Saker man kan hitta i magasinet. Jag vet inte vad som är roligast, det fulsöta monstret eller den förvirrade stavningen. Jag gillar också att det finns kommentarer om det i WorldCat: bok 1 och bok 2.
Etikett: noveller
Kategorier
”Flowers for Algernon” och ”Understand”
Jag läste nyligen Daniel Keyes ”Flowers for Algernon” (”Blommor till Algernon” – novellen, inte romanen), sådant där som man förstås borde ha gjort för länge sedan. Jag kunde inte låta bli att jämföra den med Ted Chiangs ”Understand” (”Förstå”), eftersom båda handlar om män som genom medicinska ingrepp uppnår en högre intelligensnivå än vanligt.
Det är kanske inte riktigt rättvist, med tanke på att de egentligen har två helt olika grepp: Keyes en man som går från en utvecklingsstörning till synnerligen hög intelligens, medan Chiang försöker skildra en normalbegåvad person som blir en övermänniska. Det sistnämnda går sisådär. Ted Chiang publicerade ”Understand” 1991 och visar sig egentligen inte som en riktigt skicklig författare förrän från 1998 och framåt. Det är någonting med en författare som inte har lärt sig att skildra människor på ett övertygande sätt och det där med att beskriva en persons utveckling som inte riktigt fungerar, ens om man är Ted Chiang. Keyes, däremot, upplever med ”Flowers for Algernon” (och romanen han sedan utvecklade den till) sin karriärs stora höjdpunkt.
Han har definitivt ett bättre grepp om människan Charlie Gordon än Chiang har om Leon Greco. Men är det den huvudsakliga poängen? Båda novellerna är trots allt idélitteratur; Chiang är en av de mest utpräglade idéförfattare jag någonsin har läst. Men som njutbar skönlitteratur kan inte idéer stå på egna ben, särskilt inte om de handlar om mänsklig utveckling. Då måste de för att fungera kläs i mänskliga kläder: det som även engagerar stimulerar mer. Charlie Gordons resa från hackkyckling som inte ens förstår att han hackas på – genom processen när han inser att världen inte behandlar honom snällt som han alltid trott – är en känslomässig resa för läsaren. Leon Grecos utveckling är det inte. Det, och huvudsakligen det, gör ”Flowers for Algernon” till den absolut mer minnesvärda novellen. Ensamma blir de båda, men det är bara Gordons ensamhet som är påtaglig.
Elektrubadur är ett nytt nätradioprogram som sänder noveller. Andra avsnittet kom igår och Elektrubadurs skapare Björn Lindström, som för övrigt är Uppsalabo, inleder med att berätta att han har blivit intervjuad flera gånger:
”De som intervjuat mig vill alla veta vad jag anser om den pågående renässansen för novellen. Den hade jag aldrig hört talas om, så jag hade inte mycket att säga om det. Jag startade programmet för att jag tyckte att det saknades, men nu har jag visst oförhappandes dragits med i en trend. Aldrig får man ha något för sig själv.”
Så kan det gå.
(Jag är också med i redaktionen på ett litet hörn, är det tänkt, men kan inte påstå att jag har uträttat något vettigt ännu. Nu får jag skämmas.)
Kategorier
”There is never just one zombie”
Jag avslutar den här zombiesöndagen med att citera Kelly Link igen, den här gången ur novellen ”Some Zombie Contingency Plans”:
When Soap got tired of thinking about art, he thought about zombies. He worked on his zombie contingency plan. Thinking abour zombies was less tiring than thinking about art. Here’s what Soap knew about zombies:
Zombies were not about sex.
Zombies were not interested in art.
Zombies weren’t complicated. […]
Zombies didn’t discriminate. Everyone tasted equally good as far as zombies were concerned. And anyone could be a zombie. You didn’t have to be special, or good at sports, or good-looking. You didn’t have to smell good, or wear the right kind of clothes, or listen to the right kind of music. You just had to be slow.
Soap liked this about zombies.
There is never just one zombie.
The zombies were like Canadians, in that they looked enough like real people at first, to fool you. But when you looked closer, you saw that they were from some other place, where things were different: where even the same things, the things that went on everywhere, were just a little bit different.
The zombies didn’t talk at all, or they said things that didn’t make sense. ”Wooden hat,” one zombie said to Eric, ”Glass leg. Drove around all day in my wife. Did you ever hear me on the radio?” They tried to pay Eric for things the All-Night didn’t sell.
Real people, the ones who weren’t heading towards Canada or away from Canada, mostly had better things to do than drive out to the All-Night att 3 a.m. So real people, in a way, were even weirder, when they came in. Eric kept a close eye on the real people. Once a guy had pulled a gun on him – there was no way to understand that, but, on the other hand, you knew exactly what was going on. With the zombies, who knew?
Ur novellen ”The Hortlak” av Kelly Link.
