Ruva (Pahanhautoja) är en finsk skräckfilm från 2022 om Tinja, som har en egocentrisk influencer-mamma som filmar familjens ”underbara” liv. Men Tinja trivs inte, hon verkar ensam och hennes hårda gymnastikträning verkar vara mer för mammans skull än för hennes egen. En kväll hittar hon ett ägg som hon tar hem. Det växer och växer, tills en underlig varelse kläcks.
Monstret som symbol för undertryckta känslor är ett vanligt motiv, och det är inte jätteoväntat vad som händer sen. Men det gör inget. Det behöver inte vara originellt så länge det är bra! Det som är Ruvas grej är dess skeva ton och stämning, plötsliga utbrott av våld och äckel bland de blommiga tapeterna där resten av familjen mest är statister som ska placeras rätt av mamman med selfiepinnen, ömheten som Tinja visar varelsen. Klart sevärd, jag gillade den mycket.
Jag läste Fredrik Kullbergs Krig mot skönheten : Ett reportage om förfulningen av Sverige. Som någon som framför allt vill göra världen lite vackrare, som tycker att vi tar alldeles för få estetiska hänsyn, vill jag så gärna hålla med Kullberg. Ibland skaver läsningen ändå, när jag tycker att boken bli lite väl enkelspårig, när konsekvenserna av att bygga hanteras men diskussionen av att inte göra det uteblir. Den estetiska vindkraftsestetiken känns svajig när det aldrig tas upp vad man skall göra istället – bränna olja? Satsa allt på ett helt gäng kärnkraftverk som skall stå klara så snart som möjligt, och så kan Kullberg istället förfäras över vad uranbrytning gör med naturen, så som han skriver om gruvor i en annan del?
Det är ändå en bok värd att läsa, trots att jag tycker att den är bitvis tendentiös. Om hur de svenska dammutrivningarna drivits fram av hårdare implementation av EU-direktiv än vad som hade varit strängt nödvändigt – någonting som Kullberg hanterar ur en kulturhistorisk vinkel, men som också har påverkat många mindre svenska vattenkraftverk som har fått lägga ned samtidigt som vi desperat försöker elektrifiera världen. Om hur Trafikverket har rivit många gamla byggnader eftersom de inte har som uppdrag att bevara järnvägsmiljön. Riktigt intressant blir boken när den först diskuterar hur järnvägsstationerna en gång i tiden omgavs av parkmiljöer, som skulle ha inte bara estetiska utan också folkbildande syften, och anställda på Trafikverket påpekar att järnvägen nu för tiden är så hårt belastad att arbete runt den är oerhört mycket svårare än det brukade vara.
Det här är en av få böcker jag har köpt på grund av omslaget: byggnaden som rivs på bild är Strömsborg i Vänersborg. Det fick jag förstås ingenting för: Strömmarn dyker aldrig upp i boken. Jag kanske skall vara lika glad för det, eftersom jag slipper en förenklad förklaring av vad jag är plågsamt medveten om var ett komplicerat förlopp. Det närmaste vi får är en diskussion om värdet av miljön runt Öxnereds station, en av järnvägsstationerna i Vänersborg. Det livar också upp.
Jag fastnar för ett citat, där Trafikverkets chefsarkitekt Johan Folkesson resonerar kring skönhet eller avsaknad därav i deras moderna byggen. ”Trafikverkets anläggningar är liksom inte Operan. Det är vardagsmiljöer. Vi har ett stort ansvar där, att vi gör miljöer som man mår bra av att vistas i. Och det tror jag att vi gör genom miljöer som är enkla att förvalta.” Men de flesta vistas sällan i operamiljö. De åker oftare tåg. Trafikverket har så goda möjligheter att skapa en vackrare vardag, det man trött skall möta på väg hem från resan eller till jobbet. Det är miljöer som borde få bära skönheten.
Jag tyckte mycket om Kerstin Söderholms diktsamling Rödgula vägar (från 1928). ”Det är som att hitta ett konstverk som har vuxit in i naturen. Överallt på alla sidor hör denna bok hemma i traditionen. […] En så rik ton av modernistisk poesi!” skriver Tatjana Brandt i förordet.
Människorna är mekaniska leksaker. Ibland går de sönder, ibland skriker de när man minst väntar.
Kerstin Söderholm
Svenska litteratursällskapet i Finland har gett ut Söderholms dagböcker, oförkortat, som e-bok. Jag bläddrar i dem, läser några anteckningar från när hon är tolv, tretton år och sörjer att jag aldrig kommer att ta mig för att läsa dem på skärmen. Jag vill så gärna, men inte tillräckligt gärna för att ta mig an dem om de inte finns på papper.
Datorns e-boksläsare anger att den epub-fil jag ändå laddar ned är 1143 sidor lång i min standardtextstorlek.
Jag borde sluta arrangera kongresser, för alla andra inblandades skull.
Sist jag försökte vara till nytta för en svensk kongress var 2012. Jag var programansvarig för Kontrast, det årets Swecon i Uppsala. Plötsligt fick jag jobb i Malmö, åkte runt dit och till Varberg, skaffade bostad och annat när det skulle läggas program. När kongressen väl ägde rum fanns det människor där som satt i paneler och höll föredrag och blev intervjuade enligt schema efter konstens alla regler – men resten av kommittén höll lite på att få en hjärtattack på köpet. Själv stressblödde jag näsblod två gånger under söndagen. 2015 skulle jag hålla i det svenskspråkiga programmet på Archipelacon. Lagom till att det var dags att göra det mest intensiva arbetet började jag arbeta för Wikimedia Foundation, hängde i San Francisco och Mexiko City och var upptagen med att försöka hantera olika aspekter av att vi skulle övergå till tvingat krypterad trafik. Jag lärde mig, tänkte jag, och höll mig borta från kongressanordnandet.
Men en liten Åcon räknas knappt.
Så 2020 skulle jag vara kommittéordförande för Åcon. Det blev en liten virtuell kongress, i väntan på den riktiga, som på grund av den härjande pesten sköts till 2021. Den blev en ännu enklare distanssammankomst, sådär när folk börjat bli riktigt trötta på att umgås via skärm. Flyttades till 2022. Förlorade sin hedersgäst på vägen, när hon inte längre kunde hänga med i alla nya planer. Det var inte alls vad jag hade tänkt.
Våren 2022 hade jag en bok, Wikipedia inifrån, att redigera, som straff för att ha skrivit den. Sedan vara förlaget behjälpligt vid utgivningen. Jag råkade skaffa mig personal- och budgetansvar för en liten skärva av Wikimedia Foundation och lade tid och energi på att vara ansvarsfull genom att se till att jag skulle kunna betala personalens löner. Vendels förlag skulle ge ut två böcker, att skickas till tryck dagen innan min egen bok, där omslag, sättning, marknadsföring, tryckerikontakter och allmän logistik som vanligt föll på mitt bord. Arbetsdagar som aldrig ville ta slut, sju dagar i veckan, vecka efter vecka efter vecka.
Wikipedia inifrån. Medskyldig.
Det är tur att Åcon klarar sig bra ändå. Arrangeras av en grupp människor som var och en om de var så illa tvungna skulle kunna göra det på egen hand. Bra folk.
❦
Världen är en stor plats som mest består av sådant man tar sig förbi, men mellan Malmö och Mariehamn ligger Stockholm och där kan jag tillbringa några dagar när jag ändå är i närheten. Sover hos Agnes och Ylva och hänger i deras sällskap, fikar med tidigare och blivande praktikanter på Vendels förlag, för det är fint att ha fått träffa människor man arbetar med, tittar förbi Wikimedia Sveriges kontor och äter lunch med Jennie och hämtar upp åtminstone en del vad jag glömt hos henne och Martin senast jag var i staden. På vägen skickar Ylva en bild på min tandkräm, som jag istället lämnat hos henne och Agnes. Man skall dela med sig av vad man har till sina vänner.
Det är en vacker väg till Mariehamn. Buss genom Roslagen till Grisslehamn. Färja över Östersjön. Buss från Ekerö till vårt mål. Fint vatten, fina landskap. Det är tur att jag har åkt här förut, så att jag inte förblir omedveten om skönheten som omger mig, för nu ser jag ingenting av den. Jag sitter lutad över min skärm och hanterar förlagsbekymmer. Handleder praktikant. Läser manus och bokför. Skickar fakturor och refuseringsbrev. Det är fint med litteratur, och bakom den ligger ett evigt administrerande.
