Kategorier
Recensioner

Rogue Heroes

En konvoj med militärfordon har stannat i öknen. Varför? De har slut på bensin. Varför? För att någon (antagligen en fransman, tänker britterna) planerade bensin för 500 km, inte för 500 miles.

Så börjar Rogue Heroes, en himla underhållande tv-serie av den typen som gör en på bra humör trots att den handlar om hemska saker. Den utspelar sig under andra världskriget (inspirerad av verkliga händelser, men inte en historielektion, som det står i introt) och följer det brittiska specialförbandet SAS som smyger omkring i norra Afrika och saboterar för den tyska armén. I andra säsongen är de i Italien.

Det är en gasen i botten-actionrulle i tv-serieform, där man kan placera de flesta av karaktärerna någonstans på skalan mellan småskum och skogstokig, med övervikt åt det senare. SAS tror inte på saker som att vara lydiga, vara nyktra eller bete sig som folk. Och det är hemskt kul när de fräser omkring i öknen med sina attitydproblem, till tonerna av 70/80-talsrock och punk.

Man skulle kanske kunna invända mot att den ibland ramlar över i romantisera krig eftersom den berättar en så tydlig hjältehistoria. Men serien tar pauser från hjältefantasierna för att påminna sig själv och tittarna om att krig är fruktansvärt, civila existerar, soldater är människor som inte nödvändigtvis vill göra det de gör och även the good guys blir djupt traumatiserade, särskilt i andra säsongen. Och även när den tramsar glömmer den inte bort att många av karaktärerna är rätt trasiga.

Skådespelarna är guld också. Särskilt älskar jag Jack O’Connell som den poesiciterande major Paddy Mayne (skogstokig), ständigt på kant med sina överordnade och ca hela universum. Dominic West som spelar en officer inom underrättelsetjänsten är också en höjdpunkt.

Jag får väl titta på roliga klipp tills tredje säsongen kommer.

(Finns på HBO.)

Kategorier
Recensioner

Ruva

Ruva (Pahanhautoja) är en finsk skräckfilm från 2022 om Tinja, som har en egocentrisk influencer-mamma som filmar familjens ”underbara” liv. Men Tinja trivs inte, hon verkar ensam och hennes hårda gymnastikträning verkar vara mer för mammans skull än för hennes egen. En kväll hittar hon ett ägg som hon tar hem. Det växer och växer, tills en underlig varelse kläcks.

Monstret som symbol för undertryckta känslor är ett vanligt motiv, och det är inte jätteoväntat vad som händer sen. Men det gör inget. Det behöver inte vara originellt så länge det är bra! Det som är Ruvas grej är dess skeva ton och stämning, plötsliga utbrott av våld och äckel bland de blommiga tapeterna där resten av familjen mest är statister som ska placeras rätt av mamman med selfiepinnen, ömheten som Tinja visar varelsen. Klart sevärd, jag gillade den mycket.

Finns på Cineasterna.

Kategorier
Recensioner

Étolie

Jag vet inte varför jag fortsätter att bli pepp när jag får höra om en ny dramaserie om balett, jag har ju inte blivit jättenöjd tidigare. Det var Bunheads (2012) som kanske var småtrevlig, jag minns inte så noga. Flesh and Bone (2015) ville vara dark and edgy vilket innebar … striptease, prostitution och incest? Jag minns inte så noga där heller, men den hade något ändå, jag såg ju hela. Och så var det Tiny Pretty Things (2020), om ett mordförsök på en fin balettskola, som jag inte ens såg klart. Den hade potential som underhållande slask-tv, men jag stod inte ut med det pinsamma skådespeleriet.

Ändå blev jag glad när Amy Sherman-Palladinos dramakomedi Étoile dök upp på Prime. Den handlar om samarbetet mellan ett balettkompani i New York och ett i Paris. Biljettförsäljningen går dåligt för båda, så de bestämmer sig för att byta dansare med varandra för att skapa uppmärksamhet. Jag orkade inte ens se tre avsnitt.

