Etikett: genussnack

Kategorier
Recensioner

Seriesöndag: Den hemliga kroppen

Den hemliga kroppen är en serienovell av Sara Hansson och ingår i Koliks ”Grafiska novelletter”. Sara heter också flickan i novellen och hon går från att vara ett barn som inte tycker att något är pinsamt till en tonåring som har lärt sig att (kvinno)kroppen är hemlig. Den får inte finnas på något annat sätt än som en sminkad, rakad, friserad förpackning. Den får inte göra ljud eller läcka något kladdigt.

Sara Hansson skildrar enkelt och direkt den stora skillnaden mellan barnets obekymrade förhållningssätt till den egna kroppen och den unga kvinnan vars kropp ska kontrolleras, döljas på vissa sätt och visas upp på andra. Skammen föser en med vassa stick tillbaka till rätt sida om gränsen om man kliver snett. Just det tror jag att många, alldeles för många, tjejer och kvinnor känner igen sig i: skammen som är kopplad till minsta hårstrå på fel ställe, rädslan för att uppfattas som äcklig om man inte har putsat sin kropp till ett docklikt skal. För Sara kommer befrielsen i form av en ny vän som inte bryr sig om allt det där.

Den hemliga kroppen griper tag i mig för att jag känner igen mig (både i den där obekväma känslan av ens kropp är fel och måste fixas till och i lättnaden när man slutar bry sig så mycket) och för att den gör mig förbannad, men som kort serienovell har den samma problem som vanliga noveller: det är väldigt svårt att få en så kort berättelse att kännas tillräcklig. Jag önskar mig något längre, något mer.

Kategorier
Recensioner

Whatever ”love” means

Vad är kärlek och vad gör alla idéer om kärlek med oss och våra relationer? Det är ämnet för Liv Strömquists senaste seriealbum Prins Charles känsla. Titeln syftar på en gammal intervju där prins Charles fick frågan om han var kär i Diana och svarade ”Whatever love means.”

Strömquist undersöker den nutida bilden av kärlek och tvåsamhet, äktenskapets och den sexuella äganderättens historia och de olika roller som kvinnor och män skolas in i när det gäller hur man knyter an till andra människor. Varför finns det så många tv-serier om män som tycker att kvinnor är asjobbiga, men ändå fortsätter att vara tillsammans med dem? Vad är grejen med alla kvinnor som vårdar män? Hur gick det till när ofta flyktiga känslor som förälskelse och attraktion blev det som ska styra hur vi organiserar praktiska saker som boende och ekonomi? Och varför är det så självklart att alla förväntas veta var gränsen går för vad man får och inte får göra med andra personer när man är i ett förhållande?

Prins Charles känsla består av ett antal längre serier som tillsammans bildar en smart, vass och underhållande helhet. Att läsa den är som att lyssna på en kunnig förläsare som både ifrågasätter och drar bitska skämt – helt enkelt den bästa sortens lektion om kärleken som en social ritual. Strömquist har en förmåga att på ett enkelt sätt säga sådant som jag egentligen redan vet men inte riktigt har kunnat formulera. Det beundrar jag, även om det enkla i tilltalet ibland gör att det blir väl plakattydligt.

Antalet skratt en bok orsakar är inte nödvändigtvis världens bästa mått på hur bra den är, men det är sällan jag skrattar rätt ut flera gånger när jag läser, särskilt om jag är ensam hemma och inte har någon att dela det roliga med. Prins Charles känsla skrattade jag mycket åt. (Liksom jag skrattar åt Strömquists repliker i intervjuer, som när hon för några dagar sedan uttryckte en önskan om att döpa om vår kulturminister till ”Blubby”.)

Liv Strömquist kan som sagt vara lite övertydlig och i Prins Charles känsla blir det dessutom ibland plottrigt med alla referenser till olika teoretiker som ska klämmas in i serierutorna, men annars har jag inget att klaga på. Jag vill köra Prins Charles känsla i ansiktet på alla som intresserar sig för kärleken som kulturellt fenomen, eller kanske ännu hellre på dem som tror att de inte gör det.

Kategorier
Spaning

Kabusa startar genus- och hbt-förlag

När det blev klart att Normal förlag skulle lägga ner till följd av ekonomiska problem hoppades jag att något annat förlag skulle fylla hbtq-luckan. Det verkar som att det kan bli Kabusa, som enligt Svensk Bokhandel startar ett nytt imprint med namnet Charlie by Kabusa. Böcker med ”genusperspektiv men inte enbart på HBT-temat” ska det bli. Intressant! De tar också över några av de böcker som inte hann ges ut av Normal.