Jag anländer inte senare till Åcon än jag brukar. Men jag brukar inte heller vara ordförande för kongresskommittén. Gång på gång berättas det muntert för mig att Jukka Halme gett ett öppningsanförande i mitt namn. Jag har hållit ett utmärkt litet tal, får jag veta, och ingen delger mig spontant fler detaljer än så. Kanske bäst på det viset.
Stolta Adlon, Åcons hem.
❦
Jag har köpt skor. De har obehagligt tunn sula, sitter lite halvdåligt och kostade mer än någonting annat jag någonsin har satt på fötterna. Översidan består mest av ett tunt nät och jag kan inte springa i dem utan att få ont. Men de går att trycka ned i packningen utan att äta alldeles orimligt mycket plats, och jag är mycket nöjd med mitt köp. Som alla civiliserade platser har Mariehamn ett antal utegym. Då kan man traska dit och mätta sitt lilla beroende. Några små mag- och ryggövningar någon dag. Lite räckhäv, barrpress och armhävningar någon annan. FIAWOL, sägs det. Då måste resten av livet rimligtvis följa med in på kongressen.
Fandom är visserligen bara en förbaskad hobby. Men likväl.
❦
Jag har skrivit någon form av enklare pressmeddelande till åländsk media. Delar av fredagen ägnar jag sedan åt att ta konsekvenserna av detta. Jag traskar in mot staden, kikar in på ena bokhandeln – Mariehamn, tiotusen invånare, har två stycken fullt rimliga sådana, en fullständigt ofattbar kulturell rikedom ur ett svenskt perspektiv – och stöter på Frida Otterhag, Jani Ylönen och Sanna Bo Claumarch. De går, som man gör, omkring och petar på böckerna och kommenterar och köper kanske en smula. Själv vandrar jag därifrån med ett vykort och ett frimärke, ett enkelt sätt att göra sin mormor glad medan hon ännu finns att glädja. Hon ställer sig alltid lite frågande till mina meddelanden – ”Fint väder. Jag har ägnat hela resan åt att sitta i ett konferensrum och prata med människor. Kunde lika gärna ha varit i Grästorp” – men det finns gränser för hur mycket man kan hålla sig till vykortsgenren utan att det blir ren fiktion om man så sällan gör vykortslämpliga resor.
På vägen ringer en journalist från Nya Åland och vill prata lite om Åcon, science fiction, fantasy och Wikipedia. Det sistnämnda är jag något oförberedd på. Nog för att jag alltid är redo för att prata uppslagsverk, men jag har nu inte nämnt det i pressmeddelandet. Journalisten visar sig vara tidigare kollega med hon som gjorde en intervju med mig i Svenska Dagbladet någon vecka tidigare. Gradvis under samtalet inser jag att intervjuns vinkel riskerar bli en helt annan: saker Johan gör, som Wikipedia och Åcon. Jag missköter min roll som organisatör, glider in och riktar strålkastarljuset mot mig själv och sedan handlar artikeln till hälften om ett annat av mina projekt. Stackars Åcon.
Radion ringer och undrar om Katarina Norrgård och jag möjligtvis kan komma till studion vid tre. Det kan vi väl, svarar jag med mycket måttlig entusiasm: det är när Saara Henriksson, Lucy Huntzinger, Edmund Schluessel och Jani skall prata om djur i science fiction. Det har jag visserligen hört Jani hålla föredrag om förr, på Fantastika i Stockholm 2018. Men det var ju bra då. Det var säkert bra nu.
Vi kastar oss in, parkerade vid vägen där man alls inte skall stå vilket nog mest är mitt fel. Sedan får vi några frågor om vad science fiction är och vilken funktion litteraturen har och hur den förhåller sig till fantasyn och lite om Åcon. Det vanliga, alltså, fast istället för ett hårt klippt radioinslag på några minuter får vi sitta i studion och breda ut oss i en kvart. Det är bättre så. Att intervjuas när en reporter skall skriva en artikel eller sätta samman ett radioinslag innebär ett val mellan två strategier: antingen ger man bara upp och så blir det som det blir, eller så ägnar man halva sina kognitiva kapacitet åt att försäkra sig om att man håller sig till korta resonemang som inte går att korta av så att poängen går förlorad. I direktsändning är man mest utsatt för sina egna fel och brister. Det är mycket avslappnande. Att höra sina resonemang halvt redigeras bort av någon annan är långt värre. Så vi talar om Ted Chiang – vetenskapen behöver inte fungera för att det skall vara science fiction, förklarar jag, man kan till och med göra en medveten poäng av att resonera utifrån en nu förkastad uppfattning om hur världen fungerar och fundera på hur saker kunde ha sett om det hade varit så – och Suzanne Collins och varför vi egentligen sysslar med det här och hur man gör bäst för att själv ta del.
I intervjun med Nyan har jag fått frågan hur jag personligen ställer mig till begreppet nörd. Det finns bara en räddning där: säga att man inte har någon stark åsikt och hoppas att journalisten går vidare till någonting annat. Så snabbtänkt jag har inte varit. Istället har jag – mot bättre vetande – gett mig in i ett resonemang om vad jag högst personligen tycker skaver lite med det, att det blir ett helt paket: förväntningarna på att om du tycker om A så skall du också vara intresserad av B och C. Resonera aldrig med en journalist. Det finns ändå inte plats i tidningen för någonting sådant.
Jag skrattar glatt när jag efter kongressen ser vad rubriksättaren gjort av det material jag så vänligt serverat tidningen: ”Science fiction-fans inte nördar”. Det kan inte finnas en enda läsare som tar någonting jag säger i artikeln på allvar efter det.
❦
Vi har ett förlag, vi tappra som inte vet bättre. Maria Nygård skall ta med sig ett gäng Annorstädes, Anna Bark Perssons samling essäer om science fiction- och fantasylitteratur. Hon kommer med bil och har alla möjliga logistiska fördelar, så varför inte släpa med sig andra delar av hennes lilla Uppsalalager? Och så finns där inte bara Annas texter, utan en hel liten samling av förlagets titlar på ett bord längst bak i programmet. Där ligger en handskriven lapp som uppmanar hugade köpare att hitta oss och slänga kontanter på oss, eller swisha, om man råkar syssla med sådant, eller mejla och be om en faktura.
Det är så alla professionella förlag arbetar.
Jag möter Lena Jonsson i trappan upp mot hotellrummet. Hon har norpat åt sig ett par Annorstädes. En vecka tidigare hade hennes dotter snubblat över boken och pratat om den, och Lena sorterat undan den som ett intressant verk hon förmodligen aldrig skulle springa på igen. På litet bord i Mariehamn har den legat på lur och bara väntat på henne.
Böcker att köpa, om man vill. Och det vill man ju.
Vi säljer oväntat bra. Kanske för att det inte finns så hemskt många andra böcker att köpa. Vi gör oss inte bara av med Annas essäer, som ändå är kongressrelevanta, utan också vår klassikerutgivning med Olof Lagercrantz understreckare i urval eller allt vi har kunnat hitta av Eva Neanders poesi. Något av Lisa Gidlöfs Flickan – som skulle kunna läsas som en nya vågen-science fiction-roman, som Petter Malmberg en gång påpekade – eller Jonas Grens Tävlingsdräkten. Vi säljer lite mer poesi på Åcon, där de flesta inte nöjesläser på svenska, än på Poesimässan i Stockholm. Man kan lita på sf-fandom.
❦
Med Johan Bergman, Martin Bergman, Outi Sippo-Purma, Katarina, Sanna, och Frida är jag på väg mot någon middag. Bröderna Bergman har bestämt att vi skall till Mariebar, och plötsligt är det ett vi som omfattar mig. Det blir så lätt så på pronomenfattiga språk som inte kan skilja på inkluderande och exkluderande vi, 咱们 och 我们, yumi och mifala.
Vi beställer med visst velande och när vi får vad vi till slut har begärt, efter alla diverse strykningar och ändringar, är det mer än vi förtjänar. Sanna och Johan diskuterar Tolkien. Johan har precis tagit sig an Silmarillion och som den folkloristiken han är har han förstås uppskattat den men nog skall det väl kanske erkännas att den är lite tråkig. Kommer han, frågar, jag fortsätta att ta sig an Ardas historia och mytologi? The History of Middle-Earth och allt det där? Nåjo, tycker han, det kan han nog göra. Med tillräckligt mycket annan läsning mellan gångerna. Tolkien, säger han, är som en lonkero på kvällen efter sju öl. Trevlig att bryta av med. Kanske inte vad man vill basera hela sin läsning på.
