Last: Årets första utlästa bok blev Piranesi av Susanna Clarke, en fin och ganska mysko fantasyroman om en man i en enorm byggnad som är hela hans värld.
Now: Just nu läser jag We love you, Bunny av Mona Awad, en uppföljare till hennes urflippade skrivkurssatir Bunny. Eller mer en parallellbok än en uppföljare, eftersom den till stor del utspelar sig samtidigt som Bunny men berättad ur andra karaktärerers perspektiv. Jag har läst lite mer än halva och den är hittills väldigt underhållande, men jag är lite tveksam till om konceptet kommer att hålla i 500 sidor. Vi får se!
Next: Sedan tror jag att nästa bok ska bli Wager: en berättelse om skeppsbrott, myteri och mord av David Grann. Ur baksidestexten:
”Den 28 januari 1742 spolas en skranglig farkost ihopbyggd av trä och tyg upp på Brasiliens kust. Inuti den finns trettio utmärglade, närmast livlösa män med en fantastisk historia att berätta. De är överlevande från The Wager, ett brittiskt fartyg som lämnade England 1740 (…) Men sex månader senare dyker ytterligare en, än mer förfallen farkost upp, denna gång på Chiles kust. Denna rymmer bara tre skeppsbrutna män, med en helt annan historia att berätta. Det visar sig att Wagers besättning, medan de var skeppsbrutna, förfallit till anarki och stridande fraktioner.”
Lässtatistiken påminde mig om att i januari förra året läste jag ut den tjusiga The Night Circus av Erin Morgenstern. Och så här ett år senare undrar jag: var det fantasyversionen av no plot, just vibes?
No plot är kanske lite orättvist, men den är extreeemt mycket vibes. Tänker jag på den nu är det inte handlingen eller karaktärerna jag minns (två unga magiker tävlar mot varandra i en tävling de själva vet väldigt lite om) utan platsen, miljön, beskrivningarna av den magiska cirkusen. Även många av personerna känns som att de mest har funktionen att vara stämningsskapande inredning. Boken består till 80% av beskrivningar av förunderliga miljöer och vackra ting i svartvitt, eller hur? Det var drömskt och jättefint. Jag tyckte om att vara där. Och minns väldigt lite annat. Eller kanske så här: i efterhand är det väldigt lite annat som känns viktigt.
… the general sat on the porch late into the night, looking north towards home and east towards vengeance.
Tips till er som vill läsa fantasy som inte är 500 sidor: Nghi Vo har skrivit flera fina kortromaner om Chih, som reser runt, lyssnar på berättelser och dokumenterar sitt lands historia i stort och smått. (Chih är en cleric, vilket jag inte är helt säker på vad jag borde kalla det på svenska.)
I The Empress of Salt and Fortune får hen höra om den nyligen avlidna kejsarinnan In-yo ur hennes tjänarinna Rabbits perspektiv. Det är den sorts berättelse som kunde varit 500 sidor om ränksmideri och krig, men här berättas den i små fragment.
I When the Tiger Came Down the Mountain blir Chihs resa avbruten av tre hungriga tigrar och nu blir det Chihs tur att berätta en historia. Kan hen göra det tillräckligt bra för att slippa bli uppäten? Tigrarna har dessutom hört en annan version av samma berättelse.
Vo har fått in mycket i sina korta böcker. Här finns komplexa relationer och krångliga känslor, förtryck och uppror, brutalitet och ömhet, queerhet, poetiskt språk och kärlek till berättande. Och mammutar, spöken och läskiga rävar. Glöm absolut inte mammutar.
Serien kallas Singing Hills Cycle, efter Singing Hills-klostret som Chih hör till, och det finns tre delar till. Jag kommer absolut läsa dem också.
Fantasytips! Unraveller av Frances Hardinge utspelar sig en fantasyvärld där en del personer kan kasta förbannelser på andra. Kellen har den ovanliga förmågan att han kan lösa upp en förbannelse, så det drar han omkring och gör, tillsammans med Nettle som han en gång räddade från att vara en fågel. Sedan hamnar de i ett mysterium som är mer komplicerat än de förbannelser de är vana vid.
Jag gillar den fantasifulla världen Hardinge har byggt upp, den känns inspirerad av sagor och folktro men med sin egen ton. Det blir en oväntad resa med lite stökiga karaktärer, där skildringen av dem rör sig smidigt mellan humor och psykologiskt mörker.
Unraveller sällar sig till de fantasyböcker som ifrågasätter den enkla hjälteberättelsen. För vad händer efter att en person har blivit räddad från något fruktansvärt? Räddaren studsar vidare till nya hjältedåd, medan den räddade själv får plocka ihop bitarna av sig själv. Vad gör det med en att vara det avklarade uppdraget i någon annans berättelse?
Bella produces a stiff woolen dress from her office closet. It’s one of those respectable, pocketless affairs that obliges ladies to carry stupid little handbags, so Juniper can’t take so much as a melted candle-stub or a single snake tooth with her. Bella informs her that this is the precise reason why women’s dresses no longer have pockets, to show they bear no witch-ways or ill intentions, and Juniper responds that she has both, thank you very damn much.
Eftersom idag är dagen då vissa åker till Blåkulla tipsar jag om en häxig bok jag läste för några år sedan: The Once and Future Witches av Alix E. Harrow.
Den utspelar sig i slutet av 1800-talet i en version av vår värld där magi och häxor har funnits, men nästan blivit utrotade. Tre systrar med magiska förmågor träffar varandra igen efter att ha varit isär länge och saker börjar hända, både med magin och med suffragettrörelsen som de engagerar sig i. Och något jagar dem.
Jag minns att jag tyckte att den var himla fin. Och mysig, även om mysig kanske egentligen är fel ord för en bok som också innehåller en hel del brutalitet och kvinnohat. Men det är ju mysigt med häxor och jag gillade sättet deras trollformler är uppbyggda: A word, a will and a way. Man behöver rätt ord, stark vilja och rätt pryl.
Mysläsning: The Wood at Midwinter av Susanna Clarke, en illustrerad liten saga om en udda tjej som hittar sin plats i skogen. Väldigt fin, både inuti och utanpå, men lite synd att den tar ca fem sekunder att läsa ut.
El Higgins går sitt andra år på Scholomance, en magiskola som tar emot studenter från hela världen för att skydda dem från de magihungrande monster som finns ute i världen, och som unga häxor och trollkarlar är speciellt utsatta för. Skolan är långt ifrån en fristad, dock: utöver tråkiga lektioner, berg av läxor och fientliga skolkamrater, är skolan också full av monster som trots allt lyckas ta sig in och håller dessutom på att falla i bitar. Bara en bråkdel av studenterna kommer överleva till skolavslutningen, och att freda sig innebär att akta sig lika mycket för sina ambitiösa skolkamrater som monstren. El har en hemlighet: hon är en mycket mäktig häxa, men hennes magi är endast användbar för massförstörelse och ödeläggelse. När hon var liten spåddes hon att bli en ond besvärjare, ett hot mot hela magivärlden, och hon kämpar hårt för att inte ge in för frestelsen att använda sina mörka krafter. Samtidigt måste hon bevisa för sina medstudenter att hon har något att komma med, så att hon kan skaffa allierade för att överleva skolavslutningen och ta sig ut ur skolan.
