Etikett: fantastik

Kategorier
Bildigt Evenemang

Författare (och en bokbloggare) på Imagicon

Jag var som sagt på sf- och fantasy-kongressen Imagicon i helgen och passade såklart på att fotografera några av de författare som var där.


Hedersgäster var de brittiska författarna Liz Williams och Graham Joyce. Båda var intressanta och underhållande att lyssna på.


Åsa Schwarz, som för ett tag sedan blev omskriven för sitt sätt att använda Facebook för att marknadsföra sin senaste roman Nefilim, och Lotta Olivecrona som har skrivit Vren, en sf-trilogi för ungdomar.


Karolina Bjällerstedt Mickos (Till Esperani-trilogin) och Anders Björkelid (Ondvinter) pratade om svensk fantasylitteratur.

Jag såg i programmet att Kalle Dixelius (Toffs bok) och Kristina Hård (Alba) också skulle vara där, men dem missade jag tyvärr.


Och som en bonus har vi i mitten bokbloggaren Hans Persson (Du är vad du läser).

Kategorier
Babbel Bildigt Evenemang

Nostalgiköp

Jag var på science fiction- och fantasykongressen Imagicon 2 i helgen och kom som vanligt hem med en hög begagnade böcker. Den här gången blev det väldigt mycket Raymond E. Feist.

Feist är en sån där författare som jag var väldigt förtjust i som nykläckt fantasynörd för sådär åtta-nio år sedan och som jag idag inte riktigt vet om jag vågar läsa igen, eftersom jag misstänker att jag inte skulle gilla hans böcker särskilt mycket längre. Jag håller också på att beta av Alvarfondens lager av Marion Zimmer Bradley-böcker, det verkar följa med någon hem vid varje kongress.

Jag passade också på att köpa Tehanu av Ursula K. LeGuin, Deral bågskytt av Bertil Mårtensson och Dorei (som inte var begagnad) av Karolina Bjällerstedt Mickos. Hela högen kostade ungefär 200. Trevligt pris.

Kategorier
Babbel Gnäll

Jag-perspektivets begränsningar

En anspråksfull rubrik, men egentligen har jag bara ett litet exempel på de problem som kan uppstå när en författare väljer en jag-berättare men inte lyckas hålla sig inom gränserna för vad som egentligen är rimligt för jaget att berätta.

Nyligen läste jag vampyrromanen Törst av Richelle Mead. Vid ett tillfälle i början vaknar huvudpersonen Rose och hennes hår har klistrat sig mot ansiktet.

”Jag vaknade med långa mörka hårslingor klistrade mot pannan.”

Det är en liten detalj, men för mig är det en typisk sådan sak som bryter illusionen och skriker att det här är bara på låtsas, eftersom man inte skulle beskriva sig själv på det sättet. Inte vaknar man och tänker ”åh nej, mitt långa mörka hår är svettigt!” eftersom det är självklart för en själv hur ens hår ser ut. Att beskriva en jag-berättares utseende utan att det blir cheesy är svårt, men nog kan det göras bättre än så.

Kategorier
Babbel

Kom till Imagicon!

Nu ska jag säga som Du är vad du läser för ett tag sedan: prova en sf- och fantasykongress!16-18 oktober är det dags för Imagicon, som är en litteraturinriktad science fiction- och fantasykongress, i Stockholm. Jag har varit på tre sådana förut och det har alltid varit intressant och roligt. Så vad gör man på en sån där kongress? Lyssnar på föredrag och paneldiskussioner (spana in programmet), snackar i baren, köper böcker och har allmänt trevligt. Och tröttnar man på litteraturen en stund så kommer Catahya att ha en hög med brädspel tillgängliga, hehe.

Kategorier
Babbel

Charlaine Harris och hårfixeringen

Det kan vara roligt och ibland störande att upptäcka vissa detaljer som en författare har hängt upp sig på. Jag har för mig att någon av bokhororna skrev om en författare som flera gånger hade Dumle-godis i sina böcker. Jag minns inte vilken författare det var, men jag kom att tänka på det när jag för hundrasjuttiofjärde gången läste om hår i Charlaine Harris Southern Vampire Mysteries-böcker (de som tv-serien True Blood är baserade på). Hela tiden är det något. Sookie borstar håret, Sookie sätter upp håret i en tofs, Sookies karl tvättar hennes hår, Sookie borstar någon annans hår med mera med mera.Jag tänkte att det kanske var en Sookie-grej, men så läste jag Real Murders som är första boken om bibliotekarien Aurora Teagarden och där kom håret igen. Redan på andra sidan funderar Aurora på vilken frisyr hon ska ha. ”The braid. It made me feel artsy and intellectual.” Senare i boken, när hon har haft en riktigt usel dag och vill pigga upp sig själv, så provar hon lite nya frisyrer. Men det blev inte bra och håret blev elektriskt, buhu.Men snälla?

