Kategorier
Recensioner

Bland spöken och alligatorer

I somras läste jag Karen Russells novellsamling St Lucy’s Home for Girls Raised by Wolves och twittrade entusiastiskt om den, men någon längre text blev det inte. Det är på tiden nu, eftersom det kan ha varit upptäckten av en ny favorit.

I Karen Russells texter finns flickor som brottas med alligatorer, pojkar som på nätterna dyker bland gamla båtar för att hitta sin systers spöke, ett läger för barn med udda sömnsvårigheter och flickor som har uppfostrats av vargar, för att nämna några. Där finns vackert språk, en mörk humor och de mest underbara infall. Men precis som för In Another Library räckte det inte riktigt för mig. Trots alla bra kvaliteter gjorde bristen på en berättelse att flera av novellerna till slut kändes som ett ”jaha”.

Det är inte så att jag kräver att alla noveller ska ha en tydlig början, mitt och slut, jag har inget emot luddighet, men precis som när jag har läst Kelly Link eller Aimee Bender – som jag också tycker mycket om – känner jag ibland att ”men vad fan, kan du inte berätta en ordentlig historia någon gång? En, snälla?” Det är lite som att äta en färgglad bakelse istället för rejäl mat till middag. Visst såg den hemskt fin ut och visst var den god, men inte fan blev man mätt.

Den mest minnesvärda novellen i samlingen var ”Ava Wrestles the Alligator”, om en flicka och hennes spökbesatta syster i Floridas träskmarker. Den hade tyngd och en väldigt creepy stämning, som gjorde att även om resten av novellerna hade varit skit hade jag varit beredd att hojta att jag älskar Karen Russell. Just den novellen har Russell sedan utvecklat till en roman, Swamplandia!, och jag är himla glad att hon gjorde det.

Swamplandia! är en nöjespark i förfall. Turister brukade komma för att titta på alligatorerna och se familjen Bigtree brottas med dem i shower som var om inte spektakulära så i alla fall kittlande på grund av faran. Stjärnan var modern Hilola, men efter hennes död faller både familjen och parken samman. Pappa Bigtree håller envist kvar vid drömmen om att kunna fortsätta. Brodern Kiwi vill bort, han vill leva på fastlandet och plugga på universitetet, medan systern Osceola pratar med spöken och försvinner ut i träskmarken på nätterna för att träffa sina ”pojkvänner”. Det är Ava, yngst i familjen, som fortsätter att ta hand om alligatorerna.

När Kiwi har stuckit och fadern åker iväg på en av sina långa affärsresor blir Ava och Ossie ensamma kvar i den folktomma parken. Ossie rymmer och Ava ger sig av ut i träsket för att hitta henne. Likt en mytisk hjälte söker hon sig ner i underjorden för att rädda en älskad, men det blir ingen välordnad hero’s journey. Liksom flera novellerna i St Lucy’s… rör sig Swamplandia! i gränsland, mellan vad som är verkligt och inte, mellan att vara barn och vuxen. Den handlar om att växa upp och inse att verkligheten inte är som man trodde, att ens berättelse har stora hål. Att ens föräldrar kanske bara är vanliga människor och att de saker som är viktiga för en själv kanske inte betyder ett dugg för omvärlden. Medlemmarna i familjen Bigtree är allihopa fast i varsin drömvärld som det är smärtsamt att ryckas ut ur och farligt att stanna i.

Swamplandia! växlar mellan systrarna i träsket och Kiwi som har fått jobb på en konkurrerade nöjespark nära staden. Kiwis förvirrade möte med det vanliga samhället gör mycket för att visa vilken bisarr uppväxt syskonen har haft, men det är träsket som drar i mig mest och jag blir nästan irriterad när det växlar till Kiwis kapitel igen. Russell laddar träskmarken så att den framstår nästan som en annan värld, en främmande planet av vatten och oändligt gräs, ett gotiskt slott av träd och skränande fåglar.

