Etikett: genussnack

Kategorier
Länktips

Länkhög

Johan

Landet Annien och In Another Library diskuterar att läsa fantastik av kvinnliga författare – med tanke på att det inte direkt finns någon brist på läsvärd sådan.

I Helsingborgs Dagblad skriver Jenny Högström om Maria Schottenius intervju med Linda Boström Knausgård.

Engelskspråkiga Wikipedia har en ambitiös genomgång av vad som händer i George R.R. Martins A Dance with Dragons. Det är bra för oss som efter att ha kämpat oss igenom A Feast for Crows nog ärligt talat hellre lägger den tiden på att läsa någonting annat.

Kategorier
Bildigt Evenemang Recensioner

Drakhornet

Jag brukar vara väldigt försiktig med att ta emot recensionsexemplar av egenutgivna böcker. De kan vara precis hur som helst och att såga någons egenutgivna stackars bok känns hundra gånger jobbigare än att skriva negativt om en bok som har blivit utgiven av ett etablerat förlag, så det är en situation jag vill undvika, både för min egen skull och för författarens. Hur som helst blev jag tillräckligt nyfiken på Drakhornet av Oskar Källner för att tacka ja, och trevligt nog för oss båda har jag positiva saker att säga om den.

Drakhornet börjar som vilken ungdomsfantasy som helst. En till synes vanlig pojke eller ung man, denna gång en stallpojke vid namn Erik, rycks ur sitt enkla liv med våld och död. Han får börja ett nytt liv, upptäcka att han har magiska krafter och, som till synes vanliga fantasypojkar brukar, slåss mot sitt ursprung som visst inte var så enkelt ändå.

Vad som gör Drakhornet annorlunda är att den utspelar sig i 1800-talets Sverige istället för i en påhittad värld och förankras i historien genom att bitar av både krig och en kungs död vävs in i berättelsen. Med kriget mot Ryssland som mörka moln vid horisonten leder Källner ut läsaren på den svenska landsbygden, där Erik möter troll, älvor och dryader, varav alla inte är vänligt sinnade. Det är både ett våldsamt äventyr och en ganska jordnära skildring av hårt arbetande bybor – jag gillade faktiskt det senare bättre, trots att inslag av folktrons varelser i fantasy alltid ger en extra stjärna i kanten från mig.

Drakhornet är skriven med driv och gott humör och jag tyckte om att läsa den. Tyvärr lider den av något som är vanligt bland böcker som antingen är egenutgivna eller från väldigt små förlag, och det är att den är oputsad. Böcker från etablerade förlag är naturligtvis inte alltid bra, men de brukar för det mesta kännas färdiga. Drakhornet skulle däremot behöva en omgång korrläsning till och en duktig redaktör som går loss med rödpennan på anglicismer och en del konstiga formuleringar. Källner kan berätta en historia och det är synd att den hackar lite på grund av att språket inte har bearbetats tillräckligt. Mest störande är att romanfigurerna ibland pratar en aning styltigt och ålderdomligt och ibland alldeles modernt, vilket ger ett osammanhängande intryck i en annars trevlig och underhållande dialog.

Jag skrev att jag, lite oväntat, gillade bylivet mer än äventyren och trollen. Det beror till stor del på att det Källner har lyckats bäst med är skildringen av Hanna, en byflicka med en alkoholiserad och våldsam far som försöker gifta bort henne med en äldre man. Hanna är något ovanligt i den här typen av fantasy: en helt vanlig tjej som får ta stor plats i berättelsen och inte bara för att hjälten har spanat in henne. Att vara vanlig och ändå få vara med och leka är annars förbehållet bondpojkarna, åtminstone tills de har upptäckt sitt ARV och ÖDE. Brudarna som får ta stor plats i fantasy av standardmallen brukar däremot sticka ut redan från början. Ni vet, svärd i hand, munnen full av svordomar och det eldröda håret på ända. Hanna är vanlig, men på inget sätt tråkig, eftersom hon framstår som en riktig människa och inte någon tuff brud-schablon. Både Erik och Hanna griper förtvivlat efter en möjlighet att styra sina egna liv, men i Hannas berättelse blir den kampen snäppet mer intressant, mer om kön och ekonomisk makt och en trasig familj än om genetiskt arv, soldater och hjältens vanliga ”varför jag?”-klagan. Jag vill läsa nästa bok för att få reda på vad som händer med henne – om hon nu kommer att vara med där. Erik bryr jag mig ärligt talat inte mycket om, men Hanna vill jag möta igen.

