Etikett: fantastik

Kategorier
Recensioner

Love Hurts av Kim W Andersson

När hade en fest i höstas och några serier av svenska tecknare låg på soffbordet var det någon som kommenterade att svenska serier är så fula. ”Borde det inte vara ett krav att de som gör serier faktiskt kan rita?” tyckte några.

Jag läste och bläddrade i en del svenska serier förra året och, tja, jag kan ju förstå det uttalandet. Samtidigt tycker jag verkligen inte att serier måste vara typiskt snyggt tecknade för att ha existensberättigande. Vad som är viktigare är att illustrationerna uttrycker något, att de ger något utöver texten. En av mina favoriter är Åsa Grennvall och hon tecknar ju inte direkt ”fint” men hennes bilder känns och de passar till de historier hon berättar. Men jag har också läst serier där själva användningen av seriemediet verkar meningslös, där bilderna är så intetsägande att jag tänker ”men vad fan, skriv en krönika istället.”

Hur som helst, de som påstår att svenska serietecknare ritar fult har uppenbarligen inte upptäckt Kim W. Andersson. Hans Love Hurts har tydligen gått i serietidningen Nemi, men finns också samlade i ett förbannat snyggt album som jag läste i lördags. Love Hurts är kärleksberättelser där väldigt få slutar lyckigt och de som gör det har en makaber twist. Monster, cowboys, jättar, odöda, mjukisdjur och en del ganska vanliga människor möts, älskar, hatar, sliter ur hjärtan och skär upp halsar. Ibland är vändningen given och ibland helt oväntad, men det är alltid tragiskt eller roligt eller ironiskt eller allt på en gång. Jag är så förtjust i det här fyrverkeriet av bra idéer och snygga teckningar att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Nästa bok nu, snälla?

Smakprov ur Love Hurts
Om kommande serieromanen Puppy Love
Läs Love Hurts 1-3 på Nyheter24

Kategorier
Gnäll

Tramsvampyrer

För några månader sedan sparkade jag på Richelle Meads Vampire Academy-böcker i en UNT-recension. Ungefär samtidigt som de två första delarna i den serien gavs ut på svenska kom även de två första delarna av PC & Kristen Casts House of Night. Bonnier Carlsen stod för den svenska utgivningen i båda fallen, det var väl någon sorts vampyrsatsning i Twilight-tider. Jag har just läst första delen av House of Night och kommer knappast att läsa den andra, om jag inte drabbas av vampyrhjärnsläpp. (Det händer ibland, tyvärr.)

Det finns en del likheter mellan Vampire Academy och House of Night. Båda har tonårstjejer som huvudpersoner, båda utspelar sig på internatskolor för vampyrer och båda är väldigt fåniga. Det läggs så mycket krut på att beskriva klichésnygga vampyrer och på skolkorridorsdrama i form av att huvudpersonerna hamnar i bråk med skolans maktklick som såklart är väldigt snygga och väldigt bitchiga. Handlingen är i båda serierna hafsig, stannar aldrig tillräckligt vid det som faktiskt är intressant och det badas istället i en form av väldigt ytlig vampyr- och häxestetik som inte ens behöver hänga ihop på något vettigt sätt utan den verkar mest bara vara ihopslängd för att den är häftig.

Jo, det kan säkert vara asmysigt om man är en svartklädd fjortonåring. Och det menar jag inte som en diss mot svartklädda fjortonåringar, utan jag menar att även om jag som inte längre fjorton tycker att böckerna är tramsiga och att det finns mycket mycket bättre ungsomslitteratur så har de här ändå också sin plats. När jag var i 15-årsåldern var jag tokig i en annan vampyrserie som hette Vampyrens kärlek (The Vampire Diaries). När jag försökte läsa om dem förra året tyckte jag att de var sjukt tråkiga, men det tar ju inte bort att en gång var de bäst.

Kategorier
Babbel

Att överdosera

Bokstävlarna skrev nyligen om hur hon tröttnade på Charlaine Harris Sookie Stackhouse-böcker efter den femte. Jag fnissade lite inombords, för jag hade haft ungefär samma upplevelse. Efter bok fem kände jag mig också mätt. Men efter lite mer än ett halvår plockade jag upp serien igen och då kändes den rolig igen. Nu har jag läst nio delar.