Den ska ju vara rolig, men jag tyckte mest att den var skränig och ganska påfrestande. De tar i så de nästan spricker med sina inte jätteroliga repliker.
Det här var Étolie för mig: Inte tillräckligt roligt för att funka som komedi. Inte tillräckligt engagerande för att funka som drama. Inte tillräckligt snaskig för att ha några såpakvalitéer – den har ca noll snask. Kvar är rätt irriterande karaktärer som springer omkring och beter sig tokigt – uppblandat med några snygga dansscener, vilket innebär lite konstiga skiften i tonläge.

(Samtidigt såg jag igår en tråd med tv-tips på Bluesky där någon och hans fru tyckte att den var super. Så det finns ju folk som tycker att den är skoj. Tydligen.)

Kategorier
Enkäter m.m.

Just nu

Vad läser du just nu?
The Moonday Letters av Emmi Itäranta, en science fiction-roman som består av brev från helaren Lumi till hennes partner Sol, skrivna medan hon reser runt i solsystemet och letar efter Sol som verkar ha försvunnit på en jobbresa.

Den börjar fint och är så behaglig att läsa, som att flyta i svalt vatten. Men efter att ha läst en fjärdedel känner jag också att den kanske behöver trampa lite på gaspedalen snart.

(På fredag blir det bokcirkel hos mig om den. Emmi Itäranta kommer vara hedersgäst på sf-kongressen Archipelacon i sommar och att styra upp en bokcirkel är ett sätt för mig att se till att jag läser hedersgästerna innan kongressen.)

Vad tittar du på just nu?
Jag tittar på sjukhusserien The Pitt, som utspelar sig på ett akutsjukhus under ett arbetspass. 15 avsnitt, varje avsnitt följer en timme på akuten. Den är så himla bra, jag känner mig lite besatt.

Vad lyssnar du på just nu?
Jag började just om med den inte särskilt läskiga skräckpodden The Magnus Archives. Efter att ha lyssnat klart den (200 avsnitt) kände jag mig lite vilsen och visste jag inte vad jag skulle ha för sovpodd, så nu kör jag den igen.

Annars lyssnar jag en del på Medicinvetarna, A-kursen och Stil.

Kategorier
Enkäter m.m.

Just nu

Läser jag: Creation Lake av Rachel Kushner och Föräldrarnas födelse av Maja Larsson. Den första är en roman om spionen Sadie som infiltrerar en grupp miljöaktivister på den franska landsbygden för att sätta dit dem för sabotage. Sadies cyniska blick på det mesta blandas med filosofiska utläggningar om neandertalare och annat kul. Klart läsvärd!

(Men säger man spion eller hemlig agent tänker man thriller och det är den inte, åtminstone inte de två tredjedelarna jag har läst hittills.)

Den andra handlar om synen på föräldraskap i Sverige från 1700-talet och framåt, eller som undertiteln kallar det: 250 år av experter, släktingar och andra som lagt sig i. Den tar avstamp i en tid då hälften av alla barn som föddes dog innan vuxen ålder och kommer sedan röra sig framåt till idag. Jag är i början av boken, då samhället skulle uppfostra fattiga föräldrar att ta hand om sina barn bättre (men inte nödvändigtvis förbättra deras materiella villkor). Verkar himla intressant!

Tittar jag på: Den senaste tv-serien jag såg färdigt var Greven av Monte Cristo (bra) och senaste jag började på var mormondeckaren Under the Banner of Heaven. Kanske bra? Vi får se.

Lyssnar jag på: Podden A-kursen.

Njuter jag av: att spana efter små saker som växer i trädgården.

Längtar jag efter: att vara vara snorfri. (Var hemskt förkyld i fredags, det blev bättre sen men fortfarande lite irriterande.)

Kategorier
Recensioner

Those About To Die

En tv-serie jag blev besviken på, eller snarare hade blivit besviken på om jag hade vågat vänta mig något särskilt, men det gjorde jag väl egentligen inte: det våldsamma sandalspektaklet Those About To Die.

