Etikett: noveller

”The Connoisseurs” är en kort liten novell, ungefär två och en halv sida lång i min utgåva av Boy in Darkness and Other Stories. Den är också en av de bästa kommentarer jag någonsin har läst till vårt änsliga behov av att veta om någonting är äkta eller inte för att kunna uppskatta det. Titelns konnässörer diskuterar huruvida en vas är äkta eller inte: allt eftersom samtalet fortskrider och båda övertygas om att den inte är det börjar även den nytillkomna se blottorna, att den inte var så skön som de en gång trott.

It took eight years, my dear chap, not eight minutes to arrive at my suspicion. For eight years I’ve been torn between pleasure and distaste for the vase.

Till slut finns bara en lösning: att slå sönder den för att se om man kan hitta det märke som skulle visa att den var äkta. Bara då kan de veta om den är vacker eller inte. Det finns någonting i dialogen som de som har läst Gormenghastböckerna kommer att känna igen, ett drag som utmärker den som Peake, även om den förstås skiljer sig kraftigt från den trilogi som väl är hans mest lästa verk. Men ”The Connoisseurs” är minst lika bra, på sitt eget sätt.

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. – Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.

I år firar vi tydligen att det var hundra år sedan Strindberg dog. Jag har nu aldrig varit någon Strindbergfantast, men att ägna ett helt år åt att fira hans frånfälle är en smula magstarkt till och med för mig. En av hans texter jag faktiskt tycker mycket om är dock ”Ett halvt ark papper”. Kanske hade den kunnat göras mer effektivt, kanske skriver den läsaren något på näsan. Likväl: en god och väl genomförd idé, en tragedi genom några telefonnummer. Den går att läsa på Projekt Runeberg om man inte har gjort det.

Ni är rimligtvis någorlunda belästa och kulturellt bevandrade människor, så förhoppningsvis vet ni redan att Tove Jansson är en av de skickligaste författarna som någonsin har skrivit på svenska. Det märks inte bara i hennes Muminböcker; även en novellsamling som Lyssnerskan är väl värd att läsa och det här inlägget kunde lika gärna handla om ”Ekorren”. Men det gör det inte. Istället handlar det om hemulen som älskar tystnad och bara vill pensioneras och få lugn och ro utan att någon förstår honom. Det skulle kunna handla om ”Filifjonkan som trodde på katastrofer” också. Men vi skall inte underskatta identfikationens makt: jag känner så för hemulen som bara vill ha tyst omkring sig på ett sätt som sällan gör med fiktiva personer.

Tove Janssons Muminfigurer lyckas på samma gång var karikatyrer och fullblodiga personer, originella samtidigt som de bygger på enstaka drag. De är annorlunda men samtidigt ack så mänskliga.

I morgon, tänkte hemulen, i morgon ska jag säga dem att de kan få skratta och kanske gnola lite om det känns så. Men inte mera. Absolut inte mera.

Det finns en säkerhet i berättandet, en känsla av att varje ord står precis där det skall vara. Kanske är det faktiskt så. Det är definitivt bra nog.