Harris böcker om den tankeläsande servitrisen Sookie och vampyrer, varulvar och annat övernaturligt pack är lättsmälta, underhållande, ganska spännande och väldigt väldigt lätta att plocka upp när jag inte känner för att läsa något mer krävande. När jag har gjort små månadsrapporter här i bloggen har Harris aldrig utsetts till månadens bästa, men ändå var hon den författare jag läste mest av förra året. Efter att ha lagt ifrån mig en vill jag gärna plocka upp nästa på en gång, men jag har märkt att det ofta inte är en särskilt bra idé. Den här sortens läsning funkar bäst i små doser, omväxlat med något mindre slaskigt. Annars blir det som med godis och kakor: gott först, men äter man för mycket blir man illamående.

(Tv-serien True Blood som är baserad på böckerna kan jag däremot inte få nog av. Mindre sött och mera galenskap.)

Kategorier
Recensioner

Främlingar av Taichi Yamada

Harada är en tv-manusförfattare i Tokyo som flyttar in i sitt kontor efter skilsmässan från sin fru. Det verkar först som att han är helt ensam om att bo i kontorsbyggnaden, men efter ett tag börjar han träffa en yngre kvinna, Kei, som visar sig bo på en annan våning.

En kväll åker han till den stadsdel där han växte upp och där lär han känna ett par som ser ut precis som hans föräldrar gjorde innan de dog i trettioårsåldern. Efter att ha umgåtts med dem ett tag är han säker på att de är hans föräldrar, som kommit tillbaka från döden, och han gläds åt att få vara med dem igen. Men att umgås med de döda är inte ofarligt och Harada blir alltmer tärd och kraftlös. Eller är det något annat än föräldraspökena som drar livet ur honom?

Främlingar är en kort, i hemlandet Japan prisbelönt, roman från 1987 och den gavs ut på svenska i höstas. När en över 20 år gammal bok grävs upp för översättning väntar jag mig att den ska vara något särskilt, men njä… Jag vet inte om det är översättningen eller om jag läser för lite japanska författare för att fatta grejen eller om det helt enkelt bara inte är min typ av bok, men mitt samlade intryck av den kan nog sammanfattas med ”jaha”. Visst finns det bra saker i den, som Haradas ensamhet och hans funderingar kring sin familj och sin egen eventuella galenskap. Men det är som att det finns en vägg som hindrar mig från att riktigt sjunka in i texten. Trots att det är Harada själv som berättar känns det alltför distanserat. Och precis som Tekoppen tycker jag att läsaren skrivs på näsan ibland.

På omslaget kallas Främlingar för skräck, men särskilt skräckig tycker jag inte att den är. Dels är spökena mestadels ofarliga och dels är det den där väggen. För att bli skrämd måste man dras in, bli engagerad. Distansen hindrar det.

Kategorier
Recensioner

Nefilim av Åsa Schwarz

Nova är en 19-årig dreadsprydd miljöaktivist vars mor nyligen dog i en bilolycka. Amanda är kriminalinspektör och har gjort sig känd för att alltid ha högklackat på jobbet. Deras vägar korsades först i samband med utredningen av bilolyckan, men ett tag senare är Nova jagad av Amanda och resten av polisen.

När Nova bröt sig in hos en Vattenfall-höjdare för att vandalisera hans lägenhet fick hon nämligen en hemsk överraskning: han var hemma, men död. Mördad på ett groteskt sätt. Självklart blir Nova misstänkt för mordet, och försöker ta reda på vad som egentligen har hänt innan hon själv åker fast.

Nefilim är Åsa Schwarz tredje roman, en nutidsthriller med vissa övernaturliga inslag. Jag har inte läst de två första, men åtminstone i Nefilim är de fantastiska dragen dämpade och tar inte någon synlig plats i berättelsen förrän ganska sent. Den känns väldigt nu, med klimattema i form av ledare för miljöförstörande företag som mördas, några Greenpeace-aktivister som de oskyldigt utpekade och en organisation av inte helt mänskliga varelser som har egna anledningar till att vilja stoppa klimatförändringarna – de vill inte bli bortspolade av en andra syndaflod.

Nefilim går snabbt att läsa och är spännande. Berättandet känns väldigt filmiskt med många korta kapitel och hopp mellan olika karaktärer. Det finns mycket i driv i handlingen, men antagligen på bekostnad av fördjupning för så här i efterhand är det inte särskilt mycket som har fastnat. Mest minns jag Nova, som här och där har jämförts med Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millennium-trilogi, men även om de har den alternativa stilen och vissa specialförmågor gemensamt så är Nova mer trovärdig och inte lika avskärmad från andra människor.

Jag gillade Nefilim. Även om inte så mycket fastnade blev jag tillräckligt nyfiken för att vilja läsa Åsa Schwarz andra böcker.