Det nya förlagsnamnet är taget från romanen Charlie av Margareta Suber, som förresten var en av de första böckerna jag skrev om i den här bloggen.

Kategorier
Babbel Citat

But he looked really like a girl

Det har varit Pride-festival i Stockholm och jag missade typiskt nog alltihop eftersom jag har varit bortrest, men däremot har jag funderat en del på böcker med hbtq-tema. En som hela tiden dyker upp i tankarna är Ali Smiths Girl Meets Boy, som börjar med en av mina favoriter bland inledningsmeningar:

Let me tell you about when I was a girl, our grandfather says.

Fantastiskt. Resten av boken är också underbar. När jag läste den för ungefär ett år sedan skrev jag: ”Vad jag tycker om med Girl Meets Boy är ungefär samma saker som jag brukar tycka om i Jeanette Wintersons böcker. Det vackra och lekfulla språket. Att inget är statiskt. Tid och identitet rör sig ständigt, och i centrum för allt är berättelsen. Berättelser-i-berättelser-i-berättelser. Berättelsen skapar världen. Genom berättelser förstår vi oss själva.

Girl Meets Boy är en underbar liten bok. Jag försökte att läsa den långsamt, men den tog ändå slut för fort, bara 160 sidor som smakar honung och skiner som solen, varje nyans från vit morgon till gyllene kväll.”

Kategorier
Spaning

Hösten böcker: barn & ung

Jag har bläddrat i Höstens böcker och drabbats av ha-begär samt viss nyfikenhet på några böcker som jag inte har några förväntningar på men vill läsa bara för att.

En av de senare är Fallen ängel av Becca Fitzpatrick. Hush, hush heter den på engelska och handlar om skötsamma Nora vars liv vänds uppochner när den mystiske Patch dyker upp i skolan och hon blir besatt på att ta reda på vad han egentligen är, vilket råkar vara en fallen ängel. Och så blir det det såklart lite kärlek.

Annette Curtis Klauses varulvshistoria Blod och choklad som kommer i oktober har jag läst förut på engelska. Bland alla ”människotjej blir kär i vampyr/varulv/whatever” handlar Blood and Chocolate om en varulvstjej som blir kär i en människa. Att tjejen är monstret och killen är den vanliga människan är en trevlig omväxling, men på andra sätt är den ändå rätt sunkig. Människa-monster-kärlek funkar tydligen bara om det är mannen som är monstret, annars blir det för stora av avsteg från de rådande könsnormerna. Hur tröttsamt är inte det? Jag har i alla fall svårt att tolka skillnaden mellan händelseförloppet i Blood and chocolate och händelseförloppet i andra liknande böcker på något annat sätt.

Underbara Jeanette Wintersons senaste, Battle of the Sun, kommer som Solstriden i september. Jag är också nyfiken på De levande döda av Charlie Higson och Kaostrilogin del 1: Tystnaden i bruset av Patrick Ness. Piraternas fånge av Emily Diamand som sålt stort i andra länder kan kanske också vara något. Postapokalyptisk fantasy med pirater? Jag är på.

Värd att nämna är också De dödas imperium, Mårten Sandéns tredje roman om den synska Jannike Faltin som har handskats med sataniska förbanneler, onda sagovarelser och här reser till London för att jobba med MI0, den paranormala delen av brittiska underrättelsetjänsten. Den ser jag verkligen fram emot.

Utanför fantasy/sf/skräck-området ser jag också fram emot Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell och Bara kärlek kan krossa ditt hjärta av Gunnar Ardelius. Ardelius första roman Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket kan vara det gulligaste jag har läst.

Kategorier
Recensioner

Alice Hoffmans amasoner

Det där är nyårslöftet om att inte så låna så mycket på biblioteket utan istället läsa böcker jag har köpt eller fått? Det funkade såklart inte. En av de senaste biblioteksböckerna jag tog hem från jobbet och läste samma kväll var The Foretellning av Alice Hoffman. Amasoner? Ja tack.