Förresten träffade jag på Oskar Källner på Eurocon för två veckor sedan och passade på att knäppa en bild, där han står mellan arrangören Sten Thaning och Marmeladkungen:

(Fafner förlag, april 2011)

Kategorier
Recensioner

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Jag läste nyligen ungdomsromanen Amandas bok av Katerina Janouch. I den förekommer flera diskussioner mellan högstadietjejer om orättvisa sexuella normer. Ni vet: killar får strula runt men tjejer som gör samma sak är slampor och horor. Same old, same old. Fan, tänkte jag trött, det var ju mer än tio år sedan jag gick i högstadiet. Hur länge ska det där hänga kvar?

Det låg nära till hands att tänka på den när jag läste nästa bok. I söndags när jag skulle beskriva Sara Ohlssons Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag med tre ord valde jag ”Tonår, dumpad, sex”. Nu när jag har läst ut den tänker jag att ”Tonår, dumpad, frigörelse” skulle passa bättre. (Jag höjer också betyget på den från 3 till 4.)

Jag är tyvärr död… handlar om 17-åriga Olivia som blir dumpad av sin några år äldre pojkvän John. De har varit tillsammans sedan hon var 14, men nu tycker han att det inte fungerar längre. ”Du är så ung”, säger han.

Olivia blir helt förstörd och hennes vän Emma börjar smida planer (med det fina kodnamnet ”operation fågelbajs”) för att reparera förhållandet, men ingen av dem hade väntat sig den röra som uppstår när Olivia upptäcker vem hon är utan den perfekta pojkvännen vid sin sida.

Olivia är berättaren och hon framställer gärna deras förhållande som perfekt, men läsaren ser att det inte riktigt stämmer. John har visserligen många bra sidor, men verkar också placera Olivia på en fina flickan-piedestal där handlingsutrymmet är rätt begränsat. Flickvänner ska inte ha kort kjol. Flickvänner ska inte vara sexgalna eller göra vissa saker i sängen. ”Nej, inte så. Du är ju min flickvän.”

Sara Ohlsson skriver så skickligt om förvirringen och skammen när Olivia försöker hitta sin egen väg. Hur hon längtar efter hudkontakt och ser till att få den, men efteråt äcklas av sig själv. Hur hon vill röra, men nästan bara vågar när hon är full och då går det så lätt snett. Både hennes ex och ryktesspridarna omkring henne upprätthåller ju normen att kåt är man bara när man är kär, annars är man en slampa.

Danijel, som Olivia både dras till och äcklas av på samma gång, tycker att man inte ska krångla till det utan helt enkelt skratta när man är glad, skrika när man är arg och knulla när man är kåt. Kan hon göra det? När hon lever efter det blir det rörigt och många trasiga känslor, men i allt det jobbiga är det en frigörelse.

Jag är tyvärr död… är välskriven, gripande och underhållande, men allra mest tycker jag om den för att den handlar om att göra det som känns bra även när omgivningen vill begränsa en med rykten och blickar.

(Gilla böcker, mars 2011)

Kategorier
Babbel

Dykes to watch out for

Ibland börjar man läsa en bok och undrar efter någon sida varför i hela världen man inte har läst den tidigare. Idag var den boken The Essential Dykes to Watch Out For av Alison Bechdel.

Jag fick upp ögonen för Bechdel för bara något år sedan, dels för att hennes fantastiska och litteraturnördiga självbiografi i den grafiska romanens form, Fun Home, gavs ut på svenska (Husfrid), och dels för att Bechdel-testet dök upp i ett flertal bloggar jag läser.

Dykes to Watch Out For är en serie i strippformat som Alison Bechdel tecknade mellan 1983 och 2008. The Essential… samlar en stor del av stripparna, som handlar om en löst sammanhållen grupp av lesbiska som bor i en medelstor stad i USA och på ett ofta humoristiskt sätt skildrar deras relationer och politiska engagemang.

Eftersom jag följde tv-serien L Word för några år sedan tänker jag ofta på den när det dyker upp gemensamma teman och trådar, men det är egentligen att jämföra åt ”fel håll” eftersom Bechdels berättelse skrevs mycket tidigare. DTWOF innehåller dessutom klart mindre glamour och mer politik – även om L Word inte var någon opolitisk serie.

