Kategorier
Recensioner

Kammakargatan

På väg därifrån, med boken och tidskriften i en grön påse med Hedengrens logotyp på, och med solen strålande högt över Stureplan, kände jag mig på något vis tillfreds med hela tillvaron, och framför allt med att jag nu var en person som köpte sina böcker på Hedengrens.

Så slutar ett kapitel i Therese Bohmans Kammakargatan och jag blev liksom omedelbart kastad tillbaka till att vara tonåring och ha åkt in till stan för att köpa något som då kändes lite dyrt och lyxigt, som en kalender från Ordning & reda. Eller att köpa kurslitteratur för första gången. Eller att gå runt med en annan grön påse – SF-bokhandelns.

Kammakargatan är en ”berättelse som är lite sann, mycket påhittad”, en kortroman med 24 kapitel som slutar med julafton. Therese flyttar hemifrån, börjar plugga till kulturvetare och får nya litterära vänner som gör fanzines. Den har en så fin känsla av att nu börjar livet, nu är hon på väg åt rätt håll, och Bohman har ett språk som får vardagen som ny och fattig student att kännas lite magisk.

Jag fantiserar inte om att plugga igen, jag är bättre på att jobba. Men jag blev rätt sugen på att göra ett fanzine.

(Norstedts, 2025.)

Kategorier
Recensioner

Porslinstomten och andra julberättelser

Jag har läst en trevlig julbok, Porslinstomten och andra julberättelser. I den samlas 14 noveller av kända svenska författare. De skrevs ursprungligen för högläsning i P1 och är alla ungefär lika korta, 7-8 sidor. Så läs bara några i taget, det blir lite enformigt om man läser för många i rad.

Flera av författarna blickar bakåt till barndomens jular – egna eller påhittade? – eller letar sig ännu längre bakåt i släktleden. Det hör ju till julen – upprepningarna, släktbanden. (Och ensamheten, bråken, förväntningarna, de övernaturliga glimtarna.) Men några håller sig i nutid, som Lina Wolff som sticker ut med sin novell om både pandemi och litterära sexrobotar. Även Majgull Axelsson skiljer sig från mängden genom att helt låta bli familj och släkt, och skriver underhållande om en egoistisk fifflare som förlorar sin möjlighet att snylta jul – eller?

Några andra jag minns efter att ha slagit igen boken är Ulf Stark för humorn, Bengt Pohjanen för känslan av vintermagi, John Ajvide Lindqvist för en oväntad avslutning på en misslyckad jul. Torgny Lindgrens formuleringar, Klas Östergrens knäppa situationer. Med några texter är det lite så att jag fastnar för vissa drag, snarare än för helheten.

Det finns nämligen få wow här – det korta formatet är kanske ett hinder för det, för flera av novellerna känns ganska avhuggna. Några av texterna är också mer av författarens tankar om julen än en faktisk berättelse. Men ändå: jag tyckte om den. Mysläsning.

(Ordfront, 2024.)

Kategorier
Recensioner

Snöstorm och kanelhjärtan

Snöstorm och kanelhjärtan har ungefär samma upplägg som Let it Snow, ungdomsboken som nyligen har blivit Netflix-film. En gäng författare – Camilla Lagerqvist, Pernilla Gesén, Jesper Tillberg och Karina Berg Johansson – har skrivit varsin julnovell som hänger ihop genom att utspela sig på samma plats. Karaktärer från en berättelse kan skymta snabbt i de andra.

Snöstorm och kanelhjärtan omslag

I Snöstorm och kanelhjärtan är det kvällen före julafton. Snön faller tät, en långtradare full med paket har vält över vägen och några unga människor som inte hade tänkt vara på kafét i stationshuset i den namnlösa byn får finna sig i att hamna där till slut. En skulle hämta ett paket i närbutiken, men hamnar vilse i snöyran. En annan hatar den dödstråkiga byn och vill dra till Stockholm, men hans GPS leder honom på villovägar. En tredje är trött på att vara osynlig för sin familj, men hittar en udda vän. En fjärde har fått nog av sina mobbare och hittar oväntad hjälp.

Det är ny vänskap och ny romantik, familjebråk och försoningar, sorg, lite magi och spökande, mycket snö, mycket kaneldoft. Mycket handlar det om fantasier och att önska sig något annat, önska sig bort. De fyra novellerna är snabb och rätt mysig läsning. Visst löser sig problem lite för lätt, saker och ting händer för fort – som den sortens fantasier man kan ha om att något jobbigt i ens liv plötsligt bara ska rätta till sig av en yttre kraft. Filmlösningen, inte riktiga livet. Men det är julnoveller, vad annat ska man vänta sig. Min favorit är ”Den här hålan” av Pernilla Gesén. Jag tror att den grep tag i mig mest för att huvudpersonen Daniel både är offer och skurk. Det är inte bara världen som är rövig mot honom, även han har varit ett as mot andra och i hans novell är det julmagin och en lokal kanske-häxa som knuffar honom mot att – först jävligt ovilligt – göra något bättre.

Och jag ska inte spoila vad som pågår i den sista novellen, ”Snöängel” med mobbningstemat, men jag gillade verkligen inte slutet och det var tråkigt att avsluta mysboken med att bli irriterad. Särskilt eftersom den var den novell utmanade julmyset mest, jag tyckte att det var modigt att ta in en aspekt som inte kan rättas till. (Vagt, jag vet.) Får jag stryka allra sista händelsen?

(Wahlströms, 2018).