Naomi Noviks Scholomance-serie går mycket tydligt i dialog med Harry Potter. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på dess popularitet och hur tydligt den präglat efterkommande berättelser om magiskolor. Novik är heller inte den första som försökt att i någon mån skriva om Harry Potter – Rainbow Rowells Carry On handlar till stor del om att dekonstruera Rowlings hjälteberättelse och peka på det monstruösa i att låta ett litet barn axla rollen att stå upp mot världens ondska. Carry On skrevs från början som en fanfic, och jobbar tydligare med att just skriva om Harry Potter än vad Novik gör. Framför allt försöker Scholomance utgå från och täppa igen några av HP-seriens mest uppenbara plotholes. Hur kan trollkarlar, som kan trolla fram det mesta utan begränsning, vara fattiga? Magivärlden har en uppenbar klasstruktur, men hur och varför? Och hur är det godtagbart att en skola för barn och ungdomar är en så pass farlig, rentav potentiellt dödlig, plats?
Magi i Noviks värld är kostsamt, och kan endast utföras om man samlat tillräckligt med energi, antingen genom hårt arbete och fokus eller genom att suga ut andras. Den är nyckfull och personlig, och fungerar inte bland mugglare, eller ”mundanes”, eftersom den inte kan stå upp mot skepticism. Magikersamhället organiserar sig i enklaver för att skydda sig från monstren, men de är bara tillgängliga för ett utvalt fåtal, och platserna går i arv. Studenter från enklaver klarar sig bättre genom skolans prövningar eftersom de har obegränsat med energiresurser och samarbetar sinsemellan, medan studenter som El får kämpa på egen hand och oftare dör.
Den intertextuella dialogen med Harry Potter blir dock kanske som mest intressant och påtaglig i och med seriens skildring av motstånd och möjlighet till förändring. Magiskolan i ungdomsfantasyn efter Harry Potter är ett paradoxalt motiv. Den utgör den ultimata symbolen för eskapism, samtidigt som den i stort handlar om en ganska trött skolvardag, komplett med långdragna lektioner, läxor och jobbiga skolkamrater. Magiskolan konnoterar utvaldhet, upphöjdhet och elitism, på samma gång som dessa berättelser ofta avhandlar kampen mot orättvisa och ondska och om behovet av samarbete och kollektivism som centrala teman. I och med Harry Potter blev magiskolan flera generationer ungdomars portal inte bara till fantastiklitteraturen, utan också till narrativ om kamp och motstånd. En stor del av besvikelsen över J.K. Rowlings transfobi kan nog härledas till att hennes beteende dystert nog bekräftar det budskap så många läsare tog med sig från Harry Potter: kampen mot godhet och ondska är inte rättfram, och de auktoriteter och strukturer som du tror ska utkämpa den åt dig, eller skydda dig, kommer antagligen svika dig.
Noviks serie har en ännu mer pessimistisk syn på etablissemanget eller auktoriteternas inneboende godhet, uppenbart framför allt i magins ojämlika tillgång som en svagt maskerad metafor för klass såväl som imperalism (den är ojämt fördelad också globalt). Men kanske är det främst i El som Scholomances ärende i frågan om makt och motstånd blir som mest intressant. El är på samma gång en underdog som saknar enklavernas resurser och löjligt mäktig. Hennes inre konflikt handlar mindre om huruvida hon ska använda sina oerhörda krafter för gott eller ont och mer om att motverka impulsen att söka hämnd snarare än en hållbar framtid. Om och om igen måste hon välja mellan att ödelägga magivärlden eller att gå samman med andra för att försöka förändra den i grunden. El är en arg, misantropisk och enstörig karaktär, som är lika förbannad över det faktum att hon hela tiden måste välja att vara den större personen, att vara generös och att försöka bygga upp något bättre istället för att bara riva ned, som de orättvisor som ligger till grund för hennes ilska. Harry Potter ställer frågan om hur man identifierar det som understöder och reproducerar ondska och hur man förhåller sig till avsiktlig ignorans. Scholomance istället mer fokuserad på frågan om hur man förhåller sig till en ond värld genom att försöka förbättra den snarare än genom att riva ned den. Ett svårt dilemma, speciellt om du sitter på onda krafter starka nog att ödelägga hela världen med en handviftning och att istället göra den bättre kräver en monumental ansträngning.
Jag borde sluta arrangera kongresser, för alla andra inblandades skull.
Sist jag försökte vara till nytta för en svensk kongress var 2012. Jag var programansvarig för Kontrast, det årets Swecon i Uppsala. Plötsligt fick jag jobb i Malmö, åkte runt dit och till Varberg, skaffade bostad och annat när det skulle läggas program. När kongressen väl ägde rum fanns det människor där som satt i paneler och höll föredrag och blev intervjuade enligt schema efter konstens alla regler – men resten av kommittén höll lite på att få en hjärtattack på köpet. Själv stressblödde jag näsblod två gånger under söndagen. 2015 skulle jag hålla i det svenskspråkiga programmet på Archipelacon. Lagom till att det var dags att göra det mest intensiva arbetet började jag arbeta för Wikimedia Foundation, hängde i San Francisco och Mexiko City och var upptagen med att försöka hantera olika aspekter av att vi skulle övergå till tvingat krypterad trafik. Jag lärde mig, tänkte jag, och höll mig borta från kongressanordnandet.
Men en liten Åcon räknas knappt.
Så 2020 skulle jag vara kommittéordförande för Åcon. Det blev en liten virtuell kongress, i väntan på den riktiga, som på grund av den härjande pesten sköts till 2021. Den blev en ännu enklare distanssammankomst, sådär när folk börjat bli riktigt trötta på att umgås via skärm. Flyttades till 2022. Förlorade sin hedersgäst på vägen, när hon inte längre kunde hänga med i alla nya planer. Det var inte alls vad jag hade tänkt.
Våren 2022 hade jag en bok, Wikipedia inifrån, att redigera, som straff för att ha skrivit den. Sedan vara förlaget behjälpligt vid utgivningen. Jag råkade skaffa mig personal- och budgetansvar för en liten skärva av Wikimedia Foundation och lade tid och energi på att vara ansvarsfull genom att se till att jag skulle kunna betala personalens löner. Vendels förlag skulle ge ut två böcker, att skickas till tryck dagen innan min egen bok, där omslag, sättning, marknadsföring, tryckerikontakter och allmän logistik som vanligt föll på mitt bord. Arbetsdagar som aldrig ville ta slut, sju dagar i veckan, vecka efter vecka efter vecka.
Wikipedia inifrån. Medskyldig.
Det är tur att Åcon klarar sig bra ändå. Arrangeras av en grupp människor som var och en om de var så illa tvungna skulle kunna göra det på egen hand. Bra folk.
❦
Världen är en stor plats som mest består av sådant man tar sig förbi, men mellan Malmö och Mariehamn ligger Stockholm och där kan jag tillbringa några dagar när jag ändå är i närheten. Sover hos Agnes och Ylva och hänger i deras sällskap, fikar med tidigare och blivande praktikanter på Vendels förlag, för det är fint att ha fått träffa människor man arbetar med, tittar förbi Wikimedia Sveriges kontor och äter lunch med Jennie och hämtar upp åtminstone en del vad jag glömt hos henne och Martin senast jag var i staden. På vägen skickar Ylva en bild på min tandkräm, som jag istället lämnat hos henne och Agnes. Man skall dela med sig av vad man har till sina vänner.
Det är en vacker väg till Mariehamn. Buss genom Roslagen till Grisslehamn. Färja över Östersjön. Buss från Ekerö till vårt mål. Fint vatten, fina landskap. Det är tur att jag har åkt här förut, så att jag inte förblir omedveten om skönheten som omger mig, för nu ser jag ingenting av den. Jag sitter lutad över min skärm och hanterar förlagsbekymmer. Handleder praktikant. Läser manus och bokför. Skickar fakturor och refuseringsbrev. Det är fint med litteratur, och bakom den ligger ett evigt administrerande.
