Den här hösten hoppade jag på en halvtidskurs i litteratursociologi, bara för att det skulle vara kul. (Ignorerar sin masteruppsats, vem, jag?) Idag var sista seminariet och vi hade besök av Cecilia Davidsson och Ola Larsmo som pratade bland annat om hur de som författare förhåller sig till litteraturkritik.
Det är många tankar om kritik som snurrar i huvudet just nu. Veckans kurslitteratur, kritikdiskussionen i ett några veckor gammalt avsnitt av Babel som jag såg igår, debatten om litteraturkritiker vs. bokbloggare som dyker upp då och då. En fras som återkommer hela tiden är ”att sätta i sammanhang”. Vad är det vanligaste svaret på frågan om vad kritiker sysslar med? Jo, kritiker sätter litteraturen i ett sammanhang. (Till skillnad från de som ”bara tycker saker”, tillägger de som kanske vill rikta en känga till tidningar som kör med korta betyg-recensioner eller folk i allmänhet som skriver om sina åsikter och upplevelser av kultur på nätet). Och ja, jag är helt med, men efter att ha hört/läst det så många gånger den senaste tiden var det roligt att höra Cecilia Davidsson berätta om hur det gick när hennes noveller skulle sättas in i ett litterärt sammanhang.
Davidsson debuterade med novellsamlingen En av dessa nätter 1994. Hon märkte då att det fanns en ovana bland många kritiker att skriva om noveller. Det visade sig bland annat genom att de klumpade ihop henne med andra novellförfattare vars texter egentligen inte hade något annat gemensamt med hennes än just novellformatet. Senare blev det bättre, menade hon, efter att 90-talets novellboom förändrat läget.
Att klumpa ihop litterära verk som har väldigt lite gemensamt är ett exempel på hur det kan gå när man inte har koll på sammanhanget. Jag har mest märkt det när det gäller fantastik av olika slag, vilket säkert främst beror på att jag är extra intresserad av det, men kanske är det också så att den typen av litteratur oftare råkar ut för det. Jag tycker att att det är hur trevligt som helst när pressen på ett seriöst sätt behandlar ofina nördgenrer som skräck, fantasy och science fiction, men jag önskar att böckerna inte så ofta skulle sättas i händerna på kritiker som inte riktigt verkar verkar ha koll på genrerna och därför antingen uttrycker förvåning om boken visar sig vara bra eller jämför allt med Sagan om ringen eller Harry Potter.
Ett av de fånigaste exemplen var nog när en kritiker i den brittiska dagstidningen The Daily Telegraph beskrev Sergei Lukyanenkos Night Watch som ”Rowling, Russian style”. Både Night Watch och Rowlings Harry Potter-böcker är fantasy, visst, men förutom genrebeteckingen har de så lite gemensamt att det verkligen inte finns någon anledning att klumpa ihop dem. Det är ungefär lika nyanserat som om man skulle jämföra Agatha Christie och Stig Saeterbakken bara för att båda har skrivit kriminallitteratur.
Här rinner raderna iväg. Jag som hade trott att det här skulle bli ett kort inlägg. Hur som helst, det är lätt för mig att sitta här och gnälla över okunniga recensioner inom de genrer som är ”mina”. Det finns självklart områden inom litteraturen där jag skulle vara den som är borttappad, men förhoppningsvis har jag vett att tacka nej om jag skulle bli frågad om att recensera någon bok som ligger helt utanför mitt kunskapsområde. Det är ju inte alltid lätt ens när man är på sitt eget område. Jag är knappast den enda skribent som ibland är rädd för att missa grejen och skicka in något irrelevant svammel till den stackars redaktionen.