När vi har ätit upp har det slutat regna på oss och när de andra tar bilen vandrar jag tillbaka till Adlon med Johan och Martin. Vi pratar om inkludering och vad det innebär. Att inte vara grindvakt, och göra att folk känner sig välkomna. Det är svårt, för det är inte självklart vad det är man vill uppnå. På Åland, berättar Johan, vill de vara öppna för alla som har någotsånär relaterade intressen. Science fiction-läsare, rollspelare, cosplayare, folk som bara är väldigt entusiastiska inför Marvelfilmer? Alla skall vara välkomna. Det är väldigt rimligt. Åland är för litet för någonting annat. Man kan inte ha ett renodlat Star Trek-sammanhang när det skulle dra fyra personer.
Samtidigt måste man dra en gräns någonstans för att det skall finnas en poäng: en intressesammanslutning bygger på gemenskap och att det finns någonting som folk kan enas runt. Jag spelar inte rollspel, lajvar inte, har sett oerhört lite Star Trek, ser knappt på sf- eller fantasyfilm, tog mig förvisso an Game of Thrones men skiljer mig där inte så mycket från befolkningen i övrigt, även om jag har tillbringat så mycket tid i lajvande och rollspelande vänners sällskap att jag har tagit till mig kulturen genom osmos. Jag är inte en allmän science fiction- och fantasyfan som stoppar i mig böcker, utan en läsare som råkar tycka väldigt mycket om science fiction- och fantasylitteratur. Det är förstås inte en bättre sysselsättning, den är bara min. Jag kan tycka att det är fint med en välsydd dräkt, men när folk inte också läser böcker känner jag mig alltid lite som om det fanns en del av kongressen som riktar sig till folk som är väldigt entusiastiska vad det gäller cricket: kul, men vi samlas inte längre runt ett gemensamt intresse. För mig måste litteraturen vara kärnan i arrangemanget av den enkla anledningen att jag annars tappar det där sociala klistret där någonting för oss samman.
Själv vill jag riva andra murar, när det är mitt ansvar att göra så. Få folk att känna att litteraturen är lättillgänglig, att de är välkomna i samtalet, att de inte behöver ha läst alla klassiker eller ha koll på det nya och heta eller känna någon annan. Att det räcker med att tycka om böckerna – åtminstone några av dem – och vilja diskutera dem med andra. Men det finns inte ett sätt att hitta den rimligaste nivån för gemenskap och gemensamma nämnare. Det som kan vara rimligt i Malmö är det inte nödvändigtvis i Mariehamn. Ju fler man kan samla, desto större möjlighet att bli mer specifik, öka chansen att de som dyker upp har gemensamma intressen. På en mindre ort får man ta ett steg bakåt, bli allmän och generell, bli glad när folk dyker upp.
❦
Ålänningarna har bjudit in åländsk fandom och vem helst som annars vill delta till pubträff. Egentligen någon annanstans, dubbelbokade och nedprioriterad och har de nu nesligt fått nöja sig med att trängas med oss plebejer på Adlon. Där sitter nu några lätt förvirrade kongressmedlemmar, som hamnat i en åländsk pubträff. Själv har jag dragit mig dit för att se Erik Granström, som vi jag inte har sett i köttrymden sedan förpandemisk tid. Med sig har han Bitte Bamberg, äkta ålänning, och själv bor han nu för tiden i Lemland på halvtid. Uppenbart rimliga inslag i aktiviteten Ålandspub, nog för att kamouflera att vi andra runt bordet – jag, Johan Anglemark, Ylva Spångberg, Magnus Westerlund, Jesper Rugård, snart även Tobias Bodlund – mest är svenskar. Johan är, påpekar han noga, betalande medlem i Fandomsällskapet Ålanden och kan säkert räknas han också.
Erik frågar om det var inte var så att jag precis har publicerat en bok och råkar jag inte möjligtvis släpa runt på några exemplar? Det är en rimlig fråga och ändå inte tillräckligt precis för någon vars fritid så monomant läggs på att producera och hantera text och snart har Anglemark sprungit och hämtat några av Vendels förlags titlar och sålt på Erik och Bitte lite poesi å våra vägnar. Wikipediaboken, den du skrev, förtydligar han, och den har jag förstås med mig: jag har fått tillräckligt många vaga beställningar som tyckte att det kunde vara trevligt om jag kunde ta med den för att slänga med ett litet gäng.
Det är roligare att göra saker i grupp. Det blir så när man är ett ystert flockdjur. Kommer en bok fram vill fler förstås ha. Böcker är åtråvärda ting.
Vi pratar om vackra böcker och att göra dem vackrare. Jag muttrar någonting om att jag har funderat på att binda in några av mina hos någon som kan sådant, med den lilla nackdelen att det kostar sisådär fem-, tiotusen kronor per bok. Man skall verkligen tycka om sina böcker för att det skall kännas rimligt. Men det kanske finns lösningar: barnarbete, spekulerar vi, en svältlönefabrik någonstans. Det har fått kläder att bli så billiga att vi som folk köper dem, tittar lite på dem, lägger dem i garderoben och sedan slänger dem utan att ha burit dem, utan att det kostar mer än en lunch, klimatet och några förspillda människoliv på bomullsfälten och framför symaskinerna. Det kunde säkert göra bokbindning folkligt också, med flinka små händer i lädret. Det finns nackdelar, förstås – barn har berömt ingen känsla för kvalitet.
På åttio- och nittiotalet var Erik och Johan bland människorna som formade den svenska rollspelsscenen. Nu pratar de om människorna som växte upp med deras arbete och nu är vuxna, ansvarstagande medborgare – äldre än mig – som aldrig riktigt skakat av sig den respekt och beundran de som tonåringar kände för personerna i tjugo-, trettioårsåldern som då på olika sätt var med och skapade de världar de kastade sig in i. För Erik verkar det vara en enklare roll att leva in i sig: han är och förblir författaren till Konfluxsviten. Johans börda är tyngre att bära – som dåtida anställd på Äventyrsspel är hans fotspår lite mer otydliga och svårgripbara, och han kan stöta på folk som entusiastiskt förväntar sig att han skall kunna så mycket om rollspel i allmänhet, så som han verkade göra när de var tretton år.
❦
Programsalen är fylld för fredagens kvällsunderhållning för människor som, under Jukka Halmes ledning, tycker om att ha roligt. Det kan väl vara dem förunnat. Själv sitter jag i fåtöljerna i lobbyn utanför och pratar med Karolina Fedyk om Ukraina och klimatet och hur Europa kommer att hantera den flyktingkris som gradvis kommer att trappas upp allt eftersom klimatförändringarna slår mot delar av världen och leder till vattenbrist, torka och outhärdliga värmeböljor. Några måste väga upp de muntra skratten inifrån programmet. Syrien hade tjugoen miljoner invånare 2010. Indiens befolkning närmar sig stadigt en och en halv miljard. I radion har Katarina och jag pratat med programledarna om dystopi och utopi, om varför världen så ofta blir så mörk och jag har påpekat att det speglar litterära konventioner snarare än samhällssyn: det är mycket enklare att skriva läsvärd litteratur om det finns inneboende konflikter i världsbygget. Men nog finns det en och annan sak att oroa sig för i framtiden ändå.
Bakom oss står Johan Bergman, Simon Widman och Mikko Seppänen och för ett lätt påstruket samtal om hur oerhört mycket valhänt skriven forskning, och facklitteratur i allmänhet, det finns. Man kan behöva stärka sig innan man kastar sig in i de riktigt tunga diskussionerna. Det är förstås enklare när man riktar sig till allmänheten. Även om alldeles för få skriver med Maurice Maeterlinck som stilideal nu för tiden finns det plats för underbart febriga skildringar som Bea Uusmas. Det hindrar förstås inte att vem som helst kan självpublicera sin oerhört illa skrivna fackbok och få den i hyllan någonstans för att den är om ett i övrigt outforskat ämne, som Johan håller en lång utläggning om.
Forskningen känns däremot hopplöst förlorad. Inte minst när även svenska humanister allt oftare verkar vittna om ett standardiserat tryck att publicera sig i internationella tidskrifter med bättre påverkansfaktor så att det ser bra ut i institutionens rapporter och i de egna ansökningspappren när man söker akademiska tjänster, med texter om svenska förhållanden skrivna på en engelska lika klanderfritt korrekt som den är stel, livlös och en plåga att ta sig igenom som följd. För att verkligen lyckas sålla bort all eventuell nöjesläsning av aktuell forskning, och se till att ingen som inte måste läsa texten tar sig hela vägen genom den.