Jag anländer inte senare till Åcon än jag brukar. Men jag brukar inte heller vara ordförande för kongresskommittén. Gång på gång berättas det muntert för mig att Jukka Halme gett ett öppningsanförande i mitt namn. Jag har hållit ett utmärkt litet tal, får jag veta, och ingen delger mig spontant fler detaljer än så. Kanske bäst på det viset.
Stolta Adlon, Åcons hem.
❦
Jag har köpt skor. De har obehagligt tunn sula, sitter lite halvdåligt och kostade mer än någonting annat jag någonsin har satt på fötterna. Översidan består mest av ett tunt nät och jag kan inte springa i dem utan att få ont. Men de går att trycka ned i packningen utan att äta alldeles orimligt mycket plats, och jag är mycket nöjd med mitt köp. Som alla civiliserade platser har Mariehamn ett antal utegym. Då kan man traska dit och mätta sitt lilla beroende. Några små mag- och ryggövningar någon dag. Lite räckhäv, barrpress och armhävningar någon annan. FIAWOL, sägs det. Då måste resten av livet rimligtvis följa med in på kongressen.
Fandom är visserligen bara en förbaskad hobby. Men likväl.
❦
Jag har skrivit någon form av enklare pressmeddelande till åländsk media. Delar av fredagen ägnar jag sedan åt att ta konsekvenserna av detta. Jag traskar in mot staden, kikar in på ena bokhandeln – Mariehamn, tiotusen invånare, har två stycken fullt rimliga sådana, en fullständigt ofattbar kulturell rikedom ur ett svenskt perspektiv – och stöter på Frida Otterhag, Jani Ylönen och Sanna Bo Claumarch. De går, som man gör, omkring och petar på böckerna och kommenterar och köper kanske en smula. Själv vandrar jag därifrån med ett vykort och ett frimärke, ett enkelt sätt att göra sin mormor glad medan hon ännu finns att glädja. Hon ställer sig alltid lite frågande till mina meddelanden – ”Fint väder. Jag har ägnat hela resan åt att sitta i ett konferensrum och prata med människor. Kunde lika gärna ha varit i Grästorp” – men det finns gränser för hur mycket man kan hålla sig till vykortsgenren utan att det blir ren fiktion om man så sällan gör vykortslämpliga resor.
På vägen ringer en journalist från Nya Åland och vill prata lite om Åcon, science fiction, fantasy och Wikipedia. Det sistnämnda är jag något oförberedd på. Nog för att jag alltid är redo för att prata uppslagsverk, men jag har nu inte nämnt det i pressmeddelandet. Journalisten visar sig vara tidigare kollega med hon som gjorde en intervju med mig i Svenska Dagbladet någon vecka tidigare. Gradvis under samtalet inser jag att intervjuns vinkel riskerar bli en helt annan: saker Johan gör, som Wikipedia och Åcon. Jag missköter min roll som organisatör, glider in och riktar strålkastarljuset mot mig själv och sedan handlar artikeln till hälften om ett annat av mina projekt. Stackars Åcon.
Radion ringer och undrar om Katarina Norrgård och jag möjligtvis kan komma till studion vid tre. Det kan vi väl, svarar jag med mycket måttlig entusiasm: det är när Saara Henriksson, Lucy Huntzinger, Edmund Schluessel och Jani skall prata om djur i science fiction. Det har jag visserligen hört Jani hålla föredrag om förr, på Fantastika i Stockholm 2018. Men det var ju bra då. Det var säkert bra nu.
Vi kastar oss in, parkerade vid vägen där man alls inte skall stå vilket nog mest är mitt fel. Sedan får vi några frågor om vad science fiction är och vilken funktion litteraturen har och hur den förhåller sig till fantasyn och lite om Åcon. Det vanliga, alltså, fast istället för ett hårt klippt radioinslag på några minuter får vi sitta i studion och breda ut oss i en kvart. Det är bättre så. Att intervjuas när en reporter skall skriva en artikel eller sätta samman ett radioinslag innebär ett val mellan två strategier: antingen ger man bara upp och så blir det som det blir, eller så ägnar man halva sina kognitiva kapacitet åt att försäkra sig om att man håller sig till korta resonemang som inte går att korta av så att poängen går förlorad. I direktsändning är man mest utsatt för sina egna fel och brister. Det är mycket avslappnande. Att höra sina resonemang halvt redigeras bort av någon annan är långt värre. Så vi talar om Ted Chiang – vetenskapen behöver inte fungera för att det skall vara science fiction, förklarar jag, man kan till och med göra en medveten poäng av att resonera utifrån en nu förkastad uppfattning om hur världen fungerar och fundera på hur saker kunde ha sett om det hade varit så – och Suzanne Collins och varför vi egentligen sysslar med det här och hur man gör bäst för att själv ta del.
I intervjun med Nyan har jag fått frågan hur jag personligen ställer mig till begreppet nörd. Det finns bara en räddning där: säga att man inte har någon stark åsikt och hoppas att journalisten går vidare till någonting annat. Så snabbtänkt jag har inte varit. Istället har jag – mot bättre vetande – gett mig in i ett resonemang om vad jag högst personligen tycker skaver lite med det, att det blir ett helt paket: förväntningarna på att om du tycker om A så skall du också vara intresserad av B och C. Resonera aldrig med en journalist. Det finns ändå inte plats i tidningen för någonting sådant.
Jag skrattar glatt när jag efter kongressen ser vad rubriksättaren gjort av det material jag så vänligt serverat tidningen: ”Science fiction-fans inte nördar”. Det kan inte finnas en enda läsare som tar någonting jag säger i artikeln på allvar efter det.
❦
Vi har ett förlag, vi tappra som inte vet bättre. Maria Nygård skall ta med sig ett gäng Annorstädes, Anna Bark Perssons samling essäer om science fiction- och fantasylitteratur. Hon kommer med bil och har alla möjliga logistiska fördelar, så varför inte släpa med sig andra delar av hennes lilla Uppsalalager? Och så finns där inte bara Annas texter, utan en hel liten samling av förlagets titlar på ett bord längst bak i programmet. Där ligger en handskriven lapp som uppmanar hugade köpare att hitta oss och slänga kontanter på oss, eller swisha, om man råkar syssla med sådant, eller mejla och be om en faktura.
Det är så alla professionella förlag arbetar.
Jag möter Lena Jonsson i trappan upp mot hotellrummet. Hon har norpat åt sig ett par Annorstädes. En vecka tidigare hade hennes dotter snubblat över boken och pratat om den, och Lena sorterat undan den som ett intressant verk hon förmodligen aldrig skulle springa på igen. På litet bord i Mariehamn har den legat på lur och bara väntat på henne.
Böcker att köpa, om man vill. Och det vill man ju.
Vi säljer oväntat bra. Kanske för att det inte finns så hemskt många andra böcker att köpa. Vi gör oss inte bara av med Annas essäer, som ändå är kongressrelevanta, utan också vår klassikerutgivning med Olof Lagercrantz understreckare i urval eller allt vi har kunnat hitta av Eva Neanders poesi. Något av Lisa Gidlöfs Flickan – som skulle kunna läsas som en nya vågen-science fiction-roman, som Petter Malmberg en gång påpekade – eller Jonas Grens Tävlingsdräkten. Vi säljer lite mer poesi på Åcon, där de flesta inte nöjesläser på svenska, än på Poesimässan i Stockholm. Man kan lita på sf-fandom.
❦
Med Johan Bergman, Martin Bergman, Outi Sippo-Purma, Katarina, Sanna, och Frida är jag på väg mot någon middag. Bröderna Bergman har bestämt att vi skall till Mariebar, och plötsligt är det ett vi som omfattar mig. Det blir så lätt så på pronomenfattiga språk som inte kan skilja på inkluderande och exkluderande vi, 咱们 och 我们, yumi och mifala.
