Etikett: fantasy

Kategorier
Recensioner

Underfors

Helsingforstjejen Alva tvingar sig själv att minnas allt hon ser. När hon kommer hem spelar hon upp det igen, vilka hon såg på vägen och vad de gjorde. Hon löptränar för att orka fly undan om något händer. Vem hon är rädd för minns hon inte, men hon vet att förr eller senare kommer någon efter henne. Skolkamraten Joel spanar på den rosahåriga, Converseklädda Alva på avstånd. När han äntligen ska fika med henne en kväll försvinner hon istället med en kille i skinnrock. Joel följer dem, anar oråd – har killen svans? – och smyger efter ända ner i en förfallen, underjordisk stad.

Underfors är platsen dit troll, rån och andra varelser från skogar och berg har tagit tillflykt då människorna har brett ut sig överallt. Alva hör också dit, men kastades som liten upp i människornas värld för att skyddas när stridigheter utbröt. Alva minns mer och mer av vem hon är och vilka förmågor hon har, men det går långsamt och så länge hon inte minns tillräckligt blir hon lurad och utnyttjad vilket leder till att en farlig kraft släpps lös.

Jag tycker mycket om mixen av nutid och folktrons varelser, från luriga skogsrån till vildsinta bäckahästar. Mer nordisk folktro i fantasyn, tack! Och skildringen av Underfors är mörk med glittrande prickar av ljus, stämningsfull och tung som om själva mörkret trycker sig mot en när man läser. De som bor där hör inte hemma, men de har ingen annanstans att ta vägen. Berättelser om magiska varelser som trängts undan av människor är inte helt ovanliga, men den här, där de som borde finnas bland bäckar och trädstammar istället bor i en enorm grotta, är en av de mer minnesvärda. Minnesvärda är också de trådar som Maria Turtschaninoffs har spunnit kring Alvas förflutna och andras strävan efter rikedom och makt, liksom vänskapen som utvecklas mellan Alva och Joel.

När Alva, Joel och Nide (skinnrock-trollet) lämnar Underfors och ger sig ut på en resa genom Finland dalar mitt intresse lite, trots att det är spännande. Jag minns lite samma mönster från Turtschaninoffs förra roman Arra, som också hade sin svagaste punkt i det mer fartfyllda slutet. Det är miljöerna, stämningen och karaktärsskildringen som har fastnat i mig när det gäller Underfors, inte äventyret.

(Söderströms, 2010)

Kategorier
Babbel

Irriterande inslag i favoritgenrer

Att läsa mycket av vissa genrer leder lätt till att man blir hemskt trött på vissa återkommande inslag i dem. När jag läste De dödas imperium av Mårten Sandén nyligen, den tredje i en serie ungdomsböcker om en synsk tjej med trassligt förflutet som jobbar (dvs. löser övernaturliga mysterier och slaktar troll, odöda och lite allt möjligt) åt Byrån för särskilda efterforskningar, visade det sig igen. Vid några tillfällen uttrycker sig figurer kring Jannike om hennes framtida bröllop på ett sätt som antyder att de vet vad som kommer att ske. Liknande inslag, där personer pratar om Jannikes framtid som om de var säkra på vad som kommer att hända, finns i de övriga böckerna också. Och jag är så väldigt trött på sådant.

Jag gillar fantasy, vilket de flesta som har följt den här bloggen ett tag antagligen har märkt. Ibland undrar jag om jag egentligen är mer förtjust i idén om vad fantasy kan vara än vad genren faktiskt erbjuder, men det brukar vanligtvis innebära att jag inte har läst något riktigt bra på ett tag, utan istället har snubblat över för många klichéer.

Det finns fantasyklichéer som jag är motvilligt väldigt förtjust i (som den uppstudsiga, svärdviftande pojkflickan) och sådana som jag är hemskt trött på. Till de senare hör profetior och inblickar i framtiden av alla slag. Oavsett om karaktärerna försöker undvika eller uppfylla det som har förutsagts är det en rätt klen grund att ställa en berättelse på. ”Någon jävel för tusen ord sedan yttrade några ord och därför måste vi göra si och så nu.” Suck, sluta. Det innebär såklart inte att alla fantasyböcker där profetior spelar en stor roll är dåliga, men jag är så less på dem att de sänker mitt intryck av de flesta böcker där de förekommer. Ännu mer störande är de böcker där profetian inte är viktig alls för handlingen, men ändå nämns som i förbigående. Där tillför den ingenting av värde alls utan verkar mest fladdra förbi av gammal vana, vilket är ett väldigt slött och tråkigt förhållningssätt till genrens konventioner.

