Först på programmet står en diskussion om det föregående årtiondets science fiction med Marianna Leikomaa, Jukka Halme, Kristina Hård och Niels Dalgaard. Därefter följer bland annat östeuropeisk science fiction på frammarsch, As You Know, Bob-panelen, Nene Ormes intervju med Elizabeth Bear och Ian McDonalds hedersgästtal.
För er som av en eller annan anledning missade det när det ägde rum.
En annan av de serier jag följer är Girl Genius, av Phil och Kaja Foglio. Den har de där episka ambitionerna jag saknar hos många nätserier, för att det är roligt att det finns sådana också. Ett något tröttsamt inslag är det någorlunda lågintensiva men ändå förekommande svartsjukedramat mellan Gilgamesh Wulfenbach och Tarvek Sturmvoraus. Min förhoppning är att huvudpersonen, Agatha, skall bestämma sig för att det är dumt att välja bort någon av dem och, om hon nu skall ha den ena eller den andra, ta båda.
Det skulle vara så uppfriskande.
Johan
Landet Annien och In Another Library diskuterar att läsa fantastik av kvinnliga författare – med tanke på att det inte direkt finns någon brist på läsvärd sådan.
I Helsingborgs Dagblad skriver Jenny Högström om Maria Schottenius intervju med Linda Boström Knausgård.
Engelskspråkiga Wikipedia har en ambitiös genomgång av vad som händer i George R.R. Martins A Dance with Dragons. Det är bra för oss som efter att ha kämpat oss igenom A Feast for Crows nog ärligt talat hellre lägger den tiden på att läsa någonting annat.
Det känns som att jag har läst The Shadow Rising i evigheter. Bli klar då, jäkla bok, så att jag kan läsa något annat! Det är det stora omläsningsprojektet: att läsa om hela fantasyklumpen Wheel of Time av Robert Jordan innan sista (fjortonde!) boken kommer nästa år. Hittills har det varit nostalgiroligt, men den nuvarande boken känns som att den har tagit över mitt liv. Eller i alla fall snott en massa lästid som kunde ägnats åt sådär fem andra böcker. När jag klagade över dess tjocklek tyckte sambon att de är väl sådär tjocka allihopa, varpå jag kollade upp saken och konstaterade att jo, The Shadow Rising är mer än 300 sidor längre än föregående del (och dessutom längst av alla böcker i serien, om inte den sista blir ännu längre). Rätt ironiskt med tanke på att just de 300 första sidorna händer det i stort sett ingenting… Alla bara hänger och surar i Tear och undrar vad de ska göra. Efter 300 sidor börjar de faktiskt göra också. Tack, ni hade gärna fått sätta igång snabbare. Nu är jag alldeles snart klar, och efter det tänker jag ta en ordentlig paus från WoT-omläsandet, trots att det är roligt.
(Btw, jag älskar permalänken till det här inlägget: om-jag-hade-en-flata-skulle-jag-rycka-i-den. Så kan det gå utan å ä ö.)
Jag brukar vara väldigt försiktig med att ta emot recensionsexemplar av egenutgivna böcker. De kan vara precis hur som helst och att såga någons egenutgivna stackars bok känns hundra gånger jobbigare än att skriva negativt om en bok som har blivit utgiven av ett etablerat förlag, så det är en situation jag vill undvika, både för min egen skull och för författarens. Hur som helst blev jag tillräckligt nyfiken på Drakhornet av Oskar Källner för att tacka ja, och trevligt nog för oss båda har jag positiva saker att säga om den.
Drakhornet börjar som vilken ungdomsfantasy som helst. En till synes vanlig pojke eller ung man, denna gång en stallpojke vid namn Erik, rycks ur sitt enkla liv med våld och död. Han får börja ett nytt liv, upptäcka att han har magiska krafter och, som till synes vanliga fantasypojkar brukar, slåss mot sitt ursprung som visst inte var så enkelt ändå.
Vad som gör Drakhornet annorlunda är att den utspelar sig i 1800-talets Sverige istället för i en påhittad värld och förankras i historien genom att bitar av både krig och en kungs död vävs in i berättelsen. Med kriget mot Ryssland som mörka moln vid horisonten leder Källner ut läsaren på den svenska landsbygden, där Erik möter troll, älvor och dryader, varav alla inte är vänligt sinnade. Det är både ett våldsamt äventyr och en ganska jordnära skildring av hårt arbetande bybor – jag gillade faktiskt det senare bättre, trots att inslag av folktrons varelser i fantasy alltid ger en extra stjärna i kanten från mig.
Drakhornet är skriven med driv och gott humör och jag tyckte om att läsa den. Tyvärr lider den av något som är vanligt bland böcker som antingen är egenutgivna eller från väldigt små förlag, och det är att den är oputsad. Böcker från etablerade förlag är naturligtvis inte alltid bra, men de brukar för det mesta kännas färdiga. Drakhornet skulle däremot behöva en omgång korrläsning till och en duktig redaktör som går loss med rödpennan på anglicismer och en del konstiga formuleringar. Källner kan berätta en historia och det är synd att den hackar lite på grund av att språket inte har bearbetats tillräckligt. Mest störande är att romanfigurerna ibland pratar en aning styltigt och ålderdomligt och ibland alldeles modernt, vilket ger ett osammanhängande intryck i en annars trevlig och underhållande dialog.
