenie Meyers Twilight-böcker. En av de mindre men ändå hemskt störande sakerna är att vissa personer skrockar väldigt, väldigt mycket. Ibland skrockar de till och med ”darkly”, för variationens skull.
I Meyers senaste bok, The short second life of Bree Tanner, dröjer det bara någonstans mellan 20 och 30 sidor innan någon ”chuckled darkly”. Sedan är det skrockfritt i säkert 50 sidor, men tystnaden berodde antagligen på att Meyer laddade upp inför detta mästerverk till mening:
”A deep, masculine chuckle that did not belong to Riley echoed menacingly through the house.”
Ja, där slutade det plötsligt att vara irriterande och blev istället hysteriskt roligt. Hur kan man på allvar skriva så? Jag begriper ingenting men boken är rätt trist så jag är glad att den meningen fanns där och livade upp läget med sin skyhöga ”så dåligt att det är kul”-faktor.