Rain är dotter till amasonernas drottning. Deras folk lever ett nomadliv på stäpperna, flyttar runt med sina systrar hästarna och krigar ofta mot männen från andra folk som vill ta över deras land eller amasonerna själva. Rain växer upp till en brutal krigare och den skickligaste ryttaren, men den som hon helst vill ha bekräftelse av – hennes mor – låtsas knappt om att hon finns. Det är meningen att Rain ska bli drottning en dag, men tvivlet växer både hos hennes själv och folket. Hon är inte som de andra. Medlidande med fienden och längtan efter fred är förbjudna känslor, men hon kan inte hålla dem borta. Hon kan inte heller hålla borta drömmarna om den svarta hästen som ska förändra allt.

The Foretellning är en kort ungdomsroman, den första jag har läst av Alice Hoffman och jag blev definitivt nyfiken på mer. Språket är enkelt och lite hårt, men med en poetisk klang, och jag gillar alla färgstarka bilder som Hoffman målar upp. Dammet som rivs upp av tusen hovar, blåtatuerade kroppar, blod på marken, honungsstruket hår. Om man som jag är förtjust i berättelser om gudinnedyrkande krigarkvinnor borde man absolut läsa The Foretellning. Är man inte förtjust i sånt är det ändå en fin bok om ensamhet, frihet och om att våga förändring.

Kategorier
Babbel Evenemang Gnäll

Vampyrgnäll och annat

Nej, jag har inte dött bloggdöden. Jag har bara varit borta ett tag. De senaste dagarna har jag varit på Åland, först i en stuga i ingenstans och sedan i Mariehamn.

I stugan läste jag Utrensning av Sofi Oksanen och Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Med Utrensning är det som med Darling River som jag också läste nyligen: jag vet inte vad jag ska säga om den, för ”alla” har redan sagt så mycket gott. Det finns inga hyllningsord kvar för mig att använda, de har redan sagts så många gånger. Men det kommer säkert ett försök någon dag. Lilla stjärna ska jag recensera åt Catahya.

I lördags kväll gjorde jag ett besök på science fiction-kongressen Åcon 4. Vanligtvis brukar jag springa på hur många paneler som helst när jag är på en kongress, men nu blev det bara en av de tre som hölls medan jag var där. Panelen hette ”Whining about modern vampires” och gnället handlade inte oväntat om att i många nutida vampyrberättelser så har väldigt många typiska vampyregenskaper skalats bort och kvar är bara en odödlig människa som kanske slurpar lite djurblod. Vad skiljer dem från alver egentligen? undrade någon. Som så många andra gånger när detta har diskuterats uttrycker folk en saknad efter monstervampyren, istället för den tama vampyren.

Jag har inte direkt något emot halvtama människoliknande vampyrer. Vad jag däremot tycker är hemskt fånigt är när det är uppenbart att författaren har slängt in en vampyr bara för att det ska vara en vampyr och inte verkar vilja hantera följderna av att ha en icke-mänsklig varelse i sin historia, utan låtsas som att det inte blir några följder. Vad är då poängen?

Vid ett tillfälle nuddade panelen vid vampyrberättelsen som våldtäktsfantasi och det ligger nära en av mina egna hatgrejer när det gäller vampyrromantik – eller varulvsromantik, det är samma sak där. Vad jag vill kräkas på är hur vampyrens eller varulvens ”natur” liksom används som ursäkt för att skriva en sorts kärlekshistoria som inte skulle vara särskilt acceptabel om mannen var en vanlig människa. Denna aggressiva, våldsamma, otroligt svartsjukt revirpinkande* och dominanta typ skulle ha en ”kvinnomisshandlande psykopat”-stämpel i pannan om han var människa men eftersom han inte är det så är det tydligen ok. Nämen han är ju vampyr, han bara är sån. Det kan inte hjälpas. Men guud så romantiskt att han kämpar emot sina farliga vampyriska instinkter för människokvinnans skull!

Örk.

Det finns mycket med vampyrer jag skulle kunna gnälla på. Man kan ju fråga sig varför jag fortsätter att gång på gång slänga mig över nya vampyrböcker, för ärligt talat finns det mycket mer som är tråkigt-fånigt-pinsamt än sånt som är bra. Dracula från 1897 är fortfarande en av de bästa vampyrromaner jag har läst och min favoritvampyr hör hemma i en tv-serie (Spike i Buffy, naturligtvis).

(* = I The Silver Kiss av Annette Curtis Klause finns förresten en vampyr som rent bokstavligt pissar på en tjejs hus. Jag tyckte att det var sjukt kul som omväxling.)

Kategorier
Enkäter m.m.

Bokfrågornas ABC: O

Usch, nu har det varit tyst i den här bloggen i alldeles för många dagar. Onsdag och torsdag var tankeverksamheten utslagen av förkylning och sedan har jag varit upptagen med annat, som jobb. Mycket läst har det inte blivit, så jag svarar på några av Lilla Os bokfrågor istället.