Vi beställer med visst velande och när vi får vad vi till slut har begärt, efter alla diverse strykningar och ändringar, är det mer än vi förtjänar. Sanna och Johan diskuterar Tolkien. Johan har precis tagit sig an Silmarillion och som den folkloristiken han är har han förstås uppskattat den men nog skall det väl kanske erkännas att den är lite tråkig. Kommer han, frågar, jag fortsätta att ta sig an Ardas historia och mytologi? The History of Middle-Earth och allt det där? Nåjo, tycker han, det kan han nog göra. Med tillräckligt mycket annan läsning mellan gångerna. Tolkien, säger han, är som en lonkero på kvällen efter sju öl. Trevlig att bryta av med. Kanske inte vad man vill basera hela sin läsning på.
När vi har ätit upp har det slutat regna på oss och när de andra tar bilen vandrar jag tillbaka till Adlon med Johan och Martin. Vi pratar om inkludering och vad det innebär. Att inte vara grindvakt, och göra att folk känner sig välkomna. Det är svårt, för det är inte självklart vad det är man vill uppnå. På Åland, berättar Johan, vill de vara öppna för alla som har någotsånär relaterade intressen. Science fiction-läsare, rollspelare, cosplayare, folk som bara är väldigt entusiastiska inför Marvelfilmer? Alla skall vara välkomna. Det är väldigt rimligt. Åland är för litet för någonting annat. Man kan inte ha ett renodlat Star Trek-sammanhang när det skulle dra fyra personer.
Samtidigt måste man dra en gräns någonstans för att det skall finnas en poäng: en intressesammanslutning bygger på gemenskap och att det finns någonting som folk kan enas runt. Jag spelar inte rollspel, lajvar inte, har sett oerhört lite Star Trek, ser knappt på sf- eller fantasyfilm, tog mig förvisso an Game of Thrones men skiljer mig där inte så mycket från befolkningen i övrigt, även om jag har tillbringat så mycket tid i lajvande och rollspelande vänners sällskap att jag har tagit till mig kulturen genom osmos. Jag är inte en allmän science fiction- och fantasyfan som stoppar i mig böcker, utan en läsare som råkar tycka väldigt mycket om science fiction- och fantasylitteratur. Det är förstås inte en bättre sysselsättning, den är bara min. Jag kan tycka att det är fint med en välsydd dräkt, men när folk inte också läser böcker känner jag mig alltid lite som om det fanns en del av kongressen som riktar sig till folk som är väldigt entusiastiska vad det gäller cricket: kul, men vi samlas inte längre runt ett gemensamt intresse. För mig måste litteraturen vara kärnan i arrangemanget av den enkla anledningen att jag annars tappar det där sociala klistret där någonting för oss samman.
Själv vill jag riva andra murar, när det är mitt ansvar att göra så. Få folk att känna att litteraturen är lättillgänglig, att de är välkomna i samtalet, att de inte behöver ha läst alla klassiker eller ha koll på det nya och heta eller känna någon annan. Att det räcker med att tycka om böckerna – åtminstone några av dem – och vilja diskutera dem med andra. Men det finns inte ett sätt att hitta den rimligaste nivån för gemenskap och gemensamma nämnare. Det som kan vara rimligt i Malmö är det inte nödvändigtvis i Mariehamn. Ju fler man kan samla, desto större möjlighet att bli mer specifik, öka chansen att de som dyker upp har gemensamma intressen. På en mindre ort får man ta ett steg bakåt, bli allmän och generell, bli glad när folk dyker upp.
❦
Ålänningarna har bjudit in åländsk fandom och vem helst som annars vill delta till pubträff. Egentligen någon annanstans, dubbelbokade och nedprioriterad och har de nu nesligt fått nöja sig med att trängas med oss plebejer på Adlon. Där sitter nu några lätt förvirrade kongressmedlemmar, som hamnat i en åländsk pubträff. Själv har jag dragit mig dit för att se Erik Granström, som vi jag inte har sett i köttrymden sedan förpandemisk tid. Med sig har han Bitte Bamberg, äkta ålänning, och själv bor han nu för tiden i Lemland på halvtid. Uppenbart rimliga inslag i aktiviteten Ålandspub, nog för att kamouflera att vi andra runt bordet – jag, Johan Anglemark, Ylva Spångberg, Magnus Westerlund, Jesper Rugård, snart även Tobias Bodlund – mest är svenskar. Johan är, påpekar han noga, betalande medlem i Fandomsällskapet Ålanden och kan säkert räknas han också.
Erik frågar om det var inte var så att jag precis har publicerat en bok och råkar jag inte möjligtvis släpa runt på några exemplar? Det är en rimlig fråga och ändå inte tillräckligt precis för någon vars fritid så monomant läggs på att producera och hantera text och snart har Anglemark sprungit och hämtat några av Vendels förlags titlar och sålt på Erik och Bitte lite poesi å våra vägnar. Wikipediaboken, den du skrev, förtydligar han, och den har jag förstås med mig: jag har fått tillräckligt många vaga beställningar som tyckte att det kunde vara trevligt om jag kunde ta med den för att slänga med ett litet gäng.
Det är roligare att göra saker i grupp. Det blir så när man är ett ystert flockdjur. Kommer en bok fram vill fler förstås ha. Böcker är åtråvärda ting.
Vi pratar om vackra böcker och att göra dem vackrare. Jag muttrar någonting om att jag har funderat på att binda in några av mina hos någon som kan sådant, med den lilla nackdelen att det kostar sisådär fem-, tiotusen kronor per bok. Man skall verkligen tycka om sina böcker för att det skall kännas rimligt. Men det kanske finns lösningar: barnarbete, spekulerar vi, en svältlönefabrik någonstans. Det har fått kläder att bli så billiga att vi som folk köper dem, tittar lite på dem, lägger dem i garderoben och sedan slänger dem utan att ha burit dem, utan att det kostar mer än en lunch, klimatet och några förspillda människoliv på bomullsfälten och framför symaskinerna. Det kunde säkert göra bokbindning folkligt också, med flinka små händer i lädret. Det finns nackdelar, förstås – barn har berömt ingen känsla för kvalitet.
På åttio- och nittiotalet var Erik och Johan bland människorna som formade den svenska rollspelsscenen. Nu pratar de om människorna som växte upp med deras arbete och nu är vuxna, ansvarstagande medborgare – äldre än mig – som aldrig riktigt skakat av sig den respekt och beundran de som tonåringar kände för personerna i tjugo-, trettioårsåldern som då på olika sätt var med och skapade de världar de kastade sig in i. För Erik verkar det vara en enklare roll att leva in i sig: han är och förblir författaren till Konfluxsviten. Johans börda är tyngre att bära – som dåtida anställd på Äventyrsspel är hans fotspår lite mer otydliga och svårgripbara, och han kan stöta på folk som entusiastiskt förväntar sig att han skall kunna så mycket om rollspel i allmänhet, så som han verkade göra när de var tretton år.
❦
Programsalen är fylld för fredagens kvällsunderhållning för människor som, under Jukka Halmes ledning, tycker om att ha roligt. Det kan väl vara dem förunnat. Själv sitter jag i fåtöljerna i lobbyn utanför och pratar med Karolina Fedyk om Ukraina och klimatet och hur Europa kommer att hantera den flyktingkris som gradvis kommer att trappas upp allt eftersom klimatförändringarna slår mot delar av världen och leder till vattenbrist, torka och outhärdliga värmeböljor. Några måste väga upp de muntra skratten inifrån programmet. Syrien hade tjugoen miljoner invånare 2010. Indiens befolkning närmar sig stadigt en och en halv miljard. I radion har Katarina och jag pratat med programledarna om dystopi och utopi, om varför världen så ofta blir så mörk och jag har påpekat att det speglar litterära konventioner snarare än samhällssyn: det är mycket enklare att skriva läsvärd litteratur om det finns inneboende konflikter i världsbygget. Men nog finns det en och annan sak att oroa sig för i framtiden ändå.