Kategorier
Mer småplock
Kategorier
Låt de gamla drömmarna dö
När jag först hörde talas om Låt de gamla drömmarna dö blev jag både glad och en aning skeptisk. Ny novellsamling av John Ajvide Lindqvist, hurra! Men sedan visade det sig ju vara både noveller, varav flera är publicerade tidigare, och ett hopkok av andra texter, från en reseskildring från Nya Zeeland till några oanvända Reuter & Skoog-sketcher.
Inte oväntat är det främst novellerna som är de starka korten och resten, under den passande rubriken ”Extramaterial”, känns som ett småtrevligt men ganska onödigt bihang. Flera av dem är visserligen läsvärda, men nej, det är inte för dem jag vill läsa den här samlingen.
Novellerna, som sagt. Starka skrämmade ”Tindalos”, knäppa metanovellen ”Ansiktsburk” om en allt mer galen JAL på filmfestival, och ”Fulet”, den vidriga mobbningsskildringen. Jag har läst dem alla förut och de är fortfarande lika bra. Några av de nya bekantskaperna, som ”Män med ögon som blåbär och mjölk”, imponerar inte lika mycket utan är precis den sorts noveller jag brukar gnälla på: inte tillräckliga, som ofärdiga bitar ur något större.
Men den stora grejen är titelns ”Låt de gamla drömmarna dö”, en sorts fortsättning på JAL:s debutroman Låt den rätte komma in. Vad hände egentligen med Oskar och barnvampyren Eli, efter att de åkt iväg med tåget, Oskar med biljett och Eli i en koffert? ”Låt de gamla drömmarna dö” tar vid flera år senare och Oskar och Eli skymtar bara förbi, för främst är det en lågmäld historia om en man som berättar om sin vänskap med ett grannpar och deras kärlek. Här syns den förmåga som gör John Ajvide Lidnqvists skräcknoveller så bra. Hans fina penseldrag när han målar fram en vardag befolkad av människor som känns alldeles riktiga. Sedan får man riva itu verkligheten.
Sammanfattningsvis? Jag är fortfarande glad, och en aning skeptisk.
(Ordfront, januari 2011.)
Kategorier
Ordning i novellsamlingar
Någon gång förra året såg jag en diskussion på en e-postlista om vilken ordning novellerna borde ha i en novellsamling. Jag deltog inte själv, men minns att jag tyckte att den som ansåg att bästa novellen borde vara först hade alldeles fel. Jag blev påmind om detta igår, när jag och en kompis diskuterade John Ajvide Lindqvist och kom in på hans novellsamling Pappersväggar. I den finns en lång novell, ”Gräns”, som vi båda tyckte var den bästa texten i samlingen och att den ligger först gav resten av läsningen den lite tråkiga känslan av att inget levde upp till förväntningarna som den första novellen skapade, trots att det är en mycket läsvärd samling överlag. (Sedan är det självklart inte så att det alltid finns någon novell som ”alla” tycker mest om, men i fallet Pappersväggar har jag fått intrycket av att det är ”Gräns” som hålls högst av de flesta.)
Att lägga det starkaste kortet först är ett bra sätt att få läsaren intresserad av att läsa vidare, men det är också ett upplägg som lätt leder till besvikelse.
Kategorier
Sent lästa julnoveller
Yourlife verkade inte vara min typ av tidning, men innan jul köpte jag ändå det tredje numret eftersom det innehåller en novell av Amanda Hellberg. Jag läste den först igår, tillsammans med novellen av Anne Swärd som SvD publicerade på julafton.
“Krafsar och vill hem” av Amanda Hellberg utspelar sig i juletid och Jenny har precis flyttat till ett torp för att slippa bo bland svåra minnen i staden. Perspektivet växlar mellan Jenny och en annan varelse i hennes närhet. Det är en smidigt skriven och stämningsfull spökhistoria som jag tyckte mycket om. Onda spöken må skrämma mer, men de sorgsna gör större avtryck.
Anne Swärds “Tecken” har en början som skulle funka för vilken skräck- eller spänningsnovell som helst, men den går åt ett helt annat håll. Berättaren plockar upp en liftare i ösregn och det finns en atmosfär av väntan, av att något kommer. Faran är närvarande. Farligt att lifta vid motorvägen, fara att plocka upp liftare, farligt att köra i ösregn på julen. Men som sagt går den inte dit. Kanske blev jag lite besviken, men uppskattade också att den inte tog den självklara vägen.
Kategorier
Catahyas novellpris till Anders Fager
På nyårsafton delade fantastikföreningen Catahya ut sitt novellpris, som varje år tilldelas en svenskspråkig novell från föregående år med motiv hämtat ur den fantastiska litteraturen (fantasy, science fiction, skräck).
Priset gick till Anders Fager för novellen ”Mormors resa”, publicerad i novellsamlingen Svenska kulter från Man av Skugga förlag. Prissumman är 1000 kr.
”Mormors resa” är en originell och överraskande skräcknovell om två bröder som reser genom Europa för att hämta hem mormor till resten av familjen. Med ett intensivt språk plockar Anders Fager långsamt isär fasaden och det som började som en liten otäck reva i verkligheten har till slut växt till en avgrund.
I juryn satt Hans Persson, Camilla Jönsson och jag.