Det är år 79 i Rom och serien håller ofta till vid circus maximus, en arena för tävlingar med häst och vagn. I centrum står fifflaren Tenax, som strävar efter att starta ett eget lag till tävlingarna. Han vill ha makt i den fina världen också, inte bara i den undre. Vi följer också andra som sysslar med hästarna, både förare, skötare och ägare. Vi följer den döende kejsarens två söner, som båda vill bli kejsare. Vi följer tre syskon från Numidien, som blir tillfångatagna av romerska soldater. Systrarna säljs som slavar och deras bror blir gladiator. En av huvudkaraktärerna är deras mamma, som reser till Rom för att befria dem.

Det största problemet är att jag inte riktigt fastnade för någon av karaktärerna. Något som säkert hänger ihop med att många av karaktärerna liksom inte connectar med varandra. En del av skådespelarna har så olika spelstil att det inte ens känns som att de är med i samma serie. Och var för sig gillar jag några av dem, men som helhet går det inte ihop.

(Lite lustigt att DN:s Sebastian Lindvall skrev samma om den nya Gladiator-filmen: ”Ibland är det som om skådespelarna medverkar i olika produktioner.”)

De misslyckas också med att göra hästrejsandet spännande (men det var säkert dyrt) eftersom det konstanta klippandet gör att man inte hänger med i vad som händer. Klipp, klipp, klipp, klipp, oj nu vann han igen. Efter några avsnitt känns scenerna från tävlingsarenan väldigt upprepande. Då är slagsmålen mellan gladiatorerna bättre, och jag uppskattar ju tilltag som att fylla arenan med vatten och krokodiler.

Och något har den ju, eftersom jag såg hela första säsongen. Vad har den? Rätt bra intriger och backstabbing. Synd att den inte fick till resten.

Jag får väl se om Rome eller Spartacus igen.

Kategorier
Gnäll

Det finns fler språk än engelska

I går läste jag Hynes Pallas Camera Futura. När filmen föreställde sig framtiden, en essä om science fiction-litteraturen publicerad i Timbro förlags essäserie. Det är en intressant om än ytlig genomgång – ingen film berörs mer än i förbigående, i en ständig ringdans där titel efter titel behandlas i något eller några stycken, men kommentarer om betydelse och tidsanda – men halvvägs igenom fastnade jag för en detalj som inte ville lämna mig, när Pallas talar om Stanisław Lems bok Obłok Magellana, som han benämner The Magellanic Cloud.

Sant är förvisso att Lems roman – mig veterligen – inte är översatt till svenska. Sant är att nästan alla Pallas läsare talar engelska, och sannolikt mycket få polska. Men i en svensk text finns rimligtvis två relevanta titlar: originaltiteln och den svenska titeln. Saknas en översättning borde den rimliga lösningen vara att använda sig av den polska, kanske med en svensk förklaring.

Att filmatiseringen av Cixin Lius 流浪地球 (Liulang diqiu) får dras med den engelska titeln The Wandering Earth, bland andra liknande fall, kan man kanske inte lasta Pallas för. Att kinesiska filmer i Sverige skall omtalas på engelska snarare än svenska eller kinesiska är en dumplatt internationalisering där engelskan får stå för det internationella istället för det enda sanna internationella språket: översättningen. Men Lems roman har inte lanserats på svenska under något språk.

Man kan tycka att bekvämligheten i en översättning alla förstår har ett värde. Men föreställ er att vi talar om en ukrainsk roman som varken finns översatt till svenska eller engelska, däremot till danska. Att helt okommenterat använda den danska titeln – utan att ens precisera att det inte är det svenska namnet – hade aldrig gått hem. Även om alla hade förstått den.

Men Pallas val är åtminstone inte lika illa som kollegan Nicholas Wennö, som i ett par Dagens Nyheter-artiklar om film nyligen (”Här är veckans bästa strömningstips”, 25 maj 2023, respektive ””Game of thrones”-producenten om nya miljöthrillern: ”Det är vi människor som är monstret””, 24 maj 2025) envisades med att prata om ”Frank Schätzings tyska bästsäljare ”The swarm” från 2004”.

Det är inte bara det att Schätzings roman förstås heter Der Schwarm, eftersom den är tysk. Den finns också översatt till svenska som Svärmen.