Kategorier
Babbel Bildigt

Vinterböcker

Eftersom det är första advent idag tänkte jag först leta i bokhyllan efter juliga böcker, men fick snabbt inse att det är ont om sådana. Istället plockade jag fram böcker vars omslag eller titel har något med vintern att göra. Det här är vad jag hittade. Nästan allt är fantasy. Hm.

A Game of Thrones är första delen av George R. R. Martins A Song of Ice and Fire som utspelar sig en värld där årstiderna är extremt långa och vintern är på väg.

De två Paksenarrion-böckerna av Elizabeth Moon, som handlar om en kvinna som rymmer hemifrån och blir legosoldat, har snö på omslagen men vintern spelar vad jag minns ingen särskild roll i böckerna.

Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter är en antologi med skräcknoveller från det lilla förlaget Schakt. Förlaget verkar vara försvunnet och boken trycktes i liten upplaga och går knappast att få tag i, men åtminstone en av novellerna kan man läsa på nätet. ”Endast jag är vaken” av Johan Theorin finns hos fantasysidan Catahya.

Ondvinter är ny svensk fantasy och bra sådan. Där har vintern absolut något att göra med handlingen.

Vinter & hav är en novellantologi från nämnda Catahya och vinter var ett av temana som novellerna skrevs utifrån. Det är väldigt varierande kvalitet på novellerna, men några av dem tycker jag mycket om.

Vintersaga av Mark Helprin har jag inte läst, men titeln lät ju lämplig för årstiden.

Vargen & kättaren av Andreas Roman har jag inte heller läst men omslaget har snö så det räcker. Roman är väl idag mest känd för skräckiga saker som Mörkrädd och nyutkomna Någon i din säng, men tidigare har han skrivit en del fantasyromaner i rollspelsvärldar och det här är en av dem.

Vad har ni för vintriga böcker i er bokhylla?

Kategorier
Babbel Bildigt Skrivande

Fotoprojektet Where I Write och att skriva med penna

Via Skriva-listan fick jag tips om fotoprojektet Where I Write där några sf- och fantasyförfattare har fotograferats i sina skrivmiljöer. Det är fina bilder, särskilt den med Joe Haldeman som skriver med penna och papper i ljuslågors sken.

Det ser jättemysigt ut, samtidigt som jag tänker att det skulle jag själv inte kunna göra i längden. När jag skriver noveller (eller brukade skriva noveller, ska jag väl säga med tanke på ordtorkan detta år) och har svårt att komma igång så brukar jag börja med att skriva på papper och sedan övergå till datorn när det har lossnat. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det är som att vägen mellan tankarna och orden blir kortare, eller har färre hinder, när jag skriver med penna. En obruten linje från hjärnan genom armen ner på pappret. Det är väl en illusion egentligen, någon form av romantisering av penna och papper i ett datorsamhälle. Men jag bryr mig inte om varför det funkar, bara att det gör det.

Och som sagt vill jag inte skriva på papper hur länge som helst. När den tröga starten är över kan pennans långsamhet bli frustrerande och jag byter den mot tangentbordets smatter. Det går snabbare, det är enkelt att redigera och man kan skriva mycket längre utan att bli trött i handen. Men lika mysigt är det inte.

(Tillägg: jag upptäckte just mängden dockhuvuden på bilden av Ellen Datlow. Läskigt!)

Kategorier
Enkäter m.m.

Tematrio: film

Lyrans senaste tematrio handlar om filmatiseringar av böcker som man har läst.

1. Härskarringen-trilogin av J.R.R. Tolkien. Inte så oväntat, kanske. Jag var nog inne i min djupaste fantasynördsperiod när den första delen av Peter Jacksons filmatiseringar kom, men jag hade ändå inte läst Tolkien. Jag såg till att läsa Ringen-böckerna innan jag såg filmerna, men medan jag tyckte att böckerna var bra men inte fantastiska så blev jag helt förtrollad av filmerna. Böckerna har jag inte läst om, men filmerna har jag sett många gånger. ”Boken är alltid bättre än filmen” är alltså ett vanligt påstående som jag inte skriver under ett dugg på.

2. Guldkompassen av Philip Pullman. Ibland (eh, ofta) gnälls det på att vissa saker i handlingen tas bort vid en filmatisering, men Guldkompassen är ett exempel på att det faktiskt är en bra sak att skala bort. Där hade försökt trycka in för mycket av boken, och av en underbar fantasyroman för både unga och vuxna blev det en otroligt snygg men rörig, hoppig och virrig film.

