Etikett: noveller

Jag tyckte mycket om Claire Castillons första novellsamling Insekt, så det kändes som en självklarhet att också läsa hennes andra, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. ”Författaren med änglaansiktet och djävulspennan” kallar det svenska förlaget henne, men i det här fallet är det snarare den irriterande pennan…Nej, det är orättvist. Man kan inte hindra… är inte en dålig bok. Den är bra. Det är bara det att i jämförelse med Insekt så blir den mos. Insekt var en skruvad, obehaglig och skarp samling noveller om mödrar och döttrar. Det är väl meningen att Man kan inte hindra… ska vara samma sak med parförhållanden, men den är några steg under när det gäller läsnjutning.Castillons språk är fortfarande snyggt och precist och hon skriver fortfarande brutalt om vridna människor som gör vidriga saker, men i många av novellerna så är berättaren helt enkelt så himla irriterande med sitt tjat eller sin egocentrism eller sin osäkerhet att jag helst vill bitchslappa boken. Om syftet är att gestalta hur asigt folk kan bete sig i förhållanden så är det bara att gratulera till ett väl utfört arbete, men hon missade visst någon av de ingredienser som gör att det ändå kan vara trevligt att läsa om otrevliga saker. Ett annat minus är de långa dialoger där jag tappar bort vem som säger vad.Den novell ur Insekt som har fastnat mest i mitt minne var den som jag tyckte var mest obehaglig. Den novell som jag kommer bära med mig ur Man kan inte hindra… är den som var mest poetisk och vacker. Den som kändes verkligt sorgsen istället för tillskruvad. Det är också en skillnad. I Insekt kändes det skruvade sällan ansträngt.