Jag skrev att jag, lite oväntat, gillade bylivet mer än äventyren och trollen. Det beror till stor del på att det Källner har lyckats bäst med är skildringen av Hanna, en byflicka med en alkoholiserad och våldsam far som försöker gifta bort henne med en äldre man. Hanna är något ovanligt i den här typen av fantasy: en helt vanlig tjej som får ta stor plats i berättelsen och inte bara för att hjälten har spanat in henne. Att vara vanlig och ändå få vara med och leka är annars förbehållet bondpojkarna, åtminstone tills de har upptäckt sitt ARV och ÖDE. Brudarna som får ta stor plats i fantasy av standardmallen brukar däremot sticka ut redan från början. Ni vet, svärd i hand, munnen full av svordomar och det eldröda håret på ända. Hanna är vanlig, men på inget sätt tråkig, eftersom hon framstår som en riktig människa och inte någon tuff brud-schablon. Både Erik och Hanna griper förtvivlat efter en möjlighet att styra sina egna liv, men i Hannas berättelse blir den kampen snäppet mer intressant, mer om kön och ekonomisk makt och en trasig familj än om genetiskt arv, soldater och hjältens vanliga ”varför jag?”-klagan. Jag vill läsa nästa bok för att få reda på vad som händer med henne – om hon nu kommer att vara med där. Erik bryr jag mig ärligt talat inte mycket om, men Hanna vill jag möta igen.
Förresten träffade jag på Oskar Källner på Eurocon för två veckor sedan och passade på att knäppa en bild, där han står mellan arrangören Sten Thaning och Marmeladkungen:
(Fafner förlag, april 2011)
Karin Tidbeck (Vem är Arvid Pekon?) och Sara Bergmark Elfgren (Cirkeln).
Nene Ormes (Udda verklighet), till höger, intervjuar hedersgästen Elizabeth Bear.
Lotta Olivecrona (Vren-trilogin) pratar om barn- och ungdomslitteratur, omgiven av Sara Bergmark Elfgren och Peter Bergting (Legenden om Morwhayle).
För några dagar sedan kom ett nyhetsbrev med trevligt innehåll. Förlaget Alastor Press gör som Kabusa när de startade Styxx och Ersatz när de startade Coltso: skapar en underavdelning (eller imprint eller vad man nu vill kalla det) för sin utgivning av fantastik. I det här fallet heter det nya lilla förlaget Hastur förlag och alla som känner igen namnet Hastur förstår vartåt det barkar.
”vi började känna att Alastor tappade fokus: det blev för rörigt i utgivningen, böcker blev försenade eller kom inte ut, för många titlar och för lite pengar, för mycket vi ville ge ut på kort tid och för splittrad utgivning: vi sprang liksom in i väggen och dunkade våra arma skallar mot omadrasserad cement. Men vad Alastor beträffar går vi alltså nu tillbaka till våra rötter, nämligen att förvalta den häpnadsväckande skrivkonstens poesi och prosa: Huysmans, Rimbaud, Yeats, De Quincey och co som var själva anledningen till att Alastor alls grundades.
Hastur förlag kommer stå för det mer fantastiska inslaget i litteraturen, och i första hand ge ut skräck, fantasy och klassiska ockulta detektivromaner och noveller i begränsade upplagor. Här kommer ni få stifta bekantskap med namn som Hanns Heinz Ewers, Robert W. Chambers, Arthur Machen, Ambrose Bierce, H. P. Lovecraft, Algernon Blackwood och lord Dunsany för att nämna några.”
Jag som har en svag punkt för gammal skräck tycker att det är finfina nyheter.
Jag bröt läsdöden försiktigt med en barnbok: nyutkomna Odd och frostjättarna av Neil Gaiman, ett snabbläst äventyr där vintern aldrig verkar ta slut. Den handlar om Odd, en tolvårig vikingapojke med skadat ben, som bor i en by där våren dröjer och folk börjar gå varandra ordentligt på nerverna. Han rymmer hemifrån och i skogen möter han ett gäng talande djur, som visar sig vara asagudarna Oden, Tor och Loke.
List är vapnet i Odd och frostjättarna. Den annars så lurige Loke blev själv lurad i en av de otaliga konflikterna mellan asar och jättar, vilket ledde till att en frostjätte tog över Asgård och de nämnda gudatrion förvandlades till djur och slängdes in i människornas värld. När Odd sedan ger sig på frostjätten är det med genomtänkta ord, liksom Oden listigt puttat Odd i rätt riktning utan att pojken riktigt märkte det.
Odd är en löst skissad filur, främst karakteriserad av ett irriterande leende. Varför gudarna så villigt följer honom i hans snabba beslut att hjälpa dem återerövra Asgård är lite svårt att greppa. Men det är sagan och mytens regler som gäller och enligt dem kan även – eller kanske i synnerhet – halta småpojkar utmanövrera mäktiga jättar. Gaiman tar ner gudarna på jorden lite extra genom att skildra deras situation som ganska sorglig. När ordningen är återställd festar de vidare som förut och det är som upplagt för nya dumheter. Gudinnan Freja kommenterar: ”Han lär sig inte. Det gör ingen av dem. Och de förändras inte heller. De kan inte.”