Ännu ett bokpris den här veckan, ett endast för kvinnor Orange Prize for Fiction som delats ut sedan 1996. Vet du något om priset? Har du läst böcker av någon pristagare? Är det bra med ett pris för kvinnliga författare?

Jag känner till priset men har inte hållit någon särskild koll på det. Jag verkar inte heller ha läst särskilt många av pristagarna: bara Zadie Smith och Helen Dunmore.

När jag läste flera andra bloggares svar på frågorna var de få som hade svarat på den sista delfrågan. Synd, för det hade varit intressant att läsa. Kanske är det ett för provocerande ämne.

Nej, jag är inte så förtjust i att det är ett pris bara för kvinnliga författare. Jag kan förstå varför grundarna ville instifta det, med tanke på hur många priser det finns som ska vara könsneutrala men ändå oftast går till män. Så jag förstår det, men jag gillar det inte, och jag tror att det finns andra sätt att utforma pris på som undviker ”gubbar är människor och kvinnor är KVINNOR”-gropen utan att för den delen begränsa det till att endast delas ut till kvinnor.

Berätta om en bok som du tyckte mycket om, trots att du inte trodde att du skulle gilla den. En oväntad favorit alltså!

Jag är inget fan av Peter Harrysson, men tänker ändå sno ett av hans favorituttryck. Jag vill att du berättar om en bok som var olidligt spännande!

Nu smäller jag ihop två frågor till en, för jag vill svara samma på båda. Suzanne Collins dystopiska ungdomsroman Hungerspelen måste vara själva definitionen av spännande och innan jag började läsa den hade jag inte väntat mig det.

Och slutligen vill jag höra om en bok om ett mindre trevligt ämne. Har du läst någon bok om otrohet som du tycker är bra?

Jag kommer inte på någon bok där otrohet är huvudtemat, men jag kommer däremot att tänka på George R. R. Martins tjockisfantasyserie A Song of Ice and Fire i vilken en drottnings otrohet har del i att orsaka död och otrevligheter i massor. Jag vill ge mig på tredje delen snart, men tvekar för att den är en 1000-sidorsklump. Tänk så många andra böcker jag skulle hinna med på samma tid.

Kategorier
Recensioner

Tanternas och häxornas bok

Baba Jaga är en gestalt ur slavisk folktro och sagovärld, en ful gammal häxa som flyger på kvastar, äter barn och då och då blir besegrad av unga vackra hjältar, sådär som häxor brukar.

Det känns passande att skriva om romanen just idag, på internationella kvinnodagen, för Dubravka Ugresic har använt denna mytologiska figur för att berätta om andra kvinnor, som inte har konstiga krafter men som ändå har skuffats utanför. ”Först ser man dem inte…” inleder Ugresic. ”Ja, först är de osynliga.” Det är de gamla kvinnorna hon menar. Baba Jaga la ett ägg är de osynliga tanternas historia. Och vilken historia det är: den kastar sig mellan diskbänk och skröna, sorg och värme, allvarligt och knäppt.

Boken är uppdelad i tre delar. I den första berättar Ugresic om sin mamma som börjar bli dement. I den andra reser tre gamla kvinnor till en friskvårdsanläggning i Tjeckien och många galna saker händer. I den tredje delen skriver en fiktiv folklore-forskare (med namnet Aba Bagaj) till bokens redaktör och förklarar Baba Jaga-gestaltens bakgrund i saga och myt och erbjuder tolkningar av författarinnans text. Jag är särskilt förtjust i den tredje delen, både för den extra fiktionsnivån och för all kunskap den förmedlar. Baba Jaga la ett ägg är ovanlig, intressant och intelligent. Jag var tveksam i början, men sedan föll jag.

Kategorier
Evenemang

Nördbokcirkel i Uppsala

I artikeln Nörden har blivit tjej nämndes det nya nätverket Geek Women Unite! Jag har blandat mig i dess Uppsalagrupp och sparkat igång en bokcirkel som lite lagom luddigt ska inrikta sig på fantasy och science fiction med feminism- och/eller hbtq-vinkel.

Vårt första möte blir den 23/3 då vi ska diskutera den feministiska science fiction-klassikern The Female Man (Honmänniskan på svenska) av Joanna Russ. Intresserad? Gå med i Facebook-gruppen och anmäl dig till evenemanget.