Kategorier
Babbel Recensioner

Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession

Ander Monson har sett Predator (1987) 146 gånger. I Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession går han igenom hela filmen, nästan scen för scen, och djupdyker i dess tillkomst, tematik, detaljer och betydelse – i det amerikanska samhället i stort såväl som i hans egna liv. Han är besatt av filmen, av männen, monstret, vapnen, musklerna, djungeln, har skärskådat varje detalj – ner till de konstgjorda palmbladen, hur vapnen modifierats för att överhuvudtaget vara möjliga att bära runt på, ljussättningen – och läst samtliga manusversioner. Han läser filmen bredvid romanen som baserades på den och släpptes samtidigt, skriven av poeten och aktivisten Paul Monette som arbetade på boken samtidigt som hans partner dog i AIDS, och sitt egna liv som en amerikansk man, en tillvaro kantad av inte bara fiktiva vapen, utan av en stadigt ökande närvaro av vapen och dödsskjutningar. Han följer upp filmens alla spår, ända ner till ett avstick till skorpionen Mac spetsar med en kniv i en scen.

Framför allt är det en bok om maskulinitet, vit maskulinitet i USA på 80-talet och idag. Vad säger en film som Predator om det samhälle som inte bara producerade den, utan också gjort den till en massuccé? Vad gjorde den med den generation av amerikanska män som växte upp med den? Monson skriver om hur hans tonårsbesatthet av Predator i synnerhet och film i allmänhet ledde till ett jobb i kreativt skrivande; för en av hans närmaste barndomsvänner ledde samma tonår till en tjänstgöring i det militära. En annan sprängde nästan ihjäl sig av misstag med en hemmagjord bomb.

Monson älskar Predator. Männen, musklerna, monstret, vapnen, svetten, kropparna, blodet, våldet, vapenelden, explosionerna, soundtracket av Alan Silvestri som ekar marschmusik. Hans fitbit visar att hans puls ökar redan i filmens första scen, skriver han. Han skriver vidare att Arnold Schwarzenegger aldrig varit så snygg som i Predator. Monson beskriver sig själv som ”(mostly) straight” men är besatt också av filmens homoerotik. Mest de uppumpade manliga kropparna som kameran dröjer kvar vid, men också det faktum att ”Long Tall Sally”, som handlar om en man utklädd till kvinna som blir uppraggad av andra män, utgör den enda icke-orginella låten på soundtracket. (Ironiskt nog spelas den under helikopterscenen där Blain skämtsamt kallar sina medsoldater för ”a bunch of slack-jawed faggots”.) Och så uppehåller han sig vid Monettes tolkning av filmen, som han jämför med dagboksanteckningar och brev från samma tidpunkt, vilka han grävt fram ur arkiven. Vad tänkte Monette om Predator? undrar Monson. Hatade han den och den våldsamma, heterosexuella maskulinitet som utgör dess hjärta? Uppskattade han den av samma anledning? Relaterade han till berättelsen om att jagas av ett osynligt, dödligt monster som ingen tror på eller kan rå på, om att ensam och isolerad utan hjälp utifrån, medan han skrev romanen sittandes vid sin AIDS-sjuke partners sängkant?

Monson googlar vapnen som används i filmen, kommer in på Internet Movie Firearms Database och får upp annonser från vapenförsäljare. Ett helt kapitel tillägnas Blains ”ol’ painless”, en M134 Minigun (ett ironiskt namn, med tanke på dess storlek och det faktum att den egentligen inte går att bära, utan är gjord för att monteras på fordon – under inspelningen fick två ytterligare män gå bakom Jesse Ventura, som spelar Blain, och hjälpa till och lyfta för att det skulle funka). Predator är första gången den syns i film, men definitivt inte sista. Monson tittar på demonstrationsfilmer från tillverkaren, som ljudsatts med AC/DC:s ”Shoot to Thrill” och ligger under rubriken ”Shock and Awe” på hemsidan. M134:an gör honom lika delar förskräckt och förtjust:

Calling the gun ol’ painless is, of course, a joke, and it’s a joke of a gun. You can’t do anything but marvel at it. I clap my hands and squeal each time it comes on-screen: it’s that great. Reality can fuck itself if we can watch something like this.