Vad stör ni er på i era favoritgenrer, om ni har sådana?

Kategorier
Citat

Night Flying

”The Hansen women have always flown at night, even in bad weather. Aunt Eva actually prefers storms. She says she makes better time that way. Though often she ends up on the east end of town and has to walk back along the railway tracks if the wind isn’t blowing in her favour.

[…]

It’s not an easy thing to do, flying. Not like you’d think. There are wind currents and air pockets, and birds. Don’t ever underestimate birds.”

Ur inledningen till Night Flying av Rita Murphy. Jag tror inte att det finns något mer effektivt sätt att fånga min uppmärksamhet än att skriva om något magiskt som om det var alldeles självklart.

Kategorier
Recensioner

Trollromantik, någon?

Kombinationen kärlek och övernaturligheter innehåller ofta vampyrer, varulvar och kanske en och annan älvliknande varelse. Därför var det kul att läsa Mårten Melins övernaturliga kärlekshistoria Som trolleri där det varken förekom slemmiga vampyrer, varulvar med machokomplex eller översnygga älvor. (Att det är en bok som vänder sig mellanåldern gör såklart också att den skiljer sig från det mesta av den övernaturliga romantiken som riktar sig till ungdomar eller vuxna.)

Som trolleri, som gavs ut i början av året, handlar om tolvåriga Mona som är på landet över sommaren med sin pappa. Där träffar hon grönögde Mikael, som hon blir tokkär i. Problemet är bara att Mikael verkar rätt konstig. Att han har tvivelaktig hygien och saknar en hel del social kompetens visar sig bero på att han inte ens är mänsklig: han är ett troll.

Melin skriver enkelt men med väl valda ord och Som trolleri är spännande, rolig och ibland obehaglig. Det enda jag inte gillade var slutet, men det gör ju inte resten av boken sämre. Sätt den i handen på närmaste tioåring – eller närmaste vuxna person som gärna läser barnböcker.

Kategorier
Recensioner

Alice Hoffmans amasoner

Det där är nyårslöftet om att inte så låna så mycket på biblioteket utan istället läsa böcker jag har köpt eller fått? Det funkade såklart inte. En av de senaste biblioteksböckerna jag tog hem från jobbet och läste samma kväll var The Foretellning av Alice Hoffman. Amasoner? Ja tack.

Rain är dotter till amasonernas drottning. Deras folk lever ett nomadliv på stäpperna, flyttar runt med sina systrar hästarna och krigar ofta mot männen från andra folk som vill ta över deras land eller amasonerna själva. Rain växer upp till en brutal krigare och den skickligaste ryttaren, men den som hon helst vill ha bekräftelse av – hennes mor – låtsas knappt om att hon finns. Det är meningen att Rain ska bli drottning en dag, men tvivlet växer både hos hennes själv och folket. Hon är inte som de andra. Medlidande med fienden och längtan efter fred är förbjudna känslor, men hon kan inte hålla dem borta. Hon kan inte heller hålla borta drömmarna om den svarta hästen som ska förändra allt.

The Foretellning är en kort ungdomsroman, den första jag har läst av Alice Hoffman och jag blev definitivt nyfiken på mer. Språket är enkelt och lite hårt, men med en poetisk klang, och jag gillar alla färgstarka bilder som Hoffman målar upp. Dammet som rivs upp av tusen hovar, blåtatuerade kroppar, blod på marken, honungsstruket hår. Om man som jag är förtjust i berättelser om gudinnedyrkande krigarkvinnor borde man absolut läsa The Foretellning. Är man inte förtjust i sånt är det ändå en fin bok om ensamhet, frihet och om att våga förändring.

Kategorier
Recensioner

Stark ungdomsfantasy: Arra

Arra – Legender från Lavora (2009) är finlandssvenska Maria Turtschaninoffs andra roman och tidigare i år tilldelades den ett pris av Svenska litteratursällskapet i Finland. Det är kul på flera sätt, dels att fantasylitteratur erkänns på det sättet och dels att Arra är en så bra bok att den förtjänar all uppmärksamhet den kan få.

Arra är yngst i en fattig familj med åtta barn. Så försummad och ignorerad av de andra är hon att hon inte ens lär sig tala, vilket i sin tur får resten av familjen att anta att hon inte har något förstånd. Men det har hon och hon har dessutom andra förmågor. Hon kan lyssna på skogen, vattnet, vinden och elden och själv väva dess sånger inom sig. Den förmågan är hennes tröst, tills ett eldvrål bryter sig loss ur henne med stor olycka som följd.