Our eyes met. I looked up, still swaying from my fistfuls of the stolen dress. What I saw inside them was all landscape: no pupil or colored hoop of iris but the great swamp – the islands, the saw-grass prairies. Long grasses seemed to push onward for miles inside the depths of her eyes. Inside each oval I saw a world of saw grass and no people. Believe me – I know how that must sound. But I stood there and I watched as feathery clouds blew from her left eye behind the bridge of her nose and appeared again in her right socket. I saw a nothing that rolled forward forcefully forever. There was nobody in the ether of either white sky.
I heard the wind on the pond all around us, a deep clay smell rising from her skin. When she blinked again, her eyes looked black and oily, ordinary. For years I’ve wondered if this person I met was only a woman.

Swamplandia! är både sorglig och rolig, drömsk och hemsk. Jag hoppas på fler böcker av Karen Russell.

Kategorier
Veckans novell

Veckans novell: ”Lambing Season”, Molly Gloss

Molly Gloss ”Lambing Season” är en första kontakten-novell om en kvinna som är ute med fåren och följer ett konstigt ljus. Det är en av mina favoriter i genren – kanske mest eftersom inte så mycket händer.

While the dogs worked on the lamb, she stood with both hands pressed to her tired back, looking out at the sheep, the mottled pattern of their whiteness almost opalescent across the black landscape, and the stars thick and bright above the faint outline of the rock ridges, stood there a moment before turning toward the trailer, toward bed, and afterward, she would think how the coyote and the sorrowing ewe and the dark of the July moon and the kink in her back, how all of that came together and was the reason that she was standing there watching the sky, was the reason that she saw the brief, brilliantly green flash in the southwest and then the sulfur yellow streak breaking across the night, southwest to due west on a descending arc onto Lame Man Bench. It was a broad bright ribbon, rainbow-wide, a cyanotic contrail. It was not a meteor, she had seen hundreds of meteors.

Den är stillsam novell där mötet inte har någon betydelse för någon annan än de som är med om det. Resten av världen lämnas utanför. Det kan den gott göra.

Kategorier
Veckans novell

Veckans novell: ”A Family Supper”, Kazuo Ishiguro

Fugu poisoning is hideously painful and almost always fatal. If the fish has been eaten during the evening, the victim is usually overtaken by pain during his sleep. He rolls about in agony for a few hours and is dead by morning. The fish became extremely popular in Japan after the war. Until stricter regulations were imposed, it was all the rage to perform the hazardous gutting operation in one’s own kitchen, then to invite neighbours and friends round for the feast.

Kazuo Ishiguro hör till mina absoluta favoritförfattare. Allt han har skrivit är inte fantastiskt – jag tycker att det är lite synd att så många jag känner bara verkar ha läst Never Let Me Go – men det mesta är mycket, mycket bra. Min favorit är kanske, föga originellt, novellen ”A Family Supper”. En man, hans syster, hans far. En kultur i förändring. Några sidor, en middag, så mycket outtalat att läsa mellan raderna. Det är vad som inte sägs, det som man aldrig kan vara riktigt säker på, som gör novellen så bra, så bra.

Kategorier
Veckans novell

Veckans novell: ”Love is the Plan the Plan is Death”, James Tiptree, jr.

Remembering—

Do you hear, my little red? Hold me softly. The cold grows.

I remember:

—I am hugely black and hopeful, I bounce on six legs along the mountains in the new warm! … Sing the changer, Sing the stranger! Will the changes change forever? … All my hums have words now. Another change!

Det är inte nödvändigtvis svårt att prata om noveller utan att prata om science fiction, även om man kommer att missa ett och annat. Det är däremot nästan omöjligt att föra en vettig diskussion om science fiction utan att ta upp noveller. Sf är i mångt och mycket en idélitteratur, och idélitteratur gör sig ofta bättre i det korta formatet än i det långa. Mycket, så mycket av det som är bra med science fiction har skrivits i novellform snarare än som romaner.

En av de saker som är bra med science fiction är James Tiptree, jr. eller Alice Sheldon, som hon egentligen hette. Sheldon, som länge skrev under manlig pseudonym och noga vaktade sin anonymitet, är en av sf-litteraturens allra bästa författare, framför allt i novellformatet. ”You need to read James Tiptree Jr. If you’ve never read her, and you’ve any interest in SF, you need to rectify that anomaly”, som Adam Roberts skrev i sin recension av Her Smoke Rose Up Forever. Jag tycker att han är för begränsad. Du behöver läsa Tiptree. Science fiction-intresserad behöver du inte vara.