Bakom oss står Johan Bergman, Simon Widman och Mikko Seppänen och för ett lätt påstruket samtal om hur oerhört mycket valhänt skriven forskning, och facklitteratur i allmänhet, det finns. Man kan behöva stärka sig innan man kastar sig in i de riktigt tunga diskussionerna. Det är förstås enklare när man riktar sig till allmänheten. Även om alldeles för få skriver med Maurice Maeterlinck som stilideal nu för tiden finns det plats för underbart febriga skildringar som Bea Uusmas. Det hindrar förstås inte att vem som helst kan självpublicera sin oerhört illa skrivna fackbok och få den i hyllan någonstans för att den är om ett i övrigt outforskat ämne, som Johan håller en lång utläggning om.
Forskningen känns däremot hopplöst förlorad. Inte minst när även svenska humanister allt oftare verkar vittna om ett standardiserat tryck att publicera sig i internationella tidskrifter med bättre påverkansfaktor så att det ser bra ut i institutionens rapporter och i de egna ansökningspappren när man söker akademiska tjänster, med texter om svenska förhållanden skrivna på en engelska lika klanderfritt korrekt som den är stel, livlös och en plåga att ta sig igenom som följd. För att verkligen lyckas sålla bort all eventuell nöjesläsning av aktuell forskning, och se till att ingen som inte måste läsa texten tar sig hela vägen genom den.
❦
Jag har fått ett av Adlons bästa rum. Förmodligen det sista de gav bort till oss, utifall att någon skulle utebli och de kunde hitta någon bättre för det. Översta våningen, hörnrum, stora fönster i flera riktningar, utsikt över vattnet och solnedgången. Det är förstås fullständigt bortkastat på mig. Inte bara i betydelsen att jag tillbringar väldigt lite vaken tid på rummet, utan också eftersom jag trivs utmärkt i små fönsterlösa hotellrum där man får krypa ihop i sängen med datorn i knät. Här blir det mest fler fönster som jag inte kan öppna för att få ned temperaturen och som sämre än väggarna håller ljudet på andra sidan när Ålands sysslolösa ungdom kör förbi med musiken på högsta volym framåt småtimmarna.
Ett rum med utsikt.
Baren har stängt, och sorlet i korridorerna lovar att någon någonstans i hotellet har öppnat sitt hotellrum för fest. Ofta har det varit jag; har det varit någon annan har jag alltid varit där. Jag tvivlar på att någon annan har varit sist i säng på Åcon lika ofta som jag, om så bara för att jag går upp senare till vardags. Men våren har tärt på mig och jag skall direkt från kongressen till långa dagar med mina kollegor – se några människor jag arbetar med i köttrymden, så för första gången på ett par år – då jag skall upp på morgonen eller åtminstone tidig förmiddag. Jag drar mig tillbaka vid midnatt varje kväll, och lämnar det glada umgänget åt andra.
Det är en annan Åcon när jag lägger mig tidigare än jag gör en vanlig arbetsdag.
❦
Under Saris ledning skall Rinna Saramäki och Sidsel Pedersen diskutera aspekter av världsbygge, eller vad i världsbygget de tycker att man gärna bortser från. Två historiker och en kläddesigner med intresse för modehistoria. Panelen hanterar främst två frågor: ”vad innebär det egentligen om man har socker i en värld?” och ”det här med kläder, det är ju en mycket mer arbete än folk förstår?”. Alla har vi våra områden som stör oss när vi läser om våra fiktiva världar. Socker, lär vi oss, är en oerhört krävande process. Har man socker men inte slavar bör man vara tydlig med att förklara hur det egentligen fungerar. Kläder, påminns vi om, är en oerhört krävande process. Allt är så mycket svårare än man vill tro. Litteraturen lär ta hänsyn till detta en bit efter att den har lärt sig att hantera mitt eget främsta irritationsområde, hur enspråkiga amerikanska författare hanterar språkutveckling och språkinlärning. Där finns åtminstone en tradition i genren – som de flesta som inte är filologer tyvärr haft lite svårt att förvalta.
Ursäkta, frågar Sanna från publikplats, som sannolikt tänker lite mindre på sockerindustrin och linspinning än panelen, men varför är det här egentligen viktigt? För att det skall hänga ihop, svarar Sidsel, men det är inte en orimlig fråga. Ett bra världsbygge är inte nödvändigtvis följsamhet med hur världen fungerar förutom i noga utvalda och förklarade aspekter, utan lite slarvigt påmålad färg som täcker de allra största skavankerna, tillräckligt för att vi skall kunna bortse från det som fortfarande sticker fram. Att läsa fantasy är ibland som att se på teater: vi vet att det är kulisser, och det kräver lite god vilja från läsaren att bortse från det.
Men det är alltid enklare att tycka när det inte rör ens egna käpphästar.
Sedan skall Cheryl Morgan, Markku Soikkeli och Jukka diskutera juryutdelade litteraturpriser. Det är tillfredsställande smalt. Priser har jag sett diskuteras förut. Det specifika perspektivet ”hur är det att sitta in en jury och dela ut ett pris?”, däremot, det känns nytt och fräscht att lyssna på på sf-kongress. Under Markkus ledning diskuterar Cheryl och Jukka det mycket praktiska: Hur gör man egentligen sitt urval? Helst genom att sprida ut det på ett större antal personer. Finns det ett värde i att ha offentligt nominerade, och borde man då nämna fler? Litterära priser är ett verktyg. Så formar vi vår litteraturförståelse, så som vi vill att den skall se ut. Kan man använda dem för att ge uppmärksamhet åt bra böcker utan att vattna ur uppmärksamheten gör man gärna det.
Finns det ett värde i alla våra priser? Behövs det fler? Ja och nej, svarar Jukka, och sedan tappar jag bort panelen ett litet tag för jag lutar mig fram mot Johan Anglemark och muttrar att ett pris för svensk science fiction eller fantasy kunde det faktiskt finnas ett värde i, och sedan ägnar vi lite av panelen åt att viskande diskutera det. Vad som hade varit en rimlig ambitionsnivå, hur man skulle kunna fördela arbetet och vad för problem som ligger i vägen för oss nu. Man borde prata vidare om saken, konstaterar vi, utan att göra någon plan för hur eller när det i så fall skulle ske.
Själv har jag varit med om att knuffa två litterära priser in i världen. Catahyapriset för bästa svenskspråkiga science fiction-, fantasy eller skräcknovell, som delades ut några år medan Catahya var aktivt och uteslutande gick till skräcknoveller för den svenska skräcken är den enda som konsekvent håller en rimligt hög nivå. Och så Vittfarnepriset, för ett pris som verkligen fyllde en egen nisch – en belöning till bästa kongressrapport som vi delade ut några år tills prispengarna vi fått från Alvarfonden tog slut.
Panelen har gått vidare till att diskutera hur man egentligen kommer fram till den vinnande boken. Man kan prata sig fram till konsensus, man kan dela ut poäng, man kan bit för bit rösta bort de sämsta verken. Man kan också, påpekar Cheryl, ha någon som med kraft och pondus helt enkelt kör över resten av juryn genom att bestämma sig för vilken bok som borde tilldelas priset och sedan argumentera för det tills de andra ger upp. Det är också en metod.