Hittills har jag läst ungefär en fjärdedel och ville knappt lägga den ifrån mig för att skriva det här.

Nyfikna kan titta i stripparkivet här.

Kategorier
Recensioner

Stjärnlösa nätter

Hur långt räcker en bra historia? Arkan Asaad har definitivt en stark sådan i sin debutroman Stjärnlösa nätter, men utförandet lämnar en del övrigt att önska.

Den delvis självbiografiska Stjärnlösa nätter handlar om Amàr, 19 år och uppväxt i Sverige, som på en resa till Kurdistan blir bortgift med sin kusin Amina. Den berättar om en sida av bortgiften som inte nämns så ofta, nämligen den att det inte bara är kvinnor som tvingas in i äktenskap de inte vill ha.

Amàr vägrar länge att gå med på förslaget om giftermål, men släkten maler ner hans motstånd genom att behandla honom som lägre än luft. Släktens gemenskap är stark men villkorad: lyd och bli behandlad som en kung, eller protestera och upphör att existera. Han låter sig dras med, men flyr en liten bit varje gång han får chansen, och att Arkan Asaad inte bara skildrar Amàr som en utsatt och hjälplös kille utan handlingsutrymme utan också som en del i att sprida destruktiva mönster vidare är det som gör Stjärnlösa nätter riktigt intressant.

Asaad har inte mycket till berättarteknik utan kör bara på, mer skriva på näsan-tydligt än gestaltande. Hans bildspråk är ibland intressant och eget, men i övrigt är språket inget särskilt. Den här boken kan vara värd att läsa för historien den berättar, helt enkelt. Jag tycker om hur den skildrar allas handlingar som sammanflätade med varandra, hur familjens och släktens hårda press på Amàr sprider sig kring honom som onda ringar på vattnet. Amàrs desperata dans med ett steg lydnad och två steg flykt bygger på kedjan av lögn och känslomässigt våld och den som far mest illa är nog Amina, som år efter år väntar ensam i ett främmande land på en man som inte vill ha henne. Att läsa om hur hon bryts ner är hjärtskärande. Den kan kännas hopplös att följa, denna hårda kedja av tradition och heder, som att ingen någonsin kommer att kunna ta sig loss, men lite hopp finns det ändå.

(Norstedts, januari 2011)

Kategorier
Babbel Citat

She will light a torch in that vast chamber where nobody has yet been

Jag tror att det var första veckan på grundkursen i litteraturvetenskap som vi läste Ett eget rum av Virginia Woolf och jag för första gången läste ett visst stycke som verkligen fastnade och som jag har återvänt till flera gånger. Fånigt nog har jag aldrig skrivit av eller kopierat det, och fånigt nog har jag inte boken, men jag har letat upp det på nätet. Här skriver Woolf om hur kvinnor har skildrats (eller ska jag säga skildras – till viss del gäller det fortfarande) i relation till män, och om hur det som försiggått kvinnor emellan, när män inte har varit närvarande, har fattats i litteraturen:

‘Chloe liked Olivia,’ I read. And then it struck me how immense a change was there. Chloe liked Olivia perhaps for the first time in literature. […] All these relationships between women, I thought, rapidly recalling the splendid gallery of fictitious women, are too simple. So much has been left out, unattempted. And I tried to remember any case in the course of my reading where two women are represented as friends.

[…]

For if Chloe likes Olivia and Mary Carmichael knows how to express it she will light a torch in that vast chamber where nobody has yet been. It is all half lights and profound shadows like those serpentine caves where one goes with a candle peering up and down, not knowing where one is stepping. And I began to read the book again, and read how Chloe watched Olivia put a jar on a shelf and say how it was time to go home to her children. That is a sight that has never been seen since the world began, I exclaimed. And I watched too, very curiously. For I wanted to see how Mary Carmichael set to work to catch those unrecorded gestures, those unsaid or half-said words, which form themselves, no more palpably than the shadows of moths on the ceiling, when women are alone, unlit by the capricious and coloured light of the other sex.

Fantastiskt. Hela kapitlet kan man läsa här.

