Etikett: noveller

We are accustomed to notice performances, at Miss Marsalles’ parties, but it cannot be said that anyone has ever expected music.

Alice Munro är en författare jag alltid har känt att jag borde uppskatta mer än jag gör. Välskrivna noveller som skildrar scener ur människors vardagsliv: det här skall vara min grej. Jag har aldrig lyckats sätta fingret på varför det inte är det i någon stor utsträckning. En novell som ändå bitit sig fast i minnet, vilket är ett så gott kriterium som något för vad som är värt att ta upp, är ”Dance of the Happy Shades”. Det är stämningen, skildringen av ett ängsligt sammanhang där människor samlas inte för att de vill utan för att de borde.

For the moment she is finished it is plain that she is just the same as before, a girl from Greenhill School. Yet the music was not imaginary. The facts are not to be reconciled. And so after a few minutes the performance begins to seem, in spite of its innocence, like a trick – a very successful and diverting one, of course, but perhaps – how can it be said? – perhaps not altogether in good taste.

Deras känsla av att på något sätt ha blivit svikna, ett pianospelande där det sociala är vad som spelar – borde spela – roll, inte musiken. Det är absurt, åtminstone för mig tämligen främmande, och blir genom Munro helt självklart, när hon enkelt etablerar en social verklighet som får mig som läsare att utan att tveka acceptera hennes, eller snarare novellens, premisser. Här ligger en skicklighet som få författare delar. Den är värd att betrakta och beundra.