Arra förs till staden för att leva hos sin äldsta syster och hennes mans familjs. Livet där är också hårt och systern bryter med ord och slag ner Arra till ingenting. När Arra råkar träffa stadens prins ser hon i honom någon som känner sig lika ensam och instängd som hon själv och det osannolika paret fästs vid varandra. När prinsen sedan drar ut i krig och stängs in i en dal bestämmer sig Arra för att ge sig av och rädda honom.

I grunden är Arra lik många andra fantasyböcker: ett utstött barn med särskilda förmågor som växter till att bli en hjälte. Vad som skiljer Arra från liknande berättelser är att den är mer jordnära. Den håller sig länge kvar i vardagen, i slitet och hungern och Arras ensamhet, och de mer spektakulära händelserna utgör inte någon särskilt stor del av handlingen. Det är också bakom slutna dörrar och i susande skogar som Turtschaninoff är bäst, inte bland kungligheter och slagfält. Hennes porträtt av Arra är mycket gripande. Arra växer upp inbunden i sina egna tankar samtidigt som händerna arbetar hårt. Ingen talar med henne, bara om henne och till henne, och hon är så ensam mitt bland andra människor att hon ibland tror att hon inte finns. Det är fint att få följa med när någon äntligen verkligen ser henne, när hon hittar sin röst och säger emot sina plågoandar.

Många beter sig otroligt jävligt mot Arra, men Turtschaninoff lyckas ändå skildra dem på ett sätt som gör att de inte verkar påklistrat ”onda” utan deras elakheter är trovärdiga. Inte så att man sympatiserar med dem, verkligen inte, men så att jag på något plan förstår att de är så insjunkna i sitt eget slit, sin bitterhet och skräck att det inte finns någon plats för ett konstigt och lite skrämmande barn som Arra i deras hjärtan. Det finns så lite varma känslor i dem att de inte räcker till henne.

Arra är hård vardag blandad med saga. Sagobitarna där Arra ger sig ut på hjältedåd är inte lika starka som det andra, men de är inte dåliga heller och det är en väldigt läsvärd roman.

Kategorier
Babbel

Längtar hem till Eldbärare

Igår ramlade Anders Björkelids nya fantasyroman Eldbärare in genom brevinkastet. Den är uppföljaren till den utmärkta Ondvinter som jag läste förra året.

Idag är jag i Sollentuna och jobbar, liksom igår, och jag längtar efter att komma hem och fixa en kopp varm choklad och försvinna in i Björkelids kalla värld och förhoppningsvis komma på något smart att skriva om den också för inom en snar framtid ska den recenseras i pappers-UNT. Egentligen borde prioritering nummer ett för mig just nu vara min uppsats, men att prioritera vettigt har jag aldrig varit särskilt bra på. En bok jag har längtat efter får såklart gå före. Imorgon blir det läskoma.

På tal om längtan: Förväntningar är farliga. De kan göra en egentligen bra bok till en besvikelse för att man förväntade sig ännu mer än det man fick. Därför försöker jag skruva ner mina förväntningar på Eldbärare, men det går väl sådär…

Kategorier
Spaning

Tidskrifter jag sörjer

För några dagar sedan fick jag reda på att den lilla fantasy- och science fiction-tidskriften Mitrania ska läggas ner. Det är himla tråkigt. Samtidigt är det såklart inte svårt att förstå att redaktionen inte har tid längre. De har ändå gett ut fyra nummer om året sedan 2002.

Vad jag har uppskattat mest med Mitrania är fokuset på noveller av svenskspråkiga författare och att den har gett plats åt så många unga, okända fantasy-, science fiction- och skräckförfattare. När den nu försvinner finns det ingen riktig ersättare för det. Sedan är det de personliga banden också: första gången jag själv fick en novell publicerad någonstans var i Mitrania och första gången jag skrev recensioner för en papperspublikation var det för Mitrania.

Marknaden här för fantastiktidskrifter har aldrig varit stor under tiden jag har hållit koll på den, men nu ser det verkligen tomt ut. För några år sedan försvann även den kompetenta skräcktidskriften Minotauren och den gamla science fiction-tidskriften Jules Verne-Magasinet ger ut sina sista nummer i år (men den har jag inte läst).

Vad finns kvar bland svenskspråkiga fantastiktidskrifter? Det är Nova science fiction, som håller hög kvalitet men ges ut väldigt ojämnt. Det är senaste tillskottet Eskapix, en skräckinriktad publikation som ständigt byter form och som kan vara rätt ojämn men som också har utvecklats mycket sedan starten och publicerat flera riktigt bra författare, som CJ Håkansson. Det är finlandssvenska Enhörningen som brukar vara läsvärd när den väl ges ut men det sker tyvärr väldigt sporadiskt.