Från publiken frågar Marianna Leikomaa – som väl också hade kunnat sitta i panelen om hon hade haft lust – om hur man egentligen gör när aspekter bortom verkets kvalitet kommer in i bilden. Om man i ett smalt fält redan har gett sitt pris till samma författare två år i rad, hur mycket sträcker man sig efter ett annat namn? Och vad gör man egentligen när en av de bästa böckerna skrivits av en vän? Det är åtminstone enklare, påpekar diskussionen, att hantera än om man hamnar i situationen där man skall recensera någon man känner lite för väl som har skrivit någonting av måttlig kvalitet, och inte kan gömma sig bakom någonting annat: antingen riskerar man vänskapen eller så sviker man uppdraget som recensent. Här kan man alltid lyfta fram ett annat verk, snarare än påpeka sina vänners skrifters brister. Så är det förstås, men jag är inte säker på att det är ett fullständigt svar på frågan eftersom det förutsätter att juryn förhåller sig kallt objektiv till verken, och bara kan påverkas av om det finns ett tydligt socialt pris att betala. Det är kanske inte alltid fallet.
❦
Åcon har arrangerats på Åland sedan 2007. Det har sällan varit en åländsk sak. De första åren kom några ålänningar, sedan var det mest Katarina, sedan kom Johan Bergman och Katja Gilljam och några fler och nu finns det någon form av åländsk sammanhang att dra folk från. Men Åcon är en kongress för folk som åker på andra kongresser. Ett program med mycket luft, för att det inte skall bli så hetsigt. Betoning på umgänget. Många lättsamma programpunkter mest för underhållningens skull. Det är inte en lätt kongress för den som inte känner så många, som kanske är lite osäker på sammanhanget och gärna hade sluppit att det plötsligt blir en halvtimme när man inte vet vad man skall göra.
Johan Bergman pratar om vad man kunde göra. Några av ålänningarna har funderat på om man inte kunde ha sin egen grej, vilket förstås är en strålande idé. Någon annanstans ungefär samtidigt som kongressen, vilket låter mycket sämre. Johan spekulerar istället om det kunde finnas någonting att bygga på Åcon med. Fler cirkeldiskussioner på förmiddagen när de tillresta är ute och ser Åland. Någon liten workshop om man inte vill ha två timmars uppehåll för middag. Det låter genomförbart, tycker jag, och fullt möjligt att göra utan att döda Åcons själ.
Men jag kanske är positiv mest för att hela konceptet ”slappna av” alltid har varit lite främmande för mig.
❦
Tre dagar i rad har jag någon gång under kongressen börjat vandra in mot centrum för en snabb kvällsmat eller lunch och snart kommit fram till att jag inte är tillräckligt intresserad av mat för att orka med processen att interagera med människor i en restaurang, och har därför köpt bröd och hummus på Mathishallen och slängt i mig på några minuter. Det är ovärdigt att vara utlämnad åt kroppens ständiga behov av föda.
Men jag är en pinne som flyter med strömmen i en å, och när Markus Ålind och Maria har bokat bord på Nautical följer jag med. Jag har ingenting emot god mat; den är bara inte värd att anstränga sig för. Och varför försitta chansen att gå på Ålands bästa fiskrestaurang och beställa någonting veganskt? Det är viktigt med traditioner.
❦
I en oskyldig diskussion med Johan Bergman och Rasmus Hägglund hamnar vi snart i social kvicksand. Rasmus får erkänna att han är en person som drar sig för att läsa science fiction och fantasy på svenska, vilket vi andra förstås glatt framhåller som en klar personlighetsbrist. Modersmålstalare, bliv vid ditt språk. Jag måste å andra sidan erkänna att Liu Cixins verk inte känns riktigt tillgängliga för mig, eftersom min kinesiska är alldeles för dålig för att jag skall orka ta mig igenom dem oöversatta och jag inte vill läsa skönlitterära översättningar till andra språk än svenska. Det gör mig lätt begränsad, i det att jag bara nöjesläser skönlitteratur på germanska språk och översättningen till svenska kan brista. Det finns några äldre exempel, inte sällan översatta via tyskan eller engelskan. Ersatz har gjort en god insats från ryskan. Chin Lit har gett ut både Han Song och Hao Jingfang, och Wanzhi har gett ut Chen Qiufans Råttans år på svenska. Någonting litet här, någonting litet där. Ingen bokflod.
Jag glider in i en konversation med Josefine Hägglund om hur finländska bibliotek egentligen håller koll på svensk litteratur, eller åtminstone hur man gör i Pargas. Läser man Svensk Bokhandel? Nja, det kanske man inte gör. Men så är den bok som kommer från Sverige förstås inte fullt lika intressant som den som kommer från Svenskfinland. Man kan kosta på sig att inte vara fullt lika systematisk för den lite sämre litteraturen på andra sidan Östersjön.
Men de har i alla fall köpt in Wikipedia inifrån, försäkrar hon mig.
❦
Facebook glömmer aldrig våra synder, och en gång om året påminner sidan oss om dem. Karoliina Leikomaa blir alltså regelbundet påmind att det var någonting med en cider en kongress men det var så länge sedan nu. Minns jag? Vagt, säger jag, en Finncon och någonting om att mäta i tid. Men kongressrapporterna vet. Tur att man har fäst vårt minne i evigheten.
Karoliina Leikomaa har tillsammans med syster och svåger övergett det officiella dead dog-partyt och tagit sig förbi Koulo en stund. ”When did you get here?” frågar jag henne. ”O, a cider ago”, säger hon. Vi börjar diskutera cidern som tidsbegrepp. Tommy Persson föreslår fyratusen cider till nästa Finncon, och vi börjar räkna på hur många hon – eftersom det uppenbarligen är Karo som är standardmåttet – kommer behöva dricka per dag.
Jag är övertygad om att hon kommer att ta sitt ansvar. Jag kan ändå inte låta bli att oroa mig för hennes hälsa.
Finnconfragment, kongressrapport från Finncon 2011
❦
På söndagen skall jag vakna i Mariehamn och lägga mig i Paris, ett liv som vacklar från litteraturens behov till arbetets krav. Då kan jag stanna uppe hela natten och snubbla till morgonfärjan utan att ens behöva gå och lägga mig, föreslår folk glatt, och jag nickar och håller med om att så kan man göra och smiter sedan upp och lägger mig. När jag drar upp rullgardinen ligger lite i sju ligger hon redan där utanför, den gamla partyprinsessan M/S Cinderella. I hotellobbyn möter jag Bonnie Bertram, Sidsel, Sanna och Frida som med tunga väskor vandrar mot terminalen samtidigt. Den är tom och öde – färjorna stannar inte i Mariehamn för att det finns passagerare här, utan för att kunna säga att de har lämnat Europeiska unionen, åtminstone i fråga om att behöva ha skatt på såld alkohol. De hittar andra ett bord någonstans bland de folktomma korridorerna medan jag letar mig mot min hytt för att försöka få lite sömn till.
Lagom till att jag lyckats somna börjar högtalarna utanför hytten skråla forna årtiondens populärmusik. Sovande människor köper inga rusdrycker, spelar inte bort sina pengar, äter in i restaurangerna. Så kan man inte ha det. Istället får man vandra runt på färjan och titta på vad den lokala faunan har för sig. Konferensutrymmet alldeles i närheten är bokat av Swebbtv, en aggressivt vildvuxen buske i den svenska desinformationens trädgård. Här vandrar kavajbehängda pensionärer och människor i övre medelåldern runt med Katerina Janouch-böcker i famnen. Vid spelautomaterna hänger barn och unga män, och i butiken handlar resenärerna sprit och annat de kan behöva för att hålla modet uppe.
Man kan behöva lite mod, så när man vaknar i ett flytande Gomorra och måste konfronteras med sina val i livet.