(Förresten får det mig att tänka på Bechdel-testet. För att klara Bechdel-testet, påhittat av serietecknaren Alison Bechdel, ska en film innehålla minst två namngivna kvinnor som pratar med varandra om något annat än en man. Inga höga krav, men ändå verkar de vara rätt svåra att uppfylla…)

Kategorier
Recensioner

Många bluffar i Unni Drougges senaste

Det är bokmässa i Göteborg och mässgolvet är fullpackat. Plötsligt skriker någon och faller sedan ihop. Det är Jan Guillou. Någon har försökt mörda Jan Guillou! Oreda uppstår, men skvallerjournalisten Berit Hård har råkat fånga det hela på film. Som om inte det var nog för att hamna i en härva av bluffar och lögner, anlitar dessutom Leif GW Persson henne för att spionera på Unni Drougge och snoka reda på vad hon skriver om honom. Drougge å sin sida nystar i ett annat mysterium.

Det finns många trådar om makt och undangömda lögner i Unni Drougges senaste roman Bluffen, som är befolkad av ett antal kända författare. Den börjar underhållande, med Berits giftiga iakttagelser om bok- och mediabranchen. Drougge sparkar vilt, särskilt åt maktgubbar, trakasserier och dubbelmoral. I synnherhet Guillou och Persson går hon hårt åt. (Men det ska sägas att hon inte är särskilt snäll mot sin fiktiva variant av sig själv heller, när den skrivs in i berättelsen.)

Drougge skriver som vanligt rappt och roligt, med vissa snedsteg. När hon formulerar liknelser och metaforer verkar hon avlossa en skur av hagel: en del träffar och en del flyger åt helvete. Hennes skapelse Berit Hård är också en ovanlig figur i litteraturen. En smart, inte längre ung kvinna som dricker för mycket och raggar yngre män som hon slänger ut dagen eftersom hon hellre umgås med sin boaorm Lucifer. “Hur skulle i så fall en självständig, icke objektifierad kvinnlig rebell se ut? Visa mig en feg brud i trashförpackning!”, skrev Aase Berg i Expressen apropå Berit Hård. Självständig, vulgär, snabb i käften och med sin tjocka kropp inklämd i tacky kläder är hon befriande omöjlig att placera i något begränsat fack för kvinnliga protagonister.

Bluffen har således sina ljusa sidor, men som spänningsroman håller den inte hela vägen. Jag gillar upptakten, men mitten är ganska seg trots att den är händelserik. Jag tyckas aldrig riktigt intressera mig för alla trassliga brottshärvor, utan vill ha mer om förlags- och tidningsvärlden igen. Den tar sig mot slutet, samtidigt som jag har svårt att köpa de osannolika saker som händer. Att Berit själv ironiserar kring att det är just lika osannolikt som i en Hollywoodfilm hjälper inte.

“Namn på riktiga personer, platser och händelser är endast inkluderade för att skapa realism i historien”, står det på baksidan. Och för att skapa uppmärksamhet, kan man tänka. Klart att en roman där någon försöker döda Jan Guillou drar till sig fler blickar än om den hade handlat om en påhittad författare. Men realism-argumentet har sin poäng. Bluffen är en jävligt arg bok och kritiken mot makthierakierna i mediebranchen får mer udd när Drougge använder riktiga namn istället för något påhittat där personen bakom ändå syns igenom.

(Modernista, 2010)

Kategorier
Recensioner

En kort bok om könsord

För ett tag sedan skrev jag i pappers-UNT om språkvetaren Karin Milles bok Kung Karl och kärleksgrottan. Lek, lust och ideologi i de svenska könsorden. I korthet handlar den om könsord och hur valen av ord hänger ihop med könsroller, sexuella normer osv. Intressant och underhållande, tyckte jag, men lite för kortfattat.

Texten finns även på nätet och ni kan läsa den här.

Kategorier
Recensioner

Ospännande spänningsroman: Alfahannen

Katarina Wennstams Alfahannen gavs ut vid helt rätt tidpunkt i början av året. Nära debatten om mansgrisighet, sexism och trakasserier inom vissa delar av kulturvärlden kom den, en roman om en filmstjärna som blir svårt misshandlad av en kvinna han har försökt våldta.

Jack Rappe är den snygge skådisen med bad boy-rykte som kommit tillbaka till Sverige efter en tid i Hollywood. Kvinnan som snittar upp honom så att han nästan dör är Emma Wahl, en ung skådespelerska som just gjort sin första roll. Under filminspelningen inledde de något sorts förhållande, där det mesta var på Jacks villkor. Jack är nämligen en skithög som begår sexuella övergrepp på löpande band. Hittills har han kommit undan, men rättegången mot Emma som anklagas för mordförsök drar fram Jacks tidigare jävelskaper i ljuset då Emmas försvar hävdar nödvärn.