Ganska sorglig är också uppdelningen i härjande män och huvudskakande kvinnor. Gaiman är inte okritisk till den, inte alls, men bara att han använder den så genomgående är ganska tröttsamt. I människornas by ägnar sig karlarna åt att slåss, fjärta, sjunga och sova, medan kvinnorna skakar på huvudena och syr och lappar, liksom Freja får lappa ihop den klantiga gudatrion när de återvänder till Asgård. En strävan efter skönhet är en återkommande drivkraft bland flera av bokens figurer av hankön, och kvinnlighetens roll är främst att stå för skönheten som både män, jättar och gudar tappar alla hjärnceller för att komma åt.
När jag började skriva den här texten var jag inte säker på om jag egentligen hade något mer att säga om boken än att jag gillade den. Knappt en halvtimmes underhållande äventyr med trevlig användning av mytologi, men sedan då? Uppenbarligen hade jag något mer att säga, vilket får tala till bokens fördel, trots vissa invändningar. Den är så kort, lättläst och till synes enkel, men Gaiman har lyckats knöla in väldigt mycket mellan dess få rader.
Och Odd då? Har han lärt sig något, har han förändrats annat än på ytan? Jag vet inte riktigt. Jag får inte lära känna honom tillräckligt för att avgöra det, men åtminstone verkar han inte vilja bli en av männen i byn som fjärtar och slåss.
(Bonnier Carlsen, januari 2011)
Låt mig demonstrera hur man inte ska skildra att en person anländer med stor brådska, med ett stycke ur Nick Perumovs Alvklingan:
”…när de plötsligt hörde hastigt hovklapper bakom sig. Ögonblicket därpå dök en ryttare upp ur dimman i full galopp. Rogvold red åt sidan för att lämna plats.
Ryttaren närmade sig mycket fort. Han red med en extrahäst och bakom hans axlar fladdrade den välbekanta blåvita manteln. En gardist.
’Tänk om han kommer från Bri?’ tänkte Rodvold högt. ’En budbärare ser det ut som. Varför skulle han annars ha så bråttom? Det måste vara något brådskande.'”
Okej, snubben har bråttom! Jag har fattat det nu. Jag fattade första gången. Jag vet inte vad det är med Nick Perumov som gör att han måste säga allt tre-fyra gånger. Tror han att folk är trögfattade eller är han bara alldeles för förtjust i sina egna ord?
Det skulle vara mycket bekvämare om Perumov var en helt värdelös författare för då kunde jag bara strunta i hans böcker. Tyvärr är han inte det. Han kan berätta en historia på ett sätt som gör att jag vill läsa och därför råkar Alvklingan vara min femte Perumov-bok, trots att jag med jämna mellanrum får utbrott på hans jävla ordbajsande och fantiserar om att utöva våld mot den stackars boken eller kanske författaren själv. För några år sedan skrev jag om Diamantsvärdet och träsvärdet:
”Diamantsvärdet och träsvärdet är som bäst när den håller tempot uppe, när städer brinner och alla kämpar förtvivlat, för när Perumov saktar ner och vill förklara saker så vill jag bara slå boken i skallen på honom och tala om för honom att varken jag eller resten av hans läsare är så korkade. Allt måste inte sägas tre gånger.”
Jag önskar att han inte hade det där något som på något sätt får mig att tycka att böckerna är värda att läsa trots att det är självplågeri.
Talande katter som hoppar till månen? Svarta galärer som seglar genom rymden? Människooffer till lovecraftianska gudar? Check, check och check. Karl Johnssons Mara från Ulthar är ett fantasifullt serieäventyr som det är lätt att tycka om.
Det börjar med elvaåriga Maras pappa, som är slavhandlare i staden Ulthar. En natt kommer han inte hem, utan har förts bort av de demoniska varelser som seglar svarta skepp och alltid vill ha fler slavar. Mara blir bästa vän med en katt, Nardos, och snart är hon mer katt än flicka. Med katterna hoppar hon till månen, där de upptäcker att många människor hålls som slavar och bestämmer sig att för att försöka rädda dem.
Handlingen är rak och enkel och får sin magi från världen med dess fyrögda saturnkatter och hemska månbestar och från Johnssons snygga teckningar som har allt från effektfulla siluetter till himlavalv där stjärnorna verkar kräla omkring. Han tecknar med mycket stämning och med vad som känns som en egen stil. En del humor finns det också, som när några onda typer lagar soppa till Nyarlathotep, det krälande kaoset:
”Nyarlathotep kommer att älska vår soppa!”
”Vilka har lagat den? kommer han att undra!”
Vad som gör att Mara från Ulthar inte riktigt når ända fram är dels den enkla handlingen och dels dialogen som kan kännas stel. Men en läsvärd serie är det absolut och jag blir, som alltid, glad när det ges ut sådana här udda publikationer på svenska.
(Kolik förlag, 2010)