På Twitter gjorde jag nyligen en snabb recap av podden Rite Guds uppmärksammade avsnitt om ”squeecore” i relation till deras diskussion om mångfald i sff. Jag undrade vad som händer när mångfald blir en trop i sig, förknippad med en viss typ av estetik och vissa specifika litterära grepp, snarare än en beskrivning för texter som söker representera och utgå från andra grupper än enbart vita, straighta män. Jag tänker att det är en diskussion som kan vara värd att utveckla på lite fler tecken än Twitterformatet tillåter. Om mångfald blivit en trop, en specifikt litterär riktning i sff, vad består denna trop eller riktning av? Och vad i så fall skulle det innebära?
Mångfald har varit ett nyckelbegrepp i fandomdiskussioner om fantastiklitteratur det senaste decenniet. Mångfald tenderar att fungera som ett slags paraplybegrepp där olika, komplexa diskussioner om hur sf-genren förhåller sig till kvinnor, queers, rasifierade människor och andra marginaliserade grupper inordnas. Kort sagt har fantastiklitteraturen under de senaste åren rört sig från att vara en genre som på många vis varit relativt dominerad av vita män och vita mäns perspektiv (även om det såklart aldrig varit så att genrerna helt utgjorts av dessa författare eller dessa perspektiv) till en genre där mångfald är väldigt närvarande, både när det gäller författare och representation i texter – i alla fall sett till de verk som uppmärksammas, diskuteras och nomineras till priser.
Diskussioner om mångfald i kulturen är inte något som varit begränsad till fantastiklitteraturen eller sf-fandom, utan har präglat samtalet om det västerländska kulturella landskapet som helhet de senaste åren. Denna utveckling har sitt ursprung i klassisk feministisk, antirasistisk, postkolonial och queer kulturkritik, som i korthet förstår kulturen som en politisk arena som bidrar till att konstruera vår förståelse av hur världen fungerar och ser ut. Det handlar om frågor kring makt: Vilken eller vilka grupper har tolkningsföreträde, det vill säga, vilken eller vilka gruppers erfarenheter och perspektiv ses som neutrala och allmängiltiga? Vilka eller vilken grupp har rätt att definiera andra grupper? Vilka grupper syns och på vilka sätt? Vilka grupper syns inte? Generellt har det länge varit så att vita män förlänas såväl utrymme som mänsklighet och allmängiltighet i kulturen, medan kvinnor, queers och rasifierade i större utsträckning skildras utifrån stereotyper, som objekt, i underordnade roller eller som bihang till den vita mannens narrativa resa. Här är det också viktigt att påpeka att hur olika grupper har porträtterats och stereotypiserats skiljer sig åt. Kvinnor har exempelvis ofta framställts som passiva eller objektifierade och sexualiserade och i tydligt avgränsade roller som fru, mamma, hora eller madonna, medan queers har framställts som monstruösa, sjuka, dekadenta. Folkslag som rasifieras har exotifierats på olika vis: svarta människor har framställts som barbariska, ociviliserade och lägre stående, medan människor från Mellanöstern och Asien som dekadenta och feminiserade, och så vidare. Detta är komplexa tankegods och stora forskningsfält inom den feministiska, queerteoretiska och postkoloniala kritiken, och som jag förenklar grovt här. För att sammanfatta kan man säga att fram tills väldigt nyligen skildrades kvinnor, queers och icke-vita människor generellt som biroller i ett narrativ om den mänskliga erfarenheten som utgick från den vita heterosexuella mannens förståelsehorisont. Idag är istället ambitionen att dessa grupper ska representeras i sin egen rätt, som huvudkaraktärer och med fokus på deras egna genuina erfarenheter.
Detta har skett också inom fantastiklitteraturen. Från den ökända brevväxlingen år 1938 där Isaac Asimov och ett annat manligt fan fastslog att kvinnor, som likställdes med kärleksintressen, inte hörde hemma i sf eftersom sf handlar om vetenskap och idéer, inte känslor och romantik, till ett litterärt sf-landskap där vi har diskussioner om vikten av att bereda plats åt kvinnor inte bara som hjältar och protagonister, utan också med betoning på att skildra kvinnor som människor. Från en litteratur där det queera framför allt utgjorts av det utomjordiska, monstruösa och liminala, till ett fantastiklandskap där olika former av queera identiteter ska skrivas fram på sett som speglar faktiska queera erfarenheter. Och så vidare. Denna rörelse har ju heller inte enbart skett på ett textuellt plan, utan är också någonting som skett bland författarna på fantastikhyllorna, där det nu finns större mångfald än någonsin tidigare.
Förenklat kan man säga att mångfald brukar argumenteras för utifrån två argument: dels rättviseargumentet – alla människor har rätt till samma möjligheter och rätt att se sig själva representerade i kulturen – och kvalitetsargumentet – mer mångfald leder till bättre och mer originella idéer och berättelser. Jag tror fortfarande på dessa argument; den här texten handlar mindre om mångfald per se, och mer om mångfald som trend och marknadsföringskategori. Det här är en text om mångfaldens likriktning, men jag vill understryka att jag med det inte är att den samtida fantastiklitteraturen styrs av en PK-maffia som aktivt censurerar allt som inte anpassar sig efter deras mångfaldsideologi. Likriktning är knappast något nytt inom fantastiken, och den har betydligt mer att göra med marknadslogik och fanförväntningar än med någon slags ideologisk ”censur”. I början av 2000-talet så dominerade grimdarktrenden, dvs, blod, våld, lera och ond bråd död, vilket till en början gav upphov till en ny, fräsch våg av fantasylitteratur för att sedan tradera en lång rad ganska likriktade böcker. Cyberpunken är ett annat liknande exempel, och det finns många fler. Men vad betyder det att just ”mångfald” som en riktning eller trop inom fantastiklitteraturen?
Elizabeth Sandifer på Eruditorium Press skriver att den samtida fantastiklitteraturen utmärks av vad hon kallar ”Tor Wave”. Enligt henne har denna våg tre huvudprinciper: 1) mångfald som utgångspunkt, 2) romance och fanfic som starka influenser, och 3) rent stilistiskt hämtar den inspiration från samtliga föregående vågor och stilar inom sff. Hon nämner Martha Wells, Tamsyn Muir och Charlie Jane Anders som exempel.
I skrivpodden Rite Gud bidrar författarna Raquel S. Benedict och J.R. med den lite mindre neutrala termen ”squeecore” för ett liknande fenomen. Exakt vad squeecore är framstår som lite oklart, då podden är ganska svävande på målet. För det första vill undvika att ge direkta exempel eftersom de inte vill fokusera på enskilda verk eller författare, utan trenden som helhet. För det andra är det väldigt uppenbart att det här är en trend som Benedict och J.R. själva har ganska starka negativa känslor inför – poddavsnittet verkar ibland handla mer om att spy galla över den typ av verk de menar ingår i denna trend än att faktiskt definiera vad trenden ifråga är. Definitionen av squeecore tycks utgå mycket mer av en känsla av något de står utanför och inte gillar, än ett strukturerat försök att avgränsa vad för fenomen de faktiskt talar om. Men deras poäng är att squeecore är en slags politisk och estetisk trend som just nu dominerar fantastiklitteraturen. Squeecore utmärks av att det är upplyftande, optimistiskt och didaktiskt. Squeecore påminner inte sällan om YA, även om det skrivs för och marknadsförs till vuxna. Trenden plockar mycket inspiration från samtida film och tv, speciellt det kommersiellt gångbara, snarare än annan litteratur. De menar också att det finns något platt i squeecore, i såväl atmosfär, världsbygge och idéinnehåll. Berättelserna tenderar att ha unga eller oprövade protagonister, världsbygget är ofta svävande och oprecist och handlar mindre om att skriva fram en trovärdig värld än att sätta ihop en estetiskt tilltalande idé eller känsla, och istället för mer traditionella tankeexperiment, handlar de ofta om att plocka upp välkända sff-troper och vända på dem på övertydliga vis eller att ”skriva tillbaka” till äldre litteratur som man betraktar som problematisk. Berättelserna är också ofta svartvita i sin moralism – vad som är bra och dåligt är tydligt definierat. J.R. säger vid ett tillfälle:
The essence of squee is wish fulfillment. Squeecore lives for the “hell yeah” moment; the “you go, girl” moment; the gushy feeling of victory by proxy. It’s aspirational; it’s escapism; it’s a dominant, and I would even say gentrified, form of SFF.