❦
Jag har fått ett av Adlons bästa rum. Förmodligen det sista de gav bort till oss, utifall att någon skulle utebli och de kunde hitta någon bättre för det. Översta våningen, hörnrum, stora fönster i flera riktningar, utsikt över vattnet och solnedgången. Det är förstås fullständigt bortkastat på mig. Inte bara i betydelsen att jag tillbringar väldigt lite vaken tid på rummet, utan också eftersom jag trivs utmärkt i små fönsterlösa hotellrum där man får krypa ihop i sängen med datorn i knät. Här blir det mest fler fönster som jag inte kan öppna för att få ned temperaturen och som sämre än väggarna håller ljudet på andra sidan när Ålands sysslolösa ungdom kör förbi med musiken på högsta volym framåt småtimmarna.
Ett rum med utsikt.
Baren har stängt, och sorlet i korridorerna lovar att någon någonstans i hotellet har öppnat sitt hotellrum för fest. Ofta har det varit jag; har det varit någon annan har jag alltid varit där. Jag tvivlar på att någon annan har varit sist i säng på Åcon lika ofta som jag, om så bara för att jag går upp senare till vardags. Men våren har tärt på mig och jag skall direkt från kongressen till långa dagar med mina kollegor – se några människor jag arbetar med i köttrymden, så för första gången på ett par år – då jag skall upp på morgonen eller åtminstone tidig förmiddag. Jag drar mig tillbaka vid midnatt varje kväll, och lämnar det glada umgänget åt andra.
Det är en annan Åcon när jag lägger mig tidigare än jag gör en vanlig arbetsdag.
❦
Under Saris ledning skall Rinna Saramäki och Sidsel Pedersen diskutera aspekter av världsbygge, eller vad i världsbygget de tycker att man gärna bortser från. Två historiker och en kläddesigner med intresse för modehistoria. Panelen hanterar främst två frågor: ”vad innebär det egentligen om man har socker i en värld?” och ”det här med kläder, det är ju en mycket mer arbete än folk förstår?”. Alla har vi våra områden som stör oss när vi läser om våra fiktiva världar. Socker, lär vi oss, är en oerhört krävande process. Har man socker men inte slavar bör man vara tydlig med att förklara hur det egentligen fungerar. Kläder, påminns vi om, är en oerhört krävande process. Allt är så mycket svårare än man vill tro. Litteraturen lär ta hänsyn till detta en bit efter att den har lärt sig att hantera mitt eget främsta irritationsområde, hur enspråkiga amerikanska författare hanterar språkutveckling och språkinlärning. Där finns åtminstone en tradition i genren – som de flesta som inte är filologer tyvärr haft lite svårt att förvalta.
Ursäkta, frågar Sanna från publikplats, som sannolikt tänker lite mindre på sockerindustrin och linspinning än panelen, men varför är det här egentligen viktigt? För att det skall hänga ihop, svarar Sidsel, men det är inte en orimlig fråga. Ett bra världsbygge är inte nödvändigtvis följsamhet med hur världen fungerar förutom i noga utvalda och förklarade aspekter, utan lite slarvigt påmålad färg som täcker de allra största skavankerna, tillräckligt för att vi skall kunna bortse från det som fortfarande sticker fram. Att läsa fantasy är ibland som att se på teater: vi vet att det är kulisser, och det kräver lite god vilja från läsaren att bortse från det.
Men det är alltid enklare att tycka när det inte rör ens egna käpphästar.
Sedan skall Cheryl Morgan, Markku Soikkeli och Jukka diskutera juryutdelade litteraturpriser. Det är tillfredsställande smalt. Priser har jag sett diskuteras förut. Det specifika perspektivet ”hur är det att sitta in en jury och dela ut ett pris?”, däremot, det känns nytt och fräscht att lyssna på på sf-kongress. Under Markkus ledning diskuterar Cheryl och Jukka det mycket praktiska: Hur gör man egentligen sitt urval? Helst genom att sprida ut det på ett större antal personer. Finns det ett värde i att ha offentligt nominerade, och borde man då nämna fler? Litterära priser är ett verktyg. Så formar vi vår litteraturförståelse, så som vi vill att den skall se ut. Kan man använda dem för att ge uppmärksamhet åt bra böcker utan att vattna ur uppmärksamheten gör man gärna det.
Finns det ett värde i alla våra priser? Behövs det fler? Ja och nej, svarar Jukka, och sedan tappar jag bort panelen ett litet tag för jag lutar mig fram mot Johan Anglemark och muttrar att ett pris för svensk science fiction eller fantasy kunde det faktiskt finnas ett värde i, och sedan ägnar vi lite av panelen åt att viskande diskutera det. Vad som hade varit en rimlig ambitionsnivå, hur man skulle kunna fördela arbetet och vad för problem som ligger i vägen för oss nu. Man borde prata vidare om saken, konstaterar vi, utan att göra någon plan för hur eller när det i så fall skulle ske.
Själv har jag varit med om att knuffa två litterära priser in i världen. Catahyapriset för bästa svenskspråkiga science fiction-, fantasy eller skräcknovell, som delades ut några år medan Catahya var aktivt och uteslutande gick till skräcknoveller för den svenska skräcken är den enda som konsekvent håller en rimligt hög nivå. Och så Vittfarnepriset, för ett pris som verkligen fyllde en egen nisch – en belöning till bästa kongressrapport som vi delade ut några år tills prispengarna vi fått från Alvarfonden tog slut.
Panelen har gått vidare till att diskutera hur man egentligen kommer fram till den vinnande boken. Man kan prata sig fram till konsensus, man kan dela ut poäng, man kan bit för bit rösta bort de sämsta verken. Man kan också, påpekar Cheryl, ha någon som med kraft och pondus helt enkelt kör över resten av juryn genom att bestämma sig för vilken bok som borde tilldelas priset och sedan argumentera för det tills de andra ger upp. Det är också en metod.
Från publiken frågar Marianna Leikomaa – som väl också hade kunnat sitta i panelen om hon hade haft lust – om hur man egentligen gör när aspekter bortom verkets kvalitet kommer in i bilden. Om man i ett smalt fält redan har gett sitt pris till samma författare två år i rad, hur mycket sträcker man sig efter ett annat namn? Och vad gör man egentligen när en av de bästa böckerna skrivits av en vän? Det är åtminstone enklare, påpekar diskussionen, att hantera än om man hamnar i situationen där man skall recensera någon man känner lite för väl som har skrivit någonting av måttlig kvalitet, och inte kan gömma sig bakom någonting annat: antingen riskerar man vänskapen eller så sviker man uppdraget som recensent. Här kan man alltid lyfta fram ett annat verk, snarare än påpeka sina vänners skrifters brister. Så är det förstås, men jag är inte säker på att det är ett fullständigt svar på frågan eftersom det förutsätter att juryn förhåller sig kallt objektiv till verken, och bara kan påverkas av om det finns ett tydligt socialt pris att betala. Det är kanske inte alltid fallet.
❦
Åcon har arrangerats på Åland sedan 2007. Det har sällan varit en åländsk sak. De första åren kom några ålänningar, sedan var det mest Katarina, sedan kom Johan Bergman och Katja Gilljam och några fler och nu finns det någon form av åländsk sammanhang att dra folk från. Men Åcon är en kongress för folk som åker på andra kongresser. Ett program med mycket luft, för att det inte skall bli så hetsigt. Betoning på umgänget. Många lättsamma programpunkter mest för underhållningens skull. Det är inte en lätt kongress för den som inte känner så många, som kanske är lite osäker på sammanhanget och gärna hade sluppit att det plötsligt blir en halvtimme när man inte vet vad man skall göra.
Johan Bergman pratar om vad man kunde göra. Några av ålänningarna har funderat på om man inte kunde ha sin egen grej, vilket förstås är en strålande idé. Någon annanstans ungefär samtidigt som kongressen, vilket låter mycket sämre. Johan spekulerar istället om det kunde finnas någonting att bygga på Åcon med. Fler cirkeldiskussioner på förmiddagen när de tillresta är ute och ser Åland. Någon liten workshop om man inte vill ha två timmars uppehåll för middag. Det låter genomförbart, tycker jag, och fullt möjligt att göra utan att döda Åcons själ.
Men jag kanske är positiv mest för att hela konceptet ”slappna av” alltid har varit lite främmande för mig.
❦
Tre dagar i rad har jag någon gång under kongressen börjat vandra in mot centrum för en snabb kvällsmat eller lunch och snart kommit fram till att jag inte är tillräckligt intresserad av mat för att orka med processen att interagera med människor i en restaurang, och har därför köpt bröd och hummus på Mathishallen och slängt i mig på några minuter. Det är ovärdigt att vara utlämnad åt kroppens ständiga behov av föda.