Den största behållningen med Monsons bok är dels hur oerhört omsorgsfullt han placerar in Predator i sitt sammanhang och dels all kuriosa om filmen han delar med sig av, samt hans outsinliga kärlek för filmen och fenomenet Predator, kantad av mer aviga känslor kring dess uppenbara imperialism och de former av maskulinitet den skildrar och förhärligar. Monson läser Predator som en actionfilm som samtidigt ironiserar actionfilmen som form, men vad betyder det egentligen i en kontext där filmen har den status den har? Ja, scenen där hela förbandet tömmer sina vapnen in i djungeln, på absolut ingenting, försöker absolut säga något om hur verkningslös denna form av maskulinitet och vapendyrkan är, men den råkar också vara en av actiongenren mest ikoniska och älskade scener. Ja, det går att queera och dekonstruera filmen scen för scen, men vad betyder det när en icke-oansenlig del av dess heterosexuella manliga tittare närapå skulle kunna ta till våld för att försvara sin läsning av filmen som den enda legitima?

Monson grubblar mycket över manlighet och våld i relation till filmen. Jag trodde att det skulle utgöra bokens mest intressanta delar, och det är inte ointressant, men blir också då och då ganska navelskådande. Monson funderar kring sin egen maskulinitet och dumma grejer han sa eller gjorde i ungdomen, och inte sällan blir det ganska platt och defaitistiskt, som när han parafraserar Aliens och undrar om manlighet helt enkelt är något som måste utraderas: ”Maybe nuke it form orbit, honestly: that’s the only way to be sure.” En kul rad, visst, men diskussionen om Predator och dess relation till maskulinitet idag blir aldrig mycket mer än cynisk betraktelse över det problem vita män utgör idag och en stilla undran om huruvida de bidrar med något överhuvudtaget.

Framför allt är Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession ett kärleksbrev till Predator i synnerhet och actionfilm i allmänhet. Den rör sig hela tiden mellan förbehållslös entusiasm och kritisk, ibland nästan sjuklig, eftertänksamhet: varför är den otroligt bra? Vad innebär det att älska en sådan film? Hur kan man älska en sådan våldsam, maskulinistisk, imperalistisk film, fylld till brädden av våld, uppumpade steroidmuskler och stora explosioner? Hur kan man låta bli?

Kategorier
Babbel Länktips

The Lizzie Bennet Diaries

Fiktiviteter har organiserat en Austendag och mitt lilla bidrag är ett tips: The Lizzie Bennet Diaries.

The Lizzie Bennet Diaries är en modern YouTube-version av Jane Austens roman Pride and Prejudice. Lizzie Bennet är här en 24-årig student som bor i Kalifornien och videobloggar om sitt liv. Hon har en mamma som även i denna tid är fixerad vid att hennes döttrar ska gifta sig, en sansad äldre syster och en livlig yngre. Äldre systern Jane kärar ner sig i Bing Lee och Lizzie rantar om den irriterande snobben Darcy. Lillasyster Lydia är väldigt bra gif-material och börjar efter ett tag göra egna videor. Det är underhållande och efter ett tag smått beroendeframkallande.

För bara någon dag sedan nådde serien 100 avsnitt och är nu avslutad. Jag har inte sett allt än, utan närmar mig hälften. Om man vill följa berättelsen extra noga kan man även ta en titt på karaktärernas aktivitet på Twitter och Tumblr, på sidan som har allt i kronologisk ordning.

Nedan är en spellista med de tio första avsnitten, för er som vill ta en snabb titt. Avsnitten är ca tre minuter långa.

Austendagens schema: 10:00 Fiktiviteter | 10:15 Books ABC | 10:30 Tystnad | 11:00 Beroende av böcker | 11:30 Fiktiviteter | 11:45 Books ABC | 12:00 Mamma Jakeline | 13:00 Fiktiviteter | 13:15 Books ABC | 13:30 Skuggornas bibliotek | 14:00 Fantastiska berättelser | 14:30 Fiktiviteter | 15:00 Books ABC | 16:00 Bakbokmat | 16:30 Fiktiviteter

Kategorier
Babbel Bildigt

Buffy och böckerna

Jag ser om säsong fyra av Buffy och tyckte att konversationen när Willow försöker hjälpa Buffy att välja kurser till universitetet hör hemma här.