Det jag tycker är intressant med Benedict och J.R.:s ganska slarviga och spretiga begrepp, är just att de har lyckats sätta fingret på något signifikant när det gäller hur mångfald och marginaliserade grupper hanteras i samtida fantastiklitteratur. De menar vidare att squeecore ofta har en väldigt specifik typ av mångfald som ofta handlar mer om att peta in karaktärer med olika erfarenheter och bakgrunder i generiska sff-berättelser. Det blir väldigt mycket ”Starship Troopers men med lesbiska!”. Lite tillspetsat kanske man skulle kunna säga att man känner igen verk som är squeecore eller Tor wave om det kan beskrivas enligt följande formel: marginaliserad identitet x marginaliserad identitet + välkänd franchise + 2 x sff-troper + 3 x troper hämtade direkt från Archive of Our Owns tagglista. Med andra ord – mångfald, ja, men mångfald inom ganska snävt avgränsade parametrar, där en väldigt tydlig estetik går som en röd tråd. Det är berättelser som inte sällan fokuserar på romantik, som är tydligt inspirerade av fanfic i både ton och innehåll, där världsbygget grundar sig inte främst i spekulation eller extrapolation, utan i första hand estetik, och där intertextualitet och pekandet på att man är medveten om vilka troper inom vilka man verkar är återkommande. Det var detta jag försökte peka på i min och Johans diskussion av den omåttligt populära A Memory Called Empire av Arkady Martine när jag skrev:
Kanske är den främst anledningen till att Martine misslyckas med sin skildring av att befinna sig i periferin av en dominerande kultur att hon framförallt tycks vara intresserad av det tillståndet som en slags estetik, snarare än en levd verklighet i texten (vilket kanske inte är konstigt, med tanke på att hon själv är amerikan). När jag såg monsteractionfilmen Kong: Skull Island för något år sedan anmärkte jag efteråt att den kändes mindre som en film en ett väl ihopklippt montage av de senaste decenniernas mest populära action-, äventyrs- och krigsfilmer. A Memory Called Empire ger mig ungefär samma upplevelse: mindre av en bok, än ett montage ihopklippt av feodalrymdimperie-subgenrens främsta estetiskt tilltalande drag.
Estetik, referenser till äldre sff och en känsla av intern genremedvetenhet (för övrigt ett väldigt uppenbart arv från grimdarkfantasyn) är bärande i världsbygget, inte tankeexperiment eller spekulation (”Vad skulle hända om…?”). Under hedersgästintervjun med Adrian Tchaikovsky på Fantastika i höstas skrattade jag till i publiken när han nämnde Martine som ett exempel på en författare som gör nya intressanta saker med sf, just eftersom hon verkligen inte gör någonting nytt – förutom skriver in lesbiskhet som naturligt och okommenterat i genren, om det fortfarande kan betraktas som ”nytt” vid det här laget. Det må vara nog så viktigt, och jag motsätter mig knappast mer lesbiskhet – eller någon annan form av mångfald, för den delen – i sff, men det handlar mindre om att diskutera lesbiskhet eller sexualitet som idéstoff och mer om att bara skriva in det.
Många och långa diskussioner om mångfald i sff har handlat just om att mångfald kan vara något som bara finns i texten, utan att vara det centrala i den. Vilket jag håller med om, men jag saknar också den mer spekulativa och extrapolerande ansats som utmärkte exempelvis feministisk sf under 60- och 70-talen eller queer sf under 90-talet, där kön, genus, kropp, sexualitet och teknik på olika vis sattes i relation till samhälle, framtid och nutid på ett sätt som generellt inte sker i dagens våg av queer, feministisk litteratur som istället främst utgörs av rymdäventyr och romance (även om det finns viktiga undantag som N.K. Jemisin, Ada Palmer och Seth Dickinson).
Om samtida queer sff skriver Sandifer att den ofta existerar i två olika former, som hon kallar för ”Hugboxing” respektive ”Scab picking”. Hugboxing fokuserar på att skapa fiktiva världar där homofobi eller queer tragedi inte existerar, medan Scab picking istället handlar om att utforska just de negativa, mörka delarna av den queera erfarenheten. Och här någonstans finns kanske kärnan i min kritik: det främsta verktyget för att förstå samtida queer sff är enligt Sandifer alltså inte i första hand vilka idéer, tankegods eller litterära former som dessa berättelser ger uttryck för, utan vilka känslor – positiva eller negativa – verken väcker hos läsare eller gav upphov till hos författaren som skrev dem.
Min poäng här är inte att såhär drygt 80 år senare ge Asimov rätt i att känslor – och kvinnor eller romance – inte hör hemma i sff. Det jag är intresserad av är snarare varför just känslor blivit den centrala ramverket för att förstå mångfald i sff. Återkommande i diskussioner om mångfald och sff är just känslor: är ett verk upplyftande? Smärtsamt? Glädjande? Ledsamt? Borde berättelser som åsamkar smärta alls få publiceras? Ska negativa queera eller feministiska berättelser skrivas eller ska vi fokusera på det positiva? Men det är inte bara ett sätt att förhålla sig till litteraturen, utan utmärker också litteraturen i sig.
De konfliktytor jag ställer upp i den här texten – mellan tankeexperiment och rymdäventyr eller mellan romance och spekulation – är såklart inte ny, utan något som återkommit i många diskussioner om sf. Ska sf handla om ”riktiga” tankeexperiment eller coola grejer i rymden? Frågan är väl lika gammal som genren själv. Anledningen att jag överhuvudtaget lagt så mycket tid på att fundera över detta handlar ju också om att jag i allra högsta grad är part i målet. Jag gläds över den ökade mångfalden inom genren (i stort sett den enda ”representation” jag hade att tillgå som tonåring utgjordes av baksidan på Clive Barkers Abarat där det stod att han levde tillsammans med sin man i LA). Samtidigt saknar jag mer kritiska, spekulativa verk i relation till det som ryms under paraplyet ”mångfald”. Framför allt oroar jag mig över att likriktningen – att mångfald likställs med en viss typ av berättelser, snarare än ett myller av olika berättargrepp som försöker utmana dominansen av det vita, manliga perspektivet – leder till att detta blir en trend, en våg, som till slut kommer avlösas av något nytt. Och risken är överhängande att detta blir mindre ”nytt” än ”business as usual” – en återgång till berättelser om vita män. Det vore knappast första gången det händer.
The Liminal Library had been built to die. Carved into rock down below sea level, its air had to be parched by chemistry lest it rot the books; and if invaders struck, the library would flood. The Throne would not give up its secrets. Lanterns of iridescent jellyfish tea cast blue-green light on conrete buttresses, long chains in catenary arches, the marching monoliths of the shelves. […]
When they’d gathered the dropped mail he led her through quicklime-dessicated air to a desk occupied by what seemed to be a very patient, very still man. ”The circulation desk, my lady,” Iraji said, pointing with an open hand. ”And the presiding librarian.” A mummified corpse had been mounted to a steel ring behind the table. Hollow eye sockets stared forever into the shelves.