Men jag är en pinne som flyter med strömmen i en å, och när Markus Ålind och Maria har bokat bord på Nautical följer jag med. Jag har ingenting emot god mat; den är bara inte värd att anstränga sig för. Och varför försitta chansen att gå på Ålands bästa fiskrestaurang och beställa någonting veganskt? Det är viktigt med traditioner.
❦
I en oskyldig diskussion med Johan Bergman och Rasmus Hägglund hamnar vi snart i social kvicksand. Rasmus får erkänna att han är en person som drar sig för att läsa science fiction och fantasy på svenska, vilket vi andra förstås glatt framhåller som en klar personlighetsbrist. Modersmålstalare, bliv vid ditt språk. Jag måste å andra sidan erkänna att Liu Cixins verk inte känns riktigt tillgängliga för mig, eftersom min kinesiska är alldeles för dålig för att jag skall orka ta mig igenom dem oöversatta och jag inte vill läsa skönlitterära översättningar till andra språk än svenska. Det gör mig lätt begränsad, i det att jag bara nöjesläser skönlitteratur på germanska språk och översättningen till svenska kan brista. Det finns några äldre exempel, inte sällan översatta via tyskan eller engelskan. Ersatz har gjort en god insats från ryskan. Chin Lit har gett ut både Han Song och Hao Jingfang, och Wanzhi har gett ut Chen Qiufans Råttans år på svenska. Någonting litet här, någonting litet där. Ingen bokflod.
Jag glider in i en konversation med Josefine Hägglund om hur finländska bibliotek egentligen håller koll på svensk litteratur, eller åtminstone hur man gör i Pargas. Läser man Svensk Bokhandel? Nja, det kanske man inte gör. Men så är den bok som kommer från Sverige förstås inte fullt lika intressant som den som kommer från Svenskfinland. Man kan kosta på sig att inte vara fullt lika systematisk för den lite sämre litteraturen på andra sidan Östersjön.
Men de har i alla fall köpt in Wikipedia inifrån, försäkrar hon mig.
❦
Facebook glömmer aldrig våra synder, och en gång om året påminner sidan oss om dem. Karoliina Leikomaa blir alltså regelbundet påmind att det var någonting med en cider en kongress men det var så länge sedan nu. Minns jag? Vagt, säger jag, en Finncon och någonting om att mäta i tid. Men kongressrapporterna vet. Tur att man har fäst vårt minne i evigheten.
Karoliina Leikomaa har tillsammans med syster och svåger övergett det officiella dead dog-partyt och tagit sig förbi Koulo en stund. ”When did you get here?” frågar jag henne. ”O, a cider ago”, säger hon. Vi börjar diskutera cidern som tidsbegrepp. Tommy Persson föreslår fyratusen cider till nästa Finncon, och vi börjar räkna på hur många hon – eftersom det uppenbarligen är Karo som är standardmåttet – kommer behöva dricka per dag.
Jag är övertygad om att hon kommer att ta sitt ansvar. Jag kan ändå inte låta bli att oroa mig för hennes hälsa.
Finnconfragment, kongressrapport från Finncon 2011
❦
På söndagen skall jag vakna i Mariehamn och lägga mig i Paris, ett liv som vacklar från litteraturens behov till arbetets krav. Då kan jag stanna uppe hela natten och snubbla till morgonfärjan utan att ens behöva gå och lägga mig, föreslår folk glatt, och jag nickar och håller med om att så kan man göra och smiter sedan upp och lägger mig. När jag drar upp rullgardinen ligger lite i sju ligger hon redan där utanför, den gamla partyprinsessan M/S Cinderella. I hotellobbyn möter jag Bonnie Bertram, Sidsel, Sanna och Frida som med tunga väskor vandrar mot terminalen samtidigt. Den är tom och öde – färjorna stannar inte i Mariehamn för att det finns passagerare här, utan för att kunna säga att de har lämnat Europeiska unionen, åtminstone i fråga om att behöva ha skatt på såld alkohol. De hittar andra ett bord någonstans bland de folktomma korridorerna medan jag letar mig mot min hytt för att försöka få lite sömn till.
Lagom till att jag lyckats somna börjar högtalarna utanför hytten skråla forna årtiondens populärmusik. Sovande människor köper inga rusdrycker, spelar inte bort sina pengar, äter in i restaurangerna. Så kan man inte ha det. Istället får man vandra runt på färjan och titta på vad den lokala faunan har för sig. Konferensutrymmet alldeles i närheten är bokat av Swebbtv, en aggressivt vildvuxen buske i den svenska desinformationens trädgård. Här vandrar kavajbehängda pensionärer och människor i övre medelåldern runt med Katerina Janouch-böcker i famnen. Vid spelautomaterna hänger barn och unga män, och i butiken handlar resenärerna sprit och annat de kan behöva för att hålla modet uppe.
Man kan behöva lite mod, så när man vaknar i ett flytande Gomorra och måste konfronteras med sina val i livet.
Han grät när de fäste honom på korset, ylade förtvivlat när de långa spikarna gled genom kött, senor och hud. ”Min stad”, snyftade han, ”min stad, varför har ni övergett mig?” De försökte förklara att de inte hade övergett honom, att de aktade honom lika mycket som alltid. Det var bara så här man gjorde om man ville försäkra sig om att någon skulle leva vidare, om någons ande skulle fortsätta vila över trakten. Det visste alla. Arkitektens klagan dränkte deras lugnande ord. De var lite illa till mods. Det var inte alls den värdiga ceremoni de hade hoppats på. De lade honom i hans mausoleum och borgmästaren höll ett ansträngt tal om hans gärningar. Sedan talade de inte mer om saken.
Arkitektens ande vilar över mycket. Eller så är det en annan arkitekts.
1.
Jag har ägnat fem dagar i ett töcken av koncentrerad splittring: arbetat med ett ljudkonstprojekt, lotsat Bo Gustavssons översättning av Abdellatif Laâbis Osäkerhetsprincipen runt de sista hindren för tryckning och läst böcker av Charles Stross. Det är alltså förutsägbart att kroppen skall reagera med en allergisk reaktionen i mötet med omvärlden. Jag tar min väska, går tre minuter mot busshållplatsen för att ta mig hem till Malmö. I den korta väntan på bussen gör sig de första symptomen gällande. Det är sådant de gärna gör.
Abdellatif Laâbis Osäkerhetsprincipen. Den borde ni skaffa er så snart den kommer. Den kommer snart.
I Ängelholm springer jag helt kort in i Karin Tidbeck. Hon är förstås inte på väg till Jyväskylä. Det är ändå ett bra kongresstecken. Jag anländer Malmö, slänger in min väska, grabbar tag i den tidigare Finlandspackade. Vänder i dörren. Sedan sitter jag på Kastrup och knaprar i mig ett halvt apotek medan febern stiger tillsammans med flygplanen. Det känns som en usel idé. Det är den gamla förkylningen som gör en försiktig återkomst, tänker jag optimistiskt, väl medveten om att förkylningar inte fungerar på det sättet men mycket väl slå tillbaka immunförsvaret nog för att öppna porten för något av de där ett par hundra andra förkylningsförknippade virusen. Om du har en bra värd vill du dela ’na med mig i en bravärdmelodi? Men det är en mycket mänsklig tanke. Hoppet är det sista som lämnar oss. Hoppet och förkylningarna.
Jag antar att det säger någonting om mig som person. Låt mig bara ha det trevligt och träffa mina vänner och jag kan i sista stund bestämma mig för att, nej, jag har för mycket. Jag orkar inte. Sätt mig i programmet – ge mig en uppgift – och jag kommer med feberglansiga ögon att påbörja resan och lägga alldeles för mycket pengar på att åka till en halv kongress för nu har jag ju lovat att göra någonting, innerst inne väl medveten om att jag på intet sätt är oersättlig i sammanhanget. Att ha roligt är för oseriösa människor. Vi andra söker plikter. Det är så vi kommer upp ur sängen på morgonen.
2.
Flygplatser är våra portaler. Rituellt ställer man sig i kö, tar av sig bältet, lägger sina vätskor väl synliga i den lilla påsen, ställer sig utanför metalldetektorn och väntar på en nådig nick. Sedan går man in, viftas förbi, och är inne. Världen flimrar till och när man kliver ut ur systemet är man i Finland.