3. Jag försökte verkligen komma på någon bok/film som inte har med fantastik att göra och som jag dessutom har något att säga om, men tankeverksamheten funkar inte alls bra idag. (Hej, förkylning.) Så det tredje exemplet blir Dracula av Bram Stoker. Det roliga med Dracula är att den fortfarande är bättre än de flesta nutida vampyrromaner. Dracula-filmer finns det hur många som helst av, av varierande kvalitet, och jag måste tyvärr erkänna att jag inte har sett någon av de äldre med t.ex. Bela Lugosi eller Christopher Lee. Däremot är jag väldigt förtjust i Francis Ford Coppolas variant från 1992 – den med Gary Oldman, Winona Ryder och Keanu Reeves. Men boken är nog bättre. Jag läste om den för något år sedan och förvånades av hur spännande den fortfarande var, trots att jag kunde historien framlänges och baklänges.

Kategorier
Babbel

Skräcktips

Inför Halloween skrivs det om skräck lite här och där. Dagens UNT har en artikel om Dracula, hos Bokfreak tipsar ett gäng författare om skräcklitteratur och Högsbo och Hisingens biblioteks blogg har hela veckan intervjuat författare och serietecknare om litteratur, film och annat med skräcktema.

Själv tänker jag tipsa om några nya svenska skräckförfattare. Det har ibland talats om en svensk skräckvåg de senaste åren, men när det gäller hur uppmärksamheten fördelas kan man nästan tro att John Ajvide Lindqvist utgör hela vågen själv. Inget emot honom, jag tycker att han är hur bra som helst, men nu vill jag uppmärksamma några andra.

CJ Håkansson. Hans Fjärilen från Tibet kom 2007 och är en ursinnig, splatteräcklig och mycket mycket bra roman om när helvetet släpps lös i Sverige. Han har också skrivit flera noveller i tidskriften Eskapix.

Amanda Hellberg. I den ”svenska skräckvågen” brukar mest män nämnas (John Ajvide Lindqvist, Andreas Roman, Andreas Marklund…), men Amanda Hellbergs stämningsfulla och obehagliga debutroman Styggelsen är också värd att läsa. Den handlar om en flicka som utnyttjas för sina övernaturliga krafter och sedan dröjer kvar och spökar i vår tid.

Lars Krantz. Jag läser inte så mycket serieromaner som jag skulle önska (jag har helt enkelt dålig koll) men för några månader sedan läste jag Lars Krantz Dödvatten, en snyggt tecknad berättelse om en mans färd in i vansinne, och blev faktiskt lite skrämd. Skräck i textform gör mig sällan titta-bakom-dörren-rädd länge, men bilder kan tydligen fortfarande vara läskiga.

Kategorier
Recensioner

Chick lit och vampyrer

Nyligen recenserade jag MaryJanice Davidsons Unwed och Undead på Catahya. Så här tyckte jag:

Chick lit och övernaturliga varelser är tydligen en vinnande kombination, för det kommer bara fler och fler böcker av den typen. I Undead and Unwed vaknar den skosamlande sekreteraren Betsy upp och inser att hon är död, för hon dog i en bilolycka. Och eftersom döda personer inte ska vandra omkring försöker hon ta död på sig själv en gång till. Efter flera misslyckade försök tvingas hon fatta att hon faktiskt har blivit vampyr, och inte vilken vampyr som helst. Det visar sig att hon har förmågor som andra vampyrer inte har och hon blir indragen i deras interna maktkamp, där några anser att hon är den förutspådda vampyrdrottningen. Eftersom det här är chick lit bekantar sig Betsy såklart också med en väldigt sexig vampyr som gärna vill sticka annat än bara tänderna i henne.

Undead and Unwed är hysteriskt rolig, det erkänner jag. Betsy är underhållande oförskämd, småkorkad och utrustad med inte bara vassa tänder utan också en vass tunga. Jag minns inte när jag senast fnissade så mycket åt en bok. Men efter ett tag står det klart att humor är det enda den har. Snyggt språk? Nej. Intressanta karaktärer? Det är antagligen bara Betsy jag kommer minnas. Bra handling? Hm. Det är faktiskt inte särskilt mycket handling alls. Det dröjer länge innan det börjar hända något annat än att Betsy försöker anpassa sig till sitt nya vampyrliv, vilket visserligen är kul, eftersom det sparkar åt många vampyrklichéer och när jag lade ifrån mig boken undrade jag en stund om det egentligen hade hänt något alls. Men underhållning är trevligt så det får bli 3/5.