Min absoluta favorit är ”Love Is the Plan the Plan Is Death”, och handlar om en spindel eller en spindelliknande varelse och dess kamp mot biologins tyranni, mot att låta tanke ge vika för instinkt. Den är välskriven, fångande, fascinerande.

”Stop, Frim, stop!” I cry, dodging away bewildered. It’s warm—how can Frim be wild, kill-wild?

”Brother Frim!” I call gently, soothingly. But something is badly wrong! My voice is bellowing too! Yes, in the warm and I want only to calm him, I am full of love—but the kill-roar is rushing through me, I too am swelling, rattling, booming! Invincible! To crush—to rend—

Oh, I am shamed.

Vill du läsa någonting som skiljer sig från vad du brukar läsa? Läs ”Love is the Plan the Plan is Death”.

Kategorier
Veckans novell

Veckans novell: ”Nachts schlafen die Ratten doch”, Wolfgang Borchert

Wolfgang Bochert dog 1947, tjugosex år gammal. Han skrev sina betydande verk efter kriget; min Das Gesamtverk (samlade verk) är längre än den hade kunnat vara med tanke på hans vacklande hälsa. Han dog inte i kriget, men väl av det.

”Nachts schlafen die Ratten doch” (”På natten sover ju råttorna”) är en novell jag gradvis kom att inse hur bra den är. Det är en typisk sådan där novell som brukar användas i tyskundervisningen, kanske främst på gymnasie- och lägre universitetsnivå. Jag fick läsa den tre, fyra gånger under den tid jag studerade tyska.

Viss litteratur tål inte att granskas närmare. Meningarna avslöjar hur tomma de är och språket visar alla sina blottor. ”Nachts schlafen die Ratten doch” har tvärtom bara blivit bättre ju fler gånger jag har läst den. Med små, små penseldrag målar han en bild av livet i de sönderbombade tyska städerna.

Das hohle Fenster in der vereinsamten Mauer gähnte blaurot voll früher Abendsonne. Staubgewölke flimmerten zwischen den steilgereckten Schornsteinresten. Die Schuttwüste döste.

Er hatte die Augen zu. Mit einmal wurde es noch dunkler. Er merkte, dass jemand gekommen war und nun vor ihm stand, dunkel, leise. „Jetzt haben sie mich!“, dachte er. Aber als er ein bisschen blinzelte, sah er nur zwei etwas ärmlich behoste Beine. Die standen ziemlich krumm vor ihm, dass er zwischen ihnen hindurchsehen konnte. Er riskierte ein kleines Geblinzel an den Hosenbeinen hoch und erkannte einen älteren Mann. Der hatte ein Messer und einen Korb in der Hand. Und etwas Erde an den Fingerspitzen.

Precisionen. Språket. Bilderna. Hur han väljer vilka detaljer han skall ta upp.

”På natten sover ju råttorna” finns i svensk översättning av Bodil Zalesky i Utanför dörren. Annars går det att läsa novellen här. Är man intresserad kan man följa min och Bodils detaljdiskussion om översättningen i kommentarerna också.

Den tomma fönsteröppningen i den kvarblivna muren gäspade blårött fylld av tidig aftonsol. Ett stofttöcken flimrade mellan de brant uppstående skorstensresterna. Ruinlandskapet dåsade.

Han hade ögonen stängda. Med ens blev det ännu mörkare. Han märkte att någon hade kommit och nu stod framför honom, mörk, tyst. Nu har de mig! tänkte han. Men när han kisade lite, såg han bara två torftigt klädda ben. De stod ganska krumma framför honom så att han kunde titta emellan dem. Han vågade sig på ett hastigt ögonkast uppför byxbenen och såg att det var en äldre man. Mannen hade en kniv och en korg i handen. Och lite jord på fingertopparna.

Kategorier
Veckans novell

Veckans novell: ”Att döda ett barn”, Stig Dagerman

Det finns bara en novell jag rimligtvis kan börja med: den som fick mig att upptäcka hur bra det korta formatet faktiskt är. Jag hade förstås läst noveller förut, snubblat över dem, plockat upp en bok och läst och upptäckt att den bestod av flera kortare berättelser istället för en längre. Men jag hade aldrig varit en aktiv novelläsare förrän jag stötte på Stig Dagermans ”Att döda ett barn”, någon gång på högstadiet.