Mörkret har lagt sig över Helsingfors; regnet söker en annan gemenskap och kastar sig mot väggar, gator och flanörer. Tågen mot Jyväskylä har lagt sig i dvala för natten, ovilliga att möta vad som än vandrar längs spåren i dunkeltimmarna. Men här som annars bjuds härbärge för den vandrare som kan betala. Receptionisten välkomnar mig på modersmålsklingande svenska. Så hittar hon inte några ord i beskrivningen, utan söker sig till engelskan för att fylla i ordförrådets luckor, så som finskspråkiga finländare ibland gör. Ursäktar sig. Jag säger att hon talar utmärkt svenska och att min finska verkligen är mycket sämre. Hon förklarar lite nedslaget att, jo, hon är ju finlandssvensk. Hon talar bara inte så mycket svenska nu för tiden. Tappar orden. Vi förenas i vår outtalade skam: hon för att hon glömmer sitt modersmål, jag för att ha berömt en modersmålstalare för hur väl de talar språket. Det är också en samhörighet.
3.
Jag vaknar frisk och pigg.
4.
Jag har tre och en halv timmes tågresa till kongressen. Det är utmärkt: tid att förbereda hedersgästintervju. Den har förstås förberetts tidigare. Men nu skall lästa böcker, texter och intervjuer sammanfogas till den ammunition med vilket samtalet skall matas.
Charlie Stross författarskap bor någonstans där sf-litteraturens tankeexperiment möter den glada underhållningslitteraturen. Han är en idéförfattare, men inte den typ av idéförfattare som tar ett koncept och sedan försiktigt vänder och vrider på det för att metodiskt utforska det. Hans recept tycks snarare gå ut på att ta några fina idéer, köra dem i en mixer, se vad för roligt som dyker upp och krydda ordentligt.
5.
Man anländer. Promenerar längs Jyväsjärvis strand tills man når ett hotell. Lämnar sin packning. Går till kongresslokalen. Möts av ett myller människor. Utanför står Henry Söderlund, fotoapparat i fast grepp. Det känns tryggt så. I hallarna trängs främmande ansikten med finska bokbord, förlag, föreningar och försäljare med folkmassa. Jag vinkar åt vänner, välkomnas, vandrar runt. Får min namnskylt för programmedverkan och hittar det gröna rummet mest för att ha någonstans att vara.
Hotell.
Där sitter Charlie. Jag presenterar mig som den som skall ta honom genom morgondagens hedersgästintervju och föreslår struktur: en kort vandring genom bibliografin, därefter en diskussion kring centrala teman, slutligen en kort stund frågor från åhörarna. Ekonomi, nämner jag. Från Singularity Sky som mycket handlar om den påverkan en överflödsekonomi har på den politiska strukturen i en värld som inte lever i överflöd till Naptune’s Brood och olika former av betalningsmedel till Halting State där en av de inledande frågorna är hur ett gäng digitala orkers – ”and a dragon, for support” – rån kommer påverka ett spelföretags aktiekurs till The Merchant Princes-serien som, tja, cirklar kring handel och ekonomisk utveckling till Accelerando och diskussionen om ekonomiska system till The Laundry Files som inleds med gräl om budget och utvecklas till en metafor för vår tids finanssystem. Visst, nickar Charlie. Problemet med att skriva nära framtids-science fiction i dagens värld, föreslår jag. Mm. Att leva med en bokserie i ett par decennier och hur författarens åldrande påverkar böckerna, säger jag, som fortsättning på någonting han tidigare skrivit om. Absolut. Singulariteten, för … han gör en grimas. Förklarar att det inte är vem han är längre. Att han i värsta fall kan prata om varför han inte längre skriver om det. Att Singularity Sky är en illa vald titel för att en redaktör tyckte att det var inne då. Accelerando skriven av en annan person i en annan värld. The Rapture of the Nerds mest parodisk. Jag har läst eller läst om stora delar av hans författarskap under några månader. För mig finns det inte mycket tidsdjup: böckerna står bredvid varandra i min bokhylla och i min läsning. The Labyrinth Index inte mycket nyare än The Family Trade. Jag har läst om ”Lobsters” så sent som på tåget upp. För honom är det historia. Den fjärde dimensionen lägger titlarna i en tidsbrunn; även om jag kan räkna upp publiceringsår för hans titlar är min uppfattning om bibliografins landskap tredimensionell. Böckerna rör sig friare längs tidsaxeln i min värld.
ii.
Professorn lade en gång fram teorin att byggnaderna inte alls hade varit vita från början. Den monokroma arkitekturens kvävande norm var ett missförstånd: färgen hade bara regnat bort. En gång i tiden hade staden varit ett myller av glada pastellfärger. Det var roligt, tyckte folk, och hon visste säkert vad hon talade om. Kommunen köpte in belysning för att nattetid projektionsledes påminna om den tid som varit. Det antika Jyväskylä, kallade man projektet. Sedan flyttade professorn till Esbo och det hela föll i glömska.
1.
Jag vaknar alldeles för tidigt. Barn har ännu inte gått till skolan. Människor med portfölj i hand och kaffe i kropp har ännu inte satt sig på tunnelbanan. Förrådd av min värds önskan att framstå som en duktig arbetsmyra i näringslivets tjänst och dyka upp på kontoret före klockan tio – och någon form av mätare i hans lägenhet som skall få ett nytt SIM-kort – tvingas jag upp för att möta det bistra land som kallas morgon. Och ändå: jag skulle fortfarande inte ha hunnit med anslutningsbussen till den tidiga färjan. Istället åker jag till Wikimedia Sveriges kontor och stör för någonstans skall min tillbringa sin arbetsdags förmiddag. I fem dagar skall vi vara på kongress. Man kan försaka sin sömn och ta morgonfärjan för att vinna ett par timmar extra. Men kongressen är lång nog ändå.
Jag släpar mina resväskor likt Sisyfos sin sten. Når kullens topp – ett mål. Snart nog rullar stenen ned och man måste därifrån. Man kommer hem till Malmö. Packar upp. Det går en vecka. Man packar ihop en väska igen. Sju dagar tidigare har jag varit i Stockholm – för fira att Malin Hedström nu för tiden slipper äta budgetköttbullar och att det spelföretag hon medgrundat istället drar in pengar och anställer en smärre hord människor – och i Uppsala, för att se Joakim Sundh avlägga akademiskt gesällprov och träda in i doktorernas skara. Det är fint att se människor växa upp och bli duktiga kugghjul i det vi kallar samhället. Jag skall på balett i Stockholm, kongress i Mariehamn, lantlig vistelse följt av bröllop i Svinnersta. Kanske några dagar i Mälardalstrakten. Eventuellt – vet jag redan då – hinner jag inte hem före Swecon i Västerås heller. Således har jag lagt allt en människa behöver i en medelstor rullväska. Tung är vår börda. Eller vårt bohag.
Resan till Åcon är en ensam färd över blåsig sjö. Då kan man fundera på vilket fantastiskt ord sjö är. Det är vanligtvis en mindre bit vatten omgiven av land, vilket skiljer det från ett hav, som är en större bit vatten som tillsammans med annat vatten omger land. Förutom när det det inte är det, som i i Sydkinesiska sjön. Bäst är det kanske på tyska och nederländska. Tyskans Meer är ett hav medan nederländskans meer är en sjö. Tyskans See är en sjö medan nederländskans zee är ett hav. Detta hade kunnat vara förvirrande. Tyskan försöker därför påminna oss om hur bra ordet sjö är och att man egentligen inte behöver någonting annat. För enkelhets skull kan man skilja på der See, sjön, och die See, havet. Men även de nordgermanska språken har haft sitt *mari, som vi fortfarande kan se i isländskans lite poetiska mar eller danskans – eller det äldre svenskans – marsvin för tumlare. Allting kan vara en gris, och så får vi Sveriges bästa byggnadsnamn: Marsvinsholms slott. Man skulle kunna läsa det som Tumlarholms slott. Man kan också välja att läsa det som Havsgrisöslottet.
När man inte sitter och myser över fina ord kan man arbeta. Semester är bortkastad på resdagar. Östersjön bjuder generöst på bättre mobiltäckning än bussresan mellan Stockholm och Grisslehamn.
1.
Finskans Turku kommer från fornöstslaviskans ord för torg. Jotack.
a.
Som barn hade jarlen av Åbo en gång fastnat i en grotta. Det hade varit mörkt, och kallt, och han kom inte loss. Där satt han, i timmar, och försökte slita sig lös. Han grät, först häftigt och upprört, sedan stilla och hopplöst. Hjälp lyckades inte ens komma fram till honom: han var liten och smal och fullvuxna män och kvinnor kunde inte ta sig fram till den del av grottan där han fastnat.