Få böcker har gjort mig så förbannad som Wennstams reportageböcker Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman, som handlar om den skuld som läggs på kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp och om den vanligtvis felaktiga bilden av våldtäktsmannen som en galning i busken.

Wennstams romaner, hittills tre stycken, handlar också om våld och sexuella övergrepp mot kvinnor. Jag har inte riktigt velat läsa dem, eftersom jag har fått för mig att hon är bättre som journalist än som skönlitterär författare. Att jag nu ändå läste Alfahannen, som för några veckor sedan gavs ut i pocket, ändrade inte på den föreställningen.

För att kallas spänningsroman tycker jag knappt att Alfahannen är spännande alls förrän den i sista delen når fram till rättegången. Där, i ett slutet rum där det inte sker mycket mer än prat, blir den både intressant och griper tag. Wennstam kan sina rättegångar. Något annat hon lyckas väldigt bra med är skildringen av hur de utsatta kvinnorna förhåller sig till det som har hänt. Personporträtten är annars rätt yxiga – varför Emma stannar så länge med Jack görs inte särskilt begripligt – men just det här funkar. Hur de vacklar, undrar om det inte var deras eget fel ändå.

De gillade ju Jack, åtrådde honom, var i vissa fall kära i honom. De följde med honom frivilligt, de ville ha sex med honom. Bara inte på det sättet. Om man alldeles frivilligt tagit av sig sin väldigt korta kjol, så får man väl ta vad som helst som kommer sedan, eller? Inte är det väl en riktig våldtäkt om man var kåt alldeles nyss? Och Jack, som tänder på att tjejen inte vill, ställer sig upp i rättssalen och fäller en replik som ekar av anhörigas försvar av ”schyssta” våldtäktsmisstänkta killar: ser han ut som någon som behöver tvinga sig till sex, eller? Att läsa det väcker samma hjälplösa ilska som Wennstams reportage gjorde när jag läste dem för flera år sedan.

Wennstam har ett viktigt ärende. Problemet är bara att det är så tydligt att vissa stycken skulle passa bättre i en debattartikel än i en roman. Budskapet går ut över berättandet.

Kategorier
Babbel Gnäll

Låt mig slippa ”kvinnoöden”

Sara Stridsberg har fått tidningens Vi:s litteraturpris. Välförtjänt, men var de tvungna att dra till med ”kvinnoöden” i motiveringen? Det ordet gör mig trött. ”Med inspiration från kända kvinnoöden skapar Sara Stridsberg en värld där det kvinnliga sorgearvet ekar som en mörk klang genom textens landskap. I romanerna Happy Sally, Drömfakulteten och Darling River utforskar hon med glimrande ordbegåvning och unik musikalitet människans utsatthet, rädsla för övergivenhet och dröm om evigt liv.”

Tillsammans med det hyfsat ofta förekommande ”stark kvinna” är ”kvinnoöde” ett av mina hatord när det gäller beskrivningar av vad böcker (eller filmer) handlar om. Det har inget med innehållet att göra, som ren beskrivning kan det vara hur korrekt som helst. Problemet uppstår när man sätter alla dessa ”kvinnoöden” i relation till det som inte sägs om skildringar av män. En skildring av en kvinnas liv är ett ”kvinnoöde”, medan en skildring av en mans liv inte kallas ett ”mansöde” (och ett påpekande om att mannen i en bok är just en ”stark” man verkar aldrig behövas i baksidestexten).

Självklart tror jag inte att de som väljer dessa ord menar något illa. Tvärt om tror jag att man ofta vill göra något positivt, lyfta fram. Men effekten är att det blir så himla tydligt att kvinnor pekas ut specifikt som KVINNOR på ett sätt som inte sker med män. Google ger 24700 träffar på ordet ”kvinnoöde” och 2270 på ”mansöde”. Ska man kanske gissa att männens livsöden räknas som människoöden istället?

—–

Lite på samma tema har Tekoppen har tittat på hur Moa Martinson och Harry Martinson beskrivs i Nationalencyklopedin och konstaterar att ”Moa Martinson skildras som kvinno- och barnskildrare, Harry Martinson skildras som människo- och världsskildrare.”