”Att döda ett barn” skrevs, 1948, på beställning av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Den är ett rent stycke propaganda. Den är fantastisk.

Det är en lätt dag och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna ringa, ty det är söndag. Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnor skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golven och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man.

Det står redan från början klart för läsaren vad som skall hända. Allt som återstår är vägen dit. Det är en kort novell, och fullständigt obarmhärtig. Som roman hade den aldrig fungerat. Man hade inte orkat.

Men som novell? Ja.

Kategorier
Veckans novell

Veckans novell

Det skrivs för lite om noveller. Novellen är, trots allt, som vi alla vet innerst inne, en överlägsen kulturform. Därför hade jag tänkt lyfta fram en novell i veckan en tid framöver: kanske ett par månader, kanske året ut. Vi får se hur länge det känns roligt och relevant. Jag tänker inte skriva särskilt långt om dem, bara några meningar om vad de betyder för mig och varför jag tycker så mycket om dem. Jag tänker inte försöka göra det till någon ”de bästa novellerna”-lista – i så fall skulle jag bara gå omkring och fundera på vad jag har glömt. Det skall bara vara noveller värda att ta upp. Sådana som påminner en om hur bra novellformatet faktiskt är.

En ny novell varje måndag. Vi börjar i morgon.

Kategorier
Babbel Debatt

Dyra och billiga böcker

Nyligen klickade jag hem några e-noveller från det nya förlaget MIX. Jag gillar idén att sälja noveller styckvis, antingen digitalt som MIX eller på papper som Brevnoveller och Novellix.

Det väcker också en del funderingar om prissättning. Å ena sidan är det lite pengar för varje så det är lätt att plocka på sig flera, särskilt om man e-handlar. Jag tar en till, den kostar bara 19. Å andra sidan är det lätt att tänka att 32 kronor, är det inte mycket för en enda e-novell när jag skulle kunna köpa en hel novellsamling i pocket för typ 39 kr hos samma nätbokhandel? Samma tanke brukar dyka upp när jag ser Novellix-böckerna på Pressbyrån för 39 (eller vad de nu kostar).

Då försöker jag påminna mig om att det nog egentligen inte är orimligt dyrt. Det är snarare 39 kr för en pocket som är absurt billigt och vi har vant oss vid att kunna köpa böcker för typ inga pengar alls.

(Förresten, en liten varning till er som är insnöade på svensk fantastik: flera av fantastiknovellerna hos Mix har tidigare publicerats på annat håll och det framgår inte alltid i produktbeskrivningen. Är ni som jag så är det inte helt osannolikt att ni redan har flera av dem hemma i någon obskyr liten antologi. Det står visserligen att Anders Fagers ”Tre veckor av lycka”, Maria Küchens ”Eurasia Fleet” och Niklas Krogs ”Fångön” har publicerats tidigare och var, men det framgår inte att Johan Theorins ”Bengångare” fanns i Schakt 1. Det är väl så få som känner till den…)

Kategorier
Babbel

Internet och novellerna

Jag tycker inte om att läsa skönlitteratur på skärmen, men en sak jag vekrligen uppskattar med internet och läsning är hur mycket mer naturligt det blir att läsa noveller som fristående verk, på samma sätt som man läser en roman. I vanliga fall trycks de i tidskrifter, tidningar, novellsamlingar, antologier – tillsammans med andra texter. Det skapas en konstgjord kontext, inte en som novellen nödvändigtvis var skriven för men i vilken den ändå kommer att läsas, tolkas och bedömas. Novellen är, i allmänhet, ändå ett fristående verk på samma sätt som romanen är det. Den förtjänar att dömas utifrån sina egna kvaliteter, snarare än som en del av ett större verk bara för att den trängs mellan samma pärmar.

Kategorier
Babbel Recensioner

Arr!

Alla dessa konstiga dagar. Tydligen är det Talk like a pirate day idag. Jag kan inte påstå att jag deltar, men däremot tänker jag rekommendera två piratiga böcker som jag tidigare har recenserat på Catahya. Varsågoda (trots att det är småläskigt att länka till en text som är fem år gammal):

Piratika av Tanith Lee och novellantologin Fast Ships, Black Sails.

(Ni bör för övrigt hålla er undan från Piraternas fånge.)