Han skydde trånga ytor resten av sitt liv. Ibland beordrade han att hus skulle rivas om gränderna blev för smala. Han var aldrig så lycklig som när han fick anlägga en ny öppen yta.
Åbo flygplats.
2.
Det finns ett hotellrum för mig. Jag vet bara inte var. Hanna Hakkarainen har frågat om jag vill dela rum för kongressen, bokat och sedan inte meddelat var. Hon skall möta mig någonstans. Först vid flygplatsen. Andra förpliktelser drar ut på tiden. Kan jag möjligtvis ta mig in till stan? Visst. Utanför Åbo flygplats portar står en buss som en tjock springare som bara väntar på att få bära mig någonstans. Med svenska flygplatsmått mätt är den så gott som gratis. Jag skickar ett sms från min ståldroska och undrar om det finns närmare instruktioner än bara staden i allmänhet. ”Torg”, lyder det karga svaret. Jag tittar upp mot skärmen som visar de kommande busshållplatserna. Puutori. Kauppatori. Jaha.
Åcon är den avlägsnaste av kongresser. Inte som ugglan flyger, men kronotopiskt. Åland är en polder. Gränsen mellan verkligheten och Mariehamn är svårforcerad. Utvilad vill den vara som skall korsa ett hav. Lika bra att påbörja resan dagen före. Då kan man övernatta i Stockholm på vägen och ägna en kväll åt att diskutera litteratur och framtidens teknopolitiska utveckling med Mattias på någon vinbar med hemskt trevligt vin. Det har också fördelen att man inte alls vill dricka någon alkohol resten av helgen. Det finns mycket som är bra med älskade Adlon. Den smakmässiga kvaliteten hör inte alltid dit.
B står för blött,
vattens väta.
Vid Grisslehamns stränder väntar Maria Nygård och Markus Ålind. Egentligen är det väl jag som kommer fram först. Men vem vill vara den som väntar? Möjligtvis våren. Där Malmö och Stockholm nästan tagits i sommarens grepp verkar knopparna göra mer ont än annars vid färjelägret. Sist i kön vandrar vi på färjan som skall ta oss mot vårt Lórien. Jag får känna mig erfaren och förberedd: Vi baxar in våra väskor och börjar rota i packningen efter guld att beveka packningens beskyddare med. I veckor har jag försiktigt samlat ihop en tia där och en tia här för att ha någonting att offra på säkerhetens altare. Förmodligen står det för majoriteten av mina Åconförberedelser.
Fyra salar har M/S Eckerö. Buffén. Restaurangen. Kaféet. Baren. De är en riddar Blåskäggs borg i Balázs och Bartóks tappning: Man vandrar in samtidigt som en liten del av ens samvete enträget ber en att bespara sig själv från synerna däri. Vi som inte skall äta hamnar oftast i den sistnämnda i fruktlöst hopp om att det skall vara fel tidpunkt för musikunderhållning. Det är det inte. Det är sällan det. Musiken hade, konstaterar vi, kanske till och med imponerat om någon på en fest hittat ett piano och satt sig att spela spontant. På scen gör den ett annat intryck. Någon vill ändå dansa. Det finns modiga människor i världen: Det är inte alla som får för sig en eftermiddagsbugg samtidigt som musikern recenserar dansandet i mikrofon. ”Skall du inte snurra henne också?”
På bussen mellan Eckerö och Mariehamn sitter jag med datorn i knät och uppdaterar Vendels förlags webbplats. Åland ser jag ingenting av.
C står för cykliskt,
det som varit och likväl komma skall.
Vi kommer fram, lämnar vår packning, går igen. Med Anna Bark Persson och Karin Holmström tar vi oss mot Dinos. Hemtamt är tryggt, maten fullt acceptabel, serveringen pålitligt långsam. Karin lär oss att Forsmark åtminstone nyligen – kanske fortfarande – försökte skriva sin kod på svenska, så som anstår någonting som nästan är en svensk myndighet. Det är vackert. Vägen dit och hem är en promenad i sakta mak. Jag har lånat en kamera av Wikimedia Sverige och försöker fåfängt fånga Mariehamns själ däri. Maria, Anna och Karin jagar pokemoner. Markus får bara stå ut.
Det finns också program. Det handlar om att entusiastiskt tycka om saker och att titta på tv, så det lämnas därhän. Det hade kunnat handla om Ursula K. Le Guin men då måste man gå upp tidigt på morgonen och ta en färja ingen rimlig människa väljer att åka med. Det finns gränser för vad man är beredd att utstå. Även för Le Guin.
I går pratade jag om Sofi Oksanens Utrensning med ett par kollegor jag övertalat att läsa en serie böcker ur den samtida nordiska litteraturen, vilket tydligen är en traumatiserande upplevelse för den som inte är van vid den nordiska uppfattningen att riktig kultur behöver en smula svärta. Det visade sig, en stund in i samtalet, att ingen av dem hade förstått en av romanens allra viktigaste nycklar: vem agent Kärbes är. Därmed faller mycket av förklaringen till bekvelsegrund och psykologi som Oksanen vill måla upp. Kanske var det något otydligare i engelsk översättning, jag vet inte. Kanske tappade de bara fokus mot slutet av läsningen. Jag kommer ändå att tänka på vad Klara Johanson skrev en gång, att det hon var verkligt bra på här i världen var att läsa.
i.
Högt bland Tammerfors moar spretar ett torn mot skyn. Så har ortsbefolkningen också fått sitt straff: tala svenska i Tammerfors och det blir tydligt att förvirring skapats i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger. En gång om året samlas stadens borgare för skrika ut sitt trots. I hån mot himlen kastar de, så högt de bara orkar, en get från taket. Oundvikligen faller den mot marken. När kongressen tar sin början har detta redan skett, men blodfläckarna pryder fortfarande asfalten på vägen mellan hotellet och kongresslokalen.
Sedan badar de bastu.
1.
Jag har bokat för många av sommarens flygbiljetter på samma gång. Utan att tänka på saken har jag flyg, inte tåg, vidare från Helsingfors till Tammerfors. Vidden av hur dumt det är går inte riktigt upp för mig förrän jag leds ut på startbanan mot propellerplanet som skall ta mig och ett trettiotal andra vidare in i landet. Att flyga från Helsingfors till Tammerfors är som ett tjugofem minuter långt elegant underhandskast. Precis när man når sin högst punkt är det dags att börja sjunka.
På klimatets bekostnad får jag för första gången se Finlands inland från luften. Det ser ut precis som Sverige. Finland är världens minst exotiska land.
Jag möter upp Hanna Hakkarainen, checkar in på hotellet, går till kongressen och hämtar min namnbricka – medverkar man in i programmet får man en sådan, precis som på en riktig kongress – och vänder snart igen. Fem minuter i själva kongresslokalerna får vara nog. Det är ändå fredag. Jag hinner hälsa på Jaakko Pirinen som förvirrat ser på mig några sekunder innan han försiktigt frågar vad jag egentligen gör där. Fem dagar tidigare har vi i ett helt annat sammanhang sagt farväl i en liten italiensk bergsby. Jag meddelar att jag har följt efter honom och är där för hans skull. Sedan drar Teemu Naarajärvi och Merja Polvinen tag i mig och lockar mig mot O’Connell’s tillsammans med ett smatter unga finländska akademiker. Vi kapar pubens bästa bord. Det får vi ångra: det är närmast scenen. Där bjuds det snart livemusik.
ii.
Det finns så många dumma namn på höga byggnader. Malmöiter vet detta bättre än de flesta. Tammerforsborna är ett pragmatiskt släkte. De har bara ett högt torn. Onödigt att fåna sig. De kallar det Tornet.
Det är förstås utmärkt på flera sätt. Vi får stå i morgonsolen på Södervärn istället för att hänga på flygplatsen, resandets andra krets där våra kroppar förbereds på att kastas runt av vindarna. Allt eftersom tiden går och vårt rapsoljemetylesterdrivna färdmedel inte behagar infinna sig blir de nervösa blickarna upp mot korsningen allt tätare. Småbarnsmodern som både skall hantera sin treåring och checka in en barnvagn har redan sett sin beställda taxi vägra ta med henne eftersom den saknat utlovad bilbarnstol. Hon har gett upp. Vi andra har fortfarande något hopp om att det skall ordna sig för oss allihop: Taxin jag ringer efter har en chaufför som tagit sitt körkort i annat land än Sverige och har en något mer avslappnad inställning till svenska trafikregler. Inräknat barnet är vi visserligen för många för bilen. Knän att sitta i har vi fått av en anledning.