Och that’s it. Det fattas saker här, kort sagt. Kommer någon att fylla i luckorna? Tveksamt. De flesta människor av den typ som skulle kunna få för sig att starta en tidskrift för tio år sedan startar nog en ambitiös blogg idag istället.

Kategorier
Babbel

Ett riktigt slut

I helgen läste jag ut Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm. Den är Augustiprisnominerad i barn- och ungdomskategorin och är en mycket bra roman om två ungdomars kamp för att överleva i ett medeltida Sverige där pesten härjar. Min recension av den kommer i papperstidningen i helgen, men jag tänkte här utveckla något som inte fick plats där och det är vad jag tycker om slutet. I recensionen kallar jag det plötsligt avhugget. Det är väl ett fint sätt att säga att när jag hade läst den sista meningen tänkte jag ”men vad faan?!” Det berodde på att jag hade väntat mig en avslutad berättelse men fick istället ett slut som pekar framåt mot en bok till. Nya trådar startade utan att de gamla riktigt hade knutits ihop. Nu har jag läst någonstans att en fortsättning kommer, men det visste jag ju inte då.

Jag läser mycket fantasy och är därmed van vid långa bokserier och jag har inget emot fortsättningar i sig. Skillnaden är att i fallet med fantasysviterna så meddelas det vanligvis på omslaget att det är första delen av si och så många. När jag börjar läsa en sådan bok så vet jag att jag inte kommer få hela historien på en gång. Man vet att man riskerar att få vänta länge på slutet. (Även om de som plockade upp första delen av Robert ”It’s going to be a trilogy” Jordans Wheel of Time i början av 90-talet knappast väntade sig att femton år senare skulle författaren dö och lämna efter sig en ännu inte färdigskriven mastodontfantasyserie som hunnit växa till elva tegelstenar.)

Men när det gäller Månskensvargen så finns det inget på omslaget som antyder att den inte är en fristående roman och därför känner jag som läsare mig rätt lurad när jag tror att jag ska få ett snyggt ihopknutet slut och istället får värsta såpa-cliffhangern. Jag vet inte om fortsättningen var planerad eller inte när Månskensvargen skrevs, men oavsett om den var det eller inte så borde något ha varit annorlunda. Om den var planerad kunde det stått i boken. Om den inte var planerad borde boken fått ett riktigt slut. Eller förresten, jag tycker att även böcker som ska få en fortsättning borde ha ett riktigt slut. Även om en historia ska fortsätta i många böcker borde ändå varje enskild bok ha någon känsla av avslut.

Kategorier
Enkäter m.m.

Tematrio: film

Lyrans senaste tematrio handlar om filmatiseringar av böcker som man har läst.

1. Härskarringen-trilogin av J.R.R. Tolkien. Inte så oväntat, kanske. Jag var nog inne i min djupaste fantasynördsperiod när den första delen av Peter Jacksons filmatiseringar kom, men jag hade ändå inte läst Tolkien. Jag såg till att läsa Ringen-böckerna innan jag såg filmerna, men medan jag tyckte att böckerna var bra men inte fantastiska så blev jag helt förtrollad av filmerna. Böckerna har jag inte läst om, men filmerna har jag sett många gånger. ”Boken är alltid bättre än filmen” är alltså ett vanligt påstående som jag inte skriver under ett dugg på.

2. Guldkompassen av Philip Pullman. Ibland (eh, ofta) gnälls det på att vissa saker i handlingen tas bort vid en filmatisering, men Guldkompassen är ett exempel på att det faktiskt är en bra sak att skala bort. Där hade försökt trycka in för mycket av boken, och av en underbar fantasyroman för både unga och vuxna blev det en otroligt snygg men rörig, hoppig och virrig film.

3. Jag försökte verkligen komma på någon bok/film som inte har med fantastik att göra och som jag dessutom har något att säga om, men tankeverksamheten funkar inte alls bra idag. (Hej, förkylning.) Så det tredje exemplet blir Dracula av Bram Stoker. Det roliga med Dracula är att den fortfarande är bättre än de flesta nutida vampyrromaner. Dracula-filmer finns det hur många som helst av, av varierande kvalitet, och jag måste tyvärr erkänna att jag inte har sett någon av de äldre med t.ex. Bela Lugosi eller Christopher Lee. Däremot är jag väldigt förtjust i Francis Ford Coppolas variant från 1992 – den med Gary Oldman, Winona Ryder och Keanu Reeves. Men boken är nog bättre. Jag läste om den för något år sedan och förvånades av hur spännande den fortfarande var, trots att jag kunde historien framlänges och baklänges.