Etikett: genussnack

Tyska Charlotte Roches Våtmarker som kom på svenska i våras har fått väldigt mycket uppmärksamhet, först och främst för att den är äcklig. Antagligen också för att den är skriven av en kvinna om en kvinna som ägnar sig åt snuskigheter.

Våtmarker handlar om 18-åriga Helen som ligger på sjukhus efter en anusoperation. Hon berättar detaljerat om sitt sexliv och om förhållandet till den egna kroppen, helt obekymrad om normer kring hygien och kroppslighet. Hon använder slidsekret som parfym (för att det gör männen kåta), lämnar sin blodiga tampong i hissen och efter operationen vill hon undersöka det som skars bort ur hennes rumpa, för att nämna några av de mildare sakerna.

Det svenska förlaget marknadsförde Våtmarker som ett feministiskt uppror mot ett vaxat och parfymerat kvinnoideal och en blurb på baksidan hävdar att många tycker att boken är genial medan andra avskyr den. Jag hör inte till någon av grupperna. Jag avskyr inte boken, utan tycker att den är bitvis intressant och ibland rätt rolig. (Även om jag gärna hade klarat mig utan några av de snuskigaste avsnitten. Några mådde jag faktiskt lite fysiskt dåligt av, och jag tror inte att jag är särskilt känslig.) Men jag tycker inte att den är genial heller, för om den är ett uppror så lyckas jag inte se det.

Visst, Helen är raka motsatsen till den ideala dockkvinnan vars kropp är ett rent skal i en ständig kamp för att upprätthålla den hygienhysteriska bilden av att kroppsvätskor och -lukter över huvud taget inte finns. Hon undersöker kroppens alla hål, gillar vad hon hittar och skäms inte för det. Tittar, luktar, smakar och odlar bakterier. Onanerar på golvet under sin sjukhussäng och när hon sedan berättar om det blir hon inte trodd, för så gör man ju inte.

Kanske är det för att Helen är så udda att jag har svårt att koppla ihop henne med något så jordnära som en protest mot kravet på kvinnor att vara halva kroppar – bara snygg yta, och inget av det andra. Hon har inte bara klivit över gränsen för vad man ”får” göra (eller kanske snarare för vad man får berätta att man gör) utan satt sig i en raket och lämnat planeten. Eller kanske är det för att hennes beteende verkar ha mer att göra med problem i hennes familj än med samhället i stort. Hon går så långt som att riva upp sitt operationssår, och därmed utsätta sig för livsfara, i hopp att återförena sina skilda föräldrar, och då blir det ganska svårt att se det politiska i det privata.

Charlie av Margareta Suber gavs ut 1932 och sägs vara den första svenska lesbiska romanen. Den utspelar sig på Hangö i Finland, där ett gäng mer eller mindre fina människor badar och festar och umgås. Udda i sällskapet är Charlie, en käckt visslande studsboll till pojkflicka som blir förälskad i Sara, en ung änka med två små barn.

Jag har läst mycket gott om Charlie och hade därför ganska höga förväntningar. De infriades inte riktigt. Visst är det en charmig liten roman och Charlies häftiga känslor för Sara är fint skildrade, men allt i den har inte åldrats väl och jag tycker att den är mer intressant som ett ovanligt verk i sin tid än som en enskild text idag.

Meningar som Charlies fot började gunga i takt, den chokladfärgade silkesstrumpan slöt om en välformad vad, som föreföll spänd av ungdomlig livssav. känns ofrivilligt komiska och dialogerna är strösslade med engelska ord eller hela engelska meningar, vilket blir rätt fånigt. Visst är det vanligt att man idag slänger in något engelskt ord när man talar, men i Charlie beror det inte på att engelska uttryck har letat sig in i vardagsspråket utan det verkar snarare som att de kallar varandra baby för att det var nytt och häftigt.