Jag läste Konsterna av Elin Ruuth till en bokklubb som Johanna Lundin ordnar på Instagram och det är jag glad över. (Länk till den finns i hennes profil.)
Konsterna berättar om konstnärsparet Dagmar och Vilhelm i början av 1900-talet. Det är en kort roman full av stämning, sommarljus och drömmar som inte blev. Dagmar skapar knappt alls och Vilhelm är missnöjd med att vara så upptagen med sagomotiv på beställning, han skulle hellre måla annat. (Paret är inspirerat av Ester Ellqvist och John Bauer, men det visste jag inte när jag började läsa. Nu har jag lagt till en dokumentär om dem i min poddlista.)
De har bjudit in vänner för att fira midsommar och så råkar en före detta älskare till Dagmar komma med. Drama ensues.
Konsterna är korta scener med konstnärliga personer som försöker få till livet, vad som får plats, vad som inte får plats (särskilt för kvinnorna, åtminstone de som har barn som hänger i kjolarna när de ska måla), vem är bättre, vem går det bra för, vem är man i olika sällskap. Jag tycker om att Ruuth får så mycket sagt i sina korta kapitel, det är som att det gömmer sig en mycket större roman innanför pärmarna än vad som syns på utsidan. På lite mer än 100 sidor vecklar den ut äktenskapskrångel, familjer, vänskaper och mansgrisande i midsommarnatten.
Jag tycker om stilen också, tjusigt kryddad med gammaldags ord. Inte för att jag har tillräcklig koll för att veta om de är rätt för tiden, men det känns som att de passar.
(Nirstedt/litteratur, 2022.)