I Stockholm äter jag lunch med Emil Hernvall som skall upp mot Dalarna och renovera gård istället för att ha roligt på Åland. Det är sådana beslut teologiska funderingar om den fria viljan och rätten att göra misstag har brottats med i årtusenden. På Facebook har Lennart Jansson meddelat att inte heller han har drabbats av det vansinne som får övriga uppsaliensare att resa med morgonfärjan utan kan hålla mig sällskap. En kort stund hinner jag hoppas att jag skall få plats i bilen mellan Eckerö och Mariehamn. Medan jag vandrar runt i Grisslehamn i väntan på att de flesta skall hinna gå ombord på färjan så att kön blir något mindre outhärdlig ser jag Lennart köra förbi. Jag inser att det inte finns minsta möjlighet att slippa bussen, men att jag kanske får sällskap: Det verkar inte helt omöjligt att han själv inte skall få plats och får ta kollektivtrafiken och låta böckerna köra vidare på egen hand. Alvarantikvariatet – det självständiga antikvariatet.
Lennart. Böcker. Foto: Ben Roimola, Enhörningen.
På resan över kommer vi fram till att efter civilisationens fall kommer allt vi vet att hänga på Nasjonalbibliotekets samling i Mo i Rana. I framtiden talar kunskapen norska.
Utebliven buss. Försenat flyg. Försenad buss. Försenad färja. Det finns människor som genuint uppskattar att resa. Att ta sig till andra platser. En gång kommer medicinvetenskapen att lyckas bota även detta.
2.
Anna Bark Persson har rakat av sig håret. Det går inte längre att se skillnad på oss. En dag kommer jag, likt Gregor Samsa, att vakna upp med en vag känsla av att jag egentligen vill se mer actionfilm och att Spartacus var en rätt underskattad tv-serie. Anna och jag kommer då ha upphört att existera som åtskilda individer. Vi kommer att ha blivit samma skalbagge. Min egen frisyr beröms av Petri Hiltunen och Henry Söderlund, som konstaterar att den passar mig med lite mer eftertryck än som egentligen krävs. Kanske är det ölen som talar. Det skall den väl också få göra någon gång.
Åcon har en programpunkt per dag jag känner att jag verkligen borde se. Torsdagens har jag smidigt nog missat redan när jag anländer. Istället bär jag böcker för Alvarantikvariatet medan Tommy Persson och Sari Polvinen debatterar vad bra sådana är under Jukka Halmes vakfulla ledning. På så sätt får vi små brottstycken av samtalet medan vi forslar läsning till salu till salens bakre del. Bra böcker är tydligen böcker som är böcker. Det är bra att vi slår fast det tidigt under kongressen. Så att vi inte tar fel.
Jag har gett mig själv ett löfte inför Åcon, mitt enda mål under resan: Jag skall inte äta någon pizza på Adlon. Jag förtjänar riktig mat. Tillsammans med Maria Nygård, Markus Ålind, Hanna Svensson, Fia Karlsson, Anna och Lennart hamnar jag på det vattenhål som är Dinos. Där luras jag snart att gå med på att moderera Onda cirkeln-bloggarnas kommande Sweconpanel innan jag inser att jag då också är fast i att lyssna på den. Om tv-serier. I närmare en timme. Anna tycker att det är bättre att jag modererar – håller ordning och ser till att paneldeltagarna får ha sitt samtal utan att avbrytas av publiken – än sitter i paneler, där hon ärrat efter en panel förra året anser att det kan vara väl enkelt för mig att slå fast någonting och sedan få alla att förhålla sig till min åsikt som om den vore en sanning som sätter ramarna för diskussionen. Hon muttrar någonting om att det åtminstone är bra att jag riktar in mina psykopatiska tendenser på att ta över litteraturdiskussioner. Jag fortsätter att hävda att jag är en tystlåten och tillbakadragen människa. Sanningen ligger nog däremellan. Den trivs där.
Jag stjäl pommes frites av Fia för att hon skall känna sig välkommen på nästa potatisfest. När Fias potatis tar slut stjäl jag Hannas för att hon inte skall känna sig utanför.
3.
Med Hanna Hakkarainen, Taimi Tietäväinen och Mikael Teern hamnar jag i samtal om handboll, svenskar och sluga lingvister. Eller kunniga. Eller cunnilingus. Mikael ser lätt förvirrad ut när de allra flesta sexuella anspelningarna går honom förbi i hans försök att prata idrott. Han är säkert en lyckligare människa på det sättet. Man hade kunnat hoppas att en kongress där nästan alla är bundna vid ett språk som inte är deras modersmål skulle leda till något färre ordvitsar. Det vore att hoppas förgäves.
Hanna betraktar mig som en ständig källa till besvikelser: Inte bara får hon aldrig, bosatt i det portohandikappade utlandet, publikationer som Nationalsocialistisk dront eller medlemsbladet för Riksföreningen för sedlig kultur. Jag meddelar också att jag eventuellt är förhindrad att delta i nästa års Worldcon i Helsingfors eftersom den krockar med Wikipediarörelsens stora konferens. Hon lovar att mörda mig och sedan aldrig tala med mig igen om jag skulle underlåta att dyka upp. Kanske gräva upp mina ben i tystnad ibland. Crystal Huff ser bara besviket på mig.
Jukka Särkijärvi skall lära sig svenska. Borde. Vill inte. Som goda vänner hjälper vi honom på vägen, jag, Hanna, Johan Bergman och Emilia Uusitalo. Plågat ser han på oss och yttrar mest inte ett ord förrän sitt ”god natt”. Kanske driver vi honom till sängs. Det kan väl vara honom förunnat.
(”The things one can do with one’s dead grandmother.”
– Hanna)
Hanna klagar över att hon borde gå till hotellrummet för att skriva saker inför morgondagens Worldconmöte. Jag försöker vägleda henne ditåt. På något sätt fastnar vi istället i receptionen och köper cider och öl. När kongressen dör ut och vi inser att vi bör dra oss mot vårt hotellrum är det bara vi, Eemeli Aro och Herman Ellingsen som fortfarande sitter kvar i lobbyn. Varje Åcontorsdag verkar tröttare än föregående år.
4.
I hedersgästintervjun visar Zen Cho upp en mycket rimlig inställning till skrivande: ”I don’t actually enjoy writing. It just feels better after I’ve done it, like it justifies my existence.” Nätet svämmar över av skrivtips som hävdar att det är fullständigt nödvändigt att uppskatta skrivprocessen snarare än bara resultatet. Detta stämmer illa överens med vittnesmål från många utmärkta författare som aldrig varit särskilt förtjusta i den del av författarskapet där de faktiskt måste fästa bokstäver på skärm eller papper. De har uppenbarligen lyckats skapa någonting läsvärt ändå.
Sari Polvinen och Zen Cho. Foto: Shimo Suntila.
Zen nämner hur hon lämnat novellfältet bakom sig och inte skrivit i det korta formatet på ett tag. Hon verkar inte hysa några omedelbara planer på att återvända. Det är tråkigt, förstås, kan jag tycka, som uppskattat hennes noveller men fann hennes debutroman tämligen förglömlig. Hon nämner hur hon själv hellre läser lite tjockare verk, uppskattar aspekter som är enklare att utveckla i en roman. Kanske säger hon det något ursäktande. Inom science fiction- och i viss mån fantasyvärlden är det lite fult att inte lyckas uppskatta noveller. Man skall tycka om dem. Det är vulgärt med tjocka böcker i långa serier.
(”Could you imagine yourself not writing?”
”Yes, very easily.”
– Sari Polvinen och Zen Cho)
Ute på terassen pratar Johan Bergman, Tero Ykspetäjä och Taimi om grönsaker. Potatis. Sparris. Tydligen är min lott i livet att i en dystopisk framtid leda The Illegal League of Asparagus Men – the asparagi – i kamp mot förtrycket, mitt öde beseglat av en Åconmiddag för fyra år sedan. Fia lägger sig i diskussionen och för den, som alltid, åt dillhållet. Det har sitt straff, inte minst eftersom Eemeli anslutit sig till sällskapet. Snart föds vår dillotiken – dillotica – vår tids nya litterära rörelse. Potentiella titlar slängs omkring. In the Dill Dome. A Scent of Dill. Fia har snart lovat att producera verk i den nya genren. Hon rodnar lätt när hon säger det.