Ondvintern kommer

Vintern tycktes ännu långt borta, men lövträden hade redan skrubbat sig blodiga mot höstvindarna och nu lyste trädtopparna som eldbränder.

ondvinter.jpg Jag har just läst Ondvinter av Anders Björkelid och är glad över att det skrivs så här bra svensk fantasy. Det händer inte så ofta, men bättre det än att det inte händer alls. Fina Ondvinter. Språket, vi-perspektivet, användningen av nordisk folktro… Och nämnde jag språket? Jag blev uppslukad. Piruett kallade den för den bästa svenska fantasyromanen någonsin. Jag vet inte, jag har inte funderat särskilt mycket på den saken, men den tillhör absolut toppen i alla fall.Ny och bra är ju också Vilddjuret vaknar av Mattias Johnson som jag skrev om för ett tag sedan, och förresten är Anna Högbergs kommande fantasyroman Fredens pris något att se fram emot. Hon kommer att ge ut den själv och jag hoppas att det inte skrämmer bort för många läsare – egenutgivna böcker är ju minst sagt av varierande kvalitet. Jag har i alla fall testläst den och den är fanimej bra också.

Varför skräck?

I Bokhoras senaste måndagsmöte snackas det lite om skräcklitteratur och om att gilla att bli rädd, vilket fick mig att tänka på mitt eget förhållande till skräck.Det brukar sägas att lockelsen i skräckgenren ligger i att bli skrämd på ett tryggt sätt, men för mig att har det alltid varit det övernaturliga. Skräckens dragningskraft för mig beror till stor del på att den innehåller spöken och vampyrer och häxor och monster och varulvar och mörk magi, och inte på att den skrämmer – för det gör den oftast inte. Seriemördarskräck och liknande lockar således inte. Andra bloggar om:

Kategorier
Recensioner

Dödvatten av Lars Krantz

dodvatten.jpgJag har skrivit om serieromanen Dödvatten av Lars Krantz på Catahya. Sammanfattningsvis bra, snyggt och läskigt tecknad, men jag tyckte att slutet inte gav särskilt mycket.Betyg: 4/5  

Kategorier
Babbel

Är ilskan gul?

Se rött. Det svartnar för ögonen. Bli vit (eller röd) i ansiket. Det är väl de vanligaste färgerna som används för att beskriva ilska. Men i Lene Kaaberbøls böcker om Katriona (barn-/ungdomsfantasy) är ilska associerad med gult. I Silverhästen beskrivs det som att barnet Kat har ett fult gult odjur inuti sig när hon blir riktigt arg. I de senare böckerna, då hon är lite äldre och har lyckats kontrollera sitt temperament lite bättre, dyker ändå den gula känslan upp ibland. Jag tyckte att bilden av det fula gula passade väldigt bra.Och jag hajade till när den gula ilskan också dök upp i Catherynne M. Valentes Palimpsest som jag läser nu, fast i en något ljusare nyans än den jag tänkte mig när jag läste Katriona-böckerna.

”Do you think a ghost should be angry?” she asked, her wet mouth sopping her words. ”I can try, if you think I ought to be. I think I remember ’angry’ – it was yellow, wasn’t it? Like custard.”

Kategorier
Citat

Tågläsning: Palimpsest

railroads.jpgIgår satt jag på tåget och läste Palimpsest av Catherynne M. Valente. Så passande att ett av de första kapitlen utspelar sig på ett tåg, med två personer som är besatta av att åka tåg.Och vilket underbart språk hon har. Igen och igen stannade jag upp, läste en mening en gång till, och undrade ibland om någon annan på tåget såg att jag log.

The booth was hard, cracked vinyl the color of a Chevrolet interior left in the sun for twenty years.

Her map clutched to her breast, Sei runs out into the street, her hair streaming behind her like a smokestack’s exhalation.

He took her into his arms, holding her golden head to his chest – how cold she was! Her skin was frost-dry, and he thought he could hear seabirds inside her, flapping at the